Ångestdämpning via nostalgimayhem.

Tv-julen är knappast någon komplicerad historia.

Uppesittarkvällens två vakor var julens sista ögonblick av överraskning. Pluras anarkistiska sång- och spritfest och Bingolottos gubbigt urspårade eld- och rimstuga.

Sedan dess har det varit ”Minnenas television”, ”Michael Bublés jul” och ”Sällskapsresan” för hela slanten.

Men nu kan nostalgijulen ha nått sin kulmen. På juldagen gick nämligen SVT 1 på knockout med sitt imponerande jubileumsprogram ”Antikrundan 25 år”.

Musikjournalisten Magnus Broni har satt in det folkkära programmet i sitt pophistoriska sammanhang, sprunget ur ett 80-tal där tv-hallåorna var klädda som konfirmander, Roxette toppade listorna och Sverige bänkade sig framför ”Fräcka fredag” med Malena Ivarsson.

Redan i de första scenerna sätts tonen när experterna får beskriva sin passion för antikviteter.

– Jag är kanske inte direkt kåt på prylarna, men jag blir verkligen upphetsad, säger en av dem.

”Man går upp i maxpuls”, ”det är helt klart någon slags diagnos på oss” och ”detta är ett gigantiskt sommarkollo för vuxna” säger några av de andra.

Dokumentären målar skickligt upp minnesvärda ögonblick, både framför och bakom kameran. Särskilt rolig är SVT:s osäkerhet när tuffa storebrorsan BBC tvingas flyga över för att hjälpa till med de första programmen.

Men public service träffar rakt i en guldådra som inte sinat sedan dess. Vi gläds när människor upptäcker okända skatter i sina gamla loppisfynd – och kittlas av deras misslyckanden.

Som mannen som avfärdar expertens dom och envisas med att hans plaststaty i själva verket är gjord av elfenben.

Allt detta ackompanjerat av perfekta musikval som Håkan Hellströms ” Jag var bara inte gjord för dessa dar”.

I TV4 återförenades ”Så mycket bättre”-gänget för middag och nostalgisk tillbakablick på årets säsong. Förutom en bortklippt och ganska underhållande orientering på Ulf Dagebys dag (inklusive sändande av Morsekod) bjöds vi bara på gammal skåpmat.

”Återträffen” framstod mest som en polerad reklamfilm för att värva nästa års artister.

I kväll ser jag dokumentären ”Familjen Persson i främmande land” SVT 2 21.30.

Ha!

”Drömmen om Sotji”, TV3, ger en fascinerande inblick i några idrottares kamp för att nå OS.

Gah!

Kungens tal (SVT1). Helt blankt. Ord utan mening.

Sista avsnittet av ”Solsidan” har precis tonat ut.

Det är inte dåligt, ej heller bra. Bara ledsamt sömnigt.

Besvikelsen över ”Solsidans” ojämnhet är på sätt och vis en komplimang – för så höga förväntningar har vi. Dessutom tycks svenska tv-serier äntligen ha börjat fatta värdet av bra avslut. Både första säsongerna av ”Bron” och ”Äkta människor” satsade hårt på att ge tittarna en käftsmäll i det sista avsnittet.

För komediserier är det naturligtvis ett annat läge. Mindre ödesmättat, men såpass roligt att ett sug skapas efter nästa säsong. Freddes (Johan Rheborgs) försök att dölja sin fotboja genom barndop och grillpartyn var en lovande inramning, men allt sipprade tyvärr ut i ett par ljumma skämt.

Vikten av ett bra slut är gravt underskattat. Liksom ett dåligt avslut kan sabba en makalös säsong (ja, jag tittar på dig ”The killing”) kan ett bra sådant rädda en relativt medioker (hej ”Homeland”).

Just det senare blev oerhört omdiskuterat förra veckan. Förlusten av en viss rollfigur skakar om hela seriens grundvalar, men jag ser den logiska poängen i manusförfattarnas modiga beslut.

Det är inte alltid lätt att våga ta chanser när man har en tittarsuccé och kassako att vårda, men jag hoppas ”Solsidan” bygger upp lite mod inför sin femte säsong. Särskilt om det blir den sista.

I SVT1 visar Kalle Moraeus varför han blivit en så folkkär tv-personlighet, nu som till synes motsträvig programledare i ”Så ska det låta”. Gästen Lasse Kronér bryter ihop av skratt när Orsas finest lugnt konstaterar:

– Du är en så fantastisk musiker, varför ska du hålla på och leka programledare?

Den syrliga kommentaren är lika mycket riktad till honom själv. Men Moraeus värdighet stjälper inte ens ett så flamsigt lekprogram som ”Så ska det låta”. Han håller sitt avstånd till spexandet och juckandet, med fiolen fast i handen.

När han på egen hand bränner av ”Jul, jul, strålande jul” på sitt instrument är det programmets vackraste ögonblick någonsin.

I kväll ser jag ”Hitlåtens historia” om ”Killing me softly”, SVT 2 21.45.

Ha!

Felix Herngrens barnaskara i ”Hellenius hörna”, TV4. Ungar som avslöjar sina föräldrars pinsamheter är bra tv.

Gah!

Robert Gustafsson hånar Herngren för att han har en ”kvinnoväska”. Könsstereotyp och trist gubbhumor.

Musikbranschen mår inte bra.
Det vet vi redan.
”Så mycket bättre” är ju det yttersta beviset på just det.
Att musikindustrin befinner sig i kris är inget nytt. Det har vi hör rapporter om ända sedan den första modemsignalen ekade genom landet.
Folk köper inte (fysiska) skivor i den utsträckning de en gång gjorde. Artister får inte tillräckligt betalt från strömningsjättarna. Det blir svårare att fylla konsertlokalerna då marknaden är mättad.
Men det finns något som sätter fingret på musikbranschens kris tydligare än något annat:
TV4 och deras musikprogram.
Det är möjligt att det är ”trevligt”. Det kan mycket väl tänkas att det funkar bra som ”helgmys”. Det kan inte uteslutas att det rent av är ”bra tv”. Men det är inte poängen. Det finns för mycket med ”Så mycket bättre” (TV4) som skaver för att jag ska kunna sitta bekvämt.
”Så mycket bättre” är åtminstone klart värdigare än nyligen avslutade ”Idol”. I det sistnämnda handlar det trots allt enbart om råcynisk lyxkaraoke där all form av kantighet och egen vilja till varje pris måste filas bort. ”Så mycket bättre” har ändå sidor som tillåter eget uttryck och individuella tolkningar.
Men det är ändå här vi hamnat. En konstform – den starkaste av alla, om ni frågar mig – som vattnats ur så mycket att artister måste sitta och leka bästisar i tv för att hålla sig flytande ekonomiskt ett tag till. Där några av landets en gång så respekterade musiker ställer upp på att spela apa framför kamerorna för att cashen inte rullar in som de brukade. Allt är på branschens villkor. Artisterna får ett nytt pengamässigt tillskott och samlingsplattan säljer som korv på bensinmackar. I utbyte? Åh, inget särskilt. Bara rotande i privatlivet och allra helst några tårar också. Gärna under påverkan av alkohol. Det må bli hyfsad tv, i all sin riggade ospontanitet. Men det ändrar inte att anledningarna bakom programmet stinker hela vägen till banken. Och som temperaturmätare på svenskt musikliv är ”Så mycket bättre” åt helvete deprimerande.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Söndag 8 december tittar jag inte på tv alls. Då ser jag i stället idolen Russell Brand live på Cirkus.

Hurra 1
”Hitlåtens historia” (SVT). Finfin serie. På måndag om New Orders klassiker ”Blue monday”. Hur man får en brakhit – och ändå förlorar stålar. Missa inte. 

Hurra 2
”The fall” (Netflix). Sista avsnittet är det tätaste som sänts i år. Gillian Anderson har aldrig varit bättre.

Kevin Walker är värd tittarnas kyssar.
Men han kan snart vara lika borglömd som en annan ”Idol”-Kevin.

Han fick sin revansch. Han föll på målsnöret med sitt Sundsvall i kvalet till Allsvenskan. Nu fick han i stället vinna ”Idol”.

Som han var värd det. Inte för att han var den bästa artisten. Utan för att han bar den här ”Idol”-säsongen på sina proportionerliga axlar.
Argentinas fotbollshårding Diego Simeone sa en gång om Englands David Beckham:
– Han är så söt att jag inte vet om jag ska kyssa honom eller tackla honom.
Svenska tv-tittarna har känt samma ambivalens inför Kevin Walker.
Kevin är en Beckham-figur med talangen utspridd mellan fotbollen och musiken. Med karisman som främsta vapen.
TV4 borde skicka ett stort fång blommor och en fet check till Kevin.
Han räddade nämligen denna comebackande ”Idol”-säsong.
För ska vi sammanfatta årets säsong av ”Idol” måste vi vara ärliga: Det var inte den bästa. Återkomsten blev inte den succé som TV4 hade hoppats på.
Turnén funkade bra. Men sen började direktsändningarna och intresset sjönk. Det var svårt att orka bry sig. Om det inte varit för ett visst charmtroll till fotbollspelare hade inte många orkat bry sig.
För eller emot. Fotbollen eller musiken. Bu eller bä. Åsikterna gick isär. Pressen fick sitt. En som engagerade.
Mot honom i finalen stod Elin Bergman, alltmer lik ett av barnen i familjen Hedenhös.
Det var trulighet mot charm. Råtalang mot folklighet.
Klart att folkligheten vann.
Men när Sveriges förälskelse i Kevin lägger sig kan Elin snart få blomma ut och vinna vår kärlek. Kevin riskerar nu att falla i samma glömska som en annan Kevin. Vem minns i dag den charmige Kevin Borg?
Härligaste final-ögonblicket var annars var när Kevin och Elin fick sjunga med Robbie Williams. Robbie, med frisyr avlad av George Clooney och Bosse Hansson, var cool som en pistol och avfyrade några låtar på ren rutincharm. Han lockade fram det bästa ur deltagarna. Aldrig har Kevin satt tonerna som bredvid Robbie. Kanske behövde han en naturlig tia vid sin sida för att få fram sin fulla potential.

I kväll bör du inte missa ”Så mycket bättre”.

KLAS LINDBERG

He!

Pär Lernström gjorde sitt bästa ”Idol” någonsin.

Eh?

Vi hade vant oss vid pampig Jörgen Elofsson-burgare som vinnarlåt. Vi fick snärjig studenthouse från Bagges egen skola.

Äntligen Agnes tur.
Ändå lyfte inte ”Så mycket bättre”.

Så var det din dag, Agnes.
Agnes, du med hitsen. Och med den där unika, internationella auran.
Du med Idol-bakgrunden, som räknats ut, som fått bevisa allt – och som de senaste åren vunnit min respekt som artist och musiker.
Tyvärr har ”Så mycket bättre”-säsongen inte varit din stora triumf som jag hade hoppats på. Under varje program har jag längtat efter din tur och förväntat mig en kross av samma slag som September och Darin stod för. Den där dominansen. Förmågan att lyfta en okej låt till något magnifikt och superhittigt.
Varje gång har jag blivit lite besviken. Du har gjort det bra, jag gillade din ”Hanna från Arlöv”, din variant av ”En sån karl”. Men det har inte exploderat. Som det borde, kunde, var upplagt för.
Du har ju kvaliteterna. Du är gängets superstjärna.
Det handlar så klart om många faktorer för att få till det: produktionen, låtvalet, människorna omkring dig. Jag hade gärna sett ett kompletterande program som handlade om hur ni deltagare valde låtar, hur arbetet såg ut innan Gotlandsvistelsen, hur tankarna gick och hur låtarna mejslades fram i studion. Jag har svårt att förstå varför inte TV4 slagit mynt av den processen där allt det kreativa arbetet sker, där ramarna spikas ihop.
Själv hade jag älskat om jag, i ett timslångt program, fått följa med dig från att du fick frågan om att vara med i programmet fram till tv-inspelningen. Hur du gick igenom Dageby-katalogen, hur du kämpade med Lill-tolkningen i studion, hur du prestationsnojade.
Det hade kunnat ge en förklaring till att du inte nått ända fram just i detta format.
I går hade de andra chansen att understryka din storhet. Inte heller de lyckades. Deras versioner av dina hits var på sin höjd helt okej. Bo Sundström gjorde en trevlig ”One last time”. Ebbot var fin i ”Release me”.
Men de stora ögonblicken saknades. Precis som de saknats under hela denna säsong.

I kväll missar jag inte ”Äkta människor” i SVT.

KLAS LINDBERG

He!
Agnes gick motströms i floden av menlösa aktiviteter och faktiskt fick artisterna och tv-tittarna att lära sig livräddning.

Eh?
Lill – hon säger ingenting.

Glöm ”Arkiv X”.
Gillian Anderson är bäst just precis nu.
Hennes ”The fall” känns som en tv-klassiker.
Mannen stoppar om sina barn och pussar dem godnatt. Sedan älskar han med sin fru. Inget konstigt med det. Bortsett från att han en stund tidigare brutit sig in hos en kvinna och kartlagt hennes hem – med avsikt att mycket snart mörda henne. Avstampet i ”The fall” (Netflix) är det mest obehagliga och nervpirrande jag sett i thrillerväg på senare år. Dramaturgiskt är det ett genidrag att visa tittaren inte bara mördarens tillvägagångssätt – utan också hans identitet. Bit för bit läggs ett pussel som visar en utåt sett helt vanlig man som bär på en fruktansvärd hemlighet. Dubbelnaturen är inget nytt. 2000-talets största och bästa dramasuccéer har byggt just på att ställa frågan om man kan vara både en psykopatisk mördarfigur och make, far och samhällsmedborgare på samma gång (tänk ”Sopranos”-Tony och Vic Mackey i ”The Shield”). ”The fall” drar frågan till sin mest outhärdligt realistiska spets. Lägg till att Gillian Anderson är alldeles utsökt i rollen som polisinspektör Stella Gibson och att miljön är ett av decenniers konflikt söndertrasat Belfast och du får vad som känns som en klassisk serie.
Som bekant skapas den tätaste thrillerstämningen när man inte ställer frågan ”vem” – utan i stället ”varför”? Jag kommer inte sluta titta förrän jag har fått svaret.

Vad som är framtiden för tv-mediet finns det lika många teorier om som det finns tv-konsumenter. Men jag kan tala om för er vad framtidens tv inte är på två korta små ord:
TV4 Play.
Att ledningsgruppen på fyran kollektivt masturberar framför reklampengarnas offeraltare är inget nytt – eller konstigt. Men att de fattat så lite att de tror att det går att föra över samma reklamavbrottstänk i VOD (Video On Demand) som i broadcast-tv är förbluffande korkat.
Fyran tror det är rimligt att ha lika många och lika långa reklamsegment i telefon, padda och dator som i linjär tv. Som om konsumtionsmönstret skulle vara detsamma hos tittaren i telefonen som i söndagssoffan. Det är det inte. Vad man får är frustrerade tittare som kastar sig till Play-tjänster med en mer sansad syn på hur mycket reklam som går att pressa in i en VOD-fil.
Se det som ett tips i all välmening.
I kväll tittar jag på ”Homeland” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”The social network” (TV3). Trent Reznors minimalistiska elektronsoundtrack är en modern klassiker.

HURRA 2

”Skolan eller livet” (SVT2). Urstarkt ”Dokument utifrån” och talibaner, vapen och flickor som vill gå i skolan.

Middag, kaffe, gruppkram.

Fem intressanta människor möts – och så blir det inte mer än så?

Martin Schibbye råkar köpa fel frukost till komikern Karin Adelsköld i ”Sommarpratarna” (SVT1). Detta ögonblick speglar en tafatthet som många kan känna igen sig i när de träffar nya människor. Oerhört mycket tid ägnas åt det vardagliga etablerandet av kontakt och ögonblicken när deltagarna når samhörighet (att några skulle bli osams finns inte på kartan).

Det känns vilsamt tryggt – till skillnad från vanliga middagar som lika gärna kan sluta i tristess eller obehag.

Den enda friktionen uppstår när Özz Nûjen förklarar sin kritik av att Schibbye/Persson reste till Turkiet som första land efter frigivningen från etiopiskt fängelse.

– Turkiet är ju det land som har massor av fängslade journalister, sa han.

– Vi var rädda att bli gripna igen i Etiopien och tog bara första bästa plan därifrån, svarade Schibbye.

Författaren Elsie Johansson berättar en gripande historia om hur hennes mamma tvingades stjäla dotterns sparpengar. Hon bjöd upp till ett snack om fattigdom och klass, men ingen nappade. Nûjens känslosamma citat om att lära sig älska sig själv fick inget sammanhang och lät till slut bara som en klyscha.

Till nästa gång; gå direkt på de intressanta samtalen och skippa mysfluffet.

TV4 bjöd samtidigt på ständigt utskällda ”Fotbollsgalan” med Zlatans middagsbord som universums epicentrum. Med extremt låga förväntningar är galan faktiskt uthärdlig. ”Hipp hipp!”-Anders Jansson gjorde en stadig insats som rolig gubbe, hyllningen till avlidne Ivan Turina var fin och Daniel Adams-Ray levererade.

