Tv-spel är en naturlig del av vår kultur.
Ändå klarar inte SVT:s eget kulturprogram av att göra ett vettigt program om spel.

Jag är född i mitten av sjuttiotalet. Det betyder att jag tillhör en generation som på ett naturligt sätt vuxit upp med data- och tv-spel. Det innebär också att jag och mina generationskamrater på ett självklart sätt tagit med oss vårt spelintresse upp i vuxen ålder. På precis samma sätt som att man fortsätter läsa böcker eller titta på film.
Spel är en naturlig del av vår kultur, lika självklar som popmusik och tv-drama. Och ändå blir det alltid pajjigt när mainstreammedia ska närma sig detta ”ungdomliga” fenomen. Inte ens ”Kobra” (SVT1) – som ändå är ett kulturprogram – klarar att berätta om spelkulturen på ett naturligt sätt.
Nej, istället frågar man sig ”vad som är grejen” med ”det svenska spelundret” och ”tar tempen” på ett ”fenomen”. Det blir sjukt oskönt. Man behandlar fortfarande, 2014, spel som ett marginaliserat nördpåfund man egentligen inte har lust att ta på allvar.
Tonen och anslaget är hela tiden vid sidan av, utanför, ovanifrån. Aldrig någonsin tillsammans med den spelkultur man presenterar. Man rapar försäljningssiffror och pengaintäkter när man berättar om ”Candy rush saga” eller ”Minecraft”. Det känns deppigt och gammaldags. Det står ändå 2014 i kalendern nu. Man hade kunnat hoppas på att data- och tv-spel med en större självklarhet behandlades som just kultur. I synnerhet i ett kulturprogram.

På tal om skumma saker:
Streaminggiganten Netflix kriterier för vad som kan kallas för ”en originalproduktion från Netflix” leder till många frågor.
Tidigare har Ricky Gervais ”Derek” kallats för ”a Netflix original”, fast den hade premiär på brittiska Channel 4 hela 17 månader innan den dök upp i streamingleverantörens utbud.
Nu är det Robert Rodriguez vampyrserie ”From dusk till dawn” som kallas ”a Netflix original” – fast den i själva verket är en produktion av Miramax för kanalen El Rey i Sydamerika och USA…
Hur ska ni ha det, Netflix? Kan saker kallas original – fast de helt klart inte är det?
Svar till adressen nedan, tack.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Nja 1
”Sveriges mästerkock” (TV4). Pretentiöst trams.

Nja 2
”Top model Sverige” (TV3). Humorbefriat trams.

Det ser ut som en polisserie.
Men ”True detective” är så mycket mer.
En modern klassiker, till exempel.
Zombieberättelser är alltid som bäst när de handlar om något annat. Några av de mest klassiska zombiefilmerna har låtit skräcken vara ett ramverk för att berätta något större. George A. Romeros klassiker ”Dawn of the dead” är mest ett angrepp på konsumtionssamhället. Brittiska ”Dead set” (om ”Big brother”-deltagare och ett zombieutbrott) var ett våldsam råsop mot den moderna kändishysterin.
Detsamma kan sägas om de allra bästa tv-dramerna. ”Sopranos” var alltid så mycket mer än en maffiaserie. ”The shield” må på ytan ha sett ut som ett drama om korrupta snutar i Los Angeles slum – men handlade egentligen om något större.
Nyligen avslutade ”True detective” (HBO Nordic) är ännu en gnistrande pärla i detta dramaradband. Man kan, om man vill, se det som en ”who dunnit”-polisserie om jakten på en ritualmördare. Man kan, om man vill, också se den på helt andra sätt – och låta mordhistorien vara något som skymtar i utkanten snarare än hoppar jämfota i förgrunden.
Tv-kritikern Kjell Häglund skrev nyligen den bästa text jag läst om denna serie. Hur ”True detective” tar formen av ett drama om två kriminalare för att utreda hela manssamhället. Hur kvinnorna förblir bifigurer, sådana som kan försvinna utan att någon ställer frågor. Hur fattigdom och utsatthet leder till synen på att kvinnor kan vara ägodelar att handla med – och mot – precis som man vill. Hur snutarna Marty och Rustys trasiga psyken får illustrera svårigheterna med att växa upp som man utan att föra uråldriga och förkastliga patriarkala strukturer vidare.
Vilket sätt man än väljer att se det på är ”True detective” ett mästerverk. En modern klassiker som kommer att få samma betydelse för det moderna tv-dramat som både ”Uppdrag mord” och ”Sopranos” fick. En ny standard är satt, ett nytt sätt att mata en mainstreampublik med kvasifilosofiska funderingar och genuin svärta utan att de spjärnar emot och byter kanal.
Oavsett vad man tycker är det en bedrift i sig.
Fredag 14 mars tittar jag på ”Line of duty” (Netflix).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Berg och Meltzer i Amerika” (Kanal 5). En bagatell, men med skön och till synes helt äkta personkemi.

