Arkiv för kategori SVT

- Sida 18 av 19

Allsången blev en fest – av och med Jonas Gardell

av Ulrika Sjöblom

Med mindre än en minut kvar av sändningen lägger sig Måns Zelmerlöw platt framför Jonas Gardell.
Och det med rätta.

– Välkommen till ”Allsång på Skansen” – sommarens stora kärleksförklaring, säger Måns Zelmerlöw.
Och det ska erkännas att den där kärleksaffären känns lite solkig.
Det dröjde fram till det sjätte programmet i hans tredje säsong av SVT-succén innan Måns tvingades leda en allsång i hällregn.
Det är svårt att känna sig nyförälskad i svensk i sommar när kameralinserna fläckas av regndroppar, publiken sitter invirad i plast och scenen förvandlas till en eventuell dödsfälla. Redan i introt till första allsången är Måns Zelmerlöw nära att göra en praktvurpa i trappan.

Kvällen får inget sommarromantiskt skimmer när inte ens The Sounds lyckas väcka de dyblöta kidsen längst framme vid staketet. Det känns lite ledsamt att bandets första besök på allsången sedan genombrottet för elva år sedan tajmas med årets första höststorm.
Jag är osäker på om en soldränkt supersommarkväll hade kunnat rädda upp att Sean Banan står i folkdräkt och fiser i en mikrofon på scenen, men kanske hade det känts lite, lite mer… naturligt?

Men som i många kärleksrelationer kommer det en ljusglimt, om än övergående. I kväll hette ljusglimten Jonas Gardell.
– Jag ska bli en sång- och dansman, förklarar han för Zelmerlöw.
Sen sjunger och dansar han sig igenom ”Mitt enda liv” från tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Precis som han utlovat på förhand går han all in med änglar och transor. Alla känslor är utanpå och i bakgrunden syns en hissad Pride-flagga.
Det är härligt och sorgligt och festligt och även om det bara är ett underhållningsprogram så känns det för en stund lite större än så.
När sista programminuten tickar och Måns ska återta sin regnvåta allsångsscen faller han pladask vid Gardells fötter.
Det är inte mer än rätt.
Det var ändå Gardell som ägde scenen i kväll.

I morgon tittar jag på ”Uppdrag granskning sommar” i SVT1.

 

🙂
”Allsång på Skansen” avslutas med att Måns Zelmerlöw skriker ”Happy pride”.

🙁
Jag förstår att Sean Banan är barnens favorit – jag förstår bara inte varför.

Ödesmatch – mellan Dexter och hans syrra

av Nöjesredaktionen

En ödesmatch utan dess like.

Två giganter mot varandra.

Men vem överlever?

Efter sju säsonger börjar seriemördardramat ”Dexter” närma sig slutet. Varje onsdagskväll visar C More Series ett nytt avsnitt av den åttonde och sista säsongen och det är svårt att vända blodanalytikern och blodsutgjutaren Dexter Morgan (Michael C Hall) ryggen.

De två senaste säsongerna har varit svagare än väntat. Samtidigt som de enskilda drabbningarna mellan Dexter och nya seriemördare har saknat intensiteten som fanns när John Lithgow var huvudmotståndaren för några år sedan, har det ändå märkts att serien närmar sig ett oåterkalleligt slut – och ens nyfikenhet har stärkts.

De senaste avsnitten har förvandlat Dexter och hans syster Debra (Jennifer Carpenter) till antagonister, men för evigt fjättrade till varandra för att de är syskon, för att de delar fruktansvärda hemligheter – och för att där finns en djupare, skamligare kärlek.

Kanske förgörs de båda. Kanske överlever någon. Det är svårt att slita sig, särskilt när Carpenter bjuder på en så ohämmad passion i sitt spel. Inte minst i gårdagens avsnitt.

Kanske är SVT1 ironiska när man som motdrag till EM-matchen i TV4 bjuder på ”Drömträdgårdar”, en dansk serie från 2010 som mest får en att längta efter Pernilla Månsson Colt, Tareq Taylor och John Taylor i vårens ”Trädgårdsonsdag”.

Deras smågnabbande och tappra försök till trivsel i den skånska vårkylan var så mycket roligare att se än ”Drömträdgårdar” och dess garderobsblomma till programledare, Claus Dalby.

