Ångestdämpning via nostalgimayhem.

Tv-julen är knappast någon komplicerad historia.

Uppesittarkvällens två vakor var julens sista ögonblick av överraskning. Pluras anarkistiska sång- och spritfest och Bingolottos gubbigt urspårade eld- och rimstuga.

Sedan dess har det varit ”Minnenas television”, ”Michael Bublés jul” och ”Sällskapsresan” för hela slanten.

Men nu kan nostalgijulen ha nått sin kulmen. På juldagen gick nämligen SVT 1 på knockout med sitt imponerande jubileumsprogram ”Antikrundan 25 år”.

Musikjournalisten Magnus Broni har satt in det folkkära programmet i sitt pophistoriska sammanhang, sprunget ur ett 80-tal där tv-hallåorna var klädda som konfirmander, Roxette toppade listorna och Sverige bänkade sig framför ”Fräcka fredag” med Malena Ivarsson.

Redan i de första scenerna sätts tonen när experterna får beskriva sin passion för antikviteter.

– Jag är kanske inte direkt kåt på prylarna, men jag blir verkligen upphetsad, säger en av dem.

”Man går upp i maxpuls”, ”det är helt klart någon slags diagnos på oss” och ”detta är ett gigantiskt sommarkollo för vuxna” säger några av de andra.

Dokumentären målar skickligt upp minnesvärda ögonblick, både framför och bakom kameran. Särskilt rolig är SVT:s osäkerhet när tuffa storebrorsan BBC tvingas flyga över för att hjälpa till med de första programmen.

Men public service träffar rakt i en guldådra som inte sinat sedan dess. Vi gläds när människor upptäcker okända skatter i sina gamla loppisfynd – och kittlas av deras misslyckanden.

Som mannen som avfärdar expertens dom och envisas med att hans plaststaty i själva verket är gjord av elfenben.

Allt detta ackompanjerat av perfekta musikval som Håkan Hellströms ” Jag var bara inte gjord för dessa dar”.

I TV4 återförenades ”Så mycket bättre”-gänget för middag och nostalgisk tillbakablick på årets säsong. Förutom en bortklippt och ganska underhållande orientering på Ulf Dagebys dag (inklusive sändande av Morsekod) bjöds vi bara på gammal skåpmat.

”Återträffen” framstod mest som en polerad reklamfilm för att värva nästa års artister.

I kväll ser jag dokumentären ”Familjen Persson i främmande land” SVT 2 21.30.

Ha!

”Drömmen om Sotji”, TV3, ger en fascinerande inblick i några idrottares kamp för att nå OS.

Gah!

Kungens tal (SVT1). Helt blankt. Ord utan mening.

Sista avsnittet av ”Solsidan” har precis tonat ut.

Det är inte dåligt, ej heller bra. Bara ledsamt sömnigt.

Besvikelsen över ”Solsidans” ojämnhet är på sätt och vis en komplimang – för så höga förväntningar har vi. Dessutom tycks svenska tv-serier äntligen ha börjat fatta värdet av bra avslut. Både första säsongerna av ”Bron” och ”Äkta människor” satsade hårt på att ge tittarna en käftsmäll i det sista avsnittet.

För komediserier är det naturligtvis ett annat läge. Mindre ödesmättat, men såpass roligt att ett sug skapas efter nästa säsong. Freddes (Johan Rheborgs) försök att dölja sin fotboja genom barndop och grillpartyn var en lovande inramning, men allt sipprade tyvärr ut i ett par ljumma skämt.

Vikten av ett bra slut är gravt underskattat. Liksom ett dåligt avslut kan sabba en makalös säsong (ja, jag tittar på dig ”The killing”) kan ett bra sådant rädda en relativt medioker (hej ”Homeland”).

Just det senare blev oerhört omdiskuterat förra veckan. Förlusten av en viss rollfigur skakar om hela seriens grundvalar, men jag ser den logiska poängen i manusförfattarnas modiga beslut.

Det är inte alltid lätt att våga ta chanser när man har en tittarsuccé och kassako att vårda, men jag hoppas ”Solsidan” bygger upp lite mod inför sin femte säsong. Särskilt om det blir den sista.

