Det vilar en manchesterbrun hinna över den svenska skärgården.

”Öbergs på Lillöga” (SVT1) är en mustaschfest i lågt tempo.

Det är samma visa varje år. Sommar-tv är en golgatavandring av onödiga repriser.

Ett undantag är de mer eller mindre klassiska serier tv-kanalerna gräver upp ur sina arkiv.

Senast i raden är skärgårdsserien ”Öbergs på Lillöga” från 1983. Margit (Lena Strömdahl) flyttar hem till sin barndomsö tillsammans med sin man, göteborgaren Stig (Stig Engström) och tonårsbarnen Bosse (Benny Haag) och Eva (Catharina Alinder). Kulturkrocken börjar direkt med att pappa Öberg, kanske övertydligt, krockar in i byns brygga.

Mest fientliga är en trio hopplösa bybor i Shell-kepsar som gnäller och dricker öl synkroniserat.

– Bry dig inte om det du! väser Ulf Eklunds rollfigur fientligt samtidigt som han stoppar in en prilla under läppen.

Tillsammans med sina polare ägnar han tiden åt att hänga i lanthandeln och supa. Alla i skärgården är dock inte tokstollar.

Sickan Carlsson och Karl-Arne Holmsten spelar rådiga och hårt arbetande öbor, som liksom Margits gamla pappa (Jan-Erik Lindqvist) bott där i hela sina liv.

– Det var som själva Kopernikus! utbrister pappan och det är en svordom som inte skulle, så att säga, gå hem hos kidsen nuförtiden.

Efter repliken börjar han skrocka och sen är scenen är slut. Man kan konstatera att det har hänt ganska mycket inom den svenska tv-seriekonsten sedan 1983.

Det makliga tempot och de klumpigt utmejslade rollfigurerna ger ett visst tuggmotstånd om man inte är nostalgitittare utan ger sig på ”Öbergs på Lillöga” för första gången.

Ändå har den sin charm. Ämnena är trots allt klassiska – som konflikten storstad/landsbygd och tanken att en drastisk flytt ska lösa relationsproblem och rädda tonårsbarnen från farligt umgänge.

Sen har vi ju dessa frodiga, spektakulära mustascher. Bara de är värda första avsnittets 44 minuter i tv-soffan.

Måndag den 17 juni ser jag ”Woody Allen: A documentary” (SVT2 21.45), en drygt tre timmar lång tv-fest.

Ha!

Gubben som samlat biljetter från nästan 2000 nedlagda tågstationer i ”Engelska antikrundan” (SVT1). Underbart engagerad farbror.

Gah!

Jag älskar konstsåpan ”Work of art” (SVT2) och hatar att den nu är nedlagd.

Våra mödrar, våra fäder.

Så heter ”Krigets unga hjärtan” (SVT1) i ordagrann översättning från tyskan.

Originaltiteln ”Unsere Mütter, unsere Väter” rymmer allt det som skakade om Tyskland när miniserien hade premiär i mars. För vad sysslade föräldragenerationen egentligen med under kriget?

Äntligen konfronteras skammen i ett ”Band of brothers”-episkt tv-drama.

Formen är visserligen konventionell. Fem vänner möts en sista kväll innan två av dem drar ut i kriget, en tar värvning som sjuksköterska vid fronten, en försöker göra karriär som sångerska medan den siste, Viktor, är jude och tvingas fly. Året är 1941 och de tror att Sovjet ska vara besegrat innan jul.

Friedhelm (Tom Schilling), officeren Wilhelms (Volker Bruch) intellektuelle och känslige lillebror, förutspår att kriget kommer ta fram deras värsta sidor. Ute vid östfronten raseras brödernas själar bit för bit av all död och misär. Från indignationen över att se en SS-officer avrätta en liten flicka – till en tillvaro där de själva är beredda att utföra ofattbara övergepp.

Deras psykologiska resa skildras med plågsam nerv. Större politiska skeenden är osynliga, förutom när dess konsekvenser påverkar de fem vännerna.

Viktors pappa vägrar länge tro att hans land, Tyskland, inte ska belöna familjens lojalitet. När skygglapparna faller kan det vara för sent. Då har även sjuksköterskan Charlotte i rosigt nazistisk anda hunnit förråda en judisk kollega. Och sångerska Greta gått vilse i drömmen om att bli stjärna till varje pris.