Tablåläggningen i vissa kanaler är ett roulettspel. Det blev särskilt tydligt i går kväll när TCM bjöd på ett stycke 70-talsfilmhistoria med ”Fågelskrämman” vid niosnåret. Två timmar senare kunde TV4 Film erbjuda… ”Fågelskrämman”. Och bara så att ingen skulle missa festen körde TCM filmen igen vid ett i natt. Gene Hackman har aldrig varit populärare.

I kväll ser jag Hitchcock plåga Tippi Hedren i ”Fåglarna” (SVT2).

Ach nein

Den retfulla rullningen i fotbolls-EM.

Ach so

Gripande när supportrarna tackade laget efter matchen.

Stefan Hedmark

Kategorier SVT, SVT1, TV4

Tråkigt säkra kort i ”Paradise”

av Nöjesredaktionen

Söt kvinnlig nyanställd vågar bryta 1870-tals-tabun.

Manlige snygg-chefen får upp ögonen – och öppnar dörrar.

För nya serien ”The paradise” är det säkra kort som gäller.

Det där med varuhus sitter djupt i den brittiska tv-tittarsjälen. På 70- och 80-talen stornjöt hushållen av komediserien ”Are you being served?”, skapad av samma lustigkurrar som senare gav oss ”’Allå, ’allå, ’emliga armén”. Ordvitsarna haglade under de anställdas långluncher på ett fiktivt Londonvaruhus.

De senaste åren har shoppingintresset vaknat till liv igen. Men nu ser det annorlunda ut. Tidigare i år visade SVT ”Mr Selfridge”, den verklighetsbaserade historien om hur en amerikansk affärsman kom till London i början av 1900-talet och grundade ett varuhus där.

Och i går kväll var det premiär för ”The paradise”, där vi under åtta avsnitt kommer att få följa lantflickan Denise (Joanna Vanderham) som blir anställd på norra Englands första stora varuhus på 1870-talet.

Det är alltså mer ”Downton Abbey” över varuhusserierna nuförtiden. Det finns inget glamoröst eller spännande över dagens köpkyrkor, utan vi vill fortsätta drömma oss bort till en viktoriansk era då alla visste sin plats men romantiken brann bakom lager av sociala koder och korsetter.

”The paradise” kommer att få en andra säsong, det är redan klart. Första avsnittet bjöd som väntat på tjusiga miljöer, men snålade på överraskningar. Det ska krånglas lite mellan Denise och varuhuschefen innan det slår gnistor, men sedan blir det åka av. Synd bara att den färden redan känns alltför utstakad.

SVT1:s söndagskvällar är för övrigt ett enda härligt frossande i ett musealt England, med ”Engelska Antikrundan”, ”The paradise” samt repriser av ”Downton Abbey”. Snart har de material nog att starta en systerkanal. Arbetsnamnet borde bli SVT Tweed.

I kväll missar jag inte dokumentären ”Roman Polanski: Odd man out” på C More First.

Stefan Hedmark

Kategorier SVT, SVT1

Framtidens tv är här – på sommaren

av Nöjesredaktionen

Det är sommar, och i tv-kriget råder vapenstillestånd. SVT har lagt ner gevären, Fyran låter kanonerna vila och TV6 slickar sina sår.
Då, plötsligt, sveper internet ner och ödelägger hela slagfältet.

I går kväll på tv: En kortfilm om en tjej som gillar glass (”Glass tycker jag om”, SVT1); ”Sommar med Ernst” (TV4) – ett program så tidlöst att det lika gärna kunde varit inspelat 2009, eller 1987; en halvhjärtad realitysåpa (”Min stora lata familj”, TV3) och en dålig superhjältefilm (”Hancock”, TV6). Plus timmar av repriser.

Samtidigt på internet: Hela första säsongen av Netflix lysande nya komediserie ”Orange is the new black”; de senaste avsnitten av fenomenala ”Breaking bad” (också på Netflix); sjätte säsongen av det allt mer flippade mjukporrdramat ”True blood” samt nya avsnitt av Aaron Sorkins ”The newsroom” (båda på HBO Nordic). För att inte tala om den legendariska dokumentären ”Plötsligt i Vinslöv” (SVT Öppet arkiv) och gastkramande ”Gengångare” (SVT Play).

