Denna existentiella gåta förbryllar mig just nu:

Hur kan artister vara så dåliga på att tycka till om musik?

Förlåt. Naturligtvis inte ”alla artister”. Och ja, smaken är bekant som baken.

Men förundran väcks av årets ”Inför Eurovision Song Contest” (SVT1) där Sarah Dawn Finer, Eric Saade, Tess Merkel, Kristin Amparo och schlagergeneralen Christer Björkman sätter betyg på årets alla deltagare.

”Skönt proddat” säger de när musiken är så utslätat tråkig att man börjar dagdrömma om tandläkarbesök. Bra röster, trevliga melodier och äkta instrument i all ära – men när Finlands gruppboende-punk sågas kan man inte annat än förundras över att året är 2015 och inte 1915. Punk är alltså fortfarande ”oljud” – 40 år efter att Ramones släppte sin debutskiva.

– Finsk ångest när den är som värst, säger Merkel (och menar det märkligt nog inte som ett positivt omdöme).

– Som musikälskare kan jag ju inte ge det mer än en etta, säger Saade (”musikälskare”).

Och märkligast och mest nedlåtande av alla säger Björkman:

– Eftersom jag har den roll jag har ger jag fem poäng för ambitionen.

Skönt att gruppen PKN:s medlemmar, som alla har olika funktionsnedsättningar, redan gett oss tittare fingret i sin video.

Om man bortser från deras fyrkantiga musiksmak får panelen ibland till en underhållande bitsk stämning. Höjdpunkten är Sarah Dawn Finers snabba replik när Saade ger Estland åtta poäng för att tjejen är ”fett snygg”:

– Ja, det är ju inte att förringa, du kom ju ändå trea i Eurovision, eller hur?

Och medan årets bidrag till största delen är en snarkfest finns det annat som engagerar. Som att Armenien skickar ett bidrag med tydliga referenser till folkmordet för 100 år sedan. Eller att Moldavien skickar en pojkbandskille från Ukraina (ett land som ej deltar i år) efter misstankar om att omröstningen manipulerats.

De mer eller mindre dolda politiska koderna i detta ”opolitiska” arrangemang är en stor del av tjusningen.

På onsdag ser jag cykelloppet med det finaste namnet av alla – den vallonska pilen – på Eurosport från kl 14.15.

Ha!

Maggie Gyllenhaal är lysande i psykologiskt knäckande thrillerserien ”The honourable woman” (SVT).

Gah!

Gunillas ”stage mom”-domderande över minderåriga dottern känns mycket tveksam att göra underhållning av på det sätt som nu sker i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3).

Snyggt, glamouröst, proffsigt. Schlagerfinalen i Malmö var allt det och lite till. Men det finns en stor, grå, och ganska surmulen elefant i rummet.

Ja men det där gick ju bra.

Gina Dirawis uppsnack lär ha väckt liv till och med i den mest förbittrade schlagerskeptiker, Petra Mede var en triumf av välartikulerad professionalism, Josefine Sundström snubblade inte på en enda stavelse, inga större tekniska missöden inträffade, ja till och med publiken skötte sig.

SVT höll den svenska fanan högt, och vi kan fortsätta åka på semester i Europa utan att skämmas. Tack för det, Christer Björkman!

Men vi måste våga prata om elefanten i rummet. Vi måste våga prata om sketcherna, om pausunderhållningen.

Ursäkta, men vad var det som hände? För ett ögonblick trodde jag att någon hade zappat över till bortklippta scener från “Partaj”, men insåg snabbt att, nej, det var en sketch med Sarah Dawn Finer. Och en timme senare dök halva den svenska humoreliten upp i något som förmodligen var tänkt att vara roligt.

Vad är det egentligen med SVT:s oförmåga att leverera humor i schlagersammanhang? Vad är de rädda för? Att ingen ska skratta? Ja, i sådana fall är rädslan befogad.

Ingen skugga ska falla över Sarah eller den ovan nämnda eliten – det här är kulmen av en lång tradition av fullständigt platta schlagersketcher och skämt (kanske med undantag av Grotesco 2009), och det får mig att förtvivla.

Gårdagens program visade upp Sveriges allra bästa sidor för omvärlden, det som gör oss unika – eller i alla fall attraktiva för turister. Varför inte göra samma sak med vår humor? Varför inte ge rodret till någon som vågar göra något vassare än denna uppvisning i roliga dialekter, referenshumor och minsta gemensamma nämnare?

Jaja, drömma kan man. Tack och lov tittar inte någon på Eurovision för humorns skull. Hoppas jag.

En annan tråkig sak var att vi bara fick 62 poäng. Typiskt.

I morgon missar jag inte “Barnmorskan i East End” (SVT1, 21.00).

FTW!

Six Drummers. Fler krogbaserade musikakter i svensk television, tack.

WTF?

Illusionen av live-tv spricker lite när Levengoods intervju med Bonnie Tyler börjar om från början.

”Nu ska vi ha kul”, säger Gina Dirawi.
Sen blir det trist.