Mitt hjärta klappade hårt när Ron Burgundy (Will Ferrells klassiska ”Anchorman”-karaktär) delade ut pris via länk, men fotbollspubliken tycktes inte greppa storheten i detta.

Däremot analyseras Zlatans blickar, kroppsspråk, formuleringar. Allt är bara en enda lång transportsträcka tills den store ska få gå upp och ta emot nästa pris.

Sen står han där med sin guldboll och allt är som det ska vara i världen.

I kväll ser jag dokumentären ”The act of killing”, SVT 1 22.00.

Ha!

Anders Svensson fick alltså en j-a bil på ”Fotbollsgalan” (TV4)? Obetalbar förvirring.

Gah!

Afterski-medley av de stackars idolerna. De såg lika obekväma ut som vi var.

Årets gäng må vara lovande.
Men de andra får ursäkta.
Lill Lindfors är fortfarande coolare än allt.
”Det är större än om ABBA skulle vara med”. Orden är Ebbot Lundbergs, men det är bara att hålla med. Ända sedan jag var barn har jag lyssnat på, tyckt om och respekterat Lill Lindfors. När promillehalten tagit överhanden har jag rent av kunnat höras hojta om att hon är vårt lands i särklass bästa sångerska. Det får vara hur det vill med den saken. Är det något det är omöjligt att vara objektiv om så är det kärlek och popmusik, särskilt i kombination. En sak är åtminstone säker. Att ha Lill Lindfors med i ”Så mycket bättre” (TV4) är ett genidrag i det lilla. Med naturlig värme och coolhet i lika stora doser är hon en av de, för mig, största stjärnorna som deltagit i programmet. Jag vet att Ebbot håller med.
Säsongspremiären är bra. Bättre än förväntat. Ända sedan den första säsongen har det funnits något kallt och lite kletigt över ”Så mycket bättre”. Att i stället för att vara en insiktsfull inblick i några svenska artisters liv och leverne behandlades programmet som en karriärsprångbräda. En tv-sänd hjärt- och lungräddning av haltande musikkarriärer. Det kändes inte äkta, blev för beräknande. Men jag får inte den känslan av det här gänget. Visst finns det säkert en och annan baktanke med en sådan här medverkan. Det är ofrånkomligt. Men mixen av artister och inriktningar är tillräckligt stark och vital för att hålla sådana cyniska misstankar på avstånd ett tag till. Och att se vad Ken Ring, ännu en artist jag har enormt stor respekt för, kommer att hitta på i svenska folkets vardagsrum i höst blir en nagelbitarthriller i sig själv.

Söndag 27 oktober tittar jag på ”Bron” (SVT1) och försöker att inte reta ihjäl mig på Sofia Helins plågsamt överspelade Saga Norén.

HURRA!

”U2: From the sky down” (SVT1). Finfint om arenakungarnas kamp att spela in mästerverket ”Achtung baby”.

NJA…

”Homeland” (SVT Play). Storseriens förfall är beklämmande. Från 5 plus (säsong 1) till ynka 2 plus (säsong 3). Deprimerande.

TV 4 skrotar lokal-tv i Stockholm.

Ett pinsamt beslut, som innebär att en fjärdedel av landets befolkning blir utan regionala nyheter.

Klockan 10.09 i går kom TV 4-Gruppens pressmeddelande med rubriken:

TV 4 rustar för starkt nyhetsår.

Jodå, man bygger ny studio, gör ett utrikes­magasin, ska bli bättre på nätet. Och lägger, så där lite i förbifarten, ned lokal-tv i Stockholm. 10-15 personer får sparken.

Sedan några år tillbaka, överraskar just den biten inte oss inom media. De flesta går nog till jobbet med känslan av att nästa sparpaket kan komma när som helst, oavsett hur ofta de allt mer välbetalda högsta cheferna skickar ut skrytmeddelanden om tittarsiffror, klick på nätet eller räckviddsmätningar.

Lokala nyheter i Stockholm, det är redan väl be­vakat av riksredaktionen, tycker TV 4-ledningen.

Ren och skär lögn. Att ­nyhetssändningarna ofta har fokus på Stockholm är ju för att regering, riksdag och många storföretag finns där.

