Arkiv för kategori Drama

- Sida 2 av 3

James Norton etsar sig fast – och en helg med konståkning

av Sandra Wejbro
Tommy Lee Royce i ”Happy Valley”.
Tommy Lee Royce i ”Happy Valley”.

Vissa roller etsar sig fast.

Våldtäktsmannen Tommy Lee Royce i ”Happy Valley” är en av dem.

James Nortons sätt att spela denna komplexa förövare; socialt trasig, iskall och bitvis charmig, gav honom ett rättvist genombrott hos den stora publiken förra året. Nu har han huvudrollen som den melankoliskt sympatiske prästen Sidney Chambers i kriminaldramat ”Grantchester” (SVT1). Med hjälp av buttre polisinspektören Geordie Keating (Robson Green) löser han bymord, samtidigt som han måste hantera känslorna över att kärleken Amanda ska gifta sig med en annan.

Det är mysdeckare när det är som bäst, om än inte i närheten av utmanande ”Happy Valley”.

Men den har James Norton och det räcker långt bara det.

Helgen i övrigt har mest handlat om konståknings-EM i TV4. Programledare Anna Brolin känns genuint engagerad och Kristoffer Berntsson är en försiktig men klok expert. Kommentatorerna Katarina Hultling och Filip Stiller med erfarenhet från SVT och Eurosport har både kunskap och pondus.

Problemet med TV4 är att de ibland tycks ha så låga tankar om sina tittare. Någon annan förklaring ser jag inte till tjatet om Nancy Kerrigan/Tonya Harding-skandalen 1994, det enda folk okunniga om konståkning känner till om sporten. Först när reportern Per Skoglund lyckas hitta Britta Lindgren i publiken, huvuddomare från OS i Lillehammer, och hon får berätta sin historia blir det intressant.

Ältandet ger en känsla av att ingenting hänt sporten på 21 år, när man borde bevisa motsatsen genom berättarglädje och spännande analyser.

I sådana ögonblick känns det tomt utan SVT:s Roger Blomqvist som alltid brann för konståkningen. På SVT Play kan man se en presskonferens från OS i Salt Lake City 2002 där Blomqvist ställde sig upp och ifrågasatte Ottavio Cinquanta, ordförande i internationella konståkningsförbundet, efter en domarskandal.

Nu är Blomqvist död i cancer, medan Cinquanta har kvar sin post och är den som delar ut medaljer till vinnarna i Globen.

I kväll ser jag ”En resa för livet” på Sjuan, 21.00.

Ha!

”Laleh – jag är inte beredd att dö än” (SVT2) lyckas komma nära sin huvudperson genom musiken, snarare än biografiska fakta.

Gah!

Får krupp av de klumpiga reklamavbrotten under konståknings-EM (TV4) där man missar både poängsättning och åktid.

Deckarna är ett haveri som avslöjar SVT:s cynism

av Martin Söderström
deckarna-1280-jpg

”Deckarna” är ett haveri.
Det är ingen nyhet.
Vad som oroar är vad det säger om SVT:s framtid.

