Det är sommar, och i tv-kriget råder vapenstillestånd. SVT har lagt ner gevären, Fyran låter kanonerna vila och TV6 slickar sina sår.
Då, plötsligt, sveper internet ner och ödelägger hela slagfältet.

I går kväll på tv: En kortfilm om en tjej som gillar glass (”Glass tycker jag om”, SVT1); ”Sommar med Ernst” (TV4) – ett program så tidlöst att det lika gärna kunde varit inspelat 2009, eller 1987; en halvhjärtad realitysåpa (”Min stora lata familj”, TV3) och en dålig superhjältefilm (”Hancock”, TV6). Plus timmar av repriser.

Samtidigt på internet: Hela första säsongen av Netflix lysande nya komediserie ”Orange is the new black”; de senaste avsnitten av fenomenala ”Breaking bad” (också på Netflix); sjätte säsongen av det allt mer flippade mjukporrdramat ”True blood” samt nya avsnitt av Aaron Sorkins ”The newsroom” (båda på HBO Nordic). För att inte tala om den legendariska dokumentären ”Plötsligt i Vinslöv” (SVT Öppet arkiv) och gastkramande ”Gengångare” (SVT Play).

Om ni vill veta hur tv-branschen kommer att se ut om ett par år så är det bara att studera den svenska tv-sommaren. De traditionella tv-kanalerna har kapitulerat – deras enda livstecken är breda mysprogram av ”Allsång på Skansen”- och ”Sommar med Ernst”-karaktär. Allt intressant händer någon annanstans och skapas av aktörer som inte är fixerade vid den gångna nattens tittarsiffror.

Jo, det kanske är orättvist att jämföra internationella storföretag med svenska bolag, men … jag bryr mig inte, och det gör knappast övriga tittare heller. Man går dit de bra programmen finns, och aldrig har traditionell tv känts så irrelevant som i dessa soliga dagar. Tablåerna mer eller mindre tvingar hugande zappare att hitta annat att kolla på – och där råder det ingen brist.

Av dem som sommaren 2013 upptäcker Filmnet, Viaplay eller HBO Nordic – hur många kommer tillbaka i höst? Och efter nästa sommar? Och sommaren efter det? SVT, TV4 och de andra skänker i praktiken bort sin publik till onlinetjänsterna.

Oh well, kortfilmen om tjejen som gillade glass var i alla fall bra. Befriande i sin enkelhet.

Ikväll fortsätter jag mitt ”Orange is the new black”-marathon på Netflix.

Magnus Edlund

WTF?

”Elefanternas uttåg” (SVT2). Naturprogram med pålagda ljudeffekter går fetbort.

FTW!

”Antikmagasinet” (SVT2). Alltid lika härligt att höra kunniga människor prata om sina hjärteämnen.

”Sommarkrysset” är ett demokratiskt program.

Även den som lördagsgroggat på gränsen till medvetslöshet ska kunna vara med.

Vi får lära oss hur vi ska rita våra kryss. Det är inte särskilt komplicerat.

Svårighetsgraden fortsätter sen på samma lulliga nivå.

– Semestern kan man spendera i den här gamla staden som även är Italiens huvudstad.

Italiens huvudstad. Jag försöker låta bli att känna mig personligt förolämpad.

Att ingen heller korrigerat ordet ”spendera” till det mer korrekta ”tillbringa” skvallrar om att varken tid eller kärlek lagts på det stackars krysset.

9,90 kr kostar varje samtal så det finns en uppenbar ekonomisk vinning i att så många som möjligt ska kunna svaren. Inga konstigheter med det.

För att fylla ut tiden mellan kryss och lottodragning åker Tobbe trollkarl bergochdalbana och svarar på sponsrade frågor som ”hur många åkattraktioner har Gröna Lund?”. Darin, Timotej, Uno Svenningsson, NoNoNo och ”världsartisten” Jason Derulo uppträder. Man visar bloopers och ”roliga” klipp (Hans Wiklund hade uppenbarligen en frodig frisyr som ung). ”Världsartisten” får lära sig hur man firar svensk midsommar (skämskudde) och Timotej tävlar mot varandra i att känna igen danser som ”disco” och ”macarena”.

”(När ska vi ta) semester” undrar Uno i sin sommarhymn om livspusslet och ställer därmed kvällens enda rimliga fråga.

Det krävs stark medicin som stumfilmen ”Häxan” från 1922 av Benjamin Christensen (SVT 2) för att återhämta sig. Kompositören Matti Byes nyskrivna musik till klassikern är dessutom hypnotiskt vacker.

Jag kan även rekommendera sketchen ”Richard Marx’s soundtrack för self-pleasure” på Funnyordie.com där den gamle balladmästaren gör om sina hits för att ackompanjera ensam-sex. Väldigt roligt.

I kväll set jag ”The body farm”, 21.35 på TV8.

Ha!

”Malmö – en resa i tiden” (SVT 1) och inslaget om djupfryst mat som höjden av framsteg och modernitet.

Gah!

Allt var dock inte bättre förr. ”Sveriges snyggaste kvinnoben” utsågs av tre gubbar på en nylonstrumpefirma i Malmö.

Jag struntar i spaljéer, odlingar, putsade tak och äggröra.
Men oj vad jag älskar Ernst Kirchsteiger.

Mys-tv hör sommaren till. Det ska vara solsken, barfotafötter och grillkvällar i motljus. Det verkar dock inte vara helt enkelt att låta myset flöda fritt.
SVT är för ordentliga, ”Sommarkväll” blir inte alls härligt, utan rakt på sak. TV3:s ”Ensam mamma söker” är snaskigt i stället för charmigt. I Kanal 5 ska det mesta vara skoj.

TV4 däremot – de är kungen av mys.
Där letar härliga bönder efter kärleken och allt är fint. Leila Lindholm bakar sockerbomber i trädgården vid sin sommarstuga och allt är fantastiskt. Och högst upp på mystronen sitter Ernst Kirchsteiger.

I årets säsong av ”Sommar med Ernst”, som hade säsongspremiär i kväll, tar han sig an ett gammalt fallfärdigt orangeri i Västmanländska Kolsva. Under åtta avsnitt ska han göra huset ”stolt och fint”. Han ska ”förvandla det till en lustfylld sommardröm”. Ett ställe där man kan ”odla sköna tankar och känslor”.
Det är högklassig sommarporr. Vi får se flygbilder av ett grönt Sverige medan Ernst exalteras över att få spaljera ett päronträd. Alltmedan han är noga med att inte ”tappa poesin i huset”.

Jag vet ingen som använder så många positiva ord som Ernst. Han kan till och med säga ”läckert” på ett övertygande sätt.
Han plockar fram grillen och hela livet förvandlas till en fest. Som han själv säger: Man kan ju bli lycklig för mindre.
Programmet är så idylliskt att jag inte skulle bli förvånad om det skuttade in små fluffiga kaninungar från ingenstans. Det är sådant jag föreställer mig händer i Ernsts värld.

Naturligtvis är det helt världsfrånvänt. Livet är inte så där härligt, inte ens på sommaren, inte ens för Ernst.
Men TV4 lyckas på ett underligt sätt att göra allt det här myset okej. Det blir kvalitativt och trovärdigt. Det kan bero på att kanalen tar sitt mys på allvar. Eller så är det tack vare att de hittat rätt programledare.
För Ernst Kirchsteiger gör tv så sockersöt att jag får diabetes, men jag förlåter honom för allt.

I morgon håller jag mitt midsommarfirande så långt ifrån en tv som möjligt.

YEAH
I dag visade SVT en Paul McCartney-konsert från 2012. Strunta i den – men se det fantastiska klippet på när Beatles kommer till Sverige 1964, finns på SVT Play.

NÄE
Jag är så less på program som ska få människor att bryta dåliga vanor och byta livsstil. ”Min stora lata familj” (TV3) får mig inte att ändra åsikt. Snarare puttar det mig över kanten till ren tristess.

Talanglöst och enfaldigt.
Fascinerande hur några franska idioter kan lyckas göra det nordiska deckarundret så fullständigt ointressant.
Den mycket talangbefriade manusmannen Guillaume Lebeau och den fantasilöse regissören Laurent Bergers åker till Norden för att göra en dokumentär om varför skandinavisk crime-litteratur har fått sånt genomslag.
Budgeten är väl tilltagen, inspelningstiden likaså. De bokar upp en herrans massa intervjuer i syfte att få alla att säga samma saker:
Här i norr spelar naturen stor roll. Här är det mörkt ofta, det gör saker med oss. Här har vi inte så mycket brott, därför kanske vi är extra intresserade av dess natur. Välfärdssamhället krackelerar. Världen kryper allt närmare. Plötsligt gör vi Zombie-filmer och ”Snabba cash”.
De får ihop ett grant uppställ medverkande: Camilla Läckberg, Jens Lapidus, Mari Jungstedt, Åke Edwardson, Jo Nesbø, Mikael Wallén (representant för Stieg Larsson-filmerna), Gunnar Staalesen, Åsa Schwarz, John Ajvide Lindqvist, Nikolaj Frobénius (”Insomnia”), Helen Tursten (Irene Huss) och – lite on the fly – Göteborgspolisen Torbjörn Åhgren.
De får säga en mening var i taget, knappt det. På sitt eget språk. De klipps hårt och pressas in för att stärka de ovan nämnda förklaringarna till det nordiska noir-undret. Jag såg den engelska textade översättningen – den var skrattretande missvisande, ibland helt felaktig, som om den var skriven av den obegåvade manusförfattaren och som sedan regissören fick åka runt och försöka hitta någon som sa ungefär så.
Mellan alla dessa bortkastade intervjuer visas filtrerade turistbilder från Stockholm, Oslo och idylliska skärgårdsbyar. Och framför allt en jävla massa trailers från nordiska filmer. Hela trailers.
Denna dokumentär påminde en del om såna där skräpiga pausprogram som den amerikanska nöjeskanalen E! brukar strössla med. Och en del om den där klippmusikvideon som inledde alla hyr-VHS-filmer från Warner home video. Och en del om de billigt producerade guidefilmer man finner på hotells intern-tvsystem.
”Det nordiska deckarundret” (TV4) slutar med bilder från Utøya.
Detta rundas av med narratorns konstaterande: ”Kanske hade de (de nordiska deckarförfattarna) rätt hela tiden”.
Vilket jävla trams.

I kväll missar jag inte ”Sommar med Ernst” i TV4.

Klas Lindberg

TILLÄGG:

He!
Märkliga Confederations cup är ju riktigt trevlig.

Eh?
Rövig sommar-tv-tablå redan nu alltså.

 Man ska inte se katastrofdokumentärer.
Absolut inte så välgjorda som ”Katastrofen i Kebnekaise”.

De starkaste delarna av Jessica Josefssons ”Katastrofen i Kebnekaise” (TV4) utgjordes av intervjun med Cathrine som förlorade sin sambo Steinar Utne i olyckan då ett norsk Hercules-plan störtade rakt in i Kebnekaise för drygt ett år sedan.
Hon hade ingen aning om att hennes fästman skulle göra flygningen, det blev bestämt i sista minuten. Hon tyckte det var lite märkligt att han inte hört av sig på ett tag men det var inte helt ovanligt. När hon lagade mat satte hon på en nyhetskanal för sällskap.
När den första nyheten kom om ett försvunnet Hercules-plan kom en liten oroskänsla. När nyhetsuppläsaren kort därefter meddelade att det fanns en femte man ombord blev hon iskall i hela kroppen. Hon började ringa och ringa på Steinars telefon. Började känna sig klaustrofobisk.
Hennes telefon ringer. Okänt nummer. Hon förstår. Hela hennes kropp skriker ”svara inte”. Hon svarar: ”Steinar är ombord”.…
Skrik. Panik. ”Krampegråt”.
Hon ringer Steinars pappa som är i Portugal. Det enda hon får fram: ”Steinar har störtat”.
Catherines berättelse är oerhört stark. Hon gråter, rösten vill inte riktigt bära.
Det är nästan för jobbigt att se. Nästan för tungt.
”Katastrofen på Kebnekaise” var dock mycket mer än bara en känslosam intervju.
Här fanns intervjuer med vittnesmål från alla inblandade. Översiktliga grafikkartor på hur letandet fortgick korsklipptes mot intervjuer med räddningsmanskapet. Snack med huvudaktörer på högkvarteren i Sverige och Norge varvades med autentiska bilder från sökandet. Vi fick känslosamma skildringar från kollegor till offren som hittade vrakdelarna och kroppsdelarna. En norsk överste som fanns på plats då familjerna samlades på Gardemoens flygstation mindes med bruten röst och med tårar i ögonen.
Den svenska chefen för den enorma haveriutredningen – 11 miljoner kronor behövdes för att göra undersökning på toppen av Sveriges högsta berg – avslöjade en del av vad rapporten kommer att visa då den släpps.
Alltså: en mycket ambitiös dokumentärfilm av högsta klass.
Den var väldigt jobbig att titta på. Men omöjlig att slita blicken från.

Ikväll: ”Elizabeth II – en modern monark” i SVT.

Klas Lindberg

TILLÄGG

He!
”Allsång på Skansen”-uppställningen ser lovande ut.

Eh?
Har inte hunnit med ”Ice cream girls” (SVT) som ska vara toppen.

– 246 kronor tack!

– Vilken jävla backhand!

Jag attesterade en faktura – Nadal slog in forehanden som tog hem första set.

Jag tog ett äpple vid kaffeautomaten – Djokovic slog ett ess och fixade andra set.

Jag blev kissnödig – och såg hela tredje set på toa. Typ.

Det var tennis, det var den moraliska finalen av årets Franska öppna, det var sanslös svängig semifinal mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic.

Eurosports expert Mats Wilander sa direkt efter matchen.

– Otrolig tennis. Förmodligen den bästa grusmatch jag har sett.

Jag missade inte många sekunder. Jag såg hela matchen – men inte en ruta i tv. Och det var en av de bästa tv-upplevelserna jag haft framför en tennismatch.

Den höll på en massa timmar, kan det ha varit runt fem? En vanlig fredag är det svårt att sitta klistrad vid en stationär apparat så länge. Förr i tiden ringde man sig sjuk eller skolkade från skolan om Edberg, Wilander eller Borg var i gång.

I dag är den manövern onödig. Streamad tv gör att vi kan följa allt ändå via datorn eller mobilen.

Det finns ett par gånger om året som 50 spänn i månaden för ett abonnemang av Eurosport player känns extremt prisvärd. I går kändes månadsavgiften alldeles för låg. Jag kunde växla mellan desktop-spelaren och mobilen under matchen beroende på vad jag gjorde. På vägen hem från jobbet åkte jag pendeltåg, promenerade, handlade och åkte buss – och hade bitvis fantastiskt, bitvis okej bild via 3G-nätet. Hela det rafflande sista och avgörande femste setet var jag på gående fot, höll på att gå in i lyktstolpar och fibblade tokigt med korten i kassan på ICA på grund av de orimliga spelet som försiggick framför mina ögon i mobilen.

Som jag älskar tekniken och vad den möjliggör.

Som jag älskar tennis när den är på den här oöverträffade nivån.

Jag tyckte synd om Djokovic som nog borde ha vunnit den här matchen.

Jag unnade samtidigt Nadal segern så som han kämpade, slet, jobbade.

Men mest av allt njöt jag av underhållningen och att jag faktiskt kunde ta del av den.

I dag går det väl inte att undvika prinsessbröllopet.

 Klas Lindberg

TILLÄGG

He!

”Nineties” på SVT är en välgjord nostalgitripp.

Eh?

Österrike var bättre.

Vad är väl en final i ”Let’s dance”?
Jo, det kan jag berätta utan att ens behöva se en.

Trots att det i kvällens final påpekades både en, två och fyrtioelva gånger att ”i ’Let’s dance’ kan vad som helst hända”, så är det faktiskt inte så. Efter åtta säsonger med TV4:s succéformat är det lätt att hänga med i dramaturgin.

Jag kan lita på att det blir tårar (check!), stående ovationer (check!), Tony Irving kommer att gråta (check!), och någon som är duktig, snäll och oförarglig kommer att vinna (check!).

Det blir stora ord och helhjärtade känsloyttringar. Marko Lehtosalos och Cecilia Ehrlings besök på Gröna Lund blir en vacker storslagen gest som slutar med att de kramas med glittrande vatten i bakgrunden.

Oscar Zia tackar med gråten i halsen sin dansare Maria Bild för den här tiden.

Marko övervinner nervositeten som gör att han får blackouter på dansgolvet, Oscar har ”vuxit upp” och ”hittat sig själv”. Via ett lekprogram i tv.

Bitvis blev finalen så känslosam att jag med ett generat fnitter var tvungen att kolla jobbmejlen i telefonen för att inte dö skämskuddedöden.

Precis som varje år. Det blir inte roligare än så. ”Let’s dance” är vad det är.

Och kanske är det just det som är programmets styrka.

Även om jag har lite svårt att verkligen engagera mig kan jag tycka att det är lite skönt med ett program som bara är snällt, glatt och harmlöst.

På förhand kändes den här säsongen som en lam tillställning. Få stora profiler, ingen som riktigt stack ut, vissa av deltagarna kunde knappt klassas som kändisar. Att Marko skulle vinna kunde man tänka sig redan på första presskonferensen.

Men det visade sig, rent tittarmässigt, bli den starkaste säsongen någonsin. Varje fredag har mellan en och en halv och två miljoner tittare haft fredagsmys till ”Let’s dance”.

Jag tror inte att någon behöver oroa sig över huruvida det blir en till säsong eller inte.

I morgon ser jag ”Insamlingsgalan” i SVT. Galor är oftast tråkig tv, men den här galan har Agnes, Avicii, Oskar Linnros och Petra Marklund – då har de också mig.

Ulrika Sjöblom

He!

Markoolios mamma – härligast av allt och alla i ”Let’s dance-finalen”. Mina finska gener jublar.

Eh?

Varför, varför måste alla ha så fula kläder på sig när de dansar?

Strand, fest och solbränd misär.

”SOS Thailand” (TV3) är det bästa botemedlet mot reslust efter Ryan Air.

400 000 svenskar reser till Thailand varje år. Några av dem väljer dessutom att bosätta sig i landet. Enligt en kartläggning i Aftonbladet den 11 maj dog 105 svenskar i Thailand under 2012.

Om inte det är tillräckligt avskräckande kan man börja följa den nya dokumentärserien ”SOS Thailand” (TV3). För som berättarrösten konstaterar – semestern ”blir inte alltid som man tänkt sig”.

På ett sjukhus i Phuket är svenske Daniel internationell koordinator för de nordbor som drabbas av olycksfall under sin semester. När Richard förs in i ambulans efter en mc-olycka står det klart att Daniels främsta roll är att se till att patienten har försäkring och kan betala sin egen behandling. Innan han får opereras för huvud- och benskador måste han skaffa en betalningsgaranti från försäkringsbolaget eller punga ut de 80 000 kr ingreppet kostar och riskera att hamna i skuld.

Väntan är ocharmig, men egentligen självklar. För varför ska thailändarna betala för de välbärgade västerlänningar som kommer och hamnar i trubbel?

Det här är en välkommen påminnelse om att sugar daddy Sverige inte är en osynlig sköld som skyddar oss mot världens alla faror.

På festgatan Bangla road följer vi volontärpoliserna Rune och Per som hjälper den lokala polisen att hantera områdets baksidor – fylla, droger och misshandel. En snubbe anser sig ha blivit lurad på pengar av en tjej i en bar. En annan är helt ensam och minns inte var han bor. Varken form- eller innehållsmässigt är det här något som kommer bli en milstolpe i tv-världen, eller ens en parentes. Men en sak lyckas ”SOS Thailand” med.

Att få min ångestklump i magen att växa och växa.

Veckans ”Fantasterna” (TV4) om ABBA måste ha varit rekordsvårt eftersom sköne vinnaren Peter Palmqvist gick vidare trots att han hade alla fel i en av kategorierna. Eller så är de ovanligt många felsvaren ett utslag av att tävlingen premierar en viss typ av kalenderbitare (årtal, ordning, detaljer) framför att ha kunskap om skeenden och andra mer svårbedömda saker. Frågesport är helt enkelt inte till för alla typer av kunnande.

I kväll ser jag ”Avicii på turné”, SVT1 21.00.

Ha!

Edward Blom är alltid underhållande i ”Nugammalt” (Kanal 5).

Gah!

Den här ”vad folk säger på social media”-domen i nya ”Top model” (TV3) känns bara som meningslös skolgårdsmobbning.

Tv-krönika 27 maj

”Arrested development” (Netflix) är tillbaka efter sju år.

Första intrycket är…försiktig glädje.

Du som är känslig för spoilers från de två första avsnitten ska sluta läsa nu.

Det är visserligen länge sen vi kunde räkna med att man ser program på den tid de är tablålagda (även om vi ibland låtsas som det). Därav fascinationen vid allt som är ”live” – den enda tv man kan räkna med är exklusiv för nuet och fri från valfrihet.

Strax före lunch på söndagen lades 15 nya avsnitt av ”Arrested development” (”Firma Ruffel & Båg” som det hette på TV4) ut på Netflix. Den dysfunktionella familjen Bluth, som i de tre första säsongerna kämpade med ett familjeföretag i gungning, en fifflande patriark och utbredd arbetsskygghet, är tillbaka.

De två första avsnitten fokuserar på sonen Michael (Jason Bateman) och hans pappa George Sr (Jeffrey Tambor). Michael, som tidigare var familjens stöttepelare, har tappat fotfästet efter en rad katastrofala affärer och flyttat in i sonen George Michaels (Michael Cera) studentrum på college. Han försöker i desperation sälja sin kropp till Lucille 2 (Liza Minnelli) som nu har kontroll över familjeföretaget. George Sr försöker samtidigt tjäna pengar på spirituell vägledning i en svetthydda ute i öknen.

Det är roligt. Kreativiteten och energin finns definitivt kvar i serien.

Men samtidigt som det är fint att träffa sina vänner igen är känslan bitterljuv. De där sju åren som gått syns särskilt på kusinerna George Michael och Maeby Fünke (Alia Shawkat) som lämnat tonåren långt bakom sig. Vi har mycket tid att ta igen.

Upplägget för de nya avsnitten är sannolikt nödvändig, men problematisk. Rollfigurernas liv de senaste åren måste skildras, vilket ibland ger en lite redovisande känsla. Mina favoriter Dr Tobias Fünke, ”the never-nude” (David Cross), och Buster (Tony Hale) skymtar bara förbi i de första avsnitten. Min tröst är att deras tid kommer komma.

Att så kända skådespelare som Kristen Wiig och Seth Rogen gör gästinhopp är bara distraherande. Undantaget är John Slattery (Roger Sterling i ”Mad Men”) som åtminstone ser rolig ut som utskämd narkosläkare.

I kväll ser jag ”Top model”, TV 3 kl 20.

Ha!

Författaren Sami Said var underhållande avig i ”Babel” (SVT2).

Gah!

”Men’s night” i ”Partaj” (Kanal 5) med underhållning för ”manliga män” med Ulf Brunnberg ligger deprimerande nära verkligheten.

Tv-krönika 26 maj

Jämförelsen är inte snäll.

Men det är en tv-kväll bland många andra. Efter ”Klockan åtta hos stjärnorna” (TV 4) zappar jag över till ”Se hungern!” (SVT 1/UR).

Det ena är lättsam underhållning där kändisar lagar mat och skyr minsta lilla antydan till allvar som pesten. När till och med en nära döden-upplevelse (skådespelaren Rafael Edholms hjärtstopp) skämtas bort så vet man att det är både lättuggad och idisslad tv-föda vi erbjuds.

Det andra är en uppfordrande dokumentärserie om hungerkrisen i världen. I ”Se hungern!” åker tre gymnasieungdomar till olika platser i världen som drabbats hårt av matbrist. Först ut är Linnea som lämnar välståndet och Sara Stridsberg-boken i Nacka för att resa till Burkina Faso i Afrika. Till tonerna av hipp musik som James Blakes ”Retrogade” visas symboliska bilder på svenskar som blundar (SE HUNGERN! Fattar ni?).

Trots viss kulturdokumentärsjuka är upplägget ovanligt piggt. Först och främst är det skönt att slippa se kändisar besöka misär och bryta ihop. Här har vi en intelligent och medveten ung tjej som tar sig an uppgiften med engagemang, nervositet och verkligt intresse.

Problemet med den här typen av dokumentärer är ofta att det blir en jakt på den värsta misären, de mest plågade barnen, de tunnaste benen. Här visas i stället vardagen för människor som ständigt lever på gränsen till katastrof, i extrem fattigdom. 20-åriga Bibiane tvingas välja mellan frukost och skola – hon har inte råd med båda. Hon går fortfarande bara i 9:an eftersom hon har tvingats hjälpa till hemma. Mjölet mals för hand varje dag och de äter exakt samma mat hela tiden. Under förra årets missväxt svalt byn och Bibiane beskriver målande hungerns tomma blick.

Samtidigt är världen ganska liten. Om Eurovision hade ”We are one” som slogan kan vi nu fortsätta meningen med ”för alla har ju Facebook”. Bibiane och Linnea kan fortsätta hålla kontakten – trots allt.

Den 1 juni sänds insamlingsgalan ”Hungerhjälpen” från Berns i Stockholm med bl a Avicii som själv skänkt en miljon euro. Så länge politik och pengar går före förnuft är det en liten bäck värd att hjälpa fylla upp till en generös och varm å.

I kväll ser jag ”Arrested development” på Netflix.

Ha!

”Scott and Bailey” (TV 4) är en ganska frejdig kriminalserie om två kvinnliga poliser i Manchester.

Gah!

Själva mysteriet var dock inte särskilt spännande.

Tv-krönika 22 maj