Men det finns också massor av ämnen – ny tunnelbana, motor­leder, Slussen-bygget, bostadsbristen, segregeringen etc – som är av särskilt intresse just för den, ungefär, fjärdedel av landets befolkning som bor i stor-Stockholm.

Att lägga ned lokal-tv i Stockholm, det är ett pinsamt defensivt journalistiskt tänkande av sällan skådat slag för tv-kanalen som ­åtminstone under Jan Schermans ledning kallade sig för reklamkanalernas ­public service-tv. Geronimo Åkerlund, ­ansvarig utgivare för SVT:s ”ABC”, tycker det är trist att konkurrenten försvinner och säger att Stockholm i lokal-tv är ”beklagansvärt underbevakat”.

Det var inte många minuter TV 4 ägnade åt Stockholm i rutan i går.

Från nästan ingenting till absolut ingenting.

Så in i helvete pinsamt, TV 4!

Att Fredrik Reinfeldt inte betalar tv-­licens i sin tjänstebostad är en skitsak. ­Herregud, klart det ingår i en statsministers jobb att hålla koll både på läget i världen och hur hans eget liv ser ut i Kanal 5:s ”Partaj”…

I kväll ser jag ödesmatchen, VM-kval i fotboll Sverige-Österrike, i Kanal 5.

Ja

”Niklas mat”, SVT. Det sprakar inte minst bildmässigt av berättarglädje. Bästa säsongen hittills.

Nej

Viveka Hansson. TV 4-chefens nervösa svar i egna ­lokalnyheterna om att inflyttade stockholmare hellre vill se ­nyheter från landet var … rent ut sagt idiotiskt!

 Äntligen fredagsfinal i ”Idol”. Juryn och Lernström skötte sig bra.

 Så kom en sömndrucken ”Kakan” och förstörde festen.

Äntligen är ”Idol” tillbaka på riktigt. Fredagsfinaler, det är ”Idols” kärna, det.
Den ettåriga vilan har gjort programmet gott, och det hade mått ändå bättre av en tvåårig återhämtning. Att låta talangerna växa till sig och sedan plocka dem och hoppas på att nya Agnes och Darins fått en få fri lejd i skuggan av karriärsdödare som ”X-factor”, ”The Voice” och snipern ”True talent”.
Gårdagens första fredagsfinal visade en dubbel nivå. Kanonframträdanden av Erik Rapp, Elin Bergman, Miriam Bengtsson och George Shaid, varvades med ett helt gäng mindre lämpade deltagare och besvikelser.
Juryn var rimlig för en gångs skull, kanske en aning befriad av live-tv:n. Alexander Bard var inte lika ”kärringen mot strömmen”-förutsägbar som under turnén. Anders Bagge slapp snäll-rollen och kunde säga vad han tyckte. Laila Bagge var vettigare men har fortfarande stora problem med trovärdigheten.
Pär Lernström då?
Ja, programledaren skulle behöva en egen jury. Särskilt med tanke på de hemska dubbelknäppta Letterman-kavajerna han envisas med att bära.
Han är fan så mycket bättre än under auditionturnén, Lernström, så mycket är klart. Han taggar upp i direktsändning, har mer energi, tycks leva upp.
Men han är fortfarande för osäker för att lyckas kliva fram som en självklar stjärna. Han är för platt i intervjuerna med idolerna. Han har svårt att lyssna, ta in och höja samtalet och programmet såsom ett proffs som till exempel Peter Jihde gjorde.
Bra kockar brukar säga att en rätt behöver syra, sötma, sälta.
Lärnström behärskar syran och sötman. Men jag saknar sältan.
Umamin, den femte lite luddiga, buljongiga, köttiga, nötiga smaken – har Lernström den i sig?
Jodå. Men den är än mer i ”Kakan” Hermansson som nu är tillbaka, direkt ifrån sovrummet, i lila morgonrock. Vilket lirar superbra med hennes inställning under auditionturnén då hon sov sig igenom inspelningarna och följaktligen klipptes bort ur programmen.
”Kakan” leder webbsändningen efter tv-sändningen vilket är vettigt, men tyvärr lyckas hon ändå smyga sig in i TV4-sändningen och ta ner den med sitt ointresse och distanserande.

I kväll har jag på ”Katie Melua live” i SVT i bakgrunden.

KLAS LINDBERG

He!
Elin Bergman – gud vad jag tycker du är cool.

Eh?
”Skavlan” känns alltmer irrelevant.