Det finns mycket som talar för att SVT:s uppsnacksprogram ”Live: Studio Eurovision” borde vara en succé.
1. Gina Dirawi är en rolig, vass och smart programledare.
2. SVT är arrangörer så de borde kunna välja och vraka bland gästeliten i Malmö.
3. Eurovision är en enda stor kitchfest – det kan inte bli tråkigt.
Ändå blir det just det.

Vi får se en hysterisk introtävling (snark). Norska Margaret Berger pratar om att hon är nervös över att få ordning på mikrofonen på scen (snaark). Och Eurovision-veteranen Ralph Siegel pratar om… ja, jag minns inte ens. Jag hör bara Ginas ansträngda skratt.
Sen kommer Darin. Gina levererar en historia om hur hon som störtkär 14-åring kuppade till sig en puss från honom när han uppträdde i hennes hemstad.
Det blir äntligen lite skön stämning – men den dör fort när Darin i stället ska prata om sin nya singel, som han ska framföra i mellanakten i andra semifinalen. Om vilket bra marknadsföringsfönster det är att få exponeras för så många nya potentiella fans i Europa. Hur han, efter att ha fått fria händer av SVT, noggrant valt ut två låtar som representerar ”hans sound” (händelsevis senaste hiten och nyaste singeln).
På de få minuter han är med i studion lyckas nämna ena låttiteln åtminstone tre gånger, och även få in att han ska ut på turné i sommar.
Darin är smart – här gäller det att kränga när man har chansen! Men någonstans borde SVT ha tänkt tanken att själva vara redaktörer för sin show och inte lägga mellanakten i händerna på artisterna.

Lite kul blir det när Mark Levengood under en intervju med Finlands artist Krista Siegfrids utbrister ”Nu ska du hålla käften”. Och när vi får se Sarah Dawn Finers första sketch som Lynda Woodruff. Eller när Gina börjar dilla om djur som sjunger i stämmor efter att Margaret Berger sagt det norska ordet för juryröster: jurystemmer.
”Åh, Gud nu räcker det”, säger Gina med tio minuter kvar av programmet. Jag kan inte påstå att jag heller är så värst sugen på att se mer.

I kväll ser jag ”Swing vote” i SVT1. Säg Kevin Costner och jag säger ja.

Kvällens:
Stjärna 1
”Jag är Sveriges Oprah Winfrey”, sa Petra Mede i ESC-sändningen. Snudd på lika säker i programledarrollen är hon i alla fall.

Stjärna 2
Hade Agnes tävlat i stället för varit mellanakt hade de andra varit chanslösa.

Ulrika Sjöblom

Bagdad Bob lever och har hälsan i Malmö stad.

Den där Eurovision-peston SVT rört ihop måste han ha stoppat sina klåfingriga pinjenötter i.

Själva showen är så bra som en Eurovision-delfinal kan bli. Loreen öppnar med en favorit i repris – teckengestaltande barn i en hjärtknipande version av ”Euphoria”.

Programledaren Petra Mede är stensäker på scenen. Vi har jättar, rymdmän och bara tribal-bringor. Helt enkelt en oändlig flod av kitsch som gör att jag älskar världen lite mer.

Frågan är vad som gick fel när SVT satte ihop införprogrammet ”Live: Studio Eurovision”? De har fantastiska Gina Dirawi i programledarstolen och tillgång till precis alla – de arrangerar ju själva hela tjottaballongen. Trots det blir det fan-tv av glada amatörer. Förvirrat och värst av allt – etiskt vilse i pannkakan. Programmet öppnar med ett mysreportage om de choklad- och spritmutor Vitryssland bjuder journalister på. SVT behöver inte vara ett fördömande världssamvete i glättiga Eurovision-sammanhang, men någon slags reflektion över att mysa med en diktatur bör man kanske ha?

De känns märkligt obekväma i bevakningen av sitt eget program – för betyder minsta lilla kritik att de gräver sin grav?

För ovanlighetens skull får vi se prov på Gina Dirawis nerver, särskilt i början av programmet. Skämtet om hur konstigt skånska låter får irländska ESC-vinnaren Linda Martin och deltagaren Ryan Clark att se ut som frågetecken.

Resten är buskishumor och pliktskyldiga intervjuer. Vi får veta att Christer Björkman är glad. Danmarks artist har en svensk pappa, alltså ”vikingablod” i sina ådror (skämskudde!). Det går bra att kalla Carola ”queen” om man vill. Den hårda vägen får vi också uppleva att det är svårt att intervjua irländska artister med ett ska-band som värmer upp i bakgrunden. Det finns dock minnesvärda ögonblick. Som när Mark Levengood påpekar för 95-årige schweizaren Emil Ramsauer:

– Om du lever på lördag kommer du vara den äldsta deltagaren i Eurovision.

Eller när Gina frågar den ärlige redaktören för SVT:s webb:

– Går det hett till i chatten nu?

Varpå han svarar:

– Nej, inte än faktiskt.

I kväll ser jag ”Uppdrag granskning”, 20.00 på SVT1.

Ha!

”Samtal med Bengt Lagerkvist”, SVT2 av Tom Alandh. Den nyligen avlidne regissören pratar liv och död, öppenhjärtigt och vackert.

Gah!

Lagerkvists dödsångest smittar som mental ebola.

Tv-krönika den 15 maj 2013