I SVT1 visar Kalle Moraeus varför han blivit en så folkkär tv-personlighet, nu som till synes motsträvig programledare i ”Så ska det låta”. Gästen Lasse Kronér bryter ihop av skratt när Orsas finest lugnt konstaterar:

– Du är en så fantastisk musiker, varför ska du hålla på och leka programledare?

Den syrliga kommentaren är lika mycket riktad till honom själv. Men Moraeus värdighet stjälper inte ens ett så flamsigt lekprogram som ”Så ska det låta”. Han håller sitt avstånd till spexandet och juckandet, med fiolen fast i handen.

När han på egen hand bränner av ”Jul, jul, strålande jul” på sitt instrument är det programmets vackraste ögonblick någonsin.

I kväll ser jag ”Hitlåtens historia” om ”Killing me softly”, SVT 2 21.45.

Ha!

Felix Herngrens barnaskara i ”Hellenius hörna”, TV4. Ungar som avslöjar sina föräldrars pinsamheter är bra tv.

Gah!

Robert Gustafsson hånar Herngren för att han har en ”kvinnoväska”. Könsstereotyp och trist gubbhumor.

Sjukdomen tar hela hans liv.
Ett mirakelpiller uppfinns och han kan bli frisk – men vill han ta det?
Tack och hej.

En firad indie-artist på 90-talet med banden Yvonne och Strip Music. Veckans babe i Expressen Fredag. Uppburen i ZTV. En låt med i ”Fucking Åmål”.

Henric de la Cour hade det going för sig.

Han hade också cystisk fibros. Ända sen han var liten var lungsjukdomen CF en del av honom. Slembildning i luftvägarna och ständiga lunginfektioner. Sjukdomen var hans vardag. Den blev en del av hans identitet.
Vid 40 års ålder vänder allt. En medicin dyker upp. En mirakelkur som kan radera sjukdomen fullständigt. Henrics värld faller samman. Han tittar skeptiskt på förpackningen. Vem är han utan sin sjukdom?
Exakt där slutade dokumentären ”Henric de la Cour” av regissören Jacob Frössén.
Precis när ett av nutidens mest intressanta filosofiska dilemman lagt sig frivilligt på obduktionsbordet för vidare granskning avslutas filmandet.
En närmast perfekt missbedömning för en dokumentärfilmare.
Istället fick vi en redogörelse av Henric de la Cours liv. Ett popsnöre i ständig kris. Alltid svart och ledsen. Han skaffar barn men flyr till en stuga, han klarar varken av att vara förälder eller partner, allt han ser fram emot är den dropp han måste ta var tionde timme.
Han ”tröstar” sig själv med att det kommer en dag när han kommer att behöva syrgas varje dag, en dag då han ska få en lunginflammation som aldrig han repar sig från.
I en stark scen får vi följa med på en konsert som arrangeras för barn med CF. Henric, Tobbe Trollkarl, Mojje, Babben, Lill Babs, Martin Stenmarck.
Mojje spelar ”I ett hus i skogens slut” i reggae-tappning, följer upp med Van Halens ”Jump”.
Sedan går Henric på.
Svartklädd, huva, vitsminkad, svarta läppar, tvättbjörnsögon, tuppkam.
Det blir knäpptyst i lokalen.
Sen händer det. Han är 40 år. Medicinen kommer som förändrar allt. Henric knäcks. ”Det är 50/50 att jag tar livet av mig”, säger han.
”Jag måste bli en av er om jag ska kunna fortsätta leva. Nu måste jag ta ansvar för en massa saker. Jag hatar den här situationen.”
Det bränner till.
Då är det slut.
Där borde det ha börjat.

I kväll: ”På spåret”.

KLAS LINDBERG

He!
Läkartidningens fördömande av Barna Hedenhös diet.

Eh?
Varför pratar vi så lite om ”Under the dome” I Kanal 5?

”Barna Hedenhös uppfinner julen” har, cirka, 100 logiska luckor.

Men över 1,5 miljoner barn och vuxna tittar dagligen – och de har rätt.

I går, i avsnitt 17, var det dags för sten­ålderspappan (Fredde Granberg) att träffa statsministern (Sten Ljunggren) och efter ett möte på kontoret så skedde det också i en tv-show, där ledaren för Sverige även är ­programledare.

Det fick mig att tänka på ett roligt kåseri av Alex Schulman i Aftonbladet i söndags som gick ut på att varken han eller hans ­fyraåriga dotter begrep ett skvatt av handlingen i årets julkalender, en SVT-klassiker.

