Idén är inte så dum, egentligen.
Men dokusåpeeliten hamnar snabbt i skuggan av en Hollywoodfru.
Det finns bara plats för ett gigantiskt ego på godset.

”Some girls are bigger than others” sjöng The Smiths 1986. Nu syftade Morrisseys text förvisso på skillnader i kroppshydda. Men låten dyker upp i skallen när TV3 premiärvisar ”Realitystjärnorna på godset”. För det visar sig snabbt att det är en kvinna som är större än andra. Jag talar naturligtvis om Hollywoodfrun Gunilla Persson.
Det var länge sedan jag såg en enstaka individ ta över och så totalt dominera vad som är menat att vara en gruppserie.
Min kollega Karolina Fjellborg menade rent av att TV3 borde bytt namn på serien till ”The Gunilla Persson Show”. Vilket är synd. För idén med programmet är inte så dum, egentligen.
Man kan tycka att formatet med kändisar som äter och gråter tillsammans är hur uttjatat som helst. Och egentligen räcker det nu. Men nånstans gillar jag ändå själva premissen bakom ”Realitystjärnorna på godset”. Att ett gäng ökända svenskar som simmat runt i ful-tevens absoluta bottenslam får chansen att tala ut, reda ut, rätta till bilden av sig själva.
Det finns öden här som jag är genuint intresserad av (kolla ”Färjan”-Håkans superledsna uppsyn till exempel. Så genuint sorgsna ögon att man bara vill ge killen en lång kram). Om livet under och efter tv-inspelningar med drakoniska villkor. Vad som händer i själen när man kommer hem från ännu en barturné där man stått på nån landsortskrog, spelat apa och stoppat upp spritflaskor i röven.
Tyvärr blir det väldigt lite av sånt. Det finns liksom ingen plats. Gunilla Persson sveper in som en skogsbrand och tar på en sekund över utrymmet och äter upp allt syre. ”Ni har klippt mig stum”, rasade Samir Badran i Aftonbladet i går och ansåg att han inte fått nog med tid i rutan. Gunilla Persson å sin sida ”älskade första avsnittet”.
Go figure, som britten säger.
Tisdag kväll tittar jag på ”Gotham” (TV4).

HURRA 1

”Ryttarprinsen” (SVT1). Fin dokumentär om press, individualism som inte lirar med lagtävlan och att stå i det förflutnas skugga. Lisen Lindahl är en utmärkt filmskapare.

HURRA 2

Hurra 2
Alpint, damernas superkombination (SVT2). Anja Pärson är fantastisk som kommentator. Bäst i Sverige? Tveklöst!

MARTIN SÖDERSTRÖM

”Deckarna” är ett haveri.
Det är ingen nyhet.
Vad som oroar är vad det säger om SVT:s framtid.

Mycket vill ha mer. Som bekant. Så är det ju alltid. Så efter framgångarna med pösmagade stjärnor som är pretentiösa på olika slott vill SVT genast ha mer. Tittarna flockas ju, så bäst att smida medans ”stjärnor äter mat och gråter en skvätt”-järnet fortfarande är hyfsat varmt.
Det är därför vi har ”Deckarna” (SVT1). Någon annan anledning kan inte finnas. De är alla författare som säljer drösvis med böcker. Det borde enligt all logik leda till drösvis med tv-tittare också, va? Klart som korvspad, kan tyckas.
Men SVT glömde bort att folk inte är idioter. Att den genomsnittlige tv-tittaren med lätthet kan genomskåda en cynisk programidé, i synnerhet om den är så taffligt utförd som ”Deckarna” är.
Där sitter de, författarna, på något värdshus och hasplar ur sig pretentioner som vore de ättlingar till Shakespeare själv. Det hade varit lätt att skratta om det inte hade varit så förbannat dumt.
”Deckarna” är ett haveri. Från tanke till genomförande. Det är, i sig självt, inte hela världen.
Det blir oroväckande först när man lyfter blicken något.
”Deckarna” är nämligen inget enskilt fall av hjärnsläpp. Det är ett i raden av tunnkokad TV3-soppa som SVT valt att göra det senaste året.
”Gift vid första ögonkastet”, ”Det stora matslaget”, ”Atleterna” är bara några exempel på program som SVT borde låtit reklamkanalerna hållas med istället.
I ett längre perspektiv är det här ett förfall, inte bara kvlitetsmässigt. Utan också identitetsmässigt. Som att man på SVT på riktigt börjar bli nervösa. Att man inte har en aning om vem man är eller vad man vill vara. Att man försöker tillfredsställa alla utan att göra någon riktigt nöjd. Man tunnar ut, man snuttifierar, man sätter några deckarförfattare vid ett bord och sätter på kameran.
Var finns viljan i den idén? Det enda man lyckas med är ett förstärka bilden av ett djupt splittrat SVT.
Jag har tjatat om det förr i den här spalten och jag tänker fortsätta att göra det:
Poängen med public service MÅSTE vara att odla sin särart. Att inte bli som alla andra.
För då behövs man inte.

Så spännande blev det kanske aldrig.

Ändå var ”Den fjärde mannen” en ­sevärd tv-serie, främst på grund av många bra skådespelare och stor omsorg om detaljerna i historien.

När populära böcker blir film eller tv-­serie, har det både sina för- och nackdelar.

Fördelen är förstås att gillar man historien vill man gärna se hur den förvandlas till ­rörliga bilder. Om det lever upp till den egna film som snurrade inne i skallen när man läste boken. Uppenbarligen var många ­nyfikna på vad regissören Kristian Petri och manusförfattarna Sara Heldt och Johan Widerberg skulle göra av Leif GW Perssons roman ”En annan tid, ett annat liv”. Knappt 1,4 miljoner respektive drygt 1,1 miljoner följde de två första avsnitten.

Nackdelen, om intrigen inte av­viker för mycket från sin förlaga, är att spänningen uteblir, då man mer liksom bockar av ­händelserna än sitter med ­nerverna på spänn.

Nyfikenheten över att se hur man har filmat en ­roman vinner oftast, det ska vara en riktigt saggig bok ­eller ett ämne man inte bryr sig om för att man helt ska ignorera film- eller tv-­versionen.

Under de här tre avsnitten har tre historier berättats. Om hur tyska terrorister ockuperade västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Om hur en man mördas i sin lägenhet i centrala Stockholm. Homofobe polisen Evert Bäckström (Claes Malmberg) ­avskrev fallet som ett ”bögmord”. Och så om hur LMJ, Lars Martin ­Johansson (Rolf Lassgård) i nutid utnämndes till ny Säpo-chef och åter började rota i de båda tidigare nämnda fallen.

Det är detaljerna som gör det och som gör det så trovärdigt.

Som när LMJ och hans favoritpolis Eriksson (Helena af Sandeberg) om och om igen rekonstruerar ett mord.

Som när man placerar suveräna skådespelare som Per Svensson, Henrik Norlén, Jacob Ericksson, Kjell Bergqvist, Johannes Brost, Shima ­Niavarani, Helena Bergström och Ida Engvoll i mindre roller.

Eller som när man låter Niclas Frisk skriva bakgrundsmusiken, härligt suggestiv hela ­tiden.

I kväll ser jag ”Blå ögon” i SVT 1.

Prat

”Stjärnorna på slottet”, SVT 1. Starkt avsnitt med Rikard Wolff. Läs min ­recension här!

Musik

”Last night of the Proms 2014”, SVT2. Snyggt producerad, men ­låååååång, klas­sisk ­konsert.

Hon är härlig. Hon är bra. Hon är charmig. Begåvad. Rentav enastående.
Det är inte Helena Bergströms fel att säsongspremiären av ”Stjärnorna på slottet” ekar tomt.
Allt är nämligen ”Så mycket bättres” fel.

Det har nu fallit sig så att TV4:s systerprogram förändrat ”Stjärnorna på slottet” dramatiskt.
Förutsättningarna är nya. Som i vilka gäster SVT lyckas locka. Vilken artist vill numera sitta och dra sitt livs historia på ett slott när de kan välja det andra programmet och därmed få gratis liv i sina gamla låtar och dessutom ha möjligheten få en ny hit? Mossa och nostalgi står sig slätt mot en ny karriär och nya sköna slantar in på bakkontot.

De stjärnor som nu kan tänkas flytta in på slottet är inte i musikbranschen. Det är ingen slump att av årets fem deltagare är fyra och en halv av fem skådespelare (Özz Nûjen är minst 50 procent komiker). Det är främst skådespelare som vill ägna en dag och ett helt program åt att prata om sig själv – bara för sakens skull. För många Dramaten-skådisar är livet en enda stor monolog. …
”Den jag är mest spänd på att möta här är mig själv. Ska jag få ett av mina berömda vredesutbrott?” funderade Örjan Ramberg i en intervju då han just anlänt till slottet.
Men det värsta för ”Stjärnorna på slottet” är att ”Så mycket bättre” faktiskt innehåller konstnärliga framträdanden, stjärnorna får visa upp sin yrkeskunskap. Just detta gör slottets upplägg så mycket fattigare.

Deltagarna får försöka monologa sig fram bäst de kan genom att berätta sin barndom till frukost, sitt genombrott till lunch och sitt livs höjdpunkter till middagen. Det känns fattigare. Tommare.
Men det kan alltså inte lastas Helena Bergström. Hon visade upp alla sina goda sidor, bjöd på sig själv, skrattade och grät. Visst kan där ha funnits ett visst mått av skådespel men i så fall var det en väldigt trevlig teater.
Jag kan heller inte låta bli att se fram emot Rikard Wolffs dag då SVT lockade med trailercitatet:
”…och då fick jag beskedet: Pappa dog i ett samlag”.
Kan bli….mustigt.

I kväll ger jag ”Viva hate” en sista chans.

Estelle.
Stjärnan på slottet.

2014. Nytt år. Men det märktes inte i går.
Det tjatades om 2013. Som om vi inte hade haft ett otroligare år.
Det var Agnetas nyårskarameller, SVT-sportens årskrönika, Filip och Fredriks nyårsgala, ”Regional årskrönika”, Rapports årskrönika.
Och så klart, kronjuvelen – ”Året med kungafamiljen”.
Detta program som man av någon anledning alltid hamnar framför, som man ser motvilligt med tio åsiktsstarka känslor inom sig.
Vanligtvis vinner ”förbannad”. Det där diskmedelsoljiga, det tillrättalagda, den galopperande idiotin blir för mycket.
Men en producent vid namn Sara Bull vet hur man tyglar den känslan, och i stället ger näringstillskott till de mänskliga, humana, varma känslorna i bröstet.
Hon gör två lyckade förändringar:
• Hon skrotar den snusförnuftiga reportern och berättarrösten som alltid förklarat vilket viktigt jobb kungafamiljen har gjort i år.
• Hon gör Estelle till stjärnan.
Programmet ramas in av Victorias, Estelles och Silvias privata besök på en fotoutställning om kungens 40 år på tronen. Victoria pekar och förklarar med bebisröst: ”Titta, där är morfar”. Estelle tittar storögt. Silvia lägger stilla en hand på sitt barnbarn.
Man smälter, givetvis.
Lill-prinsen kör rally. Madde plåtas för Elle. Victoria står på en båt. Prins Daniel besöker sjukhuset där han fick en ny njure och träffar ett barn som fått ny lever.
Allt rakt och effektivt berättat, utan krusiduller.
Kungen då? Han har under 2013 betett sig lika märkligt som alltid. Som svordomen åt SVT-reportern som faktiskt vågade ställa en kritisk fråga. Som svaren på frågorna hur det känns att bli morfar igen och om han ska vara en aktiv morfar:
”Ska självklart stänga ner hela butiken, bara pyssla med det hela tiden.”
”Oj oj oj vad upphetsad jag blir.”
Sarkastiska kungen. Raljanta kungen. Den aggressiva känslan vaknar till liv i mitt bröst.
Sara Bull värjer inte för kontroverserna. Hon visar klipp från tidningar och tv-inslag där kungen sågas.
Men sen, efter varje fadäs:
Snabbt tillbaka till Estelle och Victoria där på utställningen. Värmen. Pusskalas.
Estelle räddar kungen – om och om igen.
Och värmen vinner över cynismen.