Mycket vill ha mer. Som bekant. Så är det ju alltid. Så efter framgångarna med pösmagade stjärnor som är pretentiösa på olika slott vill SVT genast ha mer. Tittarna flockas ju, så bäst att smida medans ”stjärnor äter mat och gråter en skvätt”-järnet fortfarande är hyfsat varmt.
Det är därför vi har ”Deckarna” (SVT1). Någon annan anledning kan inte finnas. De är alla författare som säljer drösvis med böcker. Det borde enligt all logik leda till drösvis med tv-tittare också, va? Klart som korvspad, kan tyckas.
Men SVT glömde bort att folk inte är idioter. Att den genomsnittlige tv-tittaren med lätthet kan genomskåda en cynisk programidé, i synnerhet om den är så taffligt utförd som ”Deckarna” är.
Där sitter de, författarna, på något värdshus och hasplar ur sig pretentioner som vore de ättlingar till Shakespeare själv. Det hade varit lätt att skratta om det inte hade varit så förbannat dumt.
”Deckarna” är ett haveri. Från tanke till genomförande. Det är, i sig självt, inte hela världen.
Det blir oroväckande först när man lyfter blicken något.
”Deckarna” är nämligen inget enskilt fall av hjärnsläpp. Det är ett i raden av tunnkokad TV3-soppa som SVT valt att göra det senaste året.
”Gift vid första ögonkastet”, ”Det stora matslaget”, ”Atleterna” är bara några exempel på program som SVT borde låtit reklamkanalerna hållas med istället.
I ett längre perspektiv är det här ett förfall, inte bara kvlitetsmässigt. Utan också identitetsmässigt. Som att man på SVT på riktigt börjar bli nervösa. Att man inte har en aning om vem man är eller vad man vill vara. Att man försöker tillfredsställa alla utan att göra någon riktigt nöjd. Man tunnar ut, man snuttifierar, man sätter några deckarförfattare vid ett bord och sätter på kameran.
Var finns viljan i den idén? Det enda man lyckas med är ett förstärka bilden av ett djupt splittrat SVT.
Jag har tjatat om det förr i den här spalten och jag tänker fortsätta att göra det:
Poängen med public service MÅSTE vara att odla sin särart. Att inte bli som alla andra.
För då behövs man inte.

Detaljerna gör ”Den fjärde mannen” trovärdig – men särskilt spännande blev det knappast

av Jan-Olov Andersson
den-fjarde-mannen-svt-play-small

Så spännande blev det kanske aldrig.

Ändå var ”Den fjärde mannen” en ­sevärd tv-serie, främst på grund av många bra skådespelare och stor omsorg om detaljerna i historien.

När populära böcker blir film eller tv-­serie, har det både sina för- och nackdelar.

Fördelen är förstås att gillar man historien vill man gärna se hur den förvandlas till ­rörliga bilder. Om det lever upp till den egna film som snurrade inne i skallen när man läste boken. Uppenbarligen var många ­nyfikna på vad regissören Kristian Petri och manusförfattarna Sara Heldt och Johan Widerberg skulle göra av Leif GW Perssons roman ”En annan tid, ett annat liv”. Knappt 1,4 miljoner respektive drygt 1,1 miljoner följde de två första avsnitten.

Nackdelen, om intrigen inte av­viker för mycket från sin förlaga, är att spänningen uteblir, då man mer liksom bockar av ­händelserna än sitter med ­nerverna på spänn.

Nyfikenheten över att se hur man har filmat en ­roman vinner oftast, det ska vara en riktigt saggig bok ­eller ett ämne man inte bryr sig om för att man helt ska ignorera film- eller tv-­versionen.

Under de här tre avsnitten har tre historier berättats. Om hur tyska terrorister ockuperade västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Om hur en man mördas i sin lägenhet i centrala Stockholm. Homofobe polisen Evert Bäckström (Claes Malmberg) ­avskrev fallet som ett ”bögmord”. Och så om hur LMJ, Lars Martin ­Johansson (Rolf Lassgård) i nutid utnämndes till ny Säpo-chef och åter började rota i de båda tidigare nämnda fallen.

Det är detaljerna som gör det och som gör det så trovärdigt.

Som när LMJ och hans favoritpolis Eriksson (Helena af Sandeberg) om och om igen rekonstruerar ett mord.

Som när man placerar suveräna skådespelare som Per Svensson, Henrik Norlén, Jacob Ericksson, Kjell Bergqvist, Johannes Brost, Shima ­Niavarani, Helena Bergström och Ida Engvoll i mindre roller.

Eller som när man låter Niclas Frisk skriva bakgrundsmusiken, härligt suggestiv hela ­tiden.

I kväll ser jag ”Blå ögon” i SVT 1.