Det slutade med att Schulman ville olla tv:n.

Det vill inte jag, kanske, och inte mina små barn ­heller. De är mindre än Schulmans och bryr sig inte särskilt mycket om logik och korrekt handling. De bara älskar julkalendern för det har deras pappa förklarat att det gör man, punkt slut! Tindra ungjäklar!

Men Schulman har rätt. Att som vuxen försöka finna rim och reson i barnen ­Hedenhös resa till ”nutiden” är omöjligt. Ändå är jul­kalendern rolig att titta på. Hjärnan behöver inte vara med om hjärtat är det – och årets julkalender har massa hjärta.

Lika mycket hjärta men ­inget av otydligheten har ”Mitt liv som rom” på SVT2 haft. I går tog det slut, Claudia fick äntligen testa sin dröm att bli flygvärdinna, det var det raraste när denna gulliga men även salta dokumentärsåpa om samtidens mest utsatta folkgrupp, ­representerade av fyra ­typiska vanlisar men som allmänt och även av sig själva kallas zigenare, kom till slut.

Miniserien har varit en ­bagatell, men samtidigt viktigare för mångfalden och upplysningen än de flesta tv-program under höstsäsongen sammantaget. Vi ska vara lyckliga att vi har ­public service-tv.

I kväll tittar jag på ”Alla är fotografer”, 21.00, SVT1.

Ja

”Korrespondenterna”, SVT2. Förstår inte hur de ­hinner med att dagligt bevaka sina världsdelar och samtidigt göra utsökta ­reportage vid sidan av. Äkta murvlar.

Nej

”Det stora matslaget”, SVT1. Onödigt, ogenomtänkt.

Musik som konst.
En monsterhit som gick med ekonomisk förlust.
Historien om ”Blue monday” har allt.
”Om man studerar regelboken för hur man får en hitlåt så bryter ”Blue monday” mot varenda en av de reglerna”, säger trummisen och teknikfantasten Stephen Morris från New Order.
Många låtar vill kalla sig klassiker. Få lever upp till kriterierna. Men ”Blue monday” kryssar i alla tänkbara boxar. Och ”Hitlåtens historia” (SVT2) berättar historien om Manchesterbandets osannolika dunderhit på ett exemplariskt sätt.
Berättelsen om ”Blue monday” är välkänd och innehåller så många egendomliga komponenter av kreativitet och klantighet att den är en modern myt.
Men mer än något annat är ”Hitlåtens historias” avsnitt om ”Blue monday” en påminnelse om något annat, något mycket viktigare än skrönor, analoga synthar och kompromisslöshet:
Nämligen att popmusik är, och alltid bör betraktas som, konst.
Att den bästa musiken uppstår i en miljö av total frihet och regelbrytande.
För Factory Records var konsten alltid viktigare än något annat. Ville rockbandet New Order göra en nio minuter lång elektrolåt och enbart släppa den som maxisingel? Toppen!
Ville Peter Saville designa ett svindyrt skivomslag som såg ut som en diskett? Toppen!
Ingen ställde sig i vägen. Ingen ifrågasatte. Ordet ”målgrupp” kom aldrig i närheten av studion.
Resultatet? En odödlig klassiker som 30 år senare fortfarande låter som en motorväg till framtiden. ”Blue monday” slog försäljningsrekord, men på grund av det avancerade omslaget gick man ändå med ekonomisk förlust.
Vackert och vansinnigt.
Skulle något av detta kunna hända igen? I dessa hjärndöda och marknadsrunkande ”Idol”- och ”Så mycket bättre”-tider? Fan tro’t.

Men vi får aldrig sluta hoppas. För popmusik är konst. Punkt. Trots att TV4 ägnat ett årtionde åt att försöka hjärntvätta oss till att tro motsatsen.
Tisdag 17/12 tittar jag på ”Porrkungens tårar” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1
”Homeland” (SVT1). Visst var säsong tre den allra svagaste. Bitvis löjligt spretig och blek. Men avslutningen? Magisk.

HURRA 2

”Bad santa” (SVT1). Fylla, människoförakt och oblyga referenser till analsex ger en av de mest underbart knasiga julfilmerna någonsin.