De är medbrottslingar i världshistoriens värsta brott.

Trots detta känner vi sympati – och den insikten skrämmer.

När ”Krigets unga hjärtan” visades i Tyskland väckte försonligheten kritik. Försöker de avsäga sig ansvar och påstå att alla är lika goda kålsupare? Var tyskarna verkligen så politiskt aningslösa? Varför skildras relativt oskyldiga ungdomars liv i stället för den äldre generation som faktiskt hjälpte Hitler till makten?

Frågorna är relevanta, men förtar inte obehaget av att dessa olyckliga människor är så lika dig och mig.

I kväll måste jag se lättsam underhållning som ”The Face”, Kanal 5 21.00.

Ha!

”Bates motel” (SVT1) är en av årets bästa, nya serier.

Gah!

Den svulstiga musiken i ”Mänsklighetens historia” (SVT2) är outhärdlig.

”Arrested development” (Netflix) är tillbaka efter sju år.

Första intrycket är…försiktig glädje.

Du som är känslig för spoilers från de två första avsnitten ska sluta läsa nu.

Det är visserligen länge sen vi kunde räkna med att man ser program på den tid de är tablålagda (även om vi ibland låtsas som det). Därav fascinationen vid allt som är ”live” – den enda tv man kan räkna med är exklusiv för nuet och fri från valfrihet.

Strax före lunch på söndagen lades 15 nya avsnitt av ”Arrested development” (”Firma Ruffel & Båg” som det hette på TV4) ut på Netflix. Den dysfunktionella familjen Bluth, som i de tre första säsongerna kämpade med ett familjeföretag i gungning, en fifflande patriark och utbredd arbetsskygghet, är tillbaka.

De två första avsnitten fokuserar på sonen Michael (Jason Bateman) och hans pappa George Sr (Jeffrey Tambor). Michael, som tidigare var familjens stöttepelare, har tappat fotfästet efter en rad katastrofala affärer och flyttat in i sonen George Michaels (Michael Cera) studentrum på college. Han försöker i desperation sälja sin kropp till Lucille 2 (Liza Minnelli) som nu har kontroll över familjeföretaget. George Sr försöker samtidigt tjäna pengar på spirituell vägledning i en svetthydda ute i öknen.

Det är roligt. Kreativiteten och energin finns definitivt kvar i serien.

Men samtidigt som det är fint att träffa sina vänner igen är känslan bitterljuv. De där sju åren som gått syns särskilt på kusinerna George Michael och Maeby Fünke (Alia Shawkat) som lämnat tonåren långt bakom sig. Vi har mycket tid att ta igen.

Upplägget för de nya avsnitten är sannolikt nödvändig, men problematisk. Rollfigurernas liv de senaste åren måste skildras, vilket ibland ger en lite redovisande känsla. Mina favoriter Dr Tobias Fünke, ”the never-nude” (David Cross), och Buster (Tony Hale) skymtar bara förbi i de första avsnitten. Min tröst är att deras tid kommer komma.

Att så kända skådespelare som Kristen Wiig och Seth Rogen gör gästinhopp är bara distraherande. Undantaget är John Slattery (Roger Sterling i ”Mad Men”) som åtminstone ser rolig ut som utskämd narkosläkare.

I kväll ser jag ”Top model”, TV 3 kl 20.

Ha!

Författaren Sami Said var underhållande avig i ”Babel” (SVT2).

Gah!

”Men’s night” i ”Partaj” (Kanal 5) med underhållning för ”manliga män” med Ulf Brunnberg ligger deprimerande nära verkligheten.

Tv-krönika 26 maj

Jämförelsen är inte snäll.

Men det är en tv-kväll bland många andra. Efter ”Klockan åtta hos stjärnorna” (TV 4) zappar jag över till ”Se hungern!” (SVT 1/UR).

Det ena är lättsam underhållning där kändisar lagar mat och skyr minsta lilla antydan till allvar som pesten. När till och med en nära döden-upplevelse (skådespelaren Rafael Edholms hjärtstopp) skämtas bort så vet man att det är både lättuggad och idisslad tv-föda vi erbjuds.