Prat

”Stjärnorna på slottet”, SVT 1. Starkt avsnitt med Rikard Wolff. Läs min ­recension här!

Musik

”Last night of the Proms 2014”, SVT2. Snyggt producerad, men ­låååååång, klas­sisk ­konsert.

’Blå ögon’ är sevärt som SD-skildring

av Jan-Olov Andersson
f-jpg

Nej, ”Borgen”-klass är det inte.

Men SVT1:s ”Blå ögon” är klart sevärt ändå, främst som skildring av Sverige­demokraterna inifrån.

Den danska tv-serien ”Borgen” (2010-2013) var under tre säsonger politisk tv-dramatik av världsklass. Utifrån främst tre personers liv – Sidse Babett Knudsens statsminister, Pilou Asbæks tv-journalist som sedan blev hennes spinndoktor och hans från-och-till-flickvän (Birgitte Hjort Sørensen) som var tv-reporter – fick vi en närgången skildring av det politiska spelet, men också medias bevakning av det.

”Blå ögon” har, på gott och ont, ett större persongalleri.

Louise Peterhoff har en självklar utstrålning som stabschefen på justitiedepartementet som rotar i mysteriet med hon (Meliz Karlge) som hade jobbet tidigare och med maktkampen mellan hennes chef (Sven Nordin) och statsministern (Niklas Hjulström). Mycket är efter fyra avsnitt fortfarande oklart, både vad gäller dessa personers liv i allmänhet och vad som, egentligen, händer i maktens korridor. Det kan å andra sidan fungera som en ”motor” för att fortsätta titta.

De märkliga medborgargardsterroristerna, eller vad man nu ska kalla dem, blir man heller inte riktigt klok på, men man ”köper” mycket av det tack vare Adam Lundgren; hans intensiva blick och monumentala elakhet fascinerar.

Fast mest intressant, kanske också kontroversiellt, är förstås porträttet av Sverigedemokraterna, fast de i tv-serien heter Trygghetspartiet.

Kjell Wilhelmsen – som efter tv-serien ”30° grader i februari” och denna serie nu absolut måste rankas som en av sin generations bästa svenska skådespelare – ger kött och blod åt partiets kriminalpolitiske talesperson, en människa man inte vill tycka om, men ändå har svårt att låta bli, då han ju är oväntat mänsklig i sina tvivel på sina egna rasistiska åsikter.

”Blå ögon” visar, på gott och ont, att Sverigedemokraterna i riksdagen må göra och säga så mycket otroligt dumt, men att de också är människor.

På måndagen ser jag ”Allt för Sverige – julspecial”, i SVT 1.

Mys

”Julstök med Lasse Kronér”, SVT1. Trevligt, om än lite spretigt, mys inför julen.

Humor

”Monty Python live (mostly): One down, five to go”, Sjuan. En redan klassisk humorföreställning.

Viva Hate är en fullträff

av Martin Söderström

vivaKommande ”Viva Hate” (SVT) är en fullträff med utsökt fingertoppskänsla.

 

Landet Sverige ligger i mörker.
Men det finns fortfarande ljuspunkter.
Som att ingen gör pop-tv lika bra som SVT.
Egentligen borde det inte vara för mycket begärt. Men att be tv-kanaler och produktionsbolag att göra intelligent, insatt och inspirerande pop-tv 2014 verkar mest vara lika idiotiskt som att önska sig en actionkomedi av Ingmar Bergman. Musik i tv har mest reducerats till dumheter. Ytligt nonsens som utfyllnad innan reklamen avbryts för sport. TV4 är, som alltid, bäst i landet på att vara sämst på musik-tv. ”Idol” har redan förvandlat världens mest vitala, omstörtande och snabbverkande konstform till en plastig ”Singstar”-tävling där vuxna retar barn om de inte härmar Whitney Houston tillräckligt bra.
”Så mycket bättre” körde i höstas ner ett dike till bredden fyllt av likgiltighet.’