Vetenskapen får stå åt sidan.
Glittret tar över allt.
Nobelfesten är som en tv-sänd damtidning.
Det handlar om vetenskap. Om revolutionerande upptäckter som kommer att vara mänskligheten till gagn. Det där vet vi ju, egentligen. Men vetenskap är inte så sexigt. Inte så glammigt. Glittrar nästan inte alls. Därför får vetenskapen spela en eftersatt biroll när SVT sänder ”Nobel 2013”.
Fokus ligger större delen av tiden någon annanstans. Såväl reportrar som tv-tittare fokuserar på det där andra. På glittret, på maten, på kläderna. Det är SVT inte ensamma om. Tidningen du just läser hade en stor puff med Victorias resplaner, vett och etikett-guide och historiska skandaler. Inte mycket om anledningen bakom festernas fest. SVT har ett annat uppdrag – men resultatet blir lika ändå. Fullt ös på hår och blåsor, matporr och etikettsregler. Och vi reduceras alla till underdåniga betraktare som på nåder får kika in när de som är rikare, ”viktigare” och ”finare” än vi andra äter lyxmat och har på sig klädesplagg värda en årslön.
”De ser ut att ha väldigt trevligt”, flåsar Anna Hedenmo och Ebba von Sydow upphetsat när kameran sveper över stela ansikten och till synes oändligt pinsamma tystnader.
Det är obeskrivligt gammalmodigt och något i mig vill säga stopp nu. Detta kan inte med bästa vilja i världen vara definitionen av public service? Att storögt, hejarklackigt och fullkomligt okritiskt kommentera håruppsättningar, diadem, bordsskick och klänningar. Nobelpristagarna blir en parentes, vetenskapen undanskuffad till förmån för yta. Det är inte journalistik. Det är skvallerpress och damtidning förklädd till public service.
Och när pristagarna väl intervjuas har textningsmaskinen fått tuppjuck. Det känns oerhört talande.
Och därför blir det till siat ändå som det alltid blir. Det sävliga sorlet från middagsborden fungerar som en vagga, en mjuk pläd att vira in hjärna och kritiska tankar i. Och till sist sitter man där, hypnotiserad, och tittar lik förbannat på klänningar, frackar och smycken. Vetenskapen förlorade, glittret vann. I år igen. Och själv känner man sig dummare än någonsin.

Onsdag 11 december tittar jag på ”Alla är fotografer” (SVT1).

Hurra 1
”Julkalendern: Barna hedenhös uppfinner julen” (SVT1). En av de bästa kalendrarna på flera år.

Hurra 2
”Korrespondenterna” (SVT2). En oas för god journalistik. År efter år.

2006 kom Neil Patrick Harris ut som gay i Hollywood.

Homofobins monumentala idioti avfärdar han med ett snett leende:

– Jag vill tro att folk ska kunna titta på mig utan att tänka på analsex.

För det handlar inte om hans sexualitet. Det handlar om rädslan och fördomarna. I dokumentärserien ”Stephen Fry kommer ut” (SVT2) sätts strålkastarljuset på homofober runt om i världen.

Fry möter bland annat en bisarrt sodomibesatt pastor i Uganda, ett land där parlamentets talman lovat invånarna hårdare lagar mot homosexuella i ”julklapp”. Den föreslagna lagen innebär att föräldrar och lärare måste rapportera misstänkt homosexualitet till myndigheterna. I värsta fall ska dödsstraff utdömas.

Det talas om skador orsakade av analsex och homosexuella som försöker ”påtvinga” barn och ungdomar sin livsstil. Att dessa farhågor är irrelevanta och ovetenskapliga spelar ingen roll – så länge de kan användas för att ingjuta rädsla och övertyga folk om att homosexuella utgör ett hot.

Samhället kräver bekväma fiender.

Stephen Fry träffar även ugandiska homosexuella som lever under ständigt hot. En lesbisk kvinna våldtas för att ”botas” och stödgruppen Icebreakers driver en hemlig klinik där HBTQ-personer kan HIV-testa sig utan rädsla för att rapporteras till myndigheterna.

Fry hymlar inte med sina egna åsikter. De verbala duster han hamnar i är både skrämmande och underhållande. Som när den ugandiske ministern gormar att Fry borde gripas.

– Jag hoppas det går bra för Uganda, säger Fry diplomatiskt när han lämnar kontoret.

– Ja, så länge inga homosexuella kommet hit, svarar ministern.

