Okej då.
Man ska inte vara så fyrkantig hela tiden.
”Downton Abbey” får en ny chans.

En serie är aldrig bättre än sin senaste säsong. Det är sen gammalt. Och således talar nästan allt emot ”Downton Abbey” (SVT1) nu. Under tredje säsongen gick den tidigare så elegant balanserade serien totalt ned sig i ett ”Days of our lives”-stinkande såpaträsk som kändes lika otroligt som ovärdigt. Som tittare led jag av att se något som en gång varit så klanderfritt förvandlas till något som mest kändes pinsamt. Både för de medverkande, serieskaparna och tittarna. Men skam den som ger sig. ”Downton Abbey” ser ut att ha rest sig på nio, skakat av sig de värsta aspekterna av dagsåpedramaturgin och går all in på det den alltid varit bäst på: Starka karaktärer.
Man hade nästan glömt hur välskriven och tät ”Downton Abbey” faktiskt kan vara. Människorna känns äkta igen, deras öden värda att ta på allvar. Det känns lite som en revansch. Lyckas man bara hålla i den här nerven säsongen ut så finns all anledning att omvärdera – och fortsätta titta.

Att titta på SVT-satsningen ”Settman på plats” (SVT1) känns lite som att bli överkörd av ett godståg fullastat med frågetecken. Jag begriper så lite att jag knappt vet var jag ska börja. Men okej, vi gör ett försök. Exempel på sådant man tänker när man umgås i 58 minuter med Peter Settmans nya tok-tv:
Varför i hela helsefyr låtsas de att programmet är direktsänt (det är det inte, det spelas in på onsdagar)? Varför är publiken så uppiskad av studiomännen att det känns som ett väckelsemöte? Det blir inte ”skön stämning”, det blir panikframkallande? Varför tror SVT att lördagsunderhållning fortfarande måste betyda studiosänd tingeltangel-tv i ”Razzel”-skolan? Lärde man sig ingenting av det stötande fiasko som var ”Hela Sveriges fredag”? Tror man, på allvar, att det räcker med att ställa en skäggig Peter Settman i en studio för att folk ska tycka det man gör är bra? Och vem i SVT:s ledning tyckte att den här skissartade programidén var utvecklad och färdig nog att göra tv av?
Typ så.
Svar till den vanliga adressen. Tack för visat intresse.

Söndag 10 november tittar jag på ”Bron” (SVT1).

HURRA!

”En film om Jenny Wilson” (SVT2). Fin-tv.

NJA…

”Torsk på tuben” (TV3). Ful-tv.

Idén är rätt bra.
Man fattar ju vad de vill.
Men ”von Svenssons kläder” tappar balansen.
Hur vi klär oss och vad det signalerar. Det är själva språngbrädan, hela idén egentligen, med ”von Svenssons kläder” (SVT1). Och det är ju inte så dumt. Vad våra kläder säger om oss, och varför.
Få program har känts mer rätt i tiden. Efter nästan ett och ett halvt årtionde där yta kommit att ersätta innehåll var det dags att någon försökte ställa saker perspektiv. Bland selfies, modebloggar, stiltips och en ytlighetskultur där vem som helst som jobbar med media och kan skilja på en byxa och en kjol får kallas ”modeexpert”.
Är det verkligen så illa? Det känns så.
Tidigare var vilken musik du lyssnade på, filmerna du såg, politiken du engagerade dig i (eller inte), böckerna du läste, sporten du spelade, orten du kom alla från enormt viktiga byggstenar i ett identitetsskapande. 13 år in på 2000-talet är det vem som designat dina brallor bland det enda som räknas.
SVT:s tidigare försök att göra tv om mode har varit lika sköna och omdömesgilla som en helkväll i stupstocken. Därför välkomnade jag verkligen ett program om klädernas betydelse. Som inte bara ställde frågorna ”vad” och ”vem” – utan framför allt ”varför”.
Men det känns hela tiden som att något fattas i ”von Svenssons kläder”. Och det ligger inte i det yttre. Estetiskt har man ju lånat mer än ett par idéer från utsökta ”Historieätarna”. Och varför skulle man inte det? Att sno från de bästa och snyggaste är ju alltid en bättre idé än att knycka från program i televisionens gärdsgårdsserie.
Problemet är att man inte vet vilket ben man ska stå på, utan försöker balansera tämligen ovigt mellan seriositet och lättvikts-tv. Det finns ett fint samspel mellan Karin Winther och Niklas Källner. Resultatet blir helt okej, men känns lite som en stolpe ut. Hade kunnat bli något, om man vågat kräma i lite extra eller bara bestämt sig fullt ut för vilken sorts program man faktiskt velat göra.

