Han spelar över så det osar om det.
Men det gör inte så mycket.
Jeremy Piven är ändå ett ess.
Jag minns Ari Gold och hur jag älskade honom. Ja, det var länge sen. Men det är omöjligt att inte tänka på ”Entourage” när man ser ”Mr Selfridge” (SVT1). I Jeremy Pivens tolkning blev den svordomsexploderande Hollywoodagenten en av 2000-talets mest minnesvärda karaktärer. Det är möjligt att Piven får leva med den rollen som en skugga över sig för resten av sitt liv. Så bra var han. Och så bra är han även här. Jag är lite tveksam till om ”Mr Selfridge” egentligen behöver en andra säsong. Jag gillade den första omgången ganska mycket. Ett påkostat och välspelat kostymdrama om mannen bakom ett av Londons största varuhus. Aldrig brännande bra, men alltid helt okej. Och hela tiden med en grandiost överspelande Piven i strålkastarljusets centrum. Ständigt ett orimligt högt tonläge, yviga gester och det bredaste bilhandlargrin tv-världen skådat. Jag gillar honom mycket. Det är inga små penslar man målar med, men det funkar.
Ett extra plus får serien får flera ovanligt starka och välskrivna kvinnoporträtt. Både hustrun (Frances O’Connor) och nytillskottet Delphine Day (Polly Walker) är intressant utmejslade och väldigt trovärdiga. Mer sällsynt än man tror. Och just därför så viktigt.

Samtidigt tuffar ”Robins” (SVT1) bara på. Tycker om Robin Paulsson. Finner honom sympatisk och proffsig. Samtidigt finns det något nästan irriterande oförargligt över ”Robins”. Programmet är inne på vad som känns som den hundrade säsongen. Och precis allt är sig likt. Känslan av mellanmjölks-Letterman, harmlösa intervjuer med okontroversiella gäster. Lätt att tycka om, omöjligt att älska. Det är tänkbart att ”Robins” fyllde en funktion då det startade för evigheter sedan. Men i Robin Paulssons värld står tiden alltid stilla, och tv-världen har sedan länge rusat förbi Paulssons lagomshow.
I kväll tittar jag på ”Mästarnas mästare” (SVT1). möjligt att ”Robins” fyllde en funktion då det startade för evigheter sedan. Men i Robin Paulssons värld står tiden alltid stilla, och tv-världen har sedan länge rusat förbi Paulssons lagomshow.
Söndag 30 mars tittar jag på ”Mästarnas mästare” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA!

”Soul power” (SVT2). Fantastisk dokumentärserie om soulen och dess politiska betydelse. Se!

NJA…

”From dusk till dawn” (Netflix). Tv-version av kultfilmerna. Både sämre och mer ointressant än vad man hade hoppats.

Tv-spel är en naturlig del av vår kultur.
Ändå klarar inte SVT:s eget kulturprogram av att göra ett vettigt program om spel.

Jag är född i mitten av sjuttiotalet. Det betyder att jag tillhör en generation som på ett naturligt sätt vuxit upp med data- och tv-spel. Det innebär också att jag och mina generationskamrater på ett självklart sätt tagit med oss vårt spelintresse upp i vuxen ålder. På precis samma sätt som att man fortsätter läsa böcker eller titta på film.
Spel är en naturlig del av vår kultur, lika självklar som popmusik och tv-drama. Och ändå blir det alltid pajjigt när mainstreammedia ska närma sig detta ”ungdomliga” fenomen. Inte ens ”Kobra” (SVT1) – som ändå är ett kulturprogram – klarar att berätta om spelkulturen på ett naturligt sätt.
Nej, istället frågar man sig ”vad som är grejen” med ”det svenska spelundret” och ”tar tempen” på ett ”fenomen”. Det blir sjukt oskönt. Man behandlar fortfarande, 2014, spel som ett marginaliserat nördpåfund man egentligen inte har lust att ta på allvar.
Tonen och anslaget är hela tiden vid sidan av, utanför, ovanifrån. Aldrig någonsin tillsammans med den spelkultur man presenterar. Man rapar försäljningssiffror och pengaintäkter när man berättar om ”Candy rush saga” eller ”Minecraft”. Det känns deppigt och gammaldags. Det står ändå 2014 i kalendern nu. Man hade kunnat hoppas på att data- och tv-spel med en större självklarhet behandlades som just kultur. I synnerhet i ett kulturprogram.