Nja…
”Sikta mot stjärnorna – så gick det sen” (TV4). Eh, va? Nej tack.

Paret som skaver – mot det extremt samspelta.

Finalen i ”På spåret” blev en oerhört charmig kamp fram till sista frågan.

Under många år har Helena von Zweigbergk och Göran Everdahl briljerat i vältalighet och intellektuell kvickhet i radions ”Spanarna”. Egentligen är det märkligt att de först nu gjort debut i SVT:s flaggskepp för allmänbildning och spänstig associationsförmåga.

Bara det faktum att Everdahl använder ordet ”fatabur” (äldre tiders förråd eller skattkammare) i vardaglig konversation får mig att tro att en bättre värld är möjlig.

I finalen ställdes de mot ett mer udda par, Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl, som under veckorna skavt sig fram till ett underhållande samspel. Kunniga Höglunds tendenser att flyta ut och mästra möter Rönndahls humoristiska diplomati.

Det är två härliga par. Även domare Fredrik Lindström är uppsluppen och svävar apropå Norrköping ut i en underbar recitation av Ulf Lundells ”Jag går på promenaden”.

”På spåret” vågar verkligen ta popkultur och musik på allvar – både i briljant musikläggning (Pet Shop Boys ”Flamboyant” under inslaget om Tracks) och makalösa husbandet Augustifamiljen som tillsammans med Petra Marklund gör en bättre Alphaville är originalet själv.

Sedan får en fråga om discofarbror Giorgio Moroder avgöra hela tjottaballongen.

Underbart.

Men tv-festen inleddes redan på morgonen, när Netflix släppte den efterlängtade andra säsongen av ”House of cards” där Kevin Spacey och Robin Wright spelar iskallt maktpar i Washington. Första avsnittet hanterar sina överraskningar riktigt snyggt, men om man sett det brittiska originalet från början av 90-talet ser man att den i många avseenden följer den huvudsakliga dramaturgin där.

Chocken var därmed inte en så stor chock.

Faran nu är att serien spårar ur totalt i ondska och cynism. Men den fällan tror jag att den så begåvade skaparen Beau Willimon är för smart för att falla i.

Lördag kväll jobbar jag och ser därför Melodifestivalen, SVT1 20.00. Annars hade jag fortsatt mitt ”House of cards”-maraton.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Jag följer OS-sändningarna från Viasat slaviskt – och är riktigt nöjd. Särskilt underhållande är skridskokommentatorn Kenth Borgström och hans makalösa siffernörderi.

Gah!

Den legendariske konståkaren Jevgenij Plusjenko skadade sig och lade av, men det nämndes knappt. För svenska sportjournalister handlar OS om hockey, skidor och Norge.