Det andra är en uppfordrande dokumentärserie om hungerkrisen i världen. I ”Se hungern!” åker tre gymnasieungdomar till olika platser i världen som drabbats hårt av matbrist. Först ut är Linnea som lämnar välståndet och Sara Stridsberg-boken i Nacka för att resa till Burkina Faso i Afrika. Till tonerna av hipp musik som James Blakes ”Retrogade” visas symboliska bilder på svenskar som blundar (SE HUNGERN! Fattar ni?).

Trots viss kulturdokumentärsjuka är upplägget ovanligt piggt. Först och främst är det skönt att slippa se kändisar besöka misär och bryta ihop. Här har vi en intelligent och medveten ung tjej som tar sig an uppgiften med engagemang, nervositet och verkligt intresse.

Problemet med den här typen av dokumentärer är ofta att det blir en jakt på den värsta misären, de mest plågade barnen, de tunnaste benen. Här visas i stället vardagen för människor som ständigt lever på gränsen till katastrof, i extrem fattigdom. 20-åriga Bibiane tvingas välja mellan frukost och skola – hon har inte råd med båda. Hon går fortfarande bara i 9:an eftersom hon har tvingats hjälpa till hemma. Mjölet mals för hand varje dag och de äter exakt samma mat hela tiden. Under förra årets missväxt svalt byn och Bibiane beskriver målande hungerns tomma blick.

Samtidigt är världen ganska liten. Om Eurovision hade ”We are one” som slogan kan vi nu fortsätta meningen med ”för alla har ju Facebook”. Bibiane och Linnea kan fortsätta hålla kontakten – trots allt.

Den 1 juni sänds insamlingsgalan ”Hungerhjälpen” från Berns i Stockholm med bl a Avicii som själv skänkt en miljon euro. Så länge politik och pengar går före förnuft är det en liten bäck värd att hjälpa fylla upp till en generös och varm å.

I kväll ser jag ”Arrested development” på Netflix.

Ha!

”Scott and Bailey” (TV 4) är en ganska frejdig kriminalserie om två kvinnliga poliser i Manchester.

Gah!

Själva mysteriet var dock inte särskilt spännande.

Tv-krönika 22 maj

Snyggt, glamouröst, proffsigt. Schlagerfinalen i Malmö var allt det och lite till. Men det finns en stor, grå, och ganska surmulen elefant i rummet.

Ja men det där gick ju bra.

Gina Dirawis uppsnack lär ha väckt liv till och med i den mest förbittrade schlagerskeptiker, Petra Mede var en triumf av välartikulerad professionalism, Josefine Sundström snubblade inte på en enda stavelse, inga större tekniska missöden inträffade, ja till och med publiken skötte sig.

SVT höll den svenska fanan högt, och vi kan fortsätta åka på semester i Europa utan att skämmas. Tack för det, Christer Björkman!

Men vi måste våga prata om elefanten i rummet. Vi måste våga prata om sketcherna, om pausunderhållningen.

Ursäkta, men vad var det som hände? För ett ögonblick trodde jag att någon hade zappat över till bortklippta scener från “Partaj”, men insåg snabbt att, nej, det var en sketch med Sarah Dawn Finer. Och en timme senare dök halva den svenska humoreliten upp i något som förmodligen var tänkt att vara roligt.

Vad är det egentligen med SVT:s oförmåga att leverera humor i schlagersammanhang? Vad är de rädda för? Att ingen ska skratta? Ja, i sådana fall är rädslan befogad.

Ingen skugga ska falla över Sarah eller den ovan nämnda eliten – det här är kulmen av en lång tradition av fullständigt platta schlagersketcher och skämt (kanske med undantag av Grotesco 2009), och det får mig att förtvivla.

Gårdagens program visade upp Sveriges allra bästa sidor för omvärlden, det som gör oss unika – eller i alla fall attraktiva för turister. Varför inte göra samma sak med vår humor? Varför inte ge rodret till någon som vågar göra något vassare än denna uppvisning i roliga dialekter, referenshumor och minsta gemensamma nämnare?

Jaja, drömma kan man. Tack och lov tittar inte någon på Eurovision för humorns skull. Hoppas jag.