Det är kort sagt mest ett totalt jävla mörker i rutan.
Prisad vare då popguden att SVT fortfarande inte sänkts av borgerliga kommerstalibaner.
”Dom kallar oss artister” (SVT1) är en utsökt liten långkörare, älskvärd ner till minsta beståndsdel. Avsnittet med och om Tomas Ledin inget undantag. Nu tillhör jag inte dem som ens är särskilt förtjust i Ledin och hans musik. Men det spelar mindre roll. Programmen är alltid intressanta och givande, oavsett vilken artist som porträtteras. Scenerna då artisterna sitter i Sveriges Radios grammofonarkiv är bäst. Genom musiken artisterna väljer att berätta om får man en utökad, vidgad och bättre bild av artisten. Musiker är alltid en summa av sina influenser, och ofta blir det riktigt fin ”åfan”-tv.
Samma sak med ”Hitlåtens historia” (SVT Play). Även om jag är måttligt intresserad av Garbage eller Foo Fighters är programmen alltid tillredda med kärlek, nördintresse och en finkalibrerad näsa för intressanta stories. Titta i kapp redan i kväll. Spelar ingen roll vad det är för låt de avhandlar, resultatet är alltid värt din tid.
Torsdag kväll tittar jag på ”Marco Polo” (Netflix).

 

HURRA!

”Viva Hate” (SVT). Har haft turen att förhandstitta på första avsnittet av kommande storserien. Är helt knockad. En fingertoppskänslig fullträff.

NJA…

”Marco Polo” (Netflix). Man lade alltså alla stålar på att göra en uppdaterad version av ”Shogun”?

Quinn blommar ut i olidligt spännande ”Homeland”

av Sandra Wejbro
Quinn (Rupert Friend) har annat än julstök att tänka på.
Quinn (Rupert Friend) har annat än julstök att tänka på.

Vet inte om ni märkt att Sverige befunnit sig i kris?

Jag talar naturligtvis om förvirringen kring hur, när och var nästa ”Homeland” sänds.

Ska vi ta det en sista gång?

Alltså. Det avsnitt som utgick förra veckan på grund av ”Musikhjälpen” sändes efter påtryckningar på SVT Play i stället, och under gårdagen även i SVT1. Samtidigt lades nästa avsnitt ut på webben (det sänds i vanlig gammal dumburk kl 22.00 tisdag kväll). Nu när vi äntligen är i fas med den amerikanska tv-tablån och kan pusta ut finns det inget vettigare att utbrista än:

– QUINN!

Precis som Rupert Friends sammanbitna rollfigur försökte lämna CIA har även jag trott mig vara färdig med ”Homeland”. Då dras man obönhörligt tillbaka in igen.

För där Brody (Damian Lewis) lämnade ett tomrum har Peter Quinn (Friend) nu fått blomma ut ur sitt svåra posttrauma, via ett våldsamt frispel mot snubbar som hånade hans överviktiga one night stand för att till slut likt Jack Bauer i ”24” ta på sig uppdraget att rädda världen på egen hand.

Om dramatiken i de två senaste avsnitten accelererat till ett skoningslöst crescendo, går nästa avsnitt ned i tempo. Lugnet inför säsongsavslutningens annalkande storm.

”Homeland”-sluten är aldrig särskilt lyckliga, vilket är en del av tjusningen. Närsomhelst kan rollfigurer som tittarna lärt känna och gillat plötsligt ryckas ifrån dem.

Säsongens skurk, talibanledaren Haqqani (spelad av tyske Numan Acar), är en ståtligt skräckinjagande kliché och dominerar säsong fyra med sin intelligenta blick.

Den som försöker sig på politiska analyser av ”Homeland” har ingen lätt uppgift framför sig. Liksom i ”24” skildras institutioner och stater som mer eller mindre korrupta och i detta kaos tvingas enskilda personer stå upp och handla själva. Det målas med breda, etnocentriska penslar och man bryr sig inte ens om att stava sin tyska rätt i senaste avsnittets titel (”Krieg nicht lieb” bör syfta på ”krig, inte kärlek” men saknar då ett sista ”e”).

Trots alla invändningar fyller ”Homeland” sin huvudsakliga funktion – som olidligt spännande tv-thriller – nästan för perfekt.

I kväll ser jag ”Korrespondenterna”, SVT 2 20.00.

 

Ha!

Kalla mig sadist, men det var rätt härligt att se ”Historieätarna” (SVT1) knäckas av 1500-talets vidriga kost.

Gah!

Jag kommer sakna de tokiga damerna i komediserien ”Getting on” (HBO Nordic) nu när det sista avsnittet tyvärr är här.

”Blå ögon” är brännande – men kan orsaka huvudvärk

av Karolina Fjellborg
”Blå ögon.” FOTO: SVT
”Blå ögon.” FOTO: SVT

”Blå ögon” är en angelägen kommentar på dagens krassliga Sverige.
Serien är inte perfektion, men har tajming och stora ambitioner – och både lär och bör bli föremål för diskussion.
I våras förklarade SVT Dramas programchef Christian Wikander för Aftonbladet varför man valt att skjuta på premiären av den politiska dramathrillern ”Blå ögon” till efter höstens val:
– Även om det är fiktivt kände vi att det är bättre att vänta. Det är ofrånkomligt att det finns de som gör kopplingar till verkligheten.
Jag har sett de två första avsnitten av serien – som alltså utspelar sig under en valrörelse där politiker försvinner och mördas, främlingsfientliga krafter marscherar framåt och nationalsocialister statuerar blodiga exempel – och skulle vilja påstå att det bör vara direkt omöjligt för någon att inte göra en hel serie kopplingar till verkligheten. Speciellt nu efter valet.

Visst är den stålgrå, hotfulla bild som målas upp av läget i landet och den svenska politiken dystopisk, och tillspetsad med mord, terror och konspirationer.
Men samtidigt är den obehagligt bekant.
Och allra mest bekant är förstås allt som rör Sverigedemokraterna. Förlåt – ”Trygghetspartiet”.

 

”Blå ögon” är en oerhört angelägen serie. Vi bor i ett land som inte mår bra, och ”Blå ögon” är både en skoningslöst klar spegelbild av vad som händer i Sverige i dag, och ett varsel om vad som skulle kunna hända om vi inte börjar repa oss snart.
Och man får applådera ambitionen att göra även den mörka sidan flerdimensionell.
Anna Bjelkerud gör ett fint jobb med att humanisera sin engagerade lokalpolitiker Annika Nilsson; ensamstående utarbetad tvåbarnsmamma och övertygad Trygghetspartist.
Men ”Blå ögon” har också sina svagheter. En är ett par dramatiska kryddor för mycket – det pågår lite för mycket på för många håll. En annan är övertydligheten.
För inte mycket är subtilt i Alex Haridis manus.
Det är nästan så att man får lite ont i huvudet av den didaktiska slägga det bankas på med.
I kväll: ”Historieätarna” i SVT1.

 

Ja!
Adam Lundgren är självlysande som vådligt charmerande högerextrem psykopat och självutnämnd övermänniska i ”Blå ögon” (SVT).

 

Jaaa!
”Torpederna” (TV4) är ren och skär njutning. Så tajt precis överallt.

