Denna existentiella gåta förbryllar mig just nu:

Hur kan artister vara så dåliga på att tycka till om musik?

Förlåt. Naturligtvis inte ”alla artister”. Och ja, smaken är bekant som baken.

Men förundran väcks av årets ”Inför Eurovision Song Contest” (SVT1) där Sarah Dawn Finer, Eric Saade, Tess Merkel, Kristin Amparo och schlagergeneralen Christer Björkman sätter betyg på årets alla deltagare.

”Skönt proddat” säger de när musiken är så utslätat tråkig att man börjar dagdrömma om tandläkarbesök. Bra röster, trevliga melodier och äkta instrument i all ära – men när Finlands gruppboende-punk sågas kan man inte annat än förundras över att året är 2015 och inte 1915. Punk är alltså fortfarande ”oljud” – 40 år efter att Ramones släppte sin debutskiva.

– Finsk ångest när den är som värst, säger Merkel (och menar det märkligt nog inte som ett positivt omdöme).

– Som musikälskare kan jag ju inte ge det mer än en etta, säger Saade (”musikälskare”).

Och märkligast och mest nedlåtande av alla säger Björkman:

– Eftersom jag har den roll jag har ger jag fem poäng för ambitionen.

Skönt att gruppen PKN:s medlemmar, som alla har olika funktionsnedsättningar, redan gett oss tittare fingret i sin video.

Om man bortser från deras fyrkantiga musiksmak får panelen ibland till en underhållande bitsk stämning. Höjdpunkten är Sarah Dawn Finers snabba replik när Saade ger Estland åtta poäng för att tjejen är ”fett snygg”:

– Ja, det är ju inte att förringa, du kom ju ändå trea i Eurovision, eller hur?

Och medan årets bidrag till största delen är en snarkfest finns det annat som engagerar. Som att Armenien skickar ett bidrag med tydliga referenser till folkmordet för 100 år sedan. Eller att Moldavien skickar en pojkbandskille från Ukraina (ett land som ej deltar i år) efter misstankar om att omröstningen manipulerats.

De mer eller mindre dolda politiska koderna i detta ”opolitiska” arrangemang är en stor del av tjusningen.

På onsdag ser jag cykelloppet med det finaste namnet av alla – den vallonska pilen – på Eurosport från kl 14.15.

Ha!

Maggie Gyllenhaal är lysande i psykologiskt knäckande thrillerserien ”The honourable woman” (SVT).

Gah!

Gunillas ”stage mom”-domderande över minderåriga dottern känns mycket tveksam att göra underhållning av på det sätt som nu sker i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3).

Estradpoesi. Är det vad jag vill ägna min lördagskväll åt? Ja, tydligen. Men hade inte SVT2 valt ut det åt mig hade jag inte vetat det.

Public service i ett nötskal. 

När SVT 1 och alla kommersiella kanaler slår knut på sig själva för att ”ge folk vad de vill ha” i form av allsköns trams på helgerna lyckas SVT 2 ofta med konststycket att ge folk det de inte visste att de ville ha.

Så även i går kväll.

”Musik special” om ”mellansnackets mästare” Emil Jensen var en utmärkt introduktion till och sammanfattning av mångsysslarens konstnärliga gärning. Musikaliska och poetiska framträdanden varvade men öppenhjärtig intervju samt inspel av Nour El Refai, Mikael Wiehe, Johan T Karlsson och Klara Söderberg från First Aid Kit.

Ett fint porträtt av en ödmjuk och sympatisk konstnär som står på de svagas sida.

På de svagas sida står även Sveriges stora poesi-stjärna Bruno K Öijer, SVT2-kvällens huvudakt i en föreställning filmad under förra årets turné.

För ett otränat öra kan Öijers frasering först låta affekterad, och det tar mig någon dikt att komma in i poetens universum. Men väl där vill jag aldrig lämna det. Jag vill också att all skräck tar slut. Jag hungrar också efter värdighet.

Visst skulle föreställningen kunna vara närapå vara lika effektiv i radio, men Öijers uttrycksfulla ansikte och kropp räcker gott som visuell stimuli i en och en halv timme.

Och knytnäven i luften och utropen ”yeah!” och ”yes!” efter dikterna är en härlig detalj som accentuerar poetens rockstjärnestatus.

Öijer återkommer ofta till löv i sina dikter. Löv som tar hand om varandra. Löv han vill rädda och badda. Han verkar älska löv.

I löv you too, Bruno K.

I kväll tittar jag på första gruppfinalen i ”Mästarnas mästare” i SVT 1 20.00 och hejar på hockeystjärnan Danijela Rundqvist.

Sylvia Balac