En annan tråkig sak var att vi bara fick 62 poäng. Typiskt.

I morgon missar jag inte “Barnmorskan i East End” (SVT1, 21.00).

FTW!

Six Drummers. Fler krogbaserade musikakter i svensk television, tack.

WTF?

Illusionen av live-tv spricker lite när Levengoods intervju med Bonnie Tyler börjar om från början.

”Nu ska vi ha kul”, säger Gina Dirawi.
Sen blir det trist.

Det finns mycket som talar för att SVT:s uppsnacksprogram ”Live: Studio Eurovision” borde vara en succé.
1. Gina Dirawi är en rolig, vass och smart programledare.
2. SVT är arrangörer så de borde kunna välja och vraka bland gästeliten i Malmö.
3. Eurovision är en enda stor kitchfest – det kan inte bli tråkigt.
Ändå blir det just det.

Vi får se en hysterisk introtävling (snark). Norska Margaret Berger pratar om att hon är nervös över att få ordning på mikrofonen på scen (snaark). Och Eurovision-veteranen Ralph Siegel pratar om… ja, jag minns inte ens. Jag hör bara Ginas ansträngda skratt.
Sen kommer Darin. Gina levererar en historia om hur hon som störtkär 14-åring kuppade till sig en puss från honom när han uppträdde i hennes hemstad.
Det blir äntligen lite skön stämning – men den dör fort när Darin i stället ska prata om sin nya singel, som han ska framföra i mellanakten i andra semifinalen. Om vilket bra marknadsföringsfönster det är att få exponeras för så många nya potentiella fans i Europa. Hur han, efter att ha fått fria händer av SVT, noggrant valt ut två låtar som representerar ”hans sound” (händelsevis senaste hiten och nyaste singeln).
På de få minuter han är med i studion lyckas nämna ena låttiteln åtminstone tre gånger, och även få in att han ska ut på turné i sommar.
Darin är smart – här gäller det att kränga när man har chansen! Men någonstans borde SVT ha tänkt tanken att själva vara redaktörer för sin show och inte lägga mellanakten i händerna på artisterna.

Lite kul blir det när Mark Levengood under en intervju med Finlands artist Krista Siegfrids utbrister ”Nu ska du hålla käften”. Och när vi får se Sarah Dawn Finers första sketch som Lynda Woodruff. Eller när Gina börjar dilla om djur som sjunger i stämmor efter att Margaret Berger sagt det norska ordet för juryröster: jurystemmer.
”Åh, Gud nu räcker det”, säger Gina med tio minuter kvar av programmet. Jag kan inte påstå att jag heller är så värst sugen på att se mer.

I kväll ser jag ”Swing vote” i SVT1. Säg Kevin Costner och jag säger ja.

Kvällens:
Stjärna 1
”Jag är Sveriges Oprah Winfrey”, sa Petra Mede i ESC-sändningen. Snudd på lika säker i programledarrollen är hon i alla fall.

Stjärna 2
Hade Agnes tävlat i stället för varit mellanakt hade de andra varit chanslösa.

Ulrika Sjöblom

Bagdad Bob lever och har hälsan i Malmö stad.

Den där Eurovision-peston SVT rört ihop måste han ha stoppat sina klåfingriga pinjenötter i.

Själva showen är så bra som en Eurovision-delfinal kan bli. Loreen öppnar med en favorit i repris – teckengestaltande barn i en hjärtknipande version av ”Euphoria”.

Programledaren Petra Mede är stensäker på scenen. Vi har jättar, rymdmän och bara tribal-bringor. Helt enkelt en oändlig flod av kitsch som gör att jag älskar världen lite mer.

Frågan är vad som gick fel när SVT satte ihop införprogrammet ”Live: Studio Eurovision”? De har fantastiska Gina Dirawi i programledarstolen och tillgång till precis alla – de arrangerar ju själva hela tjottaballongen. Trots det blir det fan-tv av glada amatörer. Förvirrat och värst av allt – etiskt vilse i pannkakan. Programmet öppnar med ett mysreportage om de choklad- och spritmutor Vitryssland bjuder journalister på. SVT behöver inte vara ett fördömande världssamvete i glättiga Eurovision-sammanhang, men någon slags reflektion över att mysa med en diktatur bör man kanske ha?

De känns märkligt obekväma i bevakningen av sitt eget program – för betyder minsta lilla kritik att de gräver sin grav?

För ovanlighetens skull får vi se prov på Gina Dirawis nerver, särskilt i början av programmet. Skämtet om hur konstigt skånska låter får irländska ESC-vinnaren Linda Martin och deltagaren Ryan Clark att se ut som frågetecken.

Resten är buskishumor och pliktskyldiga intervjuer. Vi får veta att Christer Björkman är glad. Danmarks artist har en svensk pappa, alltså ”vikingablod” i sina ådror (skämskudde!). Det går bra att kalla Carola ”queen” om man vill. Den hårda vägen får vi också uppleva att det är svårt att intervjua irländska artister med ett ska-band som värmer upp i bakgrunden. Det finns dock minnesvärda ögonblick. Som när Mark Levengood påpekar för 95-årige schweizaren Emil Ramsauer:

– Om du lever på lördag kommer du vara den äldsta deltagaren i Eurovision.

Eller när Gina frågar den ärlige redaktören för SVT:s webb:

– Går det hett till i chatten nu?

Varpå han svarar:

– Nej, inte än faktiskt.

I kväll ser jag ”Uppdrag granskning”, 20.00 på SVT1.

Ha!

”Samtal med Bengt Lagerkvist”, SVT2 av Tom Alandh. Den nyligen avlidne regissören pratar liv och död, öppenhjärtigt och vackert.

Gah!

Lagerkvists dödsångest smittar som mental ebola.

Tv-krönika den 15 maj 2013

Uppsnack och pausanalys räcker inte.
SVT slarvade bort chansen att göra dramatik av partiledaredebatten.

Vilken dundersits. Vilka fantastiska förutsättningar.

SVT hade snyggt tagit hem rättigheterna till jättematchen. Ingen annan kanal fick sända. Stjärnorna var tillgängliga på arenan. Den stora redaktionen, fylld av experter och insatta reportrar, var laddad.
Hur tog då SVT tillvara på detta guldläge?
Och visst fanns där tendenser till kraftsamling från SVT:s sida kring vårens stora partiledardebatt i ”Agenda”. Där fanns lite införsnack i ”Rapport” som sändes strax före debatten. Efter en timmes debatt var det halvtidsvila och ”Aktuellt” tog vid. Där visades ett klipp som inte var en highlight och som inte visade det mest dramatiska – slagväxlingen mellan Reinfeldt och Löfven. SVT:s politiska kommentator i studion fick ett par minuter som hon ägnade åt att berömma SVT:s fiffiga debattupplägg.
Efter debattens slut stod vi tittare kvar med de vanliga frågorna: Vem var vinnare? Gjorde nån bort sig? Vad sades – egentligen? Behovet av guidning, smarta analyser och eftersnack var fundamentalt.
Vad sa SVT? ”I morgon bitti i Gomorron Sverige blir det analyser och diskussioner om kvällens debatt.”
Ridå.
Aftonbladet och Expressen tackade och tog emot och inledde båda pigga direktsändningar med intervjuer från Agenda-studion och från sina egna studior fyllda med expertkommentarer och inbjudna gäster.
Det är ju slött hanterat av SVT. Särskilt som nyhetsredaktionen borde kunna snacka lite med en annan redaktion som producerar sändningar av dramatiska evenemang i ett. Att inte sportens dramaturgi utnyttjas vid dessa tillfällen är för mig obegripligt.
Grundkurs:
Uppsnack med studio, reportage, genomgång av nyckelfrågor, matcher i matchen. Halvtidssnack med experter i studion, intervju med programledarna, kort kommentar från debatthalvlekens huvudperson, analys av vem har övertaget, förutsättningar inför andra halvlek.
Och sedan – eftersnack med partiledarna, sammandrag, analys av debattens höjdpunkter, expertkommentarer.
Och. Så. Vidare.
Hur svårt kan det vara? Och vi tittare skulle få en betydligt mer givande, dramatisk, lärorik och spännande kväll.
Sist men inte minst – in med publik i studion. Ingen tjänar på spel inför tomma läktare.