Kategorier Blå ögon, Drama, SVT

Så mycket med TV4-succén är fortfarande falskt och avskyvärt

av Martin Söderström

Ta ert ansvar, SVT.
Köp in ”The driver” genast.
Allt annat vore vansinne.
Den var en av höstens stora dramasatsningar på BBC. De tre timslånga avsnitten tillhör det starkaste som gått att se i år. ”The driver” (BBC One), ett duggregnigt thrillerdrama som ger lika delar gåshud som ångestknip i magen, är helt enastående.
David Morrissey spelar taxichauffören Vince, som befinner sig mitt i äktenskaps- och medelålderskris. Han får skäll på jobbet, folk spyr i hans taxi och pengar till de körlektioner som tonårsdottern tjatar om finns inte. Allt är trist, grått, meningslöst.
Så ett erbjudande från en gammal kåkfararpolare (Ian Hart) att göra några småjobb åt stadens fulaste fisk (Colm Meaney). Bara köra lite bil, inget allvarligt. Lockad av spänning och snabba pengar tackar han ja. Först ser det lätt ut. En ny, flådig bil i stället för den risiga lilla citycab han kör dagligen.
Men naturligtvis är inget så enkelt som det först verkade, och snart sitter Vince i ett skruvstäd av lögner, skam och hänsynslösa brottslingar.
Oavbrutet spännande med djupt trovärdiga karaktärer är ”The driver” brittiskt, diskbänksrealistiskt nagelbitardrama när det är som bäst. Man känner med Vince. Hans lite tafatta sätt, hur han (bokstavligen) spyr ut sin ångest i duschen, hur varje beslut är direkt livsfarligt.
Att serien helt utspelar sig i Manchester – en av mina favoritplatser på jorden – gör inte saken sämre. Det är klassisk nordengelsk noir, där deppiga ringleder och skitiga bakgator spelar en egen huvudroll. Så skynda er, SVT. Gör en kulturgärning och köp in The driver snarast.
Ska vi säga så?

Kringaktiviteterna är fortfarande idiotiska. (Plocka brännässlor? Kom igen…) Den framkrystade vänskapen känns alltjämt genomfalsk. Alla spelar apa för kameran, precis som förväntat. Den aspekten av ”Så mycket bättre” (TV4) är direkt avskyvärd i sin cyniska lögnaktighet. Men så gör Familjen-Johan bubblig Fad Gadget-electro av ”Breaking up with God” – och då kommer gåshuden lik förbannat.
Söndag kväll tittar jag på Babel (SVT2).

 

HURRA 1
”Downton Abbey” (SVT1). Trodde att historien om herrefolket på jättegodset gjort sitt. Så fel jag hade. Skönt.

HURRA 2
”Internets underbarn” (SVT Play). Gripande dokumentär om internetpionjären Aaron Swartz. Lämnar ingen oberörd.

50 Cent erövrar inte tv-världen

av Nöjesredaktionen


tv power.jpeg-0962c.jpg

50 Cent försöker skapa ett blingat gangsterdrama.

Men ”Power” blir snarare såpopera än ”Sopranos”.

Att det bara pumpas repriser på en sådan gyllene tv-dag som söndag är märkligt.
I USA trängs de största serierna om prime time-utrymmet året om och även om sommaren inte är den mest åtråvärda tiden så finns storserier som ”True blood” och
”Masters of sex” att tillgå. I Sverige får vi nöja oss med en repris av ”Solsidan”.

En av få nyheter som släpps på söndagar är den något undangömda gangsterserien
”Power”. De flesta serier på kreddiga streamingtjänsten HBO Nordic brukar skrivas upp monumentalt, så det kan ju vara av allmänintresse att meddela att allt på denna sajt inte är guld och gröna skogar.

För protokollets skull ska nämnas att serien från början är producerad av kanalen Starz (muskelsuccén ”Sparta­­c­us” och hyllade ”Boss”), men den distribueras ändå av HBO i Sverige och åker snålskjuts på hajptåget. 

Hiphopstjärnan 50 Cents inte helt originella försök att erövra tv-världen avslutade i går sin första säsong. James ”Ghost” St Patrick driver en av New Yorks hippaste nattklubbar. Men bakom fasaden är han en knarkhöjdare i den undre världen och försöker balansera dragningen till sitt kriminella förflutna med sitt nya hederliga liv … jada jada jada.

