Tro inte på allt ni läser och ser.
Journalistik står lägre i kurs än någonsin.
Men ”Plus” visar hur mycket den fortfarande betyder.
”Att stå på den lilla människans sida”. Det var en av det journalistiska uppdragets grundpelare som gång på gång präntades in i oss under journalistutbildningen. Jag tänker fortfarande på det där i bland. I synnerhet då det börjar fnysas om ”medieelit” och ”åsiktskorridorer”. Som att mediefolk utgör en egen befolkningsgrupp, långt bort ifrån det övriga samhället.
Jag tror inte ett dugg på det där. Förtroendet för journalister må vara historiskt lågt. Men varje gång jag ser ”Plus” (SVT1) tänker jag på hur viktig den är.
Hur många exempel kan ni inte räkna upp där helt vanliga stackars medborgare behandlats illa av storföretag och myndigheter – och hur de får upprättelse först efter att ”Plus” tagit tag i fallet?
Det händer snart sagt varje vecka i det alldeles utmärkta konsumentprogrammet. Och just därför är det så viktigt. Vem ska annars föra den lilla (ofta helt maktlösa) människans talan mot grå byråkrati och dollargrinande ockerföretag?
Temperamentet i programmet är helt rätt. Aldrig Hollywood-kletigt som i till exempel ”Fuskbyggarna” (TV4), utan sakligt och rättframt. ”Plus” må vara en institution i svensk tv. Men säsong efter säsong visar redaktionen att de fortsätter att vara påtagligt behövda.

Det har gnällts en del på den. Men jag finner en hel del saker att gilla med ”Meltzer & Berg i Amerika” (Kanal 5). Att göra en bromance-resa i USA med kvinnlig blick är kanske inte alldeles nyskapande i sig. Men det finns ett skönt samspel mellan de två huvudpersonerna och tonen är alldeles lagom lättviktig. Inget som kommer att gå till tv-historien, visst. Men som hjärnavslappning fungerar serien riktigt bra.

Fredag 4 april tittar jag på ”The killing” (Sjuan).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Badhotellet” (TV4). Danskar gör det bättre.

Nja…
”Blacklist” (TV3). Jag hoppas fortfarande, men James Spader-serien känns hopplöst vilsen.

Hela såsen har skurit sig.

”Sveriges mästerkock” (TV4) behöver ett stort mått nytänkande inför nästa säsong.

Ambitiösa Alas blickar mot Amir under finalen innehöll åratal av kamp och ilska.

– Hon försöker psyka mig, men det går inte, sa Amir.

Själv är han den sköne, skicklige liraren som chansat sig igenom tävlingar och lyckats. I finalen fick han kritik för sin potatis, medan Ala hade små ckokladbitar kvar i sin mousse. Varför den ene vann över den andre förblev höljt i dunkel.

Tårar, äkta rivalitet och härliga deltagare borde borga för en ljuvlig säsong, men tyvärr är det något som skaver. Dynamiken i juryn saknas eftersom de framstår som samma kock i tre olika kroppar. Maten är ”god”, smeker kombineras bra eller illa, köttet är lagom stekt förkunnar de med allvarlig min. De är snälla, ger kritik, läser innantill – med samma min.

Det bränner bara till när Leif Mannerström i slutet försöker trösta Ala och frustar:

– Jag är så jävla rörd, innan rösten bryts.

Det är ett fint, men ultrakort, ögonblick. Med en jury som känns mer avslappnad, varierad och språkligt målande hade ”Sveriges mästerkock” lyfts ett rejält snäpp. Men TV4 är förmodligen nöjd med sin jättepublik och sitter still i båten. Tråkigt nog.

Will Ferrells ”Anchorman”-ande vilar över veckans ”Programmen som förändrade tv” (UR/SVT2) som fokuserar på nyheter och sport. Historien bakom ”Eyewitness news” i Philadelphia och Al Primo som revolutionerade rapporteringen är fascinerande.

Utvecklingen kom i form av stjärnreportrar på plats, kvinnliga nyhetsankare och den allra första svarta reportern Trudy Haynes.

– Al Primo riktade in sig på det sensationella, konstaterar Haynes.

CNN utvecklade konceptet till nyhets-tv dygnet runt och eftersom den enes död är den andres bröd fick de sitt ”genombrott” med livebevakningen av Challengerolyckan. Den förrädiska succé de sen hade med ”tv-spelskriget” i Kuwait 1990 bör väcka eftertanke.

Torsdag kväll ser jag ”Farmor Ruth och hennes döttrar”, SVT 2 20.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

De otäcka bilderna från stjärnreportern Geraldo Riveras avslöjande av missförhållanden på vårdboendet Willowbrook inspirerade tv-serien ”American horror story: Asylum” där scenerna nästan exakt kopieras i avsnitt 13.

Gah!

Forskare säger att vi måste minska köttätandet, men program som ”Sveriges mästerkock” fortsätter i konservativa matspår.

Blanka hingstar, jättelika gårdar och privata jetplan – men inne i stallet jäser känslorna.

”Ryttareliten” (SVT) är Sveriges starkaste tv-knark just nu.

”Ryttareliten” är både tv-såpa och närgången diskbänksrealism, med en tjusig yta som ständigt krackelerar. Den värld som skildras är sluten – men samtidigt del av en ofta hånad och kvinnodominerad folkrörelse. När ridsport, aningen motvilligt, rapporteras på sportsidor handlar kommentarerna om att hästen gör allt jobb och att de inte sysslar med riktig idrott.

”Ryttareliten” visar att sanningen är mer komplex än så. Talang är en relativt liten komponent, tvärtom avgör erfarenhet, ekonomiska förutsättningar och rätt häst nästan allt. Därmed inte sagt att elitryttarna glider fram på några bananskal:

– Alla som känner oss vet hur hårt vi sliter, försvarar sig Charlotte Haid Bondergaard i svenska dressyrlandslaget, som får ekonomisk hjälp av sin pappa och bror, båda välbeställda Clas Ohlson-arvingar.

Många av elitryttarna kommer från hästfamiljer, som bröderna Jens och Peder Fredricson och Daniel och Alex Zetterman, vars pappa Royne fortfarande tävlar på högsta nivå.

När dokumentärserien spelas in har Royne nyligen lämnat familjen för en ny kärlek, ”svikit familjen på ett dumt jäkla sätt” som Daniel säger. Han har inte pratat med sin far på ett år, trots att de ofta möts i tävlingar. Smärtan och ilskan är fortfarande rå.

För ”Ryttareliten” tar oss inte bara in i sporten och stallen, utan blottlägger både uttalade och antydda familjedramer. Haid Bondergaard och maken Rasmus när båda en dröm om rampljuset, men hittills är hon den som fått störst resurser. Lisen Bratt Fredricson och maken Peder oroar sig över barn och ekonomi. För samtidigt som tävlingshästar är värda miljoner, riskerar man att förlora allt eftersom djuren är omöjliga att försäkra. Och hela bygget hålls uppe av hängivna hästskötare, oftast kvinnor som trofast arbetar dygnet runt.

I beroendeframkallande ”Ryttareliten” finns det kärlek, passion och rivalitet nog att fylla en hel hösttablå på Dramaten.

I dag ser jag konståknings-VM och herrarnas kortprogram från kl 07.35 på SVT Play.

SANDRA WEJBRO

Ha!

”Kalla fakta” (TV4) granskar matematikundervisningen och konstaterar att om det är något svenska skolan är bra på så är det att experimentera på sina elever.

Gah!

Ny dag, ny SD-video.

I tider av nazism och blötsnö gäller det att bita ihop. För det finns hopp.

”Hela England bakar” är äntligen tillbaka.

Fjärde säsongen av ”The great British bake off” blev en sådan succé att nästa serie kommer flyttas från BBC2 in i bredaste BBC1. I Sverige puttrar den på i TV4-filialen Sjuan, med en liten men hängiven publik.

Jag inser snart att inte ens den mest inbitna mat-tv-skeptiker kan stå emot programmets charm. Först och främst är deltagarna magnifika. Vi har förvirrade Toby, som råkar hälla salt i smeten och bor hemma hos sin pappa, och Frances som inte kan baka utan komplicerade koncept – det är hemliga ekorrar, tändstickspaket och sandwichkakor. Perfektionisten Rob designar vanligtvis rymdsatelliter och röriga Ruby är filosofistudent.

Min favorit, 51-årige Howard, är en grå kommunnisse från Sheffield med ett stort hjärta och en brinnande passion för nya smakkombinationer.

De kakor de skapar är konstverk – men pressen är hög och minsta misstag ödesdigert. ”Hela England bakar” inser att denna spänning är dramatisk nog och undviker onödig elakhet.

Jovialiska ”jolly good”, ”cracker” och ”game on” får ersätta psykningar och machotrams. Domarna Mary Berry och Paul Hollywood är visserligen stränga, men alltid hjälpsamma.

Det är lätt att smittas av denna kärlek till ämnet. Vi får lära oss historien bakom ”courting cakes”, en typ av bakverk unga kvinnor i norra England använde för att ragga på snubbar.

– Det slår definitivt att sitta på bilparkeringen i Croydon och dricka cider, skämtar programledaren Sue Perkins.

Tillsammans med parhästen Mel Giedroyc bildar hon något som inte borde kännas ovanligt, nämligen en kvinnlig humorduo. De anstränger sig aldrig för att behaga, de försöker bara vara roliga. När svenska programledare kan kännas som stöpta i samma form leker Mel och Sue med begreppen.

Jag tröttnar aldrig på att se dessa britter vispa sin vaniljsås, bygga enorma Gaudibyggnader i choklad eller vildvuxna kakor med timjanskog. Att någon av dem måste åka hem varje vecka känns bara grymt.

I kväll kollar jag in Greg Poehlers serie ”Welcome to Sweden”, TV 4 21.30.

 SANDRA WEJBRO

Ha!

”Ryttareliten” (SVT) ger en fascinerande inblick i en relativt okänd värld.

Gah!

”Farmen”-final på söndag (TV4). Är det äntligen nog nu?

Det ser ut som en polisserie.
Men ”True detective” är så mycket mer.
En modern klassiker, till exempel.
Zombieberättelser är alltid som bäst när de handlar om något annat. Några av de mest klassiska zombiefilmerna har låtit skräcken vara ett ramverk för att berätta något större. George A. Romeros klassiker ”Dawn of the dead” är mest ett angrepp på konsumtionssamhället. Brittiska ”Dead set” (om ”Big brother”-deltagare och ett zombieutbrott) var ett våldsam råsop mot den moderna kändishysterin.
Detsamma kan sägas om de allra bästa tv-dramerna. ”Sopranos” var alltid så mycket mer än en maffiaserie. ”The shield” må på ytan ha sett ut som ett drama om korrupta snutar i Los Angeles slum – men handlade egentligen om något större.
Nyligen avslutade ”True detective” (HBO Nordic) är ännu en gnistrande pärla i detta dramaradband. Man kan, om man vill, se det som en ”who dunnit”-polisserie om jakten på en ritualmördare. Man kan, om man vill, också se den på helt andra sätt – och låta mordhistorien vara något som skymtar i utkanten snarare än hoppar jämfota i förgrunden.
Tv-kritikern Kjell Häglund skrev nyligen den bästa text jag läst om denna serie. Hur ”True detective” tar formen av ett drama om två kriminalare för att utreda hela manssamhället. Hur kvinnorna förblir bifigurer, sådana som kan försvinna utan att någon ställer frågor. Hur fattigdom och utsatthet leder till synen på att kvinnor kan vara ägodelar att handla med – och mot – precis som man vill. Hur snutarna Marty och Rustys trasiga psyken får illustrera svårigheterna med att växa upp som man utan att föra uråldriga och förkastliga patriarkala strukturer vidare.
Vilket sätt man än väljer att se det på är ”True detective” ett mästerverk. En modern klassiker som kommer att få samma betydelse för det moderna tv-dramat som både ”Uppdrag mord” och ”Sopranos” fick. En ny standard är satt, ett nytt sätt att mata en mainstreampublik med kvasifilosofiska funderingar och genuin svärta utan att de spjärnar emot och byter kanal.
Oavsett vad man tycker är det en bedrift i sig.
Fredag 14 mars tittar jag på ”Line of duty” (Netflix).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Berg och Meltzer i Amerika” (Kanal 5). En bagatell, men med skön och till synes helt äkta personkemi.

Nja…
”Sikta mot stjärnorna – så gick det sen” (TV4). Eh, va? Nej tack.

Två färgstarka kvinnor – Jill Johnson och Mia Skäringer – kanalkrockar under sex onsdagskvällar.

Countrystjärnan vann premiärmatchen rätt klart.

I SVT:s ”Jills veranda, Nashville” bjuder countrysångerskan Jill Johnson i sex program in svenska artister för att upptäcka countryns hemstad och amerikanska före­teelser, möta människor, och sjunga tillsammans.

I TV4:s ”Mia på Grötö”, nu inne på andra säsongen, bjuder skådespelerskan Mia Skäringer i åtta program in svenska kändisar till ett lyxigt sommarhus på svenska västkusten. Ibland får de skjuts på hennes flakmoppe. De äter, dricker och diskuterar livet.

Har ingen aning vem som vinner kampen om tv-tittarna. Båda kvinnorna är folkkära. Möjligen kan man ana att Skäringers kändismöten – det är tunga namn, inga B-kändisar – lockar mer än Jill Johnsons rätt så nördiga rotande i country­musikens rötter.

Med tv:s playfunktioner behöver man ju inte välja bort.

Själv är jag ju en ”sucker” för allt amerikanskt och i går var det verkligen betydligt mer intressant i Nashville än på Grötö. Titiyo Jah och Jill Johnson lekte Thelma & Louise i en Ford Mustang. Träffade efter visst besvär 72-åriga legendaren Linda Martell, första svarta countrysångerskan som uppträdde på klassiska Grand Old Opry. Och uppträdde tillsammans på en bar i Pulaski, staden där Ku Klux Klan bildades. Tror jag, det var tänkt så, i alla fall, det redovisades lite dåligt var de faktiskt sjöng sin duett tillsammans. Hela tiden trivsam stämning, snyggt filmat och klippt och ljuvlig musik.

Mia Skäringer hade i och för sig stundtals småtrevliga samtal med Erik Hamrén, Lisa Nilsson och Peter Settman.

Men här fick vi också se faran av att spela in program ett halvår (i somras) innan de sänds.

– Du har ju lyckats med allt, sa Skäringer till Settman – som i höstas sedan gjorde fiasko med SVT:s lördagssatsning.

Och Erik Hamrén tjatade på om ”shiningen” hos sina fotbollsspelare – som i höstas sedan misslyckades i VM-kvalet.

I kväll ser jag ”Fittstim – min kamp” i SVT.

Ja

”Go’kväll”, SVT. Bra Pekka Heino-intervju med författaren Lotten Säfström.

Nej

”Paradise hotel”, TV3. Så sexfixerat, så larvigt, så dumt.

Fredrik Skavlan serverar smashen åt David Hasselhoff.

Såpaveteranen tar villigt emot och drämmer till. Plötsligt och nästan magiskt får norrmannen det avslut på Åsa Waldau-intervjun som han själv inte lyckats leverera.

Det är ett fantastiskt tv-ögonblick. Skavlan vet precis vad han vill ha – och ser till att få det.

För det är naturligtvis han som ber nyblivne TV3-programledaren Hasselhoff att demonstrera sitt sätt att möta intervjuoffer på Åsa ”Kristi brud” Waldau. Medveten om att frågan blir den i detta fall något svårbesvarade:

– Så, varför är du känd egentligen?

Waldau blir ställd, men skrattar skickligt bort den obekväma situationen:

– Det skulle ta en hel livstid att förklara.

”Baywatch”-stjärnans blick är grumligt förvirrad men han fortsätter vifta med brunbrända fingrar och berätta om sin nya show. Hur den går ut på att träffa svenska kändisar och få dem att förklara på vilket sätt de blivit berömda.

Samtidigt greppar vi åskådare den fullkomliga ironin. Kvinnan som sitter där tillsammans med författaren Malcolm Gladwell och danske ”Brottet”-stjärnan Nikolaj Lie Kaas är känd via en bisarr mordhistoria. Som en av vissa utpekad ledargestalt för en extrem församling.

Det är tio år sen Knutby-dramat utspelade sig och det legitimerar att Waldau får Skavlans femton första minuter på sig att egentligen säga väldigt lite. Både hon och församlingen är ständigt förtalade och själv orkar hon fortfarande inte röra sig utomhus ensam. Men kändisskapet gör åtminstone att hon kan leva på att sälja sin egen konst.

Skavlans små försök till kritiska frågeställningar ruskar hon lätt av sig. Det är först långt senare, genom ”The Hoff”, som han får till sin vassa poäng.

Då har Lie Kaas fått berätta om sitt mardrömslika barndomstrauma – att båda föräldrarna tog livet av sig. Pappan var dessutom suput, komiker och Danmarks svar på Dynamit-Harry. Gladwell har återberättat sin nya bok, för det finns inget ämne han inte tycks ha skrivit ett kapitel om.

Men det vi aldrig kommer glömma är ögonblicket när The Hoff möter Kristi brud.

Den förvirringen.

På lördagen ser jag filmen ”Young adult”, TV 4 21.30, med en ganska osympatisk och rolig Charlize Theron i huvudrollen.

SANDRA WEJBRO

Ha!

K specialen (SVT2) om arkitektfirman Diller, Scofidio + Renfro, hjärnorna bakom makalösa The High line i New York, var fruktansvärt härligt stadsbyggnadsnörderi.

Gah!

”Ironside”, SVT1. Kriminalserien lades ned redan efter tre avsnitt på NBC.

De går och går och går.
Sen avgörs allt på äventyr-tv:s mest uttjatade vis.
”Det stora äventyret” är sövande trist.

Premiäravsnittet av TV4:s storsatsning ”Det stora äventyret” var en riktigt tråkig historia.
Gårdagens avsnitt var inte bättre.
Samma upplägg, ny natur. De gamla sportstjärnorna flögs från Mexiko till Alaska. Lagen skickdes ut på vandring igen. Och som de vandrade. Över berg, genom snår, över flod.
Det hela påminner en del om de tristaste scenerna i ”Game of thrones”. (Thomas Wassberg skulle förresten ha passat utmärkt som en av HBO-seriens wildlings – lika butter, kärv och enstörig.) I det ”Det största äventyret” saknas dock de odöda mördarmaskinerna White walkers som dramaturgiskt hot. Nu skulle björnbajs fylla samma funktion.
Det funkar skitdåligt.
Peter Jihde dyker under programmet till som tätt upp i en skön mössa. Han äter macka eller pillar på en vattenflaska där i sitt tält och ringer deltagarna två gånger per dag för att säga hur de ligger till med sin vandring. Han är mycket stilig i sina supersponsrade Fjällräven-kläder. Men hans yrkesskicklighet kommer aldrig till sin rätt.
Tempot är sövande monotont:
Lag ett: ”Kan det här vara rätt väg?”
Jihde i tältet till obskyr lokal guide: ”Går de rätt väg?”
Lag två: ”Det känns som vi går åt rätt håll”.
Tittarna: ”Men för i helvete – nu får det väl hända något.”
Dagarna går.
Röda laget har gått en hel dag över berg – men har inte kommit en meter närmre målet.
Thomas Wassberg surar i ena laget.
Per Elofsson surar i andra laget.
Programmet pågår i en och en halv TV4-timme. Det betyder en hel timme effektiv tid.
Efter 51 minuter blir det spännande för första gången. Tävlingsdags!
Då sjunger Jihde ”Vad nöjd med allt som livet ger” och drar sedan en stor revolver och siktar mot oss tittare. Man vaknar till.
Men så ska sista duellen avgöras med tändstål. Precis som förra veckan.
Vad är det med detta tändstål som får alla tv-makare att dregla? Hur många äventyrstävlingar har vi sett avgöras genom att se vem som är flinkast med tändstål?
Snark.

I kväll missar jag inte ”Scientologernas krig” i Dokument utifrån.

KLAS LINDBERG

He!
Gud vad jag tycker om Leif Andrée efter hans dag i ”Stjärnorna på slottet”. Ursympatisk och opretentiös.

Eh?
Varför får vi inte lära veta mer om de gamla hjältarna i ”Det största äventyret”? Så feltänkt.

