Denna existentiella gåta förbryllar mig just nu:

Hur kan artister vara så dåliga på att tycka till om musik?

Förlåt. Naturligtvis inte ”alla artister”. Och ja, smaken är bekant som baken.

Men förundran väcks av årets ”Inför Eurovision Song Contest” (SVT1) där Sarah Dawn Finer, Eric Saade, Tess Merkel, Kristin Amparo och schlagergeneralen Christer Björkman sätter betyg på årets alla deltagare.

”Skönt proddat” säger de när musiken är så utslätat tråkig att man börjar dagdrömma om tandläkarbesök. Bra röster, trevliga melodier och äkta instrument i all ära – men när Finlands gruppboende-punk sågas kan man inte annat än förundras över att året är 2015 och inte 1915. Punk är alltså fortfarande ”oljud” – 40 år efter att Ramones släppte sin debutskiva.

– Finsk ångest när den är som värst, säger Merkel (och menar det märkligt nog inte som ett positivt omdöme).

– Som musikälskare kan jag ju inte ge det mer än en etta, säger Saade (”musikälskare”).

Och märkligast och mest nedlåtande av alla säger Björkman:

– Eftersom jag har den roll jag har ger jag fem poäng för ambitionen.

Skönt att gruppen PKN:s medlemmar, som alla har olika funktionsnedsättningar, redan gett oss tittare fingret i sin video.

Om man bortser från deras fyrkantiga musiksmak får panelen ibland till en underhållande bitsk stämning. Höjdpunkten är Sarah Dawn Finers snabba replik när Saade ger Estland åtta poäng för att tjejen är ”fett snygg”:

– Ja, det är ju inte att förringa, du kom ju ändå trea i Eurovision, eller hur?

Och medan årets bidrag till största delen är en snarkfest finns det annat som engagerar. Som att Armenien skickar ett bidrag med tydliga referenser till folkmordet för 100 år sedan. Eller att Moldavien skickar en pojkbandskille från Ukraina (ett land som ej deltar i år) efter misstankar om att omröstningen manipulerats.

De mer eller mindre dolda politiska koderna i detta ”opolitiska” arrangemang är en stor del av tjusningen.

På onsdag ser jag cykelloppet med det finaste namnet av alla – den vallonska pilen – på Eurosport från kl 14.15.

Ha!

Maggie Gyllenhaal är lysande i psykologiskt knäckande thrillerserien ”The honourable woman” (SVT).

Gah!

Gunillas ”stage mom”-domderande över minderåriga dottern känns mycket tveksam att göra underhållning av på det sätt som nu sker i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3).

Idén är inte så dum, egentligen.
Men dokusåpeeliten hamnar snabbt i skuggan av en Hollywoodfru.
Det finns bara plats för ett gigantiskt ego på godset.

”Some girls are bigger than others” sjöng The Smiths 1986. Nu syftade Morrisseys text förvisso på skillnader i kroppshydda. Men låten dyker upp i skallen när TV3 premiärvisar ”Realitystjärnorna på godset”. För det visar sig snabbt att det är en kvinna som är större än andra. Jag talar naturligtvis om Hollywoodfrun Gunilla Persson.
Det var länge sedan jag såg en enstaka individ ta över och så totalt dominera vad som är menat att vara en gruppserie.
Min kollega Karolina Fjellborg menade rent av att TV3 borde bytt namn på serien till ”The Gunilla Persson Show”. Vilket är synd. För idén med programmet är inte så dum, egentligen.
Man kan tycka att formatet med kändisar som äter och gråter tillsammans är hur uttjatat som helst. Och egentligen räcker det nu. Men nånstans gillar jag ändå själva premissen bakom ”Realitystjärnorna på godset”. Att ett gäng ökända svenskar som simmat runt i ful-tevens absoluta bottenslam får chansen att tala ut, reda ut, rätta till bilden av sig själva.
Det finns öden här som jag är genuint intresserad av (kolla ”Färjan”-Håkans superledsna uppsyn till exempel. Så genuint sorgsna ögon att man bara vill ge killen en lång kram). Om livet under och efter tv-inspelningar med drakoniska villkor. Vad som händer i själen när man kommer hem från ännu en barturné där man stått på nån landsortskrog, spelat apa och stoppat upp spritflaskor i röven.
Tyvärr blir det väldigt lite av sånt. Det finns liksom ingen plats. Gunilla Persson sveper in som en skogsbrand och tar på en sekund över utrymmet och äter upp allt syre. ”Ni har klippt mig stum”, rasade Samir Badran i Aftonbladet i går och ansåg att han inte fått nog med tid i rutan. Gunilla Persson å sin sida ”älskade första avsnittet”.
Go figure, som britten säger.
Tisdag kväll tittar jag på ”Gotham” (TV4).

HURRA 1

”Ryttarprinsen” (SVT1). Fin dokumentär om press, individualism som inte lirar med lagtävlan och att stå i det förflutnas skugga. Lisen Lindahl är en utmärkt filmskapare.

HURRA 2

Hurra 2
Alpint, damernas superkombination (SVT2). Anja Pärson är fantastisk som kommentator. Bäst i Sverige? Tveklöst!

MARTIN SÖDERSTRÖM

En halv miljon har följt TV 3:s ”Svenska Hollywoodfruar” varje tisdagskväll.
En tv-serie som behållt greppet om tv-tittarna, trots – eller kanske tack vare – att den nu förvandlats till en slags freak show.

Slut i rutan i går för den sjunde säsongen av ett av TV 3:s mest framgångsrika programkoncept.
Blev en braksuccé från de allra första scenerna, när Anna Anka stolt berättade hur hon gav sin dåvarande make, sångaren Paul Anka, en avsugning varje morgon.
Då, hösten 2009, var det verkligen mer en realityshow som följde tre svenska kvinnor som hade gift sig rikt i Los Angeles och deras vardagsliv, bara lite lyxigare än det som medel-Svensson lever.

Kvar från den tiden är bara Maria Montazami, som under alla säsonger, genom att vara den underdåniga hemmafrun, har varit den mest ”normala” av Hollywoodfruarna. Det har inneburit allt från feta reklamkontrakt till medverkan i ”Let’s dance” och en egen tv-serie. Där visade hon sig från en betydligt mer självupptagen sida.
Den här säsongen känns det som att Montazami har stått lite vid sidan av och med allt större förfäran iakttagit hur Britt Ekland, Åsa Vesterlund och Gunilla Persson ständigt brakat samman i praktgräl efter praktgräl.
I går handlade halva programmet om hur de inte kom överens när de skulle ta pressbilder ihop (se klippet ovan).
Helt uppenbart känns det som att hela säsongen varit inriktad på att få oss tv-tittare att älska att hata Gunilla Persson.
– Hon måste ju fan läggas in på psyket när som helst, alltså, sa Åsa Westerlund om Gunilla och åtskilliga tittare höll nog med henne.

För Gunilla har en självbild som inte liknar något annat. Hon spelar in ett pilotavsnitt för en tv-serie som aldrig lär bli av. Hon tror att hon ska tjäna miljoners miljoner på en kommande bok. Hon driver med sin stackars dementa mamma framför tv-kamerorna. Hon uppträder mer knäppt än Christine Meltzers version av henne i ”Partaj”. Och där finns ett barn inblandat också.
Det räcker nu, TV 3. Stoppa freak showen!

I kväll ser jag ”Kobra” i SVT 1.

(Humor)
”Inte OK!”, TV 3. Ganska roligt om svenskar attityd till pengar.
(Allvar)
”Korrespondenterna”, SVT 2. Intressant om det märkliga lilla landet Bhutan.