Från nätpirat till laglydig.
Tv-branschen har äntligen fått oss att göra rätt.
Men de stora kabelbolagen bör se upp.
I helgen stängde min lokala videohandlare ner butiken. Det kändes lika sorgligt som typiskt. Det har varit på gång ett tag. Men det går inte längre lika självklart att skylla nätpirater och illegal fildelning för att tvinga tv- och filmbranschen på knä. De legala alternativen till att fildela är nu verklighet för oss alla.
Jag borde veta, för jag är själv ett praktexempel.
Under 00-talets mitt var jag en typisk nätpirat. Utrustad med ett ursnabbt bredband och en avpänd inställning till upphovsrätten. Som en bläckfisk satt jag och tankade hem hela internet på en gång. Allt fanns ju där. Alla tv-serier som man febrade om i USA men som inte skulle nå Sverige på evigheter. Att ladda ner var att ha koll.
Allt är annorlunda nu. Jag laddar inte hem någonting alls längre. Jag behöver inte. Streamingvärlden raderade ut det behovet på bara några år. Vill jag se ”True detective” (HBO Nordic) går det med ett knapptryck via minst två av mina betaltjänster. Vill jag se ”Dancing on the edge” ikväll då jag missade det i lördags använder jag SVTr-funktionen i min tv:s programbibliotek.
Vill jag hyra film knallar jag inte längre till videohandlaren. Jag söker det via de (legala) hyralternativ som finns i min digitalbox. Jag betalar för att det är smidigt. Och för att det inte längre finns många anledningar att inte göra det. Samma skäl till att folk inte betalade förr, alltså.
Vad vi ser nu är bara början.
Får jag gissa så är förlorarna de stora kabel-tv-aktörerna. I åratal har tagit kungligt betalt för stora tv-paket. Att köpa kanaler styckvis? Glöm det.
Exempel: Vill jag ha enbart C More Series går inte det. Så tvingas jag köpa ett helt paket med sex andra kanaler jag inte är intresserad av. För en ganska fet peng i månaden. Inte en chans.
Vi tv-konsumenter har blivit alldeles för vana vid oändlig valfrihet. Och vägrar att punga ut för sånt vi inte vill ha.

Onsdag 29 januari tittar jag på ”Mitt”, dokumentären om Mitt Romney (Netflix).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA!

”Trädgårdskampen” (SVT1). Något så ovanligt som en tävlingsdokusåpa som är både hygglig och varm.

Nja…

”Tjockare än vatten” (SVT Play). Utsökt foto, men dialogen är plågsamt tondöv.

Man fattar vad de försöker göra.
Men ”Nyfiken på partiledaren” misslyckas.
Både som terapi och journalistik.
Läste nyligen att ju högre tonläge och större rubriker inom den politiska journalistiken desto tröttare medborgare. Både på journalistik – och politik. Att avslöjanden om mygel, fiffel och politiker som slingrar sig inte bara spär på politikerföraktet – utan skapar en utmattningskänsla även gällande själva politiken.
Så självklart behöver politisk bevakning hitta nya vägar, pröva nya grepp. Men jag är tveksam till om ”Nyfiken på partiledaren” (SVT2) är rätt lösning.
Konceptet är enkelt. Tv-terapeuten och före detta rockstjärnan Poul Perris (han var tidigare frontfigur i jeansjackerockarna The Facer, om någon minns) tar emot ledarna för våra riksdagspartier för en terapisession gällande ”värderingar, visioner och personliga drivkrafter bakom politiken”, som det heter. Någon sorts mellanlandning som varken blir terapi – eller journalistisk intervju.
Eller skjuter stolpe ut på båda chanserna. Perris använder klassiska terapeutiska frågeställningar för att locka fram andra svar än de partiledarna vanligtvis brukar ge. Men vad jag ställer mig tveksam till är att han uppehåller sig så mycket vid barndomsminnen som bränsle för en politisk drivkraft. Mycken terapi härleder problem senare i livet till trauman i just barndomsåren. Här tänker man likadant – fast tvärtom. Att den politiska viljan ska ha spirat redan i barndomen. Jag har svårt att köpa det.
Om jag utgår från mig själv så väcktes en politisk medvetenhet – och glöd – först senare. Den må härstamma från att jag växte upp i det svenska klassamhällets utsatta och fattiga förorter. Men de parallellerna kunde jag dra först långt senare.
Jonas Sjöstedt verkar öppen för idén med terapisamtalet. Svarar öppet och obehindrat. Men vad får vi – egentligen? Förutom en svag bris av frisk tv-luft? Inte mycket. Som terapi betraktat är det ett grunt skrapande på ytan. Som journalistisk intervju vilar den för mycket på terapins synsätt för att nå riktigt ända fram.
Måndag 20 januari skyr jag Guldbaggegalan och tittar på ”Breaking bad” (Netflix).

HURRA!

”True detective” (HBO Nordic). Believe the hype.

NJA…

”Farmen” (TV4). 2001 ringde och ville ha sin Storbonde tillbaka.

Det har kallats en modern skampåle.
Och det är förstås sant.
Men ”Lyxfällan” är också ett lysande samtidsdokument.
Före och efter och hur vi älskar det. Det finns få saker som kräver lika lite bakgrundsinformation, lika lite kontext för att fungera. Må det handla om bantning, tandblekning eller inredning. Alla är vi lika lättlurade inför före och efter-bildernas minutiöst ljussatta trollspö. Före är alltid lite för ljust, lite för grått, lite för trist. Fult, helt enkelt. Efter å andra sidan görs alltid till en Photoshopfestival av förtärkta färger, maximalt ökad kontrast och högskoleutbildad punktljussättning. Och vi går på det. Trots att vi intellektuellt greppar att det bara är tricks och hittepå fortsätter vi att fascineras. Därför är få saker lika omistliga i tv-landskapet som ”Lyxfällan: Så gick det sen” (TV3). Jag älskar ”Lyxfällan”. Idiotenkel logik, starka öden, riktiga människor och (ibland tillkämpade) lyckliga slut. Som samtidsdokument är programmet ruskigt starkt. Gång på gång slås det fast hur förblindade vi är av statushets, pryljakt och lov om snabba dårkrediter att det är sorgligt enkelt att köra i diket. Många av oss klarar att balansera ekonomi och drömmar. Många gör det inte. Naturligtvis är det något av en modern skampåle. Vi hjälper er i utbyte mot pornografiska detaljstudier av ert ekonomiska haveri. Ni får skämmas offentligt – men får samtidigt hjälp. Deal?
Att få återse några av programmets mer minnesvärda karaktärer – och faktiskt få veta hur det gick för dem – är enkelt och smart. Före och efter och hur vi älskar det. Jag kan tycka att ”Lyxfällan” är lite väl mallat och ifrågasätter sanningshalten i några av historiers som slungas fram. Och Grimlunds bastufetisch hade jag klarat mig utan att känna till. Men det spelar mindre roll. Jag hoppas att programmet återkommer med ytterligare en säsong. Även om det vore bäst för oss alla om tidsandan ändrades så att programmet inte skulle behövas.
Fredag 22/11 missar jag inte premiären av ”På spåret” (SVT1).

HURRA 1
”Anton Corbijn: Inside out” (SVT Play). Lysande och stillsam dokumentär om min absoluta favoritfotograf.

HURRA 2

”Skinheads – 25 år senare” (SVT2). Bra, men lite väl okritisk dokumentär om att försöka leva med sina demoner.

Glöm ”Arkiv X”.
Gillian Anderson är bäst just precis nu.
Hennes ”The fall” känns som en tv-klassiker.
Mannen stoppar om sina barn och pussar dem godnatt. Sedan älskar han med sin fru. Inget konstigt med det. Bortsett från att han en stund tidigare brutit sig in hos en kvinna och kartlagt hennes hem – med avsikt att mycket snart mörda henne. Avstampet i ”The fall” (Netflix) är det mest obehagliga och nervpirrande jag sett i thrillerväg på senare år. Dramaturgiskt är det ett genidrag att visa tittaren inte bara mördarens tillvägagångssätt – utan också hans identitet. Bit för bit läggs ett pussel som visar en utåt sett helt vanlig man som bär på en fruktansvärd hemlighet. Dubbelnaturen är inget nytt. 2000-talets största och bästa dramasuccéer har byggt just på att ställa frågan om man kan vara både en psykopatisk mördarfigur och make, far och samhällsmedborgare på samma gång (tänk ”Sopranos”-Tony och Vic Mackey i ”The Shield”). ”The fall” drar frågan till sin mest outhärdligt realistiska spets. Lägg till att Gillian Anderson är alldeles utsökt i rollen som polisinspektör Stella Gibson och att miljön är ett av decenniers konflikt söndertrasat Belfast och du får vad som känns som en klassisk serie.
Som bekant skapas den tätaste thrillerstämningen när man inte ställer frågan ”vem” – utan i stället ”varför”? Jag kommer inte sluta titta förrän jag har fått svaret.

Vad som är framtiden för tv-mediet finns det lika många teorier om som det finns tv-konsumenter. Men jag kan tala om för er vad framtidens tv inte är på två korta små ord:
TV4 Play.
Att ledningsgruppen på fyran kollektivt masturberar framför reklampengarnas offeraltare är inget nytt – eller konstigt. Men att de fattat så lite att de tror att det går att föra över samma reklamavbrottstänk i VOD (Video On Demand) som i broadcast-tv är förbluffande korkat.
Fyran tror det är rimligt att ha lika många och lika långa reklamsegment i telefon, padda och dator som i linjär tv. Som om konsumtionsmönstret skulle vara detsamma hos tittaren i telefonen som i söndagssoffan. Det är det inte. Vad man får är frustrerade tittare som kastar sig till Play-tjänster med en mer sansad syn på hur mycket reklam som går att pressa in i en VOD-fil.
Se det som ett tips i all välmening.
I kväll tittar jag på ”Homeland” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”The social network” (TV3). Trent Reznors minimalistiska elektronsoundtrack är en modern klassiker.

HURRA 2

”Skolan eller livet” (SVT2). Urstarkt ”Dokument utifrån” och talibaner, vapen och flickor som vill gå i skolan.

Idén är rätt bra.
Man fattar ju vad de vill.
Men ”von Svenssons kläder” tappar balansen.
Hur vi klär oss och vad det signalerar. Det är själva språngbrädan, hela idén egentligen, med ”von Svenssons kläder” (SVT1). Och det är ju inte så dumt. Vad våra kläder säger om oss, och varför.
Få program har känts mer rätt i tiden. Efter nästan ett och ett halvt årtionde där yta kommit att ersätta innehåll var det dags att någon försökte ställa saker perspektiv. Bland selfies, modebloggar, stiltips och en ytlighetskultur där vem som helst som jobbar med media och kan skilja på en byxa och en kjol får kallas ”modeexpert”.
Är det verkligen så illa? Det känns så.
Tidigare var vilken musik du lyssnade på, filmerna du såg, politiken du engagerade dig i (eller inte), böckerna du läste, sporten du spelade, orten du kom alla från enormt viktiga byggstenar i ett identitetsskapande. 13 år in på 2000-talet är det vem som designat dina brallor bland det enda som räknas.
SVT:s tidigare försök att göra tv om mode har varit lika sköna och omdömesgilla som en helkväll i stupstocken. Därför välkomnade jag verkligen ett program om klädernas betydelse. Som inte bara ställde frågorna ”vad” och ”vem” – utan framför allt ”varför”.
Men det känns hela tiden som att något fattas i ”von Svenssons kläder”. Och det ligger inte i det yttre. Estetiskt har man ju lånat mer än ett par idéer från utsökta ”Historieätarna”. Och varför skulle man inte det? Att sno från de bästa och snyggaste är ju alltid en bättre idé än att knycka från program i televisionens gärdsgårdsserie.
Problemet är att man inte vet vilket ben man ska stå på, utan försöker balansera tämligen ovigt mellan seriositet och lättvikts-tv. Det finns ett fint samspel mellan Karin Winther och Niklas Källner. Resultatet blir helt okej, men känns lite som en stolpe ut. Hade kunnat bli något, om man vågat kräma i lite extra eller bara bestämt sig fullt ut för vilken sorts program man faktiskt velat göra.

Torsdag 17 oktober tittar jag på ”Lyxfällan” (TV3).

HURRA!
”Halvvägs till himlen” (TV4). Inte jättekul. Men det finns fin kemi mellan Glans och Jansson.

NJA…

”Derek” (Netflix). Motbjudande mobbargubben Ricky Gervais når nya avgrundsdjup. Serien är ett äckligt misslyckande. Som allt annat Gervais gjort efter ”The office”.

Vi lovades drama.
Vi fick buskis.
”Orange is the new black” är ett bortskojat fiasko.