”Power” känns tyvärr mest som ett hobbyprojekt med budget. Man försöker göra ”Sopranos” men liknar mer ”Våra bästa år” – dagsåpan med idel snygga skådisar som talar i floskler.

Vi är bortskämda med nyskapande serier i dagens tv-klimat. Att just denna är förnyad för en andra säsong ser jag som tillfällig sinnesförvirring.

Om man återvänder till den återvinnings­tunga tablån så finns ändå reprisgodis. SVT visade i går ”Searching for Sugar Man” för första gången efter regissören Malik Bendjellouls tragiska död. Den hyllade dokumentären om Sixto Rodriguez får så klart ytter­ligare en dimension med denna vetskap, men är alltjämt en stor stund i svensk filmhistoria.

I kväll tittar jag på ”Masters of sex” i HBO Nordic.

Klass

”Juno”, TV3.
Jason Reitmans Oscarsnominerade feel good-mästerverk blir bara bättre och bättre dag för dag.

Pass

Den krockade tyvärr med
Martin Scor­seses Oscars­vinnare ”The departed”,
Kanal 5. För mycket filmguld på samma gång.

Stefan Sköld

Brittisk deckare utan det lilla extra

av Martin Söderström

Nej, den är ingen ny ”Broadchurch”.
Men kriminaldramat ”Den skyldige” har sina poänger.
Som ovanligt starka kvinnoporträtt.

Ni vet hur det är. Så fort kalendern visar juni så är det brittiska deckare som gäller. På alla kanaler, hela tiden, för fulla muggar. En svensk sommartradition nästan lika ihållande som ”Allsång på Skansen”. Nya ”Den skyldige” (TV4) får leva med att jämföras med – och verka i skuggan av – den alldeles lysande serien ”Broadchurch”. Båda serierna berör mördade barn och ”Den skyldige” lider av att inte ha samma finess i berättandet. Tamsin Grieg är mycket bra i huvudrollen som kriminalkommissarie Maggie Brand och Katherine Kelly är hjärtskärande i rollen som modern som förlorat sitt barn. Tre avsnitt är tillräckligt för den här historien, men personligen hade jag varit utan en del av genreklichéerna (pappan med en mörk hemlighet, den åh-så-oskuldsfulla villaidyllen som krossas och så vidare). Men som tidsagsdeckare några veckor i sommar duger ”Den skyldige” gott. Långt ifrån lysande – men lika långt ifrån ett fiasko.

För amerikanska AMC är det lite vinna eller försvinna-läge nu. Deras kronjuvel ”Mad men” är snart slut och de flesta försöken att nå storpublik efter att ”Breaking bad” tog slut har missat målet rätt rejält.
Kanske kan nya ”Halt and catch fire” (C More) bryta trenden? Serien börjar lovande med avstamp i 1980-talets PC-boom och har samma förhållande till sitt årtionde som ”Mad men” har till sextiotalet.
Joe MacMillan (Lee Pace) lämnar gigantiska IBM för betydligt mindre Cardiff Electric, ett litet mjukvaruföretag. Snart får han sina alkoholiserade och milt kufiska medarbetare att ge sig in i persondatorbranschen. Serien är snygg och rak, men efter två avsnitt blir jag inte kvitt känslan av att karaktärerna är platta som vinylskivor. Det är ingen idé att leta efter undertoner eller dolda meningar – för det finns inga. Men stilig är den, och soundtracket är precis så axelvaddat och hårsprejat som man hade vågat hoppas.

I kväll tittar jag på näst sista avsnittet av ”Fargo” (HBO Nordic).

Hurra!
”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer” (SVT1). Tjusig nostalgi.

Nja…
”24: LAD” (TV3). Jack Bauer är bäst utan reklam – på Viaplay.

Kategorier Drama, TV4
Sida 2 av 3
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB