”Äntligen hemma” har existerat lika länge som en genomsnittlig Idoldeltagare.

17 furudoftande år med Martin Timell och hans oändliga kärlek till trä.

Säsong 34 av ”Äntligen hemma” (TV4) har sjösatts och frågan är vad som egentligen hänt sedan premiären 1997. Inredare kommer och går, men Martin Timells faderliga snickrande består.

I höstens första avsnitt har Timell hittat en hög träplankor som han gör en sänggavel av. Otaliga gånger upprepar han att trä blir vackert av att ligga utomhus länge. Man ska aldrig kasta någonting, för det kan komma väl till pass en dag (hör ni det, maniska samlare?). Särskilt förkastligt är det att inte spara sina träbitar.

Timell hymlar inte med sin kärlek till trä. Han visar upp sitt eget hem där han gjort fönsterkarmar av gammalt trä, långbord av trä, bastuväggar av trädörrar.

I programmet får han sällskap av inredaren Elsa Billgren som fräschar upp ett lusthus med härliga vintageprylar. Snickaren Björn Christiernsson bygger en lådbil som två pojkar får testa i lycklig lantidyll.

Estetiken är som vanligt ljus och fräsch. Ibland till den grad att man längtar efter att någon plötsligt ska överraska genom att hänga upp en blodtavla signerad Pete Doherty i gillestugan.

En liten spricka i den välbeställda mysnormen – med vänlig hälsning från oss i höghusen och betongen.

Så gott som helt nyfödd är den lysande dokumentärserien ”Kommunpampar” (SVT1) som följer fyra kommunpolitiker i deras jobbvardag.

Det är sällan särskilt glamouröst, men de krigar sig med glöd igenom utdragna fullmäktigemöten och gräl i lokaltidningarna. Ibland gränsar skildringen till satir, men landar oftast på rätt sida. Jag tänker särskilt på bilden av sossen Sven i Höganäs som cyklar till fabriksjobbet med håret fladdrande i vinden. När han, och andra politiker, riskerar att bli stereotyper räddas de av små pinsamma tystnader och oväntade citat som återigen gör dem fullkomligt mänskliga.

Moderaten Péter Kovács i Höganäs beskriver hur mobbad han var i barndomen och att han en dag sa till sin pappa:

– När jag blir stor vill jag bli kommunstyrelsens ordförande.

Hans udda dröm gick i uppfyllelse och det är rätt rörande.

På onsdagen ser jag Ricky Gervais vänliga komediserie ”Derek” på Netflix.

Ha!

”Enlightened” (SVT2). Mörk och skruvad komediserie.

Gah!

Hela två år har det tagit serien att ta sig från USA till Sverige.

Bra timing. Aktuellt och tacksamt ämne.

Lagom bra humorserie.

Där stod de, gänget. Alla med lappar i händerna, redo att bistå.
Det var som ett vanligt val men 30 år senare.
De var inte purunga, gubbarna och gummorna som delade ut valsedlar utanför kyrkan i söndags. Det var ingen kö in till själva vallokalen i Kummelby kyrka i Sollentuna. Tvärtom. Det var rena Autobahn in bakom skynkena, det var knappt att vi fick chansen att dröja, kontemplera en aning över våra val. Trots att inte heller själva valförrättarna var födda i går så var de alerta som få, glada att se oss, hela familjen, besöka kyrkan en söndag i september.
Jag röstade i kyrkovalet av två skäl: SD och morsan. Mest morsan, faktiskt. Hon stod som förstanamn på valsedeln för de Fria liberalerna här i kommunen. Jag ville stötta min mor. Hon är inte purung, hon är pensionär, men hon är klok och för en modern kyrka.
Det var väl en händelse som såg ut som en tanke att TV4:s nya humorsatsning ”Halvägs till himlen” hade premiär strax före kyrkovalet. I går sändes det andra avsnittet av serien som behandlar just problematiken för Svenska kyrkan: de minskande församlingarna, den alltmer påtagliga sekulariseringen, de flyende besökarna – och de unga prästernas jakt på att förnya, modernisera, famla efter sin och kyrkans roll i 10-talets Sverige.
Johan Glans och Anders Jansson spelar antagonisterna och är en ny humorkonstellation där Glans får glänsa mest som den nyanlända prästen Albin som tar över kyrkan i det lilla skånska samhället efter en vistelse i Afrika. Glans spelar ut hela sitt paradnummer som komiker; han är den naive, entusiastiska, behjärtansvärda idealisten som ständigt hamnar lite snett. Jansson är den bistre, konservative konkurrenten som egentligen borde ha fått jobbet som kyrkoherde.
Det första avsnittet var riktigt lovande, med roliga scener och rätt oväntade vändningar, toppad med en Jan Malmsjö åter i sin klassiska biskopskostym från ”Fanny och Alexander”.
Andra avsnittet var inte lika lyckat, saknade skratten – men höll ändå en ganska hög nivå på både manus och gestaltning.
”Halvvägs till himlen” är ingen ny ”Solsidan” men väl en kul grundtanke kring ett aktuellt ämne som rymmer en aldrig sinande källa för humoristiska kulturkrockar.
Jag tror det kan ta sig riktigt fint om ett par avsnitt.

I kväll missar jag inte ”Niklas mat” i SVT.

KLAS LINDBERG

He!
”Breaking news”.

Eh?
”Idol”-juryn sitter och gapar över det alltmer avslöjande bristerna i årets artisturval.

Har vi hört det förut?
Jo.
Men ”Brottskod” lyfter mot alla odds.
”Bildsatt radio” – det var skällsord på journalisthögskolan och syftade till dåligt gjord tv där man bildsätter nyheter med genrebilder som inte tillför något värde.
TV3:s ”Brottskod” är ju just detta. Männen bakom de mest lyckade avsnitten ur Sveriges radios ”P3 Dokumentär” gör nu om sina mest lyckade dokumentärer för tv. Vi har hört allt förut. Dramaturgin, vittnena, nyckelpersonerna – alla säger de samma saker som de redan gjort i radio, men nu i tv. Allt är en upprepning, ingen uppgift ny. Snarare nedkortat och något förenklat jämfört med originalet.
Ändå är ”Brottskod” oemotståndligt. Och funkar fint. Och det handlar om just HUR de bildsatt radion. Fotot är makalöst. Det adderar verkligen ett djup, stämning, detaljer. Polisens dokumentära bilder varvas med hypersnygga, smart ljussatta, snyggt glidande bilder.
Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson har haft all research klar, berättelsen formulerad, dramat förpackat. Istället har de kunnat lägga ner all energi och alla pengar på det visuella – på foto, på redigering, på stil.
Resultatet är så läckert och kvalitativt att det är svårt att inse att man tittar på ett TV3-program. Jag har ofta klagat på att allt i TV3 ser så grått, matt och blekt ut. Som att London-kodningen komprimerar allt till en pölsalik slutprodukt där ingen färg kan slinka igenom oupptäckt.
”Brottskod” har dock hittat kryphålet och tar sig igenom som det läckraste i kanalens historia.
Förra veckans fascinerande berättelse om Trustor-härvan trumfades nu med en genomgång av den Tommy Lindström-osande konstkuppen på Moderna Museet 1993. Effektivt, snyggt, gediget – och rasande spännande. Trots att man har hört allt förut.

Karin Andersson i såsduell med en majonnäsmarodör. Nu handlade det om rödvinssås.
Det är en tävling utan minsta nerv. Kockarna är omöjliga att identifiera sig med. Trots den dramatiska redigeringen och den pampiga musiken står ”Kockarnas kamp” känslomässigt och stampar.
Det är som ”Sveriges mästerkock” utan charm.
Som grädde på moset åkte den mest karismatiska deltagaren ut i går. Karin Anderssons rödvinssås var lika bra som Jonas Lindgrens enligt juryn. Men Lindgren var snabbare. För oss var det omöjligt att avgöra, vi kunde inte smaka, vi fick lita på att allt gick rätt till och vi kunde egentligen inte bry oss mindre.

I kväll missar jag inte ”Skavlan” i SVT.

KLAS LINDBERG

HE!

”Breaking news” är i sanslös form i Kanal 5.

EH?

”Sveriges bästa äldreboende” blev ingen ”Klass 9A” direkt.

Den bästa humorn är mer eller mindre obehaglig.

Så långt har komediserien ”Halvvägs till himlen” rätt ambition.

Den nya TV4-satsningen handlar om kyrkoherden Albin (Johan Glans) som kommer till en konservativ församling i Skåne där han möter starkt motstånd, på gränsen till sadistisk mobbning, av prästkollegan Jan (Anders Jansson). Nykomlingen bjuder på gudstjänst med afrikansk dans, är charmigt klumpig och har en iPhone med religionsappar.

Duktiga skådespelare som Michael Segerström, Jenny Skavlan och Jan Malmsjö gör biroller, och visst är det lite kittlande att höra den senare tala skånska som Björn Ranelid och se ut som en äldre upplaga av den onda pastor han spelade i ”Fanny och Alexander”.

Men tyvärr överskuggas allt av ”Halvvägs till himlens” stora problem.

Det är nämligen inte roligt. Alls.

Glans och Jansson försöker piffa upp sina platta repliker med lustiga ansiktsuttryck och snubbelhumor. Det är tydligt att tanken är att de ska bära upp serien; två roliga män som bildar ett nytt radarpar på humorhimlen. Men det är varken tillräckligt bisarrt eller underspelat vardagligt för att landa rätt.

När Janssons rollfigur är elak mot Glans blir det inte obehagligt på ett roligt sätt (tänk ”The Office”) utan bara ledsamt.

Nu ska det dock påpekas att jag bara sett de två första avsnitten. Komediserier har en tendens att bli bättre med tiden, när de slipper presentera ramarna för storyn och kan släppa loss sin kreativitet. En av världens allra roligaste serier, ”Parks and recreation”, började ärligt talat blekt.

Kvällens mest gripande tv-ögonblick stod Anna Lindhs pappa Staffan för i Tom Alandhs SVT-dokumentär. På frågan om han tänker mycket på Anna glömmer 82-åringen plötsligt att hans hustru avlidit.

– Det gör vi båda två…tänkte jag säga, men Nancy är ju också död nu. Inte kunde jag tro att någon skulle ge sig på en liten flicka.

I slutändan handlar allt om en ensam pappa och hans lilla dotter.

På torsdag ser jag på KGB-dramat ”The americans”, TV8 22.15.

Ha!

Tom Alandhs grepp, att lämna mordet och mördaren utanför filmen, var en fin hyllning.

Gah!

Ex-ministern Jan O Karlssons omdöme: ”Hon var ju snygg. Och kort, men det är ju tjejer”.

Glöm brittsommaren.
Du kan lika gärna stanna inne.
Tv-hösten är här – och den ser fantastisk ut.

Hösten. Den är här nu. Det är inte den högre, lätt kyligare luften jag menar. För det är i tv-tablån snarare än på vädret som det märks allra mest. Hösten är här nu. I måndags gick startskottet för tv-hösten och de nya programmen ramlar in i sådan takt att man måste ha fyra ögon, två tv-apparater och en handfull olika Play-tjänster för att hinna med allt. Jag älskar den här tiden på året. Efter en stillastående repris-sommar är det nu det börjar. Allt är fortfarande oskrivet, otestat och nytt. Ännu vet vi inte vad som var topp och vad som var flopp. Drama- och kriminalserierna som jag har markerat som måsten är så många att jag inte kommer kunna lämna hemmet förrän framåt Lucia. Gott så.

Vi är inne i en gyllene kriminalperiod just nu. Långt bort ifrån Midsomers prunkande grönska och småputtriga mysmördande. Brittiska ”Broadchurch” (TV4) är – på alla sätt – mörkare, tätare, mer realistiskt. En ung pojke hittas död på stranden och ett omaka utredarpar tar tag i saken. Det är inte raketforskning, direkt. Men efter några avsnitt har ”Broadchurch” effektivt knutit en snara av misstänksam spänning runt halsen på tittaren. Varenda ansikte som dyker upp känns som en potentiell gärningsman. Dessutom är David Tennant alldeles lysande i huvudrollen. Seriens skapare har lyckats förmedla hur ett samhälle – tidigare så öppet och välkomnande – sluter sig och den mysiga badorten blir något betydligt mer skrämmande, hur många bilder av slående vågor mot strand man än visar.

Missade du starten på Jane Campions utsökta ”Top of the lake” (SVT1) i måndags? Gör dig då en tjänst och se den på Play. Supersnyggt, välspelat och med toner av såväl ”Twin Peaks”, ”Brottet” och ”Pianot”. Mystiskt, hårdkokt och med ett landskap som är så erotiskt avbildat att det nästan får en egen huvudroll.
Onsdag 21 augusti tittar jag på ”Dexter” (C More Series).

Nja… 1
Den filmade fikastunden i ”Min sanning” (SVT2) är fortfarande en urusel idé.

Nja… 2
”Kändishoppet” (TV3). Premiären i måndags lockade inte många tittare. Det är lätt att förstå varför.

Det snackas så mycket. Men för lite om Ernst Kirchsteigers verkliga begåvning.

Man pratar om hans barfotafötter. Hans knasiga beskrivningar. Hans gråa hår och bruna skinn. Hur lång han är, hur trevlig han är, hur han skrattar.
Ernst har blivit en figur och om figuren pratas det en väldig massa.
Det pratas mindre om hur jävla bra och yrkesskicklig han är. Ernst är en otrolig inredare. Ingenting han gör blir fult (undantaget är hans hemska ljusstakar av sopskaft som han envisas med att göra i vartenda hus).
Han har en bra smak, ett sant öga för att fixa det fint. Han ser smarta lösningar. Han ser skönhet i detaljer. Han ser möjlig skönhet i ting. Han ser omöjliga kombinationer – jag menar, limma pinnar på en cylinderformad glasvas? Och det blir otroligt häftigt.
Han är genialisk på så många fler sätt. Han kan sy. I går medgav han misstag vid sin maskin, han borde ha sytt för hand sa han, men mannen är mycket skicklig sömmerska.
Han kan bygga. Han kan bygga en stege av kopparrör som är så läcker att både jag och min fru smäller av. Han drar sig inte för att snickra, gjuta, hamra.
Och sen – som ett hån mot hela mänskligheten – så lagar Ernst mat. På ett opretentiöst och okonstlat sätt gör skapar han egna rätter som man ser är kanon. För Ernst är ju kock, det vet jag, han kan grejen, han har lärt sig från grunden. Gnoccin som han i går svängde ihop – oj. Men han stylar aldrig. ”Fine dining är väl kul att utsätta sig för, men vill man bara vara skön är det enkel mat som är det bästa och som jag njuter mest av”.
”Hans badrum kan nog vara det finaste rummet jag någonsin sett”, säger min fru, förhäxad av marmorn, allmogen, kopparen, romantiken.
Jag kan bara instämma. Jag vill bo i Ernst fixade orangeri.
”Stäng av tv:n”, sa Ernst när han i podcasten ”Värvet” fick frågan om han hade något han ville tipsa om. Han menade att människor mår bättre av att uppleva saker, ta sig ut i naturen, umgås.
Jag köper hans tanke. Ett undantag: när Ernst själv är i rutan.

I kväll tittar jag på ”Orange is the new black” på Netflix.

He!
”Hawaii five-o” är nästan bra igen.

Eh?
SVT fick inte lägga ut dokumentären ”Inside job” på Play.

Det pratas mer om kräftor än sill nu. Det betyder att ett farväl närmar sig. 

Men än finns det hetta kvar i Sollidenscenen och Bates motellverksamhet. 

Mot slutet av gårdagens fulladdade ”Allsång på Skansen” (SVT1) påpekade Måns Zelmerlöw för Petter att kvällen var en återförening för honom, Lill-Babs, Petra Marklund och Christer Sandelin från ”Så mycket bättre”.

– Det känns nästan som att ni hade en tanke där, svarade rapparen.

Det var dock inte en tanke som SVT utvecklade i form av några nya tolkningar av gamla hits artisterna emellan. En riktigt så fullfjädrad flirt med TV4 var inte aktuellt.

Gårdagens avsnitt var fullt av publikfriande säkra kort. Ravaillacz återförenades på Sollidenscenen för att med en ny vers i ”En riktig jävla schlager” skälla ut svenska folket för schlagerfiaskot. En komiskt bitter statusuppdatering.

Sandelin visade att Gyllene Tider inte är sommarens enda fluffiga fläkt från 80-talet. Petter firar 15 år som artist men visade större lust att förvalta hitsen än chocka trivseln ur Skansen med en tonårsrevolt.

Och så var det Lill-Babs, ja.

Hon har svårt att acceptera att bli kallad ”stjärna”, men det är svårt att inte dra till med ”nationalklenod” när hon hyllas med potpurri, Rachel Molin-imitation och publikens skanderande.

Lite senare på tisdagkvällarna i SVT1 har vi kunnat följa thrillerserien ”Bates motel” som handlar om ”Psycho”-mördaren Norman Bates tonårseskapader. Det är överraskande bra. Respektfullt mot originalet utan att på ett fantasilöst sätt vara beroende av Hitchcocks gamla film. Det gick alltså att baka en ny kaka med gamla ingredienser, vilket serien har gemensamt med en annan tv-favorit från i år, ”Hannibal” (som visades på Kanal 5).

Liksom i flera tidigare avsnitt fanns det även i går kväll gott om tillfällen för Vera Farmiga att briljera som Normans mor vars känslostormar alltid bär klass 5-varning.

I kväll ser jag ”Grillmästarna” (TV4).

Klös I

Fullt ös i vargthrillern ”The grey” (Viasat Film).

Klös II

För mycket trams i ”X-men origins: Wolverine” (TV4).

Stefan Hedmark

 Det står ”Vardagsrum” på flyttlådan. 

Det är för konstigt.

Det är Kurt Wallander (”KÖÖÖRT”), svenska polisbilar, bönder i svenska bonnakläder, Polenfärjan, ”Biljettautomat” på skylten.
Märkliga saker i en serie där alla pratar brittisk engelska. Kenneth Branagh är Wallander, han och en hel en radda BBC-skådisar rör sig i Ystad-miljöer som om de aldrig gjort något annat.
Men freakigast är ”Vardagsrum” på flyttlådan hemma hos Branaghs Wallander. Efter det kan jag inte längre fokusera på ”Wallander – An event i autumn”.
Det är ju en bisarr sak som BBC och Branagh pysslar med här. Jamen tänk om vi skulle få för oss samma galna idé. SVT köper rättigheterna till ”Morden i Midsumer”, skickar över en Peter Andersson eller en Peter Haber till det gamla grevskapet för att gå runt som Kommissarie John Barnaby bland mordoffren – och alla pratar svenska. Eller att SF gör en remake på ”Goldfinger”, Persbrandt får spela Bond, M görs av Marie Göranzon och ICA-Paul får kasta hatt som Oddjob.
Vad skulle britterna säga då? Det skulle ha skrattats bort – dumheter att komma här och göra vår grej och till råga på allt prata svenska i brittiska miljöer. Befängt!
Men i Ystad går det och jag tycker nog om det mesta jag ser, det är kompetent och snyggt och bra.
Men det står ”Vardagsrum” på flyttlådan och jag flyr vidare till något som min sommarhjärna enklare kan hantera.

Egentligen ska man väl vara tacksam för att det står ”Vardagsrum” på en flyttlåda i TV4 en sommar som denna. För det är inte mycket annat vettigt som visas på tv. Under semestern har jag löst mitt konsumerande av rörlig bild på annat sätt. Framför allt har jag varit som förhäxad av ”Million dollar listing New York” (sänds nu också i TV3). Svenske Fredrik Eklund (”ÄCKLUND”) är reality-tv:s just nu mest intressanta karaktär och bjuder tillsammans med sina mäklarkollegor på storartad underhållning och en fascinerande inblick i en lätt bisarr värld full av märkliga turer, udda figurer och skyskrapshöga affärer. Häromdagen sändes säsongsfinalen i amerikanska Bravo och därefter en livesänd talkshow där säsongens dramatik och konflikter avhandlades. Är TV3 är pigga nog att sända även denna?

I kväll tittar jag möjligen på sim-VM.

KLAS LINDBERG

TILLÄGG:

He!
Hoppas SVT låter den begåvade Jens von Reis att fortsätta musikresan in i 00-talet. Men vad ska den serien heta?

Eh?
Sista avsnittet av ”Nineties” var inte det starkaste.

En ödesmatch utan dess like.

Två giganter mot varandra.

Men vem överlever?

Efter sju säsonger börjar seriemördardramat ”Dexter” närma sig slutet. Varje onsdagskväll visar C More Series ett nytt avsnitt av den åttonde och sista säsongen och det är svårt att vända blodanalytikern och blodsutgjutaren Dexter Morgan (Michael C Hall) ryggen.

De två senaste säsongerna har varit svagare än väntat. Samtidigt som de enskilda drabbningarna mellan Dexter och nya seriemördare har saknat intensiteten som fanns när John Lithgow var huvudmotståndaren för några år sedan, har det ändå märkts att serien närmar sig ett oåterkalleligt slut – och ens nyfikenhet har stärkts.

De senaste avsnitten har förvandlat Dexter och hans syster Debra (Jennifer Carpenter) till antagonister, men för evigt fjättrade till varandra för att de är syskon, för att de delar fruktansvärda hemligheter – och för att där finns en djupare, skamligare kärlek.

Kanske förgörs de båda. Kanske överlever någon. Det är svårt att slita sig, särskilt när Carpenter bjuder på en så ohämmad passion i sitt spel. Inte minst i gårdagens avsnitt.

Kanske är SVT1 ironiska när man som motdrag till EM-matchen i TV4 bjuder på ”Drömträdgårdar”, en dansk serie från 2010 som mest får en att längta efter Pernilla Månsson Colt, Tareq Taylor och John Taylor i vårens ”Trädgårdsonsdag”.

Deras smågnabbande och tappra försök till trivsel i den skånska vårkylan var så mycket roligare att se än ”Drömträdgårdar” och dess garderobsblomma till programledare, Claus Dalby.

Tablåläggningen i vissa kanaler är ett roulettspel. Det blev särskilt tydligt i går kväll när TCM bjöd på ett stycke 70-talsfilmhistoria med ”Fågelskrämman” vid niosnåret. Två timmar senare kunde TV4 Film erbjuda… ”Fågelskrämman”. Och bara så att ingen skulle missa festen körde TCM filmen igen vid ett i natt. Gene Hackman har aldrig varit populärare.

I kväll ser jag Hitchcock plåga Tippi Hedren i ”Fåglarna” (SVT2).

Ach nein

Den retfulla rullningen i fotbolls-EM.

Ach so

Gripande när supportrarna tackade laget efter matchen.

Stefan Hedmark

I en tid då man inte ens kan ta en kopp te utan att det ska tolkas som ett ställningstagande så är det lätt att tappa hoppet.

Misströsta inte – det finns en motståndsrörelse mot den våg av ”som Berlin fast i Sverige” som sveper in i över oss.

Den kallas ”Lotta på Liseberg”.

Under långa perioder av mitt liv så har TV6 klockan 19.00-21.00 varit det enda som hållit mig borta från vansinnets rand. När jobbet sugit, kärleken kärvat och framtiden varit osäker så har dubbelavsnitten av ”Family guy” och ”Simpsons” funnits där – varje vardag.

Det finns något genuint avslappnande med tv-rutiner, en lugn hamn i en annars stormig tillvaro. Tv:n kräver ingenting av en, och med sina favoritprogram vet man vad man får.

Jag gissar att det är den känslan ”Lotta på Liseberg” (TV4) vill framkalla: En trygg punkt där alla är välkomna och där ingen behöver känna sig utanför eller ensam.

På så vis är ”Lotta på Liseberg” en succé – att titta på det är som att få en lång, varm kram av en jättestor hund. Lotta Engberg känns som den bästa kompis man någonsin haft och till och med de ansträngt ekivoka skämten funkar. Jag vet inte riktigt hur, men de funkar.

Ja, programmet har stora brister. Jag menar, att Christer Sandelin år 2013 får stå och sjunga ”Vill ha dej” i livesänd tv får en att undra om inte allt snack om Det Svenska Musikundret har varit lite överdrivet. Och skämskudden när Lotta tvingar Maia Hirasawa att snacka japanska får inte programmet att lyfta, så att säga.

”Lotta på Liseberg” vinner dock på sin äkthet – det utger sig inte för att vara något annat än vad det är. Uppfriskande pretantionslöst i en tid då allting håller på att hipsterifieras, då även de mest banala saker ska ha en ”en air av Brooklyn” eller vara ”kinda New York-ish. Med ”Lotta på Liseberg” får man vad man ser, varken mer eller mindre. Ingen försöker tuta i en att det finns en djupare mening, att programmet är identitetsbyggande eller något annat nonsens.

”Lotta på Liseberg” bara finns, som ett slags tv-mediets hötorgskonst. Det behövs.

I kväll missar jag inte ”Sova med fienden” (TV4, 23.00). Kassisk Julia Roberts. Har hon någonsin varit bättre?

FTW!

Fiona Bruce i ”Engelska antikrundan” (SVT1). Mer förtroendeingivande röst har jag aldrig hört.

WTF?

Året är 2013. Hur kan det fortfarande finnas relkamavbrott?