På tal om skumma saker:
Streaminggiganten Netflix kriterier för vad som kan kallas för ”en originalproduktion från Netflix” leder till många frågor.
Tidigare har Ricky Gervais ”Derek” kallats för ”a Netflix original”, fast den hade premiär på brittiska Channel 4 hela 17 månader innan den dök upp i streamingleverantörens utbud.
Nu är det Robert Rodriguez vampyrserie ”From dusk till dawn” som kallas ”a Netflix original” – fast den i själva verket är en produktion av Miramax för kanalen El Rey i Sydamerika och USA…
Hur ska ni ha det, Netflix? Kan saker kallas original – fast de helt klart inte är det?
Svar till adressen nedan, tack.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Nja 1
”Sveriges mästerkock” (TV4). Pretentiöst trams.

Nja 2
”Top model Sverige” (TV3). Humorbefriat trams.

Blanka hingstar, jättelika gårdar och privata jetplan – men inne i stallet jäser känslorna.

”Ryttareliten” (SVT) är Sveriges starkaste tv-knark just nu.

”Ryttareliten” är både tv-såpa och närgången diskbänksrealism, med en tjusig yta som ständigt krackelerar. Den värld som skildras är sluten – men samtidigt del av en ofta hånad och kvinnodominerad folkrörelse. När ridsport, aningen motvilligt, rapporteras på sportsidor handlar kommentarerna om att hästen gör allt jobb och att de inte sysslar med riktig idrott.

”Ryttareliten” visar att sanningen är mer komplex än så. Talang är en relativt liten komponent, tvärtom avgör erfarenhet, ekonomiska förutsättningar och rätt häst nästan allt. Därmed inte sagt att elitryttarna glider fram på några bananskal:

– Alla som känner oss vet hur hårt vi sliter, försvarar sig Charlotte Haid Bondergaard i svenska dressyrlandslaget, som får ekonomisk hjälp av sin pappa och bror, båda välbeställda Clas Ohlson-arvingar.

Många av elitryttarna kommer från hästfamiljer, som bröderna Jens och Peder Fredricson och Daniel och Alex Zetterman, vars pappa Royne fortfarande tävlar på högsta nivå.

När dokumentärserien spelas in har Royne nyligen lämnat familjen för en ny kärlek, ”svikit familjen på ett dumt jäkla sätt” som Daniel säger. Han har inte pratat med sin far på ett år, trots att de ofta möts i tävlingar. Smärtan och ilskan är fortfarande rå.

För ”Ryttareliten” tar oss inte bara in i sporten och stallen, utan blottlägger både uttalade och antydda familjedramer. Haid Bondergaard och maken Rasmus när båda en dröm om rampljuset, men hittills är hon den som fått störst resurser. Lisen Bratt Fredricson och maken Peder oroar sig över barn och ekonomi. För samtidigt som tävlingshästar är värda miljoner, riskerar man att förlora allt eftersom djuren är omöjliga att försäkra. Och hela bygget hålls uppe av hängivna hästskötare, oftast kvinnor som trofast arbetar dygnet runt.

I beroendeframkallande ”Ryttareliten” finns det kärlek, passion och rivalitet nog att fylla en hel hösttablå på Dramaten.

I dag ser jag konståknings-VM och herrarnas kortprogram från kl 07.35 på SVT Play.

SANDRA WEJBRO

Ha!

”Kalla fakta” (TV4) granskar matematikundervisningen och konstaterar att om det är något svenska skolan är bra på så är det att experimentera på sina elever.

Gah!

Ny dag, ny SD-video.

I tider av nazism och blötsnö gäller det att bita ihop. För det finns hopp.

”Hela England bakar” är äntligen tillbaka.

Fjärde säsongen av ”The great British bake off” blev en sådan succé att nästa serie kommer flyttas från BBC2 in i bredaste BBC1. I Sverige puttrar den på i TV4-filialen Sjuan, med en liten men hängiven publik.

Jag inser snart att inte ens den mest inbitna mat-tv-skeptiker kan stå emot programmets charm. Först och främst är deltagarna magnifika. Vi har förvirrade Toby, som råkar hälla salt i smeten och bor hemma hos sin pappa, och Frances som inte kan baka utan komplicerade koncept – det är hemliga ekorrar, tändstickspaket och sandwichkakor. Perfektionisten Rob designar vanligtvis rymdsatelliter och röriga Ruby är filosofistudent.