I kväll rekommenderar jag ”David Blaine: Real or magic” i Kanal 5.

KLAS LINDBERG

He!
Kronprinsessan på QX-galan. Bland det coolaste framträdandet man har sett.

Eh?
Elles märkliga chefredaktör som var så imponerad av Madde att tårarna sprutade.

Det kom en jobbig sak mellan ”Stjärnorna på slottet” och mig.
Evolutionen.

”Stjärnorna på slottet” känns daterat.
Jag kan ha skrivit det förut. Men nu står det solklart.
Vad hände egentligen under gårdagens premiär?
Vad fick vi egentligen ut av det?
Årets gäster anlände till slottet. Den evige slottskocken tog emot. Deltagarna checkade in, vi fick se bilder från Malena Ernmans liv, det var en utflykt, en lunch, mer arkivbilder, en middag.
Årets gäng hann på rekordfart slå rekord i gråhet.
Gick du i gång på de incheckande gästerna? Leif Andrée, birollsskådis. Maria Lundqvist, skinn på näsan-skådis. Claes Månsson, Lorry-komiker. Lasse Åberg, nutida Musse Pigg-man. Malena Ernman, schlageroperatör.
Nerven i detta gäng?
Den oväntade storstjärnan?
Skulle Åberg möjligen vara uppviglaren vi saknat sedan Börje Ahlstedt satte eld på slottsväggarna?
Nej.
Nej nej nej.
Stjärnglansen falnar.
Men den största svårigheten med att se årets omgång av ”Stjärnorna på slottet” är att tiden sprungit förbi formatet.
”Stjärnorna på slottet” trampar på i gamla spår. Inget förändras.
Jag sitter där i soffan och får se Malena Ernman ta med sina slottskamrater till en bilskola. Det är kvällens höjdpunkt. Det är det enda nya vi får se av Ernman. Hon kör en bil.
Det är ett vansinnigt slöseri. Vad har det med något av hennes talang att göra, hennes värv?
Frustration jag upplever är evolutionens fel. Och boven framför allt är ”Så mycket bättre”.
TV4-programmet snodde upplägget och förstod att faktiskt utnyttja deltagarnas begåvning.
Visst kan det vara intressant att få ta del av en stjärnas livsöde men då gäller det ta mig fan att stjärnan är hyperintressant. För en vanlig genomgång av en okej svensk artists liv medelst intervju och gruppsamtal får vi i sjutusen andra medieformat som rullar året om.
Vi kräver mer numera.
Vi kräver briljans. Nyskapande. Wow-moment.
Allt det saknas i ”Stjärnorna på slottet”.
Slottet är slött.
Dags att checka ut.

I kväll missar jag inte ”Fågel, fisk och marängsviss” i Barnkanalen.

KLAS LINDBERG

He!
Imponerande att se hur SVT baxade hem hela tv-kolossen i ”Bakom kulisserna på Eurovision Song Contest”.

Eh?
Ska gråt-teasern med Claes Månsson få tittarna att ge ”Stjärnorna på slottet” en ny chans nästa vecka?