Rädslans mekanismer undersöks även i andra säsongen av ”Äkta människor” (SVT1). Infekterade hubotar skapar oro, samtidigt som politiker försöker ta poäng på den skräcken. Bland alla parallella historier fastnar jag för ”Hub battle land”, ett slags lekland för konferensmän där man får jaga och skjuta hubotar programmerade till rädsla för människor och smärta vid träff. Att jakten kräver sitt mått av sadism är en skrämmande klarsynt insikt.

”Äkta människor” skildrar Sverige mer relevant än någon annan dramaserie just nu.

I kväll ser jag ”Hitlåtens historia” (SVT2 22.15) om ”Top gun”-balladen ”Take my breath away”.

Ha!

Odi, den hunsade huboten, är lika sorglig som rörande. Låt det gå bra för honom nu!

Gah!

Nästa avsnitt reser ”Stephen Fry kommer ut” bland annat till Ryssland. Missa inte det.

Jan Guillou blir inlåst i förstaklass – och studion har bytt inredning.

Det finns något i grunden tryggt med ”På spårets” ljumma dramatik.

Fredrik Lindström jämför den nya inredningen med tågstationer på kontinenten. Den speglar en längtan tillbaka till en tid då färgerna var brunt murriga och det fanns stinsar med uniform och keps. Man inbillar sig kanske att tågen även gick i tid då?

Tillbakablicken på studions utseende genom tiderna är vilsamt underhållande – från retro till futurism till caféprogram och Triple & touch. Med mild ironi lugnas de ”På spåret”-fans som kan ha oroats av den nya förändringen.

Guillou och Ann-Marie Skarp är veteranerna som vill få revansch efter sin bleka insats 2007. Motståndarna i dressinen, Eric Ericson (”Molanders”) och Kjell Wilhelmsen (”30 dagar i februari”), är nykomlingarna som slår till med en tia redan på sin första resa.

Det blir en knock som Guillou och Skarp har svårt att hämta sig ifrån.

Årets nya tittarfavoriter kan mycket väl bli Ericson och Wilhelmsen. De har precis den allmänbildning kombinerad med kvickhet och fantasi som krävs för att bemästra ”På spåret” nuförtiden. Wilhelmsens ordvitsar är olidliga, men i linje med programmets göteborgska tradition.

Lindström och Kristian Luuk är som födda till uppgiften att leda ”På spåret”, med sin gubbkufiga humor och magisterutstrålning. När de får grotta ned sig i Luxemburgsk schlager och matlagningsbegreppet ”deglasering” blir de som ivriga ”Vi i femman”-barn.

Programmets bultande hjärta står husbandet Augustifamiljen för. Trots att musiken inte står i centrum är nivån på bandet nästan orimligt hög.

Samtidigt som coverfesten ”Idol” brakar loss i TV4 står sångerskan Jaqee helt lugnt och levererar en tolkning av Beyoncés ”Halo” som får mig helt knäsvag.

Hennes cover slår allt jag sett under hela ”Idol”-säsongen.

I dag ser jag ”Vinterstudion” med André Pops på SVT1 kl 10.

Ha!

K special-dokumentären ”Mark Lombardi – konsten som skakade FBI” (SVT2) har allt en konstintresserad konspirationsteoretiker kan önska.

Gah!

SVT sänder den trista miniserien ”The Kennedys” med Katie Holmes igen. Det borde väl finnas bättre Kennedy-filmer och -dokumentärer att visa i stället?

Utslitna bönder och gamla gubbar i fritt fall i TV4. Arg kock, Hasse Aro och knullsåpa i TV3. Arg snickare och amerikanska b-inköp i Kanal 5.
Det blev en toppkväll i SVT1.

SVT1 hade en riktigt stark lineup som inleddes med ”Uppdrag granskning”. Denna veckas program bestod av tre reportage. Först en granskning av hur prostitutionen i Göteborg ser ut två år efter att polisen sprängt ett stort hallicknätverk. ”UG” filmade i hemlighet torget i Rosenlund där bulgariska, rumänska och afrikanska kvinnor säljer sig, varje dag och varje kväll. ”Nadja” från Rumänien berättade modigt och starkt om hur hon hotas och pressas på pengar av nya hallicknätverk som nu etablerar sig i Göteborg. Det märkliga i reportaget var att kommunen, polisen, allmänheten vet vad som försiggår. Ändå fortgår verksamheten.
”UG” borde ha låtit granskningen få hela timmen, det hade det varit värt. Men i stället knökades två andra reportage in: en eländig historia om fastighetsägare som skiter i sina hyresgäster och en uppföljning på hantverkarna som fuskar med rotavdragen. Båda dessa inslag kunde lika gärna ha lagts ut direkt på nätet och puffats till i tv-sändningen.
”Alla är fotografer” levererade seriens hittills bästa avsnitt. Johan Rheborg tvingades ut på ett studentflak för att plåta med sin mobilkamera och Henrik Schyffert fick lära sig fotografera med ett riktigt gammal analogt schabrak till kamera. Aldrig har vi sett dessa män i så sympatiskt ljus, aldrig har de känts så genuina.
SVT1 fortsatte med ”Kobra” på temat ”de nya superhjältarna.” 99 muslimska superhjältar som till och med Obama hyllat. Japanen Takihiro som klär ut sig i trikåer och hjälper mammor att bära barnvagnen ner för tunnelbanetrapporna. Afro Samurai – den rappande samurajen med röst av Samuel L. Jackson. Och Captain Euro, EU:s tecknade hjälte, som är smart, samarbetsdriven och löser globala problem.
Allt detta ambitiöst berättat och snyggt paketerat. ”Kobra” håller högst kvalitetsnivå i svensk tv, år efter år. Imponerande.

I kväll missar jag inte ”Bergs bärbara talkshow” i Kanal 5.

KLAS LINDBERG

klas.lindberg@aftonbladet.se

He!
Johan Rheborg på studentflaket – en bild jag kommer minnas.

Eh?
Var ”Paradise hotel” alltid så här vedervärdigt?

Middag, kaffe, gruppkram.

Fem intressanta människor möts – och så blir det inte mer än så?

Martin Schibbye råkar köpa fel frukost till komikern Karin Adelsköld i ”Sommarpratarna” (SVT1). Detta ögonblick speglar en tafatthet som många kan känna igen sig i när de träffar nya människor. Oerhört mycket tid ägnas åt det vardagliga etablerandet av kontakt och ögonblicken när deltagarna når samhörighet (att några skulle bli osams finns inte på kartan).

Det känns vilsamt tryggt – till skillnad från vanliga middagar som lika gärna kan sluta i tristess eller obehag.

Den enda friktionen uppstår när Özz Nûjen förklarar sin kritik av att Schibbye/Persson reste till Turkiet som första land efter frigivningen från etiopiskt fängelse.

– Turkiet är ju det land som har massor av fängslade journalister, sa han.

– Vi var rädda att bli gripna igen i Etiopien och tog bara första bästa plan därifrån, svarade Schibbye.

Författaren Elsie Johansson berättar en gripande historia om hur hennes mamma tvingades stjäla dotterns sparpengar. Hon bjöd upp till ett snack om fattigdom och klass, men ingen nappade. Nûjens känslosamma citat om att lära sig älska sig själv fick inget sammanhang och lät till slut bara som en klyscha.

Till nästa gång; gå direkt på de intressanta samtalen och skippa mysfluffet.

TV4 bjöd samtidigt på ständigt utskällda ”Fotbollsgalan” med Zlatans middagsbord som universums epicentrum. Med extremt låga förväntningar är galan faktiskt uthärdlig. ”Hipp hipp!”-Anders Jansson gjorde en stadig insats som rolig gubbe, hyllningen till avlidne Ivan Turina var fin och Daniel Adams-Ray levererade.

Mitt hjärta klappade hårt när Ron Burgundy (Will Ferrells klassiska ”Anchorman”-karaktär) delade ut pris via länk, men fotbollspubliken tycktes inte greppa storheten i detta.

Däremot analyseras Zlatans blickar, kroppsspråk, formuleringar. Allt är bara en enda lång transportsträcka tills den store ska få gå upp och ta emot nästa pris.

Sen står han där med sin guldboll och allt är som det ska vara i världen.

I kväll ser jag dokumentären ”The act of killing”, SVT 1 22.00.

Ha!

Anders Svensson fick alltså en j-a bil på ”Fotbollsgalan” (TV4)? Obetalbar förvirring.

Gah!

Afterski-medley av de stackars idolerna. De såg lika obekväma ut som vi var.