Min favorit, 51-årige Howard, är en grå kommunnisse från Sheffield med ett stort hjärta och en brinnande passion för nya smakkombinationer.

De kakor de skapar är konstverk – men pressen är hög och minsta misstag ödesdigert. ”Hela England bakar” inser att denna spänning är dramatisk nog och undviker onödig elakhet.

Jovialiska ”jolly good”, ”cracker” och ”game on” får ersätta psykningar och machotrams. Domarna Mary Berry och Paul Hollywood är visserligen stränga, men alltid hjälpsamma.

Det är lätt att smittas av denna kärlek till ämnet. Vi får lära oss historien bakom ”courting cakes”, en typ av bakverk unga kvinnor i norra England använde för att ragga på snubbar.

– Det slår definitivt att sitta på bilparkeringen i Croydon och dricka cider, skämtar programledaren Sue Perkins.

Tillsammans med parhästen Mel Giedroyc bildar hon något som inte borde kännas ovanligt, nämligen en kvinnlig humorduo. De anstränger sig aldrig för att behaga, de försöker bara vara roliga. När svenska programledare kan kännas som stöpta i samma form leker Mel och Sue med begreppen.

Jag tröttnar aldrig på att se dessa britter vispa sin vaniljsås, bygga enorma Gaudibyggnader i choklad eller vildvuxna kakor med timjanskog. Att någon av dem måste åka hem varje vecka känns bara grymt.

I kväll kollar jag in Greg Poehlers serie ”Welcome to Sweden”, TV 4 21.30.

 SANDRA WEJBRO

Ha!

”Ryttareliten” (SVT) ger en fascinerande inblick i en relativt okänd värld.

Gah!

”Farmen”-final på söndag (TV4). Är det äntligen nog nu?

Är målvakter sportens trummisar?

Jag är benägen att misstänka det efter att ha sett Tommy Söderström växa ut till årets stora profil i ”Mästarnas mästare”.

Det är bara att se på Mupparnas trummis Animal, en fastkedjad dåre, för att greppa hånet världens batterister fått utstå genom åren. Samtidigt hyllas de ofta, som Josephine Forsman i Sahara Hotnights eller ”Loffe” i Hansson & Karlsson. Nästan alltid är de så kallade ”stora personligheter”.

Vad får en människa att välja rytmen före melodin – eller som i målvaktens fall en utsatt och hukande position när man kan glida runt på isen och tacklas?

Tommy Söderström förklarar att han hamnade i målet för att han var så liten. I ett nästan rörande klipp gör han och en annan målis upp i en klassisk hockeyholmgång i NHL, för varför ska inte de också få vara med de andra spelarna och slåss?

I ”Mästarnas mästare” är Söderström klart roligast – han hjulbensmäter sig (och vinner) mot Sven-Åke Lundbäck, försöker lättsamt mildra Mattias Sunneborns överspända kolhydrathat och har en avspänd relation till spöken. Dessutom är det svårt att ogilla en man som tidigare tackat nej till ”Mästarnas mästare” för att han inte ville lämna sin hund Roffe ensam hemma.

Roffe dog tragiskt för snart ett år sen, men fortsätter att spöka för sin husse. Söderström måste efter alla år inom en hård machosport inse hur detta öppnar upp för hånleenden – men ändå vågar han vara sårbar.

Heja Söderström – och vila i frid Roffe!

Tävlingen där svenska författare utmanas att skriva text till en Benny Andersson-komposition är ”Babels” (SVT2) stora projekt för den nya säsongen. Det borde vara ett perfekt läge att nörda ner i konsten att skapa bra låttexter och skillnader och likheter med traditionell poesi.

Omfånget av ämnen och gäster – från Suzanne Brögger via en bok om djur i Första världskriget till chicklit-författaren Lisa Jewell – gör ”Babel” till det absolut bästa kulturprogrammet just nu.

I kväll ser jag ”Banshee” på HBO Nordic.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Skidexperten Mathias Fredriksson ute i spåret har gett världscupavslutningen i Falun en skönt mysgnällig krydda.

Gah!

”Vinterstudion” (SVT) går i ide över sommaren och det är alltid orimligt bitterljuvt.

Det ser ut som en polisserie.
Men ”True detective” är så mycket mer.
En modern klassiker, till exempel.
Zombieberättelser är alltid som bäst när de handlar om något annat. Några av de mest klassiska zombiefilmerna har låtit skräcken vara ett ramverk för att berätta något större. George A. Romeros klassiker ”Dawn of the dead” är mest ett angrepp på konsumtionssamhället. Brittiska ”Dead set” (om ”Big brother”-deltagare och ett zombieutbrott) var ett våldsam råsop mot den moderna kändishysterin.
Detsamma kan sägas om de allra bästa tv-dramerna. ”Sopranos” var alltid så mycket mer än en maffiaserie. ”The shield” må på ytan ha sett ut som ett drama om korrupta snutar i Los Angeles slum – men handlade egentligen om något större.
Nyligen avslutade ”True detective” (HBO Nordic) är ännu en gnistrande pärla i detta dramaradband. Man kan, om man vill, se det som en ”who dunnit”-polisserie om jakten på en ritualmördare. Man kan, om man vill, också se den på helt andra sätt – och låta mordhistorien vara något som skymtar i utkanten snarare än hoppar jämfota i förgrunden.
Tv-kritikern Kjell Häglund skrev nyligen den bästa text jag läst om denna serie. Hur ”True detective” tar formen av ett drama om två kriminalare för att utreda hela manssamhället. Hur kvinnorna förblir bifigurer, sådana som kan försvinna utan att någon ställer frågor. Hur fattigdom och utsatthet leder till synen på att kvinnor kan vara ägodelar att handla med – och mot – precis som man vill. Hur snutarna Marty och Rustys trasiga psyken får illustrera svårigheterna med att växa upp som man utan att föra uråldriga och förkastliga patriarkala strukturer vidare.
Vilket sätt man än väljer att se det på är ”True detective” ett mästerverk. En modern klassiker som kommer att få samma betydelse för det moderna tv-dramat som både ”Uppdrag mord” och ”Sopranos” fick. En ny standard är satt, ett nytt sätt att mata en mainstreampublik med kvasifilosofiska funderingar och genuin svärta utan att de spjärnar emot och byter kanal.
Oavsett vad man tycker är det en bedrift i sig.
Fredag 14 mars tittar jag på ”Line of duty” (Netflix).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Berg och Meltzer i Amerika” (Kanal 5). En bagatell, men med skön och till synes helt äkta personkemi.

Nja…
”Sikta mot stjärnorna – så gick det sen” (TV4). Eh, va? Nej tack.

Den kämpar inte för sin överlevnad.
Men väl för sin relevans.
Melodifestivalen måste tillbaka till ritbordet.
Så stod Sanna Nielsen där som vinnare av hela tjottaballongen. Och inga konfettiregn eller powerballader i världen kan skymma den bistra sanningen:
Melodifestivalen mår inte bra.
Kritiken har varit massiv. Från recensenter, från branschen, från tittarna. Robotröster, svikande tittar- och röstningssiffror och en tävlingsledning som framstår lika tondöv som någonsin Bagdad Bob. Men allt det där vet vi redan. Och nu är det över. Nu mer än kanske någonsin tidigare är det dags att titta framåt. Fullt fokus på framtiden – och då måste Melodifestivalen tas tillbaka till ritbordet.
2014 blev året då Melodifestivalen – i den form den haft sedan den senaste stora omgörningen – slokörat linkade till televisionens elefantkyrkogård för att rossla sin sista tonartshöjning.
Naturligtvis är det synd att SVT behövde en rejäl kalldusch i form av en i allt väsentligt floppande festival för att vilja blicka framåt. Men mest är det djupt positivt. Nu har SVT kniven mot strupen – man måste göra om för att finna sin relevans. Om man spelar sina kort rätt kommer 2015 att räknas som år Noll i mellons tideräkning. Hade jag varit SVT hade jag rensat ut på schlagerredaktionen. Gjort rent hus. Blåst ut alla tidigare medarbetare och byggt från grunden. Ut med samma gamla sunkiga artister. Bort med samma trötta låtskrivare. Väck med en stelnad festivalledning. Kanske en final helt utan Kempe-låtar? Bara det vore en revolution i det lilla.
För i grund och botten handlar det om att vara älskad. Att förbli relevant för en allt mer kräsen tittarskara. För vad spelar det för roll att man är störst om ingen riktigt gillar det man gör?
Det har varit ett konstigt år. Men för din, och publikens skull, önskar jag dig en stark återkomst 2015. Med nytt fokus och fräsch luft under vingarna. Men det tar vi då.
Nu finns bara en sak kvar att säga:
Hej då, Melodifestivalen.
Söndag 9 mars tittar jag på ”Vinterstudion” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”True detective” (HBO Nordic). Det bästa jag sett på åratal. En modern klassiker.

Nja…
Speed 2: Cruise control (TV4). En av de 25 sämsta filmer jag sett. En modern kalkonklassiker.

”Stjärnor hos Babben”.
Varför har ingen sagt något?

För ett antal år sedan hade Babben en egen talkshow i SVT. Den var väldigt uppskattad. Hon vann priser. SVT la ner. Babben var förvånad.
Det tog sin tid. Men till slut kom Babben tillbaka. Men hon fick inte fortsätta göra sin framgångsrika talkshow. Istället hamnade hon i en mardröm.
Jag hade inte sett ”Stjärnor hos Babben” förrän i går kväll. Eftersom jag har varma grundkänslor för Babben hade jag vissa förhoppningar.
Men redan under vinjetten fick jag onda aningar. Det var kör med ”dodododoo” och billig grafik. Och när Babben gjorde entré och studion och husbandet syntes blev jag orolig. Det var som att göra en tidsresa och hamna i ”ettan” 2001.
Efter en mycket lam Babben-monolog (Nanne var ”in da house”, hon har ”mycket energi” och gillar troll) gjorde Nanne entré genom att sjunga ”Håll om mig”. Mina dåliga känslor förstärktes.
Nanne satte sig i soffan, Babben drog upplägget – en tävling i ”Nannelogi”. Redan här vill jag stoppa programmet och ropa ”DET HÅLLER INTE”.
Jag har de senaste åren haft svårt att titta på Lasse Kronérs ”Doobidoo”. Men där finns det ändå en fungerande grundidé med tävlande artistlag och unika bilder ur SVT:s enorma arkiv.
I ”Stjärnor hos Babben” finns… ingenting. Att ta in en artist som får minnas sin karriär, komplettera med en överraskningsgäst med koppling till ”stjärnan” (denna gång: Lena Ph) och bygga detta runt en lättsam tävling – NEJ! Det funkar inte. Inte i dag. Inte 2014. Det är slappt, lamt, svagt.
Det är smått otroligt att ett sånt här format kan traska hela vägen från idé till superprimetime-sändning i Sveriges näst största kanal. Hur många led, hur många fina SVT-titlar har inte ”Stjärnor hos Babben” tagit sig förbi?
Nanne Grönwall är en trevlig människa och en okej artist. Men varken hennes karriär, musik eller personlighet håller för att lyfta ett så unket format som detta. Jag tyckte synd om samtliga som visade sin nuna i detta program.
”Stjärnor hos Babben” verkar fungera helt okej rent tittarmässigt. Men jag är nyfiken på hur det skulle se ut om Babben faktiskt fick något vettigt att jobba med.

I kväll missar jag inte Mello-finalen.

KLAS LINDBERG

He!
Jessica Almenäs och David Hellenius är verkligen perfekta i ”Let’s dance”.

Eh?
Benjamin Wahlgrens succé kan väl inte förvåna någon – han har ju dansat sen han var typ tre år?

”Uppdrag granskning” visade igen att man aldrig kan lita på längdskidåkare.
Tyvärr så tappade man bort hela storyn.

Det var under skid-VM i Val di Fiemme i februari förra året som ”Uppdrag Granskning” sände ”Blodracet” i SVT.

I programmet riktades dopningmisstankar mot såväl svenska som norska skidåkare.