Det hade kunnat bli så bra. Det borde ha blivit så bra. Äntligen skulle någon göra en fängelseserie sett ur kvinnornas perspektiv. Bara det var värt en eloge. Trailern lovade också extremt gott. Vit medelklasskvinna uppäten av ett oförlåtande juridiskt system. Piper Chapman (Taylor Schilling) hamnar i fängelse för en narkotikaaffär hon gjorde i sin ungdom.
Jag kan inte ha varit ensam om att febrigt börja drömma om en ”Nyckeln till frihet” fast med kvinnor – eller i vart fall ett ”Kvinnofängelset” med något annat än kulisser i målad papier-mâchié.
Sällan har jag haft mer fel.
”Orange is the new black” (Netflix) är nämligen ett enda stort haveri.
Det tårfyllda, täta drama som trailern lovade finns ingenstans att finna. Istället får vi buskis.
”Orange is the new black” försöker vara både drama och komedi, men tappar helt balansen och rasar könsskämtande rakt ner i källaren.
Ett problem är Piper Chapman själv. Man har gjort henne så oälskvärd, så tom och medelklassnaiv att man häpnar. Men värre är hur hennes medfångar porträtteras. En mer oblygt klichéspäckad bild av minoritetsgrupper var det länge sedan man såg. Latinobrudarna är tjattriga och skvallriga, de afroamerikanska kvinnorna är bullriga och vaggar med huvudena åt sidorna så fort de pratar. Det är förbluffande finesslöst hanterat.
Gripande öden från de andra kvinnorna passerar liksom i bakgrunden. Fröet till något gripande finns här – men slarvas bort i skojscener om tuttar.
Som om det inte var nog med eländet spelas Chapmans pojkvän av Jason Biggs – onanisten från ”American pie”-filmerna. Hans roll i haveriet är att vara supertöntig och att – just det – onanera.
Där och då famlar jag efter hammare och spik att fästa skämskudden med.
Det är möjligt att ”Orange is the new black” får nya kvaliteter längre fram i serien. Jag vet inte, eftersom jag inte kommer att titta färdigt. Livet är alldeles för kort för att slösas på rasstereotyp fängelsebuskis med runknissen från ”American pie”.

Torsdag 15/8 tittar jag på VM i friidrott (TV4).

Det är sommar, och i tv-kriget råder vapenstillestånd. SVT har lagt ner gevären, Fyran låter kanonerna vila och TV6 slickar sina sår.
Då, plötsligt, sveper internet ner och ödelägger hela slagfältet.

I går kväll på tv: En kortfilm om en tjej som gillar glass (”Glass tycker jag om”, SVT1); ”Sommar med Ernst” (TV4) – ett program så tidlöst att det lika gärna kunde varit inspelat 2009, eller 1987; en halvhjärtad realitysåpa (”Min stora lata familj”, TV3) och en dålig superhjältefilm (”Hancock”, TV6). Plus timmar av repriser.

Samtidigt på internet: Hela första säsongen av Netflix lysande nya komediserie ”Orange is the new black”; de senaste avsnitten av fenomenala ”Breaking bad” (också på Netflix); sjätte säsongen av det allt mer flippade mjukporrdramat ”True blood” samt nya avsnitt av Aaron Sorkins ”The newsroom” (båda på HBO Nordic). För att inte tala om den legendariska dokumentären ”Plötsligt i Vinslöv” (SVT Öppet arkiv) och gastkramande ”Gengångare” (SVT Play).

Om ni vill veta hur tv-branschen kommer att se ut om ett par år så är det bara att studera den svenska tv-sommaren. De traditionella tv-kanalerna har kapitulerat – deras enda livstecken är breda mysprogram av ”Allsång på Skansen”- och ”Sommar med Ernst”-karaktär. Allt intressant händer någon annanstans och skapas av aktörer som inte är fixerade vid den gångna nattens tittarsiffror.

Jo, det kanske är orättvist att jämföra internationella storföretag med svenska bolag, men … jag bryr mig inte, och det gör knappast övriga tittare heller. Man går dit de bra programmen finns, och aldrig har traditionell tv känts så irrelevant som i dessa soliga dagar. Tablåerna mer eller mindre tvingar hugande zappare att hitta annat att kolla på – och där råder det ingen brist.

Av dem som sommaren 2013 upptäcker Filmnet, Viaplay eller HBO Nordic – hur många kommer tillbaka i höst? Och efter nästa sommar? Och sommaren efter det? SVT, TV4 och de andra skänker i praktiken bort sin publik till onlinetjänsterna.

Oh well, kortfilmen om tjejen som gillade glass var i alla fall bra. Befriande i sin enkelhet.

Ikväll fortsätter jag mitt ”Orange is the new black”-marathon på Netflix.

Magnus Edlund

WTF?

”Elefanternas uttåg” (SVT2). Naturprogram med pålagda ljudeffekter går fetbort.

FTW!

”Antikmagasinet” (SVT2). Alltid lika härligt att höra kunniga människor prata om sina hjärteämnen.