Så spännande blev det kanske aldrig.

Ändå var ”Den fjärde mannen” en ­sevärd tv-serie, främst på grund av många bra skådespelare och stor omsorg om detaljerna i historien.

När populära böcker blir film eller tv-­serie, har det både sina för- och nackdelar.

Fördelen är förstås att gillar man historien vill man gärna se hur den förvandlas till ­rörliga bilder. Om det lever upp till den egna film som snurrade inne i skallen när man läste boken. Uppenbarligen var många ­nyfikna på vad regissören Kristian Petri och manusförfattarna Sara Heldt och Johan Widerberg skulle göra av Leif GW Perssons roman ”En annan tid, ett annat liv”. Knappt 1,4 miljoner respektive drygt 1,1 miljoner följde de två första avsnitten.

Nackdelen, om intrigen inte av­viker för mycket från sin förlaga, är att spänningen uteblir, då man mer liksom bockar av ­händelserna än sitter med ­nerverna på spänn.

Nyfikenheten över att se hur man har filmat en ­roman vinner oftast, det ska vara en riktigt saggig bok ­eller ett ämne man inte bryr sig om för att man helt ska ignorera film- eller tv-­versionen.

Under de här tre avsnitten har tre historier berättats. Om hur tyska terrorister ockuperade västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Om hur en man mördas i sin lägenhet i centrala Stockholm. Homofobe polisen Evert Bäckström (Claes Malmberg) ­avskrev fallet som ett ”bögmord”. Och så om hur LMJ, Lars Martin ­Johansson (Rolf Lassgård) i nutid utnämndes till ny Säpo-chef och åter började rota i de båda tidigare nämnda fallen.

Det är detaljerna som gör det och som gör det så trovärdigt.

Som när LMJ och hans favoritpolis Eriksson (Helena af Sandeberg) om och om igen rekonstruerar ett mord.

Som när man placerar suveräna skådespelare som Per Svensson, Henrik Norlén, Jacob Ericksson, Kjell Bergqvist, Johannes Brost, Shima ­Niavarani, Helena Bergström och Ida Engvoll i mindre roller.

Eller som när man låter Niclas Frisk skriva bakgrundsmusiken, härligt suggestiv hela ­tiden.

I kväll ser jag ”Blå ögon” i SVT 1.

Prat

”Stjärnorna på slottet”, SVT 1. Starkt avsnitt med Rikard Wolff. Läs min ­recension här!

Musik

”Last night of the Proms 2014”, SVT2. Snyggt producerad, men ­låååååång, klas­sisk ­konsert.

25 år har gått.
Vi fick en glimt av vad vi missat.
Jag blir förbannad.

Säsongens sista ”Tack för musiken” blev min säsongspremiär.

Jag kunde inte gärna slippa.
Inte när en av de största i min bok för en gångs skull skulle sjunga på scenen.
Inte när en av de roligaste och slagfärdigaste svenskarna skulle intervjuas om sitt värv.
Mauro Scocco klev ut ur kulisserna till en Niklas Strömstedt som just gjort en kortversion av ”Till dom ensamma” och sagt sig ha varit livrädd för sin gäst.
Den timme som följde var en ren fröjd. Strömstedts lågmälda intervjuteknik och tangerande musikerfarenhet landade väl. Och Scoccos svar kring musiken var bitvis intressanta, bitvis roliga.
Som det om skillnaden mellan konstformer:
”Två minuter framför en skulptur kan knappast få någon att gråta eller dansa som en galning. En ’shoutout’ till alla skulptörer där ute som kämpar på. Men musiken är the shit.”
Eller varför han inte turnerat under ett kvarts sekel:
”Jag sprang i pop-hamsterhjul hela 80-talet. Att sitta med fyra andra svettiga snubbar i en buss på väg till Mönsterås känns inte superlockande.”
Men framför allt var livemusiken en njutning. De känsligt förändrade och närmast perfekta poparrangemangen. Den ständigt underliggande melankolin. Låtvalen som var perfekta:
• I ”Jackie”, med fullband och Ratata-kollegan Johan Ekelund på klaviatur, visade Mauro inga spår av ringrostighet. Liverösten har nu ännu mer karaktär och komplexitet, färgat av levt liv.
• Fina ”Du är aldrig ensam”, duett med Tomas Andersson Wij, gav rysningar.
• ”Jag saknar oss” – kanske bästa låten han har gjort. (Tyvärr valde han att göra cover av Pluras cover-version. Ösigare. Och så bredbent att Scocco på håll ut såg ut som Lundell. Låten tappad både känslighet och nerv. Men han verkade ha skoj – viktigt.)
• Fläskiga avslutningen ”Sarah” fick mig att önska att programmet varit en timme längre.
Samtidigt blev jag förbannad på att mannen inte spelat en riktig konsert på 25 år.
What a waste.
Hög tid att göra något åt saken.
Förhoppningsvis var ”Tack för musiken” det avgörande steget tillbaka igen.

I kväll ser jag ”Stjärnorna på slottet”.

He!
Andrev Waldens orsaks-luddiga meddverkan men vassa rymdprat i ”Gomorron Sverige” var skoj.

Eh?
Jag borde nog ha sett fler ”Tack för musiken”.

Det är missarna man minns.

En utgångspunkt som har fungerat för lättsamma ”Agnetas nyårskarameller” i TV4 i tjugo år.

Vintern och snön blev till snudd på Winnerbäckskt tandläkarväder och blask och det var dagen efter en rejäl omgång nyårsafton, och vad fanns väl då mer att göra än att halvligga i tv-soffan hela dagen och kvällen. Sov över den traditionella nyårskonserten från Wien. Skippade den lika traditionella backhoppningen från Garmisch Partenkirchen. En märklig (och till synes livsfarlig) idrott som man bara orkade engagera sig i när Jan Boklöv introducerade V-stilen och skogstokige finnen Matti Nykänen härjade som bäst och värst.

Två hyfsade Premier League-matcher i Viasat Fotboll på eftermiddagen slank dock ned ganska lätt. ”Toini” i SVT 1 var en mycket sevärd dokumentär av Jacob Hård och Eva Tillberg. Härligt nostalgiska bilder från den tiden när vi alla tittade på en enda tv- kanal och följde hur skidåkerskan Toini Gustafsson Rönnlund tog två OS-guld i Grenoble 1968. Hon var sin tids Charlotte Kalla, fast ännu mer banbrytande och framgångsrik. I dag en klok 76-åring som såg tillbaka på sin karriär och sitt liv. Hela historien om hennes bakgrund som finskt krigsbarn hade jag ingen aning om.

Och så Agneta Sjödins nyårskarameller.

När hon sa att de satte nöjesåret 2014 under lupp var det förstås en sanning med modifikation. Det var inte ens TV4:s nöjesår, utan det var TV4:s missar under nöjesåret.På sitt sätt kan jag ju förstå att när man ska välja ut det roligaste ur tjatiga kända-sportprofiler-som-går-vilse-ute-i-ödemarken- serien ”Det största äventyret”, så blir det när programledaren Peter Jihde gång på gång misslyckas med att säga en replik och tända en fotogenlampa.

Överlag var det ett bra komponerat program. Med missar som hade gått ut i etern eller av förklarliga skäl hade klippts bort. Med kommentarer från tv-profilerna i studion, under säker ledning av Agneta Sjödin. Oförargligt småkul.

I kväll ser jag ”På spåret” och ”Tack för musiken” i SVT 1.

Drama

”Den fjärde mannen”, SVT1. Mer välspelad än särskilt spännande kriminalserie.

 Porträtt

”Astrid”, SVT1. Grymt närgången skildring av en våra mest klassiska författare.

Hur summerar man ett år?
Kanske är det lite lättare än att sammanfatta ett helt liv på under två timmar.

Det enda dåliga med smarte satirikern Charlie Brookers årssammanfattning ”2014 Wipe” på BBC är att man tvingas vänta ett helt år på nästa. Med knivskarp ironi lyckas han sätta nyhetsåret i sitt sammanhang utan att missa de små bisarra detaljerna. Inslag om den virala succén Ice bucket challenge och hård mediekritik samsas sida vid sida. När han skildrar den islamiska staten IS grymheter är det med fokus på hur medierna hjälpt terroristernas pr-arbete genom att okritiskt måla upp den skräckbild de är ute efter att sprida.
Sök upp ”Charlie Brooker’s 2014 Wipe” på Youtube och begrunda varför vi saknar denna typ av underhållande mediekritik på svensk tv.

Att summera ett år är en sak – men hur sammanfattar man ett liv? 34 år efter Steve McQueens död firar SVT2 nyårsafton genom att visa en dokumentär om honom följt av klassikern ”Äventyraren Thomas Crown” från 1968. Historien om pojken som dumpades av sina alkoholiserade föräldrar, försörjde sig som ungdomsbrottsling och hänsynslöst kämpade sig fram för att bli en av Hollywoods största stjärnor är minst sagt makalös.
Det blir en hjältesaga om de där blå ögonen, den muskulösa kroppen, bilarna och den coola personan. Som den tysta, hotfulla ensamvargen förkroppsligade han maskulina ideal. Sidor som bara antyds, men som ex-fruarna Neile Adams och Ali MacGraw tidigare berättat om, är den våldsamma och svartsjuka. Kvinnorna skulle sluta jobba och acceptera hans ogenerade snedsteg, men när Adams svarade med samma mynt åkte hon på stryk.
När andra delar av hans privatliv tas upp, som att han var en oerhört kärleksfull far, blir det lite märkligt att de negativa aspekterna bara antyds. Särskilt som de fördjupar förståelsen av den maskulinitet han idealiserar.
Mer intressant är bilden av yrkesmannen McQueen och den tävlingsinriktade hänsynslöshet som tog honom till toppen. ”Otrygghet är en bra drivkraft” sade han själv. När hans vän påpekade den otroliga resa han gjort från yttersta fattigdom konstaterade McQueen, alltid med ett mörkt moln över sig:
– Vad får dig att tro att det är så här det kommer sluta för mig?

I dag ser jag dokumentären om skidpionjären Toini Gustafsson Rönnlund, SVT 1 16.00.

Ha!
”Den fjärde mannen” på SVT bjuder på helgens härligaste kriminalmys i tv-soffan.

Gah!
Det här att grevinnan och betjänten i nyårsklassikern hade en affär? Får en att se sketchen i ett helt nytt ljus.

Bäckström är på väg att förlora sina ä och ö.

Men, Hollywood – det finns bara en Claes Malmberg.

Leif G.W. Persson har i sina deckare skapat flera färgstarka figurer – och de har skildrats minnesvärt på film och i tv-serier. Den vi har sett mest av är väl “Janis”, polisen Bo Jarnebring, som gjordes på ett charmigt uppkäftigt sätt av Sven Wollter i filmerna “Mannen från Mallorca” och “I lagens namn” på 80-talet.

Men det går inte att komma förbi Evert Bäckström.

Evert, den älskvärde svinpälsen. Han dominerar varenda scen han har i “Den fjärde mannen” (SVT1), uppföljaren till “En pilgrims död”. Det är en njutning att se honom sitta mitt på en brottsplats, där ett blodigt mord har begåtts, och mumsa bullar. Det är en fröjd att se honom betrakta samtliga människor i sin omgivning som kompletta idioter, för att sedan själv köra fast i ett hopplöst spår på grund av sina egna fördomar. Man häpnar över hur lustfyllt han uttrycker sitt hat mot kvinnor och bögar.

Det är en figur som sannerligen lever ett självständigt liv på boksidorna. Men Claes Malmberg är en perfekt uttolkare av Bäckströms överjävlighet, lika grisig här som i “En pilgrims död”.

Efter den här miniserien blir Evert amerikan – och får heta Everett i den kommande Hollywood-serien “Backstrom”, som enligt Persson själv ska göra författaren rik som ett troll. Rainn Wilson, känd från “The office”, gör huvudrollen. Men de första blickarna på serien (som ska visas på TV3) avslöjar att Wilson får kämpa en del om han ska nå Malmbergs utsökta nivå av hånflinande förakt.

“Den fjärde mannen” i stort då? Jag har förhandstittat på samtliga tre avsnitt. Det är en tjusig produktion med sevärda skådespelare (inklusive “CSI”:s Paul Guilfoyle). Hoppen mellan olika tidsepoker är tydligare än i något röriga “En pilgrims död”. Men någon nagelbitare blir det inte eftersom vissa delar av mordfallet känns rätt givna redan från början…

I morgon ser jag Loa Falkman dundra ut Tennyson på Skansen i SVT1. Gott nytt år!

Ja

Apropå Wollter. Magnifik, rörande insats i “Min sanning” (SVT2).

Nej

Wollters benhårda tro på Sovjetkommunism. Mest sorgligt att höra hans försvar av Stalin.

Foto: Stefan Kullänger/SVT

Vi är många som minns henne som alla tiders bästa sagoberätterska.
Genom tv-serien ”Astrid” får vi också, på djupet, lära känna människan Astrid Lindgren.

Första minnet av Astrid Lindgren (1907-2002). Fast egentligen är det ju hundratals minnen. Hur man har hört henne läsa med den där rösten, på en gång både lekfull och lite förnumstig.
Sagorna finns förstås med i Kristina Lindströms serie, tre underbara tv-timmar som på ett träffsäkert visar hur små och stora händelser i författarinnans liv senare vävdes in i hennes berättelser.

Andra minnet. Ringer som nybliven journalist upp Astrid för att prata om någon filmatisering av hennes böcker. Min unge man, du får fyra minuter, inte en sekund till, sa hon vänligt, men bestämt. Efter 3.30: Nu får du raska på om du har någon mer fråga, för snart lägger jag på luren.
Efteråt: Viss besvikelse för att hon inte hade mer tid med mig. Genom tv-serien förstår jag varför. Alla ville ha sin bit av Astrid. Och som hon ställde upp. Allt från att brevväxla med en tonårsflicka med personliga problem, till att betala en utvisad kurdisk flickas läkarutbildning. Astrid hade så fullt upp, att det inte blev så mycket skrivet under de senare åren av hennes liv.
Det – och allt annat om hennes liv – känns det som att vi får veta genom SVT 1:s serie. Från hur hon jobbade för underrättelsetjänsten och på så sätt tidigt blev medveten om de nazistiska krigsförbrytelserna, till ett stundtals trassligt privatliv.

Sista minnet. Träffade Astrid i samband med lanseringen av den tecknade Pippi-filmen från 1997. Hon var trött, lite likgiltig, nästan blind. Sa att hon därför inte kunde ha en åsikt om resultatet. Hon anade väl att det blivit rena rama smörjan av alltihop.
Och det enda jag spontant saknar i tv-serien är om det var sant att Astrid en gång nobbade mästeranimatören Hayao Miyazaki att göra film av Pippi Långstrump. Får vi kanske aldrig veta, för den 73-årige japanen har slutat både att göra film och intervjuer.

I kväll ser jag ”Ögonvittnet”, i SVT 1.

Hon är härlig. Hon är bra. Hon är charmig. Begåvad. Rentav enastående.
Det är inte Helena Bergströms fel att säsongspremiären av ”Stjärnorna på slottet” ekar tomt.
Allt är nämligen ”Så mycket bättres” fel.

Det har nu fallit sig så att TV4:s systerprogram förändrat ”Stjärnorna på slottet” dramatiskt.
Förutsättningarna är nya. Som i vilka gäster SVT lyckas locka. Vilken artist vill numera sitta och dra sitt livs historia på ett slott när de kan välja det andra programmet och därmed få gratis liv i sina gamla låtar och dessutom ha möjligheten få en ny hit? Mossa och nostalgi står sig slätt mot en ny karriär och nya sköna slantar in på bakkontot.

De stjärnor som nu kan tänkas flytta in på slottet är inte i musikbranschen. Det är ingen slump att av årets fem deltagare är fyra och en halv av fem skådespelare (Özz Nûjen är minst 50 procent komiker). Det är främst skådespelare som vill ägna en dag och ett helt program åt att prata om sig själv – bara för sakens skull. För många Dramaten-skådisar är livet en enda stor monolog. …
”Den jag är mest spänd på att möta här är mig själv. Ska jag få ett av mina berömda vredesutbrott?” funderade Örjan Ramberg i en intervju då han just anlänt till slottet.
Men det värsta för ”Stjärnorna på slottet” är att ”Så mycket bättre” faktiskt innehåller konstnärliga framträdanden, stjärnorna får visa upp sin yrkeskunskap. Just detta gör slottets upplägg så mycket fattigare.

Deltagarna får försöka monologa sig fram bäst de kan genom att berätta sin barndom till frukost, sitt genombrott till lunch och sitt livs höjdpunkter till middagen. Det känns fattigare. Tommare.
Men det kan alltså inte lastas Helena Bergström. Hon visade upp alla sina goda sidor, bjöd på sig själv, skrattade och grät. Visst kan där ha funnits ett visst mått av skådespel men i så fall var det en väldigt trevlig teater.
Jag kan heller inte låta bli att se fram emot Rikard Wolffs dag då SVT lockade med trailercitatet:
”…och då fick jag beskedet: Pappa dog i ett samlag”.
Kan bli….mustigt.

I kväll ger jag ”Viva hate” en sista chans.

Vad sägs om ett stämningsfullt juleljus av en mobil under en gammal pet-flaska?

Den pysslande ”husmodern” Anders Johansson var uppesittarkvällens stora behållning.

Göteborgs goa giganter Lasse Kronér och Ingvar Oldsberg gjorde upp om uppesittarkronan i kvällens stora livesändningar ”Julstök” (SVT1) och ”Bingolotto” (TV4). Båda framstår som närmast sjukligt bekväma i sina roller – så lyckligt trygga att de vågar improvisera när andan faller på.

Och det gör den ju, titt som tätt. Kronér har fnissiga flams-partners i Shirley Clamp och Claes Malmberg medan David Hellenius kämpar för att matcha Oldsbergs glöggfryntlighet.

Som vanligt pågår matlagning, sjungande, rimmande, tävlande och bingo (i en av kanalerna). Precis som julen i stort pendlar det mellan att vara gräsligt plågsamt och hjärtligt roligt. Härligast av allt är den oortodoxa pysselhörna ”Anders och Måns”-Anders basar över hos Kronér.

De flytande ljus han tillverkar sjunker. Mobilen han tappat i vattnet blir inte alls helt återställd av att stoppas i en påse med ris. Han lyckas inte få upp sin burk med hjälp av gaffatejp. När Hans Enar i Bollnäs ringer in för att dela med sig av ett klurigt trick med en tepåse blir resultatet bara en ynkligt brinnande pappersbit. Och när han tillverkat en minst sagt blygsam ”boomblaster”-högtalare av en toarulle och en mobil utbrister Kronér ironiskt:

– Herregud jag får nästan tinnitus.

Mitt i julens perfektionshets är lekfullheten befriande. Detsamma kan man säga om ”Paradise hotel”-gängets uppesittarkväll i TV3 Play. Smail i tomtenissekostym, Paow som bakar pepparkakor och Samirs julvisdomar (”Jesus gick väl på vin?”). Tyvärr är idén roligare än utförandet. Tempot dras dessutom ned av mer eller mindre sega ”julvykort” från andra TV3-program.

Nästan så man saknar det episkt röriga eldkaoset i förra årets spritindränkta ”Pluras jul”.

I kväll ser jag ”Tjuren Ferdinand – den sanna historien”, SVT1 18.10, och hedrar alla djur som tvingas offra sina liv i julens namn.

Ha!

Teknikmardrömmen i geniala ”Black mirror: Christmas special” av Charlie Brooker som nyligen sändes i brittiska Channel 4. ”Mad Men”-Jon Hamm är magisk i huvudrollen.

Gah!

Bingon och lotton i ”Bingolotto” (TV4). Jag står inte ut.

Nej, ”Borgen”-klass är det inte.

Men SVT1:s ”Blå ögon” är klart sevärt ändå, främst som skildring av Sverige­demokraterna inifrån.

Den danska tv-serien ”Borgen” (2010-2013) var under tre säsonger politisk tv-dramatik av världsklass. Utifrån främst tre personers liv – Sidse Babett Knudsens statsminister, Pilou Asbæks tv-journalist som sedan blev hennes spinndoktor och hans från-och-till-flickvän (Birgitte Hjort Sørensen) som var tv-reporter – fick vi en närgången skildring av det politiska spelet, men också medias bevakning av det.

”Blå ögon” har, på gott och ont, ett större persongalleri.

Louise Peterhoff har en självklar utstrålning som stabschefen på justitiedepartementet som rotar i mysteriet med hon (Meliz Karlge) som hade jobbet tidigare och med maktkampen mellan hennes chef (Sven Nordin) och statsministern (Niklas Hjulström). Mycket är efter fyra avsnitt fortfarande oklart, både vad gäller dessa personers liv i allmänhet och vad som, egentligen, händer i maktens korridor. Det kan å andra sidan fungera som en ”motor” för att fortsätta titta.

De märkliga medborgargardsterroristerna, eller vad man nu ska kalla dem, blir man heller inte riktigt klok på, men man ”köper” mycket av det tack vare Adam Lundgren; hans intensiva blick och monumentala elakhet fascinerar.

Fast mest intressant, kanske också kontroversiellt, är förstås porträttet av Sverigedemokraterna, fast de i tv-serien heter Trygghetspartiet.

Kjell Wilhelmsen – som efter tv-serien ”30° grader i februari” och denna serie nu absolut måste rankas som en av sin generations bästa svenska skådespelare – ger kött och blod åt partiets kriminalpolitiske talesperson, en människa man inte vill tycka om, men ändå har svårt att låta bli, då han ju är oväntat mänsklig i sina tvivel på sina egna rasistiska åsikter.

”Blå ögon” visar, på gott och ont, att Sverigedemokraterna i riksdagen må göra och säga så mycket otroligt dumt, men att de också är människor.

På måndagen ser jag ”Allt för Sverige – julspecial”, i SVT 1.

Mys

”Julstök med Lasse Kronér”, SVT1. Trevligt, om än lite spretigt, mys inför julen.

Humor

”Monty Python live (mostly): One down, five to go”, Sjuan. En redan klassisk humorföreställning.

Det är ett av mina favoritprogram. Ett av svensk tv:s allra bästa. Och populäraste.
Men när ett av tävlingsparen aldrig kommer in i matchen varken på det ena eller andra sättet, är inte ens ”På spåret” särskilt underhållande.

Börjar bli dags att sammanfatta året som gått.
Och trots att man som Biogubbe på filmfestivaler i Cannes och Venedig har träffat världsstjärnor från Hollywood och upplevt Ruben Östlunds internationella genombrott och Roy Anderssons Guldlejon-vinst, vet i sjutton om något detta år slår att ha fått vara med i ett avsnitt av ”På spåret”.

Ja, inte på riktigt, men nästan, när SVT arrangerade en specialtävling mellan Aftonbladet och Expressen. Visades på kvällstidningarnas sajter dagen före SVT:s säsongsstart av den populära frågeleken.
Försöker åtminstone inbilla mig att jag nog hade varit lika entusiastisk, även om Kristin Lundell och jag inte hade vunnit över Cecilia Hagen/Malin Roos. För ”På spåret” är ju ett program som har roat och folkbildat i 25 år. Har knappt missat ett avsnitt under alla dessa år.

Förändringen och föryngringen när Kristian Luuk/Fredrik Lindström tog över efter Ingvar Oldsberg/Björn Hellberg och kanske gav programmet en aning ironisk ton, har gått mer smärtfritt än väntat. Med Augustifamiljen och deras ibland nästan okända gäster vid sångmikrofonen, har musikfrågorna nog blivit både smalare och svårare. Men konceptet håller fortfarande. 2,3 miljoner tittare i snitt hittills. Missar själv aldrig ett avsnitt.
OBS: SPOILER-VARNING!!!
Läs inte längre, om du ännu inte har sett veckans program.
Men… det gäller att båda tävlingsparen förmår spela upp till dans.
Nykomlingarna Jason ”Timbuktu” Diakité och Lina Thomsgård fungerade bra, både för att de verkade trivas ihop och var ganska kunniga.
Ulf Danielsson och Martina Thun gjorde inget större avtryck senast de var med. Inte nu heller. Och utklassningssegrar blir sällan så bra tv, vad man än tävlar i.

På lördag kväll ser jag ”Moraeus med mera” med bland annat Laleh och Svante Thuresson, i SVT 1.

Musik
”Tack för musiken”, SVT 1. Niklas Strömstedt plockade skickligt fram Peter Jöbacks mångsidighet som artist.
Konst
”Degas och den nakna kroppen”, SVT 2. Intressant K-special-dokumentär om Edgar Dugas (1834-1917), omstridd nakenmålare.