Och en nationalsport håller på att gå i graven.
Med streamad tv kan du ju aldrig längre klaga på utbudet.

”57 channels and nothin’ on”. Så sjöng Bruce Springsteen 1992. Det är bara 21 år sedan men känns som 200. För även om Bossens gnällande på tv-tablån må ha varit en realitet för bara några år sedan så känns det hopplöst omodernt nu. Med en eller flera streamingtjänster behöver du aldrig mer känna som Bruce. Inte ens en hopplös måndag i mitten av juni där kanalernas tablåläggare redan tagit adjö och gått på semester. Sommartorkan är en realitet fortfarande. Med stigande grader utomhus sjunker kanalernas vilja att visa något de finner värdefullt till strax under nollstrecket.
Men med kanalernas Play-tjänster, med SVT:s ”Öppet arkiv”, med Netflix och HBO Nordic behöver vi inte bry oss om det där ett dugg. Vi går aldrig mera ensamma och det är aldrig mer bara skräp på tv – om vi inte själva vill det.
Det är en enormt befriande tanke.
Jag behöver inte bry mig om att SVT rullar en fotbollsmatch jag inte är intresserad av. Jag kan se ”Woody Allen: A documentary” (SVT2) någon annan gång då det passar mig bättre. Jag kan se sista avsnittet av grymma ”The hour” (Netflix)i stället. Eller vad det nu må vara.
Nackdelarna? Svårt att komma på så många. Annat än den svenska nationalsporten att klaga på tv-programmen, förstås. Som vi älskar att göra det. Mer än att prata om vädret. Gäller det tv har en åsikt. Så sent som i förrgår stoppades jag av en man på gatan i den förort där jag bor.
”Visst skriver du om tv i Aftonbladet”, frågade han. Jag svarade att visst gjorde jag det.
”Skriv att de bara visar skit”, krävde han.
Jag borde sagt att han ju alltid kan skaffa Netflix. Men visst, kör i vind. För nationalsportens skull, om inte annat.
Tisdag 18 juni  tittar jag på sista delen av ”Krigets unga hjärtan” (SVT1).

Hurra 1
”Pia Sundhage – i damfotbollens tjänst” (SVT1). Välgjord film men deppigt hur långsamt utvecklingen gått framåt.

Hurra 2
”Iskallt uppdrag” (TV4). Tim Dalton. Så sjukt underskattad som James Bond.

 Martin Söderström

Ett prinsessbröllop till är bakom oss.
Lite mera ljummet än det förra.
Och man gör bäst i att hålla verkligheten borta från sagan.
Om vi för ett ögonblick bortser från debatten om huruvida ett kungahus alls är acceptabelt i en modern demokrati på 2000-talet. Och om vi för en sekund väljer att inte tänka på det skruvade i att lova varandra evig trohet (det kan man inte) inför en Gud som ingen kan vara riktigt säker på finns. Och om vi slutligen väljer att blunda för det faktum att nästan vartannat svenskt äktenskap slutar i skilsmässa, enligt SCB, så kan vi konstatera följande:
Det är skillnad på kungliga bröllop och kungliga bröllop.
I jämförelse med storasyster Victorias bröllop Stockholm har inte direkt kokat av bröllopsyra de senaste dagarna. Det har funnits något lätt avslaget i bevakningen inför ceremonin. Evenemanget mindre, gästerna färre, intresset svalare.
Och – det här är tråkigt att behöva skriva – ett brudpar som inte såg särskilt lyckligt ut över huvud taget när det väl var dags. Kanske var det spökande nerver, kanske något helt annat. Vad vet vi? En liten tår. En kindpuss. Men det var också allt.
Men båda såg oändligt lättade ut efteråt, ska sägas.
Och av den folkfest som Fredrik Reinfeldt i en inför-intervju sade sig hoppas på syntes nästan inget alls i tv-rutan.
Oavsett vad man må tycka om ämnet så gjorde SVT suveränt proffsigt genomförd maratonsändning. Helikopteråkningar och känsligt jonglerande mellan inslag och direktsändning. Att hålla en sådan här megasändning levande utan att falla in i antingen pinsam tystnad eller meningslöst pladdrande är en enormt svår gren. Med Ebba von Sydow som lugnt bröllopsankare blev ”Prinsessbröllopet” (SVT1) faktiskt en imponerande säker tillställning.
Hon må vara en kollega och kamrat. Men det kan inte hjälpas. Karin Magnusson ledde sändningen i Aftonbladet TV med en proffsighet och en glöd som var fullständigt hänryckande. Den kvinnan är som gjord för att göra sådan här tv. Äras den som äras bör.
I kväll tittar jag på ”Mad men” (Kanal 9).

Hurra 1
”The hour” (Netflix). Andra säsongen är ändlöst spännande journalistdramatik. Rekommenderas.

Hurra 2
”Restless” (SVT1). Charlotte Rampling är en stor idol för mig. Här gör hon ytterligare en sylvass roll. Rekommenderas.

”Arrested development” (Netflix) är tillbaka efter sju år.

Första intrycket är…försiktig glädje.

Du som är känslig för spoilers från de två första avsnitten ska sluta läsa nu.

Det är visserligen länge sen vi kunde räkna med att man ser program på den tid de är tablålagda (även om vi ibland låtsas som det). Därav fascinationen vid allt som är ”live” – den enda tv man kan räkna med är exklusiv för nuet och fri från valfrihet.

Strax före lunch på söndagen lades 15 nya avsnitt av ”Arrested development” (”Firma Ruffel & Båg” som det hette på TV4) ut på Netflix. Den dysfunktionella familjen Bluth, som i de tre första säsongerna kämpade med ett familjeföretag i gungning, en fifflande patriark och utbredd arbetsskygghet, är tillbaka.

De två första avsnitten fokuserar på sonen Michael (Jason Bateman) och hans pappa George Sr (Jeffrey Tambor). Michael, som tidigare var familjens stöttepelare, har tappat fotfästet efter en rad katastrofala affärer och flyttat in i sonen George Michaels (Michael Cera) studentrum på college. Han försöker i desperation sälja sin kropp till Lucille 2 (Liza Minnelli) som nu har kontroll över familjeföretaget. George Sr försöker samtidigt tjäna pengar på spirituell vägledning i en svetthydda ute i öknen.

Det är roligt. Kreativiteten och energin finns definitivt kvar i serien.

Men samtidigt som det är fint att träffa sina vänner igen är känslan bitterljuv. De där sju åren som gått syns särskilt på kusinerna George Michael och Maeby Fünke (Alia Shawkat) som lämnat tonåren långt bakom sig. Vi har mycket tid att ta igen.

Upplägget för de nya avsnitten är sannolikt nödvändig, men problematisk. Rollfigurernas liv de senaste åren måste skildras, vilket ibland ger en lite redovisande känsla. Mina favoriter Dr Tobias Fünke, ”the never-nude” (David Cross), och Buster (Tony Hale) skymtar bara förbi i de första avsnitten. Min tröst är att deras tid kommer komma.

Att så kända skådespelare som Kristen Wiig och Seth Rogen gör gästinhopp är bara distraherande. Undantaget är John Slattery (Roger Sterling i ”Mad Men”) som åtminstone ser rolig ut som utskämd narkosläkare.

I kväll ser jag ”Top model”, TV 3 kl 20.

Ha!

Författaren Sami Said var underhållande avig i ”Babel” (SVT2).

Gah!

”Men’s night” i ”Partaj” (Kanal 5) med underhållning för ”manliga män” med Ulf Brunnberg ligger deprimerande nära verkligheten.

Tv-krönika 26 maj