Idén är rätt bra.
Man fattar ju vad de vill.
Men ”von Svenssons kläder” tappar balansen.
Hur vi klär oss och vad det signalerar. Det är själva språngbrädan, hela idén egentligen, med ”von Svenssons kläder” (SVT1). Och det är ju inte så dumt. Vad våra kläder säger om oss, och varför.
Få program har känts mer rätt i tiden. Efter nästan ett och ett halvt årtionde där yta kommit att ersätta innehåll var det dags att någon försökte ställa saker perspektiv. Bland selfies, modebloggar, stiltips och en ytlighetskultur där vem som helst som jobbar med media och kan skilja på en byxa och en kjol får kallas ”modeexpert”.
Är det verkligen så illa? Det känns så.
Tidigare var vilken musik du lyssnade på, filmerna du såg, politiken du engagerade dig i (eller inte), böckerna du läste, sporten du spelade, orten du kom alla från enormt viktiga byggstenar i ett identitetsskapande. 13 år in på 2000-talet är det vem som designat dina brallor bland det enda som räknas.
SVT:s tidigare försök att göra tv om mode har varit lika sköna och omdömesgilla som en helkväll i stupstocken. Därför välkomnade jag verkligen ett program om klädernas betydelse. Som inte bara ställde frågorna ”vad” och ”vem” – utan framför allt ”varför”.
Men det känns hela tiden som att något fattas i ”von Svenssons kläder”. Och det ligger inte i det yttre. Estetiskt har man ju lånat mer än ett par idéer från utsökta ”Historieätarna”. Och varför skulle man inte det? Att sno från de bästa och snyggaste är ju alltid en bättre idé än att knycka från program i televisionens gärdsgårdsserie.
Problemet är att man inte vet vilket ben man ska stå på, utan försöker balansera tämligen ovigt mellan seriositet och lättvikts-tv. Det finns ett fint samspel mellan Karin Winther och Niklas Källner. Resultatet blir helt okej, men känns lite som en stolpe ut. Hade kunnat bli något, om man vågat kräma i lite extra eller bara bestämt sig fullt ut för vilken sorts program man faktiskt velat göra.

Torsdag 17 oktober tittar jag på ”Lyxfällan” (TV3).

HURRA!
”Halvvägs till himlen” (TV4). Inte jättekul. Men det finns fin kemi mellan Glans och Jansson.

NJA…

”Derek” (Netflix). Motbjudande mobbargubben Ricky Gervais når nya avgrundsdjup. Serien är ett äckligt misslyckande. Som allt annat Gervais gjort efter ”The office”.

Godheten är ibland motbjudande.

Säsongspremiären av ”Korrespondenterna” (SVT2) får mig att vilja gräva upp mina Madonna-skivor ur källaren och gå loss på dem med en motorsåg.

Hur hjälper vi bäst våra medmänniskor? Vart går biståndet egentligen? Och är välgörenhet främst något som får oss i västvärlden att känna oss lite duktiga och goda? ”Korrespondenterna” går ut hårt med en knippe frågor som egentligen skulle kräva en hel dokumentärserie för att besvara. Minst.

När reportern Bengt Norborg följer med affärsmannen Fredrik Hillelson till Afghanistan för att se vad som hänt med de 75 000 kr han samlat in är känslan försiktigt optimistisk. Svenska Afghanistankommittén och svenskt bistånd har finansierat ett helt sjukhus och varit till stor hjälp för att bygga upp befolkningens egen självständighet. Artisten Loreen är också i Afghanistan för att hjälpa till att bygga en skola. Hon känner att livet blir mer meningsfullt genom att hjälpa andra.

– Det är en win-win-situation, säger hon.

Den positiva känslan försvinner snabbt när ”Korrespondenterna” förflyttar sig till ”volonturisterna” i Mocambique. Där kombineras solsemester