Reaktionerna blev starka. Utpekade åkare hotade att stämma programmet.
Sen dess har det spekulerats i vad del två av granskningen skulle innehålla.
Först när dammet efter OS nu har lagt sig visades ”Skidåkarnas hemliga blodvärden”. Reportrarna Hasse Svens och Magnus Svenungsson hade fortsatt att gräva och kommit över en ”jättehemlig” databank av blodvärden, byggd på tusentals prover tagna under 2001 till 2007. Den visade att runt 25 skidstjärnor haft varierande blodvärden som gått upp som mest under VM och OS.
Det var tydligt att Svens och Svenungsson denna gång ville ha ordentligt på fötterna efter förra årets kontraattacker. De hade rest världen runt för att visa sin lista för de allra mest kvalificerade professorerna i världen.
Alla sa de samma sak:
Här har det fuskats. Och det har fuskats rejält.
”UG” valde nu att ta det försiktigare i namngivningen av enskilda skidåkare. De som redan åkt dit var oproblematiska. Två andra med klart misstänkta värden namngavs och fick kommentera.
Vid ett tillfälle hettade det dock till i programmet på riktigt. En svensk kvinnlig skidåkare hade onormala blodvärden under 2000-talet.
Men vem fick vi inte veta. Jag förstod aldrig riktigt varför.
Det blev dock absurt att det mest spännande i programmet var över på en halv minut – samtidigt som Anna Carin Zidek, kallad ACO, i går talade ut i pressen och förklarade att det var henne det handlade om. Och förklarade öppet att de onormala blodvärdena beror på att hon lider av en genetisk järninlagringsrubbning.
Hur kommer det sig att inte ”UG” hade pratat med henne?
”UG” borde ju ha byggt hela programmet utifrån ACO:s case. Genom henne hade hela komplexiteten kring blodvärden, skidåkning och dopning kunnat vävas till något betydligt starkare och mer intressant.

I kväll missar jag inte ”En clown till kaffet”.

KLAS LINDBERG

He!
Hela familjen älskar ”Labyrint” i Barnkanalen.

Eh?
Landslagsfotbollen känns iskall. Ge oss Allsvenskan!

Tatuerade kroppar, shots, solbad, sexskämt.
Det är inte ”Paradise hotel”.
Det är bara Persbrandt som hälsar på hos Plura.

Jag minns på ett ungefär när jag inte älskade tv-Plura längre.

Jag vet exakt när jag hittade tillbaka.
När Plura drog till Spanien förra året och släppte alla alkoholfördämningar var ingenting charmigt längre. Spritdimmorna blev för påtagliga, för skymmande.
Så i höst hände något. Mauro dök upp igen. Han och Plura gav sig i väg på tågluff i årets charmigaste tv-berättelse. Värme, humor, mat och musik. Supandet var inte längre det viktigast. Istället stod deras relation och gemensamma upplevelse i centrum. Fint.
Med skräckblandad förväntan följde jag premiären av ”Pluras kök Sicilien”. Skulle Plura skulle ge sig in i en ny sturm und drang-period? Och hur skulle mötet med premiäravsnittets gäster bli?.
Det var inte bara jag som var nervös i väntan på Mikael Persbrandts och skivdebuterande Juha Mularis intåg i den undersköna poolvillan uppe i bergen ovanför Cefalu i Italien. Plura och de nya sidekickarna Tityo och Adrian Modiggård var toknervösa. Tityo hann dricka sig för berusad i all anspänning innan Persbrandt ramlade in med hatt och cigg i munnen. Gästerna drack ikapp. Juha berättade om sin stökiga bakgrund, hans fängelsevändor och hur han och Persbrandt fann varandra på 80-talet. De två, visade det sig, hade identiska röster. De slänger sig också med samma uttryck. Två 50-åriga män som snackar ”ballt”, ”jävla läckert”, ”motherfucker”, och ”shit asså”. Fascinerande.
Dagen efter blev en, som Tityo sa, ”skön bakisdag” med lunchvin, tatuerade kroppar som hoppar tokigt i vattnet, shots, grabbig tuppfajt, sexskämt och fyllebonding i natten. Jag kände igen hela upplägget från någonstans och insåg plötsligt varför.
Det är ju ”Paradise hotel” – fast för 50-åringar och med lite matlagning.
Plura höll sig dock lugn och städad, fokuserad på mat och musik. Han kanske kände att någon behövde ha kontroll på grejorna när gästerna kunde ta vägen lite var som helst.
Ett omdöme som lovar gott inför de kommande programmen.

I kväll ser jag om Annie Lööf blir mer människa i ”Nyfiken på partiledaren” i SVT.

He!
Han både ser ut och låter som Justin Timberlake – så när ska otroligt begåvade Adrian Modiggård få sitt stora genombrott?

Eh?
Redaktören/producenten som på nattkröken ber Mikael Persbrandt om en kram och hamnar i bild med drink i handen – vad handlar det om?