Torsdag 17 oktober tittar jag på ”Lyxfällan” (TV3).

HURRA!
”Halvvägs till himlen” (TV4). Inte jättekul. Men det finns fin kemi mellan Glans och Jansson.

NJA…

”Derek” (Netflix). Motbjudande mobbargubben Ricky Gervais når nya avgrundsdjup. Serien är ett äckligt misslyckande. Som allt annat Gervais gjort efter ”The office”.

Godheten är ibland motbjudande.

Säsongspremiären av ”Korrespondenterna” (SVT2) får mig att vilja gräva upp mina Madonna-skivor ur källaren och gå loss på dem med en motorsåg.

Hur hjälper vi bäst våra medmänniskor? Vart går biståndet egentligen? Och är välgörenhet främst något som får oss i västvärlden att känna oss lite duktiga och goda? ”Korrespondenterna” går ut hårt med en knippe frågor som egentligen skulle kräva en hel dokumentärserie för att besvara. Minst.

När reportern Bengt Norborg följer med affärsmannen Fredrik Hillelson till Afghanistan för att se vad som hänt med de 75 000 kr han samlat in är känslan försiktigt optimistisk. Svenska Afghanistankommittén och svenskt bistånd har finansierat ett helt sjukhus och varit till stor hjälp för att bygga upp befolkningens egen självständighet. Artisten Loreen är också i Afghanistan för att hjälpa till att bygga en skola. Hon känner att livet blir mer meningsfullt genom att hjälpa andra.

– Det är en win-win-situation, säger hon.

Den positiva känslan försvinner snabbt när ”Korrespondenterna” förflyttar sig till ”volonturisterna” i Mocambique. Där kombineras solsemester med hjälparbete och de engagerade ungdomarna hymlar inte med att resan även är ett sätt att förbättra deras egna CV:n. Västerlänningarnas gratisarbete skapar knappast några jobb åt lokalbefolkningen.

Än värre blir det på barnhemmet i Malawi där Madonna adopterade sin son. Den holländska missionären Annie Chikhwasa förklarar att barn äldre än sex månader inte är välkomna eftersom de då redan är ”förlorade till den afrikanska mentaliteten”.

– Vi ser hur det ser ut i västvärlden och vi ser hur det ser ut i Afrika. Slutsatsen är att västvärlden måste göra något rätt, säger hon.

Människosynen är som hämtad ur de mörkaste av mörka kolonialtider. Man kan tycka att Madonna borde veta bättre än att gulla med den typen av organisationer.

I kväll ser jag ”New girl”, TV 4 21.30.

Ha!

Jag är besatt av ”Linda Pira – som du inte visste om” (SVT Play). Från hårda rhymes till förlossning – senaste avsnittet fick mig att fälla både en och två tårar.

Gah!

Britt Ekland lär sig ta en ”selfie” i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3). Jag känner bara själslig tomhet.

Panamas gyllene padda vinkar inte i frihet längre.

Det lilla groddjurets trevande farväl till världen är ett av många extraordinära ögonblick i David Attenboroughs ”Världens natur” (SVT2).

Att fastna framför en dålig film för att ”det är allt som finns att se på tv” blir allt mer sällsynt. Tack och lov. Klart rimligast är att tacka teknikens utveckling och välja vad man själv vill ha från buffébordet. Ingen mer ofrivillig Ris à la Malta i tv-tablån.

Slötittandet går mot samma framtid som den gyllene paddan – nämligen utrotning.

Men detta innebär samtidigt att små oväntade ögonblick av skönhet kan gå oss förbi. Det tänker jag på när jag ser Diane Fossey sörja en mördad bergsgorilla i ”Världens natur: Vår ömtåliga planet”, sista delen i en serie där David Attenborough tittar tillbaka på sitt långa liv i naturdokumentärens tjänst. Han ser hur miljöerna han dokumenterat nu förstörts av mänsklig påverkan, minns alla djurarter som utrotats och reflekterar över klimatförändringarna.

Tidsperspektivet är mäktigt och bilderna så unika att detta mycket väl kan vara veckans viktigaste tv.

Säsongsavslutningen av ”Moraeus med mera” (SVT1) bjöd på nästa vackra ögonblick, tack vare gäster som Olle Ljungström, Marit Bergman, Ola Salo och Noonie Bao. De två senare gjorde den gamla The Ark-balladen ”Tell me this night is over” som duett med stråkstöd av Dalasymfoniettan. Jag tvivlar på att ladan i Orsa upplevt en finare stund.

Kalle Moraeus brister som intervjuare vägdes till viss del upp av att kvällens artister själva är intressanta konversatörer. Både Salo och Bergman ställde relevanta frågor medan Ljungström levererade citat som att han ”har ett förhållande till marsipan som skulle kunna rubriceras som olagligt”.

Marit Bergman berättade att hon funderat på att lägga av som artist eftersom hon inte mådde bra av popstjärnelivet. Det hade jag önskat en följdfråga på i stället för ännu en charmig Moraeus-vits.

Måndag kväll ser jag dokumentären ”Diktaturens fångar” (SVT1) om Martin Schibbyes och Johan Perssons tid i etiopiskt fängelse. Ni bör dessutom inte missa det mest gripande ”Vem tror du att du är?” hittills där skådespelaren Alexandra Rapaport söker sina rötter i nazistiska förintelseläger.

Ha!

”Bron” (SVT1). Älskar atmosfären, manusets höga ambitioner, det kompromisslösa obehaget.

Gah!

Sofia Helins gestaltning av Saga Norén pendlar dock mellan träffsäker och överspel.

Hollywoodfruar kan ha dildopartyn i TV3 utan att ett ögonbryn höjs.

Men när ”brasiliansk vaxning” nämns i SVT stiger rodnaden snabbare än man hinner säga ”public service”.

Det måste kännas både smickrande och påfrestande att publiken engagerar sig så känslomässigt i allt SVT gör. Det rasas i kommentarsfält när OS köps av Viasat, en tv-meteorolog skaffar mustasch eller folkkära programledare byts ut.

Vi känner att SVT ägs av oss alla – genom tv-licensen. Det är också den äldsta kanalen – lite stelare, värdigare, förhoppningsvis smartare.

Men kanske får vi leva med att även farfar SVT vill ta en mojito och dansa till EDM-musik med trosorna på huvudet ibland?

Bättre än så kan jag inte förklara inköpet av dokumentären ”Jag vaknade upp och var gay” som sändes vid tidpunkten i tablån (SVT2 kl 18.00) där diverse trivsamma djur- och Hitlerdokumentärer brukar hamna.

21-årige Kris gjorde en kullerbytta utför en slänt, drabbades av stroke och vaknade upp med förändrad sexualitet. Från rugby och motorcyklar till rosévin och hårfrisering på ett ögonblick.

Han besöker mer eller mindre tvivelaktiga forskare för att bevisa att stroken ”gjort honom homosexuell” och att det inte bara är en befintlig del av honom som väckts till liv. Ex-flickvänner intygar att han inte ”såg ett dugg gay ut” innan förändringen.

Det är provocerande ytligt. Frågan om hur strokes kan ändra människors personlighet och relationer är viktig och värd en intelligentare behandling.

Nästa skämskudde dök upp i charmiga, men förvirrade, ”von Svenssons kläder” (SVT1). Temat för kvällens avsnitt var att undersöka hur svenskar klär sig för att få ligga. Programledarna Karin Winther och Niklas Källner besökte bibliotek, en golfbana (?) och Lasse Kronér (eftersom han hamnat på en sexig-lista ett obskyrt företag beställt i pr-syfte).

De träffar också designern Iman Aldebe som skapar glamourösa slöjor, men som ibland kan sörja att turbanerna döljer hennes nyfriserade hår.

– Som att göra en brazilian wax när man inte har nån att visa den för, skämtar Winther.

Nja. Snarare som att göra en orimlig liknelse om rakade könsorgan.

Torsdag kväll ser jag ”The Americans”, TV8 22.15.

Ha!

”New girl” (TV4) för karaktären Schmidt (Max Greenfield).

Gah!

”Halvvägs till himlen” (TV4) har växt från haveri till ganska roligt.

En sluten värld.
En kamera som fångar allt.
Det gör filmen om Svenska Akademien till ren magi.
En av mina absoluta favoritfilmer handlar om Anders Björck. Det är inte hälften så märkligt som det först kan verka. Dokumentärfilmen ”H:r landsövding” från 2008 av Måns Månsson är inget annat än ett mästerverk. Med svartvit foto, en utsökt rytm och tyst närvarande kamera lyckades man fånga det komiskt absurda i en helt vanlig landshövdings helt vanliga yrkesutövande. Anders Björck sår en åker, klipper något band, rastar sin hund. Allt fångat ur ett oklanderligt ”fluga-på-väggen”-perspektiv.
Därför ylade jag av lycka då jag förstod att Måns Månsson jobbat med fotot i Olavi Linnas dokumentär om Svenska Akademien. Jag blev inte besviken.
”Snille och smak – En film om Svenska Akademien” är nämligen en liten pärla.
Olavi Linna har hittat en utsökt ton. Varmt och entusiasmerande lyckas man skildra en sluten värld, full av excentriska och intressanta personer. ”Det är alltid intressant att lyssna på människor som kan mycket”, säger Kristina Lugn vid ett tillfälle i filmen. Precis så känns ”Snille och smak”.
Men krockarna är det som är bäst.
När fotot – stillsamt och milt absurdistiskt – kolliderar med vad som sägs (ofta högdraget och självmedvetet) uppstår magi. Den krånglande kopiatorn, Peter Englunds Spotify-listor, det eviga uppdragandet av väggklockan. Eller när ledamöterna under kristallkronorna får lära sig hjärt- och lungräddning.
Måns Månsson är en ögonblickens mästare. Genom att bara finnas där med kameran så fångar han de stilla ögonblicken mellan de stora händelserna. Vi får se Peter Englund minuterna innan han ska redovisa årets litteraturpristagare. Klockor synkroniseras, manus läses en sista gång, en mikrofon riggas. När han kliver ut till den samlade presskåren klipper Månsson. Det där kan vi redan, det där har vi redan sett. Det är de små ögonblicken, arbetet bakom kulisserna som ligger i fokus. Precis som i mästerverket ”H:r landshövding” och för all del SVT-serien ”Kommunpampar” finns det något tragikomiskt över alltsammans. En sorts vardagslunkande i en värld som ligger oerhört långt ifrån de allra flesta svenskars verklighet. En värld som är pedantisk och spännande och absurd – och väldigt vacker.
Lördag 5 oktober tittar jag på ”Breaking bad” (Netflix).

HURRA 1

Veronica Maggio hos ”Skavlan” (SVT1).

HURRA 2
”Kändisbarnvakten” (Barnkanalen). Lysande ung-tvmed en superbra Dogge Doggelito som värd.

”von Svenssons kläder” må vara lånta.
De ser ändå riktigt trevliga ut.

Lotta Lundgren och Erik Haag är på gång med en ny säsong av ”Historieätarna”. Av de bilder som hittills dykt upp ser det ut att bli ännu en underhållande säsong (särskilt festliga ser paret ut då 80-talet behandlas).
Historieätarnas succé får givetvis konsekvenser i lilla tv-Sverige. Och nu har vi nåtts av den första tydliga avkomman.
Nya SVT-serien ”von Svenssons kläder” är uppenbart inspirerad av ”Historieätarna”, både i stil, innehåll, dramaturgi. Det förhåller sig till ämnet – varför svensken klär sig som svensken gör – på samma lediga och underhållande sätt, blandar effektivt journalistik med rena lustigheter. Man pratar med experter, tittar i tv-arkivet, gör experiment och – framför allt – spökar ut sig.
Om det inte vore för den enklare estetiken och det rakare fotot hade jag varit säker på att Lundgren/Haag-producenten Karin af Klintberg skulle dyka upp i eftertexterna.
Också i programledaruppsättningen ser vi tydlig inspiration.
Karin Winther och Niklas Källner tar sig an ämnet på samma sätt som Lundgren/ Haag. De har också liknande uppdelning: Winther agerar lite mer expert, bottnar i ämnet mode, tar på sig det mer seriösa anslaget. Källner – som nu äntligen fått lämna Skavlans skugga – är mer crazy, praktiserar som parkeringsvakt, och gör så klart sina patenterade lustiga enkäter på stan.
Och det hela funkar ganska bra. Jag gillar hur de gör tydligt att detta inte ska handla om mode. Det ska handla om kläder. Hur klär vi oss och varför. Premiären redde ut våra yrkeskläder, vad gör en uniform med oss, hur klär vi oss för att passa in i yrkesrollen. Det var trevligt, underhållande och en smula intressant.
Källner fixade också att göra en rätt kul intervju med Håkan Juholt om sitt piratkopierade skärp.
”von Svenssons kläder” må också vara en kopia – men en klädsam sådan.

I kväll missar jag inte ”Talaren” i SVT2.

KLAS LINDBERG

He!
Janne Josefssons hade stor dag: först hyfsad debatt i morgonsoffan med Hanne Kjöller, sedan ledde han starkt ”UG” på kvällen.

Eh?
Det var nästan obehagligt att se ”UG”-reporterns långsamma avrättning av kommungubben i Staffanstorp.

”Homeland” är briljant.
Men en sak kan det vara nog med nu:
Den Maniska Kvinnan som huvudkaraktär.

Först blev man glad. Av att äntligen få se kvinnor ta självklar plats i de stora tv-seriernas huvudroller. För att det verkligen var på tiden. För att vi var svältfödda på det. För att tv-seriernas porträtt av kvinnor legat efter resten av kulturen alldeles för länge. Sedan kom den gnagande känslan av att något var fel.
Jag talar naturligtvis om Den Maniska Kvinnan.
Ett par år in på 2010-talet tillåts kvinnor fortfarande inte att bara vara intressanta karaktärer som är utmärkta på sitt jobb. De måste tydligen också lida av någon sorts personlighetsstörning för att få vara med i ett ”svårare” drama.
I hyllade ”Bron” är Saga Norén bäst i landet på sitt jobb – och naturligtvis är hon samtidigt socialt handikappad på gränsen till autistisk.
I danska ”Brottet” är Sara Lund en enastående brottsutredare, kanske bäst i landet på sitt jobb. Naturligtvis är hon samtidigt socialt handikappad på gränsen till autistisk. Naturligtvis kostar den läggningen henne såväl familj som arbete.
I utsökta ”Homeland” (missade du premiären av säsong tre så se snabbt i kapp på SVT Play!) har man dragit allt till sin spets. Carrie Mathison (Claire Danes) är en enastående agent, förmodligen en av de bästa i landet. Naturligtvis är hon samtidigt bipolär och varvar briljans med maniskhet.
Här kan man skjuta in att det väl är bra att kvinnor äntligen kan få vara utflippade på tv – och fortfarande ha stora roller. Visst, så kan man se det.
Man kan också se det som att Den Maniska Kvinnan har blivit en kliché. En fyrkantig och tröttsam 10-talsfälla som tvärtom hindrar utvecklingen för kvinnliga karaktärer.
Det kan räcka nu.
Varför kan man inte få vara briljant och bäst i landet på sitt jobb – och samtidigt vara fullt… tja, fungerande?
Framtiden är bara över oss först i det ögonblick då kvinnor med självklarhet får huvudroller i känslomässigt komplicerade storserier – och får vara helt vanliga.
Vem vågar bli först med det?
Tisdag 1 oktober missar jag inte underbara ”Kommunpampar” (SVT1).

HURRA!

”Strike back” (C More Series). Politiskt trovärdig brittiskt actiondrama. Oväntat skarpt.

NJA…

”Tonårsbossen” (TV3). Jag fattar vad de försöker göra. Idén är rätt bra. Utförandet är en kalkon.

”Äntligen hemma” har existerat lika länge som en genomsnittlig Idoldeltagare.

17 furudoftande år med Martin Timell och hans oändliga kärlek till trä.

Säsong 34 av ”Äntligen hemma” (TV4) har sjösatts och frågan är vad som egentligen hänt sedan premiären 1997. Inredare kommer och går, men Martin Timells faderliga snickrande består.

I höstens första avsnitt har Timell hittat en hög träplankor som han gör en sänggavel av. Otaliga gånger upprepar han att trä blir vackert av att ligga utomhus länge. Man ska aldrig kasta någonting, för det kan komma väl till pass en dag (hör ni det, maniska samlare?). Särskilt förkastligt är det att inte spara sina träbitar.

Timell hymlar inte med sin kärlek till trä. Han visar upp sitt eget hem där han gjort fönsterkarmar av gammalt trä, långbord av trä, bastuväggar av trädörrar.

I programmet får han sällskap av inredaren Elsa Billgren som fräschar upp ett lusthus med härliga vintageprylar. Snickaren Björn Christiernsson bygger en lådbil som två pojkar får testa i lycklig lantidyll.

Estetiken är som vanligt ljus och fräsch. Ibland till den grad att man längtar efter att någon plötsligt ska överraska genom att hänga upp en blodtavla signerad Pete Doherty i gillestugan.

En liten spricka i den välbeställda mysnormen – med vänlig hälsning från oss i höghusen och betongen.

Så gott som helt nyfödd är den lysande dokumentärserien ”Kommunpampar” (SVT1) som följer fyra kommunpolitiker i deras jobbvardag.

Det är sällan särskilt glamouröst, men de krigar sig med glöd igenom utdragna fullmäktigemöten och gräl i lokaltidningarna. Ibland gränsar skildringen till satir, men landar oftast på rätt sida. Jag tänker särskilt på bilden av sossen Sven i Höganäs som cyklar till fabriksjobbet med håret fladdrande i vinden. När han, och andra politiker, riskerar att bli stereotyper räddas de av små pinsamma tystnader och oväntade citat som återigen gör dem fullkomligt mänskliga.

Moderaten Péter Kovács i Höganäs beskriver hur mobbad han var i barndomen och att han en dag sa till sin pappa:

– När jag blir stor vill jag bli kommunstyrelsens ordförande.

Hans udda dröm gick i uppfyllelse och det är rätt rörande.

På onsdagen ser jag Ricky Gervais vänliga komediserie ”Derek” på Netflix.

Ha!

”Enlightened” (SVT2). Mörk och skruvad komediserie.

Gah!

Hela två år har det tagit serien att ta sig från USA till Sverige.

Det är inte dåligt.
Men ”Alla tiders hits” har ett stort problem.
Som varför man ens skulle bry sig.
Det är TV4 som borde slå sig för bröstet. Hela grundtanken – att artister tolkar andras låtar i tv – är ju snodd rakt av från fyrans ”Så mycket bättre” – och ”Idol”. Imitation är ju, som bekant, den högsta formen av smicker. Men där TV4 lyckas skapa en närgången känslostorm av de otippade mötena mellan artist och låt gör SVT tvärtom. Istället lägger man allt krut på direktsänd studiounderhållning där allt från artistintervjuer till dekor andas 80-tal och ”Nöjesmassakern”. Niklas Strömstedt och Karin Adelsköld gör vad de kan för att skapa en chosefri och trevlig inramning. Det är bussig men hopplöst föråldrad tv. Försöker man nervöst att tillfredsställa precis alla tittare samtidigt slutar det alltid med att ingen känner sig särskilt träffad alls. Man kan faktiskt bli så bred att man till slut blir helt ointressant för alla.
Till skillnad från till exempel ”Hela Sveriges fredag” är det inte stötande dåligt. Det är bara fullständigt poänglöst. Även för en musikälskare som undertecknad. Man missar liksom alla tänkbara mål.
I botten av trevlighetssoppan ligger ju ett gravt feltänk och skaver.
Då andra artister än originalen gör de här svenska hitsen – är det själva låten i sig eller är det den nya versionen som är den som går hem? Om Jasmin Kara gör en rivig version av ”Ljudet av ett annat hjärta” som pumpar lite liv i den gamla Gyllene Tider-låten: är det ”Ljudet av ett annat hjärta” som plötsligt är så makalöst bra, eller är det Jasmin Kara? Är det inte den nya artisten som vinner hela klabbet, och inte själva låten? Har man inte då underkänt hela det egna upplägget? Och spelar det då ens någon roll vilka låtar som faktiskt är med? Och varför, varför skulle jag ens bry mig?
Jag inser att det inte hade låtit lika bra. Men ”Alla tiders cover” hade varit ett betydligt mer sanningsenligt namn.

Söndag 22 september ser jag vad andra säsongen av ”Bron” (SVT1) går för.

HURRA!

Karin Wistrand i ”Alla tiders hits” (SVT1). Jag älskade Lolita Pop. Och Karin Wistrand är fortfarande dödligt cool.

NJA…

”Körslaget” (TV4). Handen upp alla ni 17 personer som verkligen bryr er om hur det går?