Det handlar om mat.
Men alla låtsas som om världsfreden stod på spel.
Bajsnödigheten gör ”Sveriges mästerkock” pinsamt.
Mat är den nya religionen. 2013 kan inget som har med mat och dess tillagning att göra tas på för stort allvar. Vi är inte bara vad vi äter. Vi är vad vi använder för råvarror, vilket sätt vi lägger upp käket på och vilket porslin rätten vilar. Det är som det är och det är en tidsanda vi får leva med ett tag. Man önskar bara att det inte hade infiltrerat våra stora tv-program i den utsträckning det gjort. ”Sveriges mästerkock” (TV4) är det största och kanske mest talande exemplet på när matkulten gått för långt. När humor och självdistans totalt saknas blir anslaget rent löjeväckande. Ständigt denna dramatiska musik. Ständigt dessa bistra miner. Ständigt denna bajsnödiga uppsyn från programmets expertkockar. Ständigt dessa stora, tomma överord i såväl hyllningar som sågningar. När det egentligen handlar om folk i Luleå som gillar att laga mat. Somliga gör det bra, somliga mindre bra. Den brittiska förlagan till programmet klarar sig helt utan det här skämskuddejobbiga allvaret. Där är tonen lättsammare, ljusare, lättare. Och programmet mår bättre av det. Tittaren likaså.
Vad är det som är så förbannat allvarligt med mat i tv att den här pretentiösa teatern måste pågå?
Det är obegripligt.
Jag vill bara bjuda alla jurygubbar på varsitt stort glas katrinplommonjuice och en lång, ostörd stund på toaletten.

Betydligt svängigare tv har ”Hitlåtens historia” bjudit på. Fem avsnitt finns på SVT Play, och de är alla små mästerverk av passion och åfanism. Har du missat, så ta chansen att titta i kapp så snart du kan. Alla episoder har varit bra, men avsnitten om Fatboy Slim och New Order har varit fullständigt briljanta. Tv med lika delar hjärta och hjärna. Något betydligt mera ovanligt än man kanske tror.
Torsdag 9/1 tittar jag på ”A young doctor’s notebook” (HBO Nordic).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”Weissensee” (SVT2). Lysande tysk dramaserie om kärlek i Berlinmurens skugga. Kan lätt missas då den visas på barnprogramstid.

HURRA 2

”Mussolini – Hitler” (SVT2). Finfin fransk dokumentär om den oheliga alliansen mellan två diktatorer. Mycket fina arkivbilder!

Ut med en karaktär.
In med en till cock-kock.
Ett finger till alla kvinnliga kockar.

Det är som det är med ”Idol”:
Det är auditionprogrammen som är de roliga.
Men det var ju inte det vi skulle snacka om när vi nu ska summera nypremiären av ”Sveriges mästerkock”.
Morberg är ju väck. Ersättaren skulle presenteras.
Så vad säger vi?
Först och främst:
Hur många kvinnliga kockar finns det i Sverige? Hur många på elitnivå? Hur många begåvade kvinnliga matjournalister? Dög verkligen ingen av dessa åt TV4?
Det är tjänstefel. Det är idioti. Slappt och fegt.
När Morberg nu skulle hoppa av borde kanalen gett sig fan på att ta in en kvinnlig ersättare. Punkt.
Nu gick i stället frågan till Nobel-kocken Anders Dahlbom.
Vi hade våra problem med Morberg, absolut. Hans komplex inför de andra kockarnas kunnighet tog sig ibland bisarra uttryck. Han kompenserade sina brister med att göra sin stora persona ännu större. Han slängde skedar, stirrade ut stackars deltagare, betedde sig högst irrationellt.
Men han bidrog med liv. Nerv.
Vem skulle Anders Dahlbom nu vara? Den hårde? Den varma? Den coole?
Det blev – blankt. Han var bara vara sig själv, en kock som pratar som Joe Labero. Han tycktes lika engagerad som om han var på en matmässa ute på vischan. Han gör sitt jobb, utan krusiduller.
Han är tekniskt kunnig, sitter i Årets kock-juryn, bra på smakanalys. Tycks veta det mesta om mat.
Men programmet har blivit tristare och mer förutsägbart. Anrättningen saknar sin mest spännande krydda. Och den luktar fortfarande lite gubbsvett.
Premiären var ändå underhållande tack vare den underbart brokiga samlig människor som vill delta. Matälskare finns i alla skrån, i alla samhällsklasser, i varje ort. Den brasilianska mamman, den snackiga globetrottertanten, hipstern från Södermalm, skattejuristen som började laga mat i flyktingförläggningen. Ingenjören Laurent, egenföretagaren Amir. Loreens syrra Markiz Talhaou.
Fantastiska karaktärer med matpassion så intensiv att den hoppar ut genom tv:n för att ligga sked med mig där i tv-soffan.

I kväll kollar jag Allsångssummeringen i SVT.

KLAS LINDBERG

He!
Mannerströms tårar vill jag se mer av.

Eh?
Fånigheter som Gudfadern-sketchen vill jag aldrig mer se.