Om ni vill veta hur tv-branschen kommer att se ut om ett par år så är det bara att studera den svenska tv-sommaren. De traditionella tv-kanalerna har kapitulerat – deras enda livstecken är breda mysprogram av ”Allsång på Skansen”- och ”Sommar med Ernst”-karaktär. Allt intressant händer någon annanstans och skapas av aktörer som inte är fixerade vid den gångna nattens tittarsiffror.

Jo, det kanske är orättvist att jämföra internationella storföretag med svenska bolag, men … jag bryr mig inte, och det gör knappast övriga tittare heller. Man går dit de bra programmen finns, och aldrig har traditionell tv känts så irrelevant som i dessa soliga dagar. Tablåerna mer eller mindre tvingar hugande zappare att hitta annat att kolla på – och där råder det ingen brist.

Av dem som sommaren 2013 upptäcker Filmnet, Viaplay eller HBO Nordic – hur många kommer tillbaka i höst? Och efter nästa sommar? Och sommaren efter det? SVT, TV4 och de andra skänker i praktiken bort sin publik till onlinetjänsterna.

Oh well, kortfilmen om tjejen som gillade glass var i alla fall bra. Befriande i sin enkelhet.

Ikväll fortsätter jag mitt ”Orange is the new black”-marathon på Netflix.

Magnus Edlund

WTF?

”Elefanternas uttåg” (SVT2). Naturprogram med pålagda ljudeffekter går fetbort.

FTW!

”Antikmagasinet” (SVT2). Alltid lika härligt att höra kunniga människor prata om sina hjärteämnen.

Kategorier Netflix, SVT, TV4

Den svenska diplomatins MacGyver borde få en egen dokumentär

av Sandra Wejbro

Ogaden, vad händer?

Vi firar att de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson är fria – men egentligen har ingenting förändrats.

Nyligen greps och misshandlades en svensk miljöpartist inför sina barn i Ogaden-provinsen i Etiopien. Eftersom hans släkt härstammade därifrån valde han att åka trots svenska myndigheters avrådan.

För naturligtvis ställdes samma fråga som då Schibbye och Persson ifrågasattes.

Varför trotsa varningarna? Ni får skylla er själva.

När det självklart är Etiopiens aktörer och bristen på frihet som är problemet.

I ”Uppdrag granskning sommar” (SVT 1) återberättas historien om Schibbye/Perssons gripande och frisläppandet 438 dagar senare. Det är fint att se Perssons mamma skära upp frukt till gröten och på väg till rättegången i Addis Abeba förebrå sin make:

– Du är ju helt fnösig!

Den svenska diplomatins MacGyver, ambassadör Jens Odlander, borde få en helt egen dokumentär. Hans beskrivning av det första mötet med journalisterna är befriande oblygsam.

– Det var som när den svenske konsuln kommer i en Evert Taube-visa. Jag tror de levde under livsfara tills jag dök upp.

Det är fortfarande en fängslande historia, men frågan är vad som är nytt jämfört med det program som sändes strax efter hemkomsten. ”I Uppdrag granskning sommar berättar de om tiden efter frigivandet” skriver SVT. Jag ser bara inslagets reporter som i stort sett berättar att hon inte vet så mycket.

Det paradoxala problemet med den här typen av historier är att det krävs två svenskar med levnadsbakgrunder vi relaterar till, oroliga mammor och arbetskamrater på Coops stormarknad för att vi ska bry oss. När slutet är lyckligt blir vi tillfredsställda. Sen sinar intresset.

Samtidigt skulle vi kanske inte ens känt till Ogadens existens utan Schibbye/Persson.

Just därför är det fint att se Schibbye förklara att han och Persson kommer ägna resten av sina liv åt att berätta historien om de fångar som blev kvar i helvetet.

Torsdag kväll ser jag en lysande dokumentär om kapitalismens allra vidrigaste tryne – ”Drottningen av Versailles”, SVT 1 (21.00).

Ha!

Torsdag kl 14.35 presenteras nomineringarna till tv-världens Oscar – Emmygalan. ”House of cards” (Netflix) lär få jubla.

Gah!

Eurosports sändningar från fotbolls-EM är vilsamt kompetenta när man vill ta en paus från TV 4.

Hallå Norge! Sluta tramsa, tack.

av Nöjesredaktionen

Kulturkrockar har man ju varit med om några gångar. 
Kulturseriekrockar, däremot?
Nej, där var ”Lovesikh” min första.

Sumeet Singh Patpatia är 27 år, norrman, sikh och på jakt efter sitt livs kärlek. Realityserien ”Lovesikh” (SVT2) följer hans sökande i sju avsnitt, varav det första gick i går.

Realityserie, förresten? Nja. Programmet marknadsförs som någon sorts dejtingsåpa, men är egentligen en lite lättsam dokumentär. Sumeet guidar tittarna genom sitt liv och in i den sikhiska minoriteten i Norge.

Min förkunskap om sikhismen är begränsad så det blir ett spännande möte, men ett som tyvärr lämnar en del obesvarade frågor. Måste verkligen Sumeet gifta sig med en indisk norska? Vill, eller får, han inte gifta med vem han vill, oavsett ursprung? Vad är det egentligen sikher tror på? Hur lever de?

Utan den informationen blir dramaturgin svårförstådd, och jag upplever programmets första kulturkrock.

Den andra kommer tätt därefter. Att närma sig den sikhiska kulturen genom ett norsk filter är inte en helt angenäm erfarenhet. Det är något farsartat tragiskt med att en av Sumeets barndomsvänner måste stå framför kameran och intyga att, jo, Sumeet är som vilken annan norrman som helst. Han är jättenorsk! Promise!

Än värre blir det när ”husateisten” ska förklara sikhismens historia med en tecknad svartvit dokumentärfilm. Lustig musik, raljerande berättarröst och infantila illustrationer. Driver de med Sumeet? Ska man skratta åt sikhernas tro på gurus och ”en levande bok”? Hela inslaget känns som en gammal farbror som sitter och skrockar och tycker att, hö hö hö, titta så lustiga seder främlingarna har.

Jag hoppas innerligt att serien inte fortsätter med den här tonen. Här finns potential till något riktigt intressant – möjligheten att lära känna en av allt att döma trevlig man och hans kultur. Att slarva bort det på det här sättet skulle vara outhärdligt och, framförallt, förolämpande. Både för sikher och oss andra.

I kväll missar jag inte Alfred Hitchcocks klassiker ”Fönstret åt gården” på SVT2 21:45.

Magnus Edlund

WTF?

Varför finns inte ”Breaking bad” säsong 5 på Netflix ännu?

FTW!

”Spider-man” (TV3) – Tobey är ändå den bästa Spindelmannen.

Kategorier Dokumentär, SVT

Tracey Thorns varma sällskap räddar kvällen

av Sandra Wejbro
Ben Watt och Tracey Thorn i Everything but the girl.
Ben Watt och Tracey Thorn i Everything but the girl.

Repris, repris, film, repris, film, repris, farbror i Almedalen, film, repris.

Glädjen över att hamna i Tracey Thorns varma sällskap i ”Nineties” (SVT1) blir närmast euforisk.

På ett sätt är det märkligt hur hyllad ”Nineties” (och tidigare ”Eighties”) blivit. Det är historieskrivning med bred pensel, kortfattat och med små nedslag hos artister som tackat ja till att intervjuas.

Troligtvis är vi så utsvultna på tv om popkultur (fortfarande år 2013!) att en skål chips förvandlas till en trerättersmiddag.

Med det sagt är ”Nineties” värdigt inom sina tajta ramar och dokumentärmakaren Jens von Reis lyckas ofta få fram små guldkorn ur de korta intervjuklippen.

I senaste avsnittet åker han till Bristol och London och träffar gamla danspionjärer som Tricky, Goldie och Faithless. Mitt hjärta smälter redan när Tricky listar sina inspirationskällor (Public Enemy, Kate Bush, Rakim, Billie Holiday) och graffittikonstnären Goldie beskriver hur han målade sin ljudbild som den musikaliska dyslektiker han är.

Trickys irritation över att klumpas ihop i ”Bristol-soundet” med bland andra Portishead är intensiv.

– Vi hade helt olika livsstilar, de skulle aldrig komma till det område där jag växte upp.

Det han delar med Tracey Thorn från Everything but the girl är en stark aversion mot att titta bakåt.

– Wow, jag har aldrig hört nåt sånt här förut! Det är känslan jag är ute efter, säger Tricky.

Thorn beskriver hur hon och Ben Watt, livskamrat och andra halvan av duon, lämnat indiescenen till förmån för den elektroniska musiken för att de ville ”se framåt”.

– Britpop var tråkigt, de tjatade bara om Beatles hela tiden, säger hon.

I EBTG krockar den elektroniska musikens hårdhet mot Thorns varma röst. En av ”Nineties” absoluta höjdpunkter är att höra henne beskriva sin relation till sin egen röst.

– Jag har blivit vän med min röst nu, accepterar vad den kan och inte kan göra. Att den alltid kommer att låta sorgsen hur jag än gör.

– That’s just the noise I make, tillägger hon med ett skratt.

På lördag ser jag ”Dimmornas kaj”, SVT 2 kl 22.15.

Ha!

Nyhetsknarkar livekanaler på CNN, BBC, Aftonbladet, Twitter för skärvor av information om vad som händer i Egypten egentligen.

Gah!

Jan Björklund (fp) i Almedalen påminner mig om de där lärarna man hade i grundskolan som kunde ägna hela lektioner åt att försöka få elever att ta av sig kepsen.

Livet ska vara en orkester av apor

av Sandra Wejbro

Meningen med livet är en orkester av apor.

Traktorkenta, Janke och Anna Book har nästan övertygat mig.

”Livet är loppis” (SVT1) kämpar i uppförsbacke. Min bild av det populära helgnöjet är oceaner av skräp, pushiga försäljare och en skrämmande framtid som deltagare i dokumentärserien ”Hoarders”.

Ärligt talat tar det ett tag innan jag sänker garden. Loppisförsäljaren Mattias tycker att det är ”bra att lära barnen att saker har ett andrahandsvärde” och kör en aggressiv säljpitch för en förskräckt liten dam. Tack och lov går hon därifrån.

Glädjen i att fynda, rensa ut sin garderob och göra en bra affär är det som driver loppisvärlden. Men det finns något djupare där också.

Kärleken till föremålen.

Antikexperten Gunnar och samlarparet Mats och Agnetha går runt hemma bland sina fynd, tittar på dem, tänker på deras historia och njuter av sällskapet.

Man behöver inte går så långt som Eija-Riitta från Liden som gifte sig med Berlinmuren (och blev känd i Filip & Fredriks ”100 höjdare”), men ibland tänker jag på henne när jag ser ”Livet är loppis”.

Det ska sägas att dokumentären knappast kommer att revolutionera tv-världen.

Filmaren Peter Gaszynski har mött några olika försäljare, bland andra ”Samba Sambero”-Anna Book (!), och köpare för att prata om deras hobby – det är små klipp ur verkligheten utan större sammanhang.

Alla dessa prylar. Frågan ”vad ska man ha den där till egentligen?” får sällan ett konkret svar.

Gunnar förklarar att en hel orkester med porslinsapor är värd ca 5-6000 kr. Rekvisitören Janke berättar om hur noga Ingmar Bergman var när han bedömde loppisfynden till den berömde regissörens uppsättningar. Samtidigt sveper Traktorkenta en öl och säljer ännu en bildel.

Det är spretigt, knasigt och ganska vackert.

På tisdag ser jag David Cronenbergs ”Videodrome”, SVT 1 23.20.

Ha!

Det är vetenskapligt bevisat omöjligt att vara olycklig dessa Tour de France-veckor. Vacchi och Adamsson kommenterar årets sporthöjdpunkt för Eurosport.

Gah!

”Debatt Almedalen”. Inga skämskuddar är stora nog att gömma sig bakom.

Bloggbonus: Missa inte den lysande dokumentären ”Bill Cunningham New York” som sänds i repris av SVT nu.

Mannen är som en komisk naturkraft

av Jan-Olov Andersson

Ena stunden är han en talande varmkorv. Nästa sjunger han sången ”Kuk i hatt” spritt språngande naken.

Att se komikern Per Andersson släppa loss i tv-rutan, är som att drabbas av en komisk naturkraft.

Skälet till dessa rader är ”Sommarskratt”, en revy som spelades på Bellevueparken i Karlshamn förra sommaren och som visades i SVT i går.

Det bör påpekas att Per Andersson inte alls är ensam på scenen. Annika Andersson och Tobias Lundqvist har nästan lika framträdande roller och bakom står Mobile Mama Jazz Band, en orkester som med ett jazzigt sound med maffigt blås svänger som satan i bakgrunden till de roliga sånger som framförs.

Men det är Per Andersson som har skrivit revyn, ihop med regissören Christoffer Bendixen. Och det är hans bisarra form av humor som präglar varenda nummer.

En talande varmkorv. Nakensången ”Kuk i hatt”. En bisarr form av sten, sax, påse (med Andersson och Lundqvist). En snygg jazzig sång om vackraste kvinnan i Blekinge (framförd av Lundqvist). En träffsäker sång om att bli medelålders (med alla tre). En slags kuplett om nutidens snuttifiering, där nog Povel Ramel (1922–2007) nickar uppmuntrande i himlen åt texten.

Den 36-årige komikern har på senare år synts i allt från Grotesco till Melodifestivalen. I filmer, i musikalen ”La cage aux folles” på Oscarsteatern i Stockholm och i korta sketcher på SVT Play.

Fast frågan är om han inte kommer allra mest till sin rätt i en sådan här föreställning där han får fritt utlopp för sina galenskaper.

Humor som är fysisk, ordekvilibristisk, musikalisk och högenergisk.

Det är som att drabbas av en komisk naturkraft.

Allt är inte roligt, men mycket av det är fullständigt oemotståndligt.

Med jämna mellanrum stannar också ”Sommarskratt” upp för att liksom kommentera sig själv. Vi får till exempel se sketcherna som ströks ur föreställningen.

Missa inte på SVT Play. Frågan är om inte Per Andersson just nu är Sveriges roligaste man.

I kväll ser jag fotboll i SVT, Brasilien– Mexiko i Confederations cup.

Repris

”Nacka – myten och människan”, SVT. Tom Alandhs gripande film från 1987 om fotbollslegendaren håller ännu.

Nytt

”Krigets unga hjärtan”, SVT. En av årets bästa drama­serier.

Kategorier SVT, SVT1

Sluta klaga – börja streama

av Martin Söderström

Och en nationalsport håller på att gå i graven.
Med streamad tv kan du ju aldrig längre klaga på utbudet.

”57 channels and nothin’ on”. Så sjöng Bruce Springsteen 1992. Det är bara 21 år sedan men känns som 200. För även om Bossens gnällande på tv-tablån må ha varit en realitet för bara några år sedan så känns det hopplöst omodernt nu. Med en eller flera streamingtjänster behöver du aldrig mer känna som Bruce. Inte ens en hopplös måndag i mitten av juni där kanalernas tablåläggare redan tagit adjö och gått på semester. Sommartorkan är en realitet fortfarande. Med stigande grader utomhus sjunker kanalernas vilja att visa något de finner värdefullt till strax under nollstrecket.
Men med kanalernas Play-tjänster, med SVT:s ”Öppet arkiv”, med Netflix och HBO Nordic behöver vi inte bry oss om det där ett dugg. Vi går aldrig mera ensamma och det är aldrig mer bara skräp på tv – om vi inte själva vill det.
Det är en enormt befriande tanke.
Jag behöver inte bry mig om att SVT rullar en fotbollsmatch jag inte är intresserad av. Jag kan se ”Woody Allen: A documentary” (SVT2) någon annan gång då det passar mig bättre. Jag kan se sista avsnittet av grymma ”The hour” (Netflix)i stället. Eller vad det nu må vara.
Nackdelarna? Svårt att komma på så många. Annat än den svenska nationalsporten att klaga på tv-programmen, förstås. Som vi älskar att göra det. Mer än att prata om vädret. Gäller det tv har en åsikt. Så sent som i förrgår stoppades jag av en man på gatan i den förort där jag bor.
”Visst skriver du om tv i Aftonbladet”, frågade han. Jag svarade att visst gjorde jag det.
”Skriv att de bara visar skit”, krävde han.
Jag borde sagt att han ju alltid kan skaffa Netflix. Men visst, kör i vind. För nationalsportens skull, om inte annat.
Tisdag 18 juni  tittar jag på sista delen av ”Krigets unga hjärtan” (SVT1).

Hurra 1
”Pia Sundhage – i damfotbollens tjänst” (SVT1). Välgjord film men deppigt hur långsamt utvecklingen gått framåt.

 

Hurra 2
”Iskallt uppdrag” (TV4). Tim Dalton. Så sjukt underskattad som James Bond.

 Martin Söderström

Kategorier Dokumentär, Netflix, SVT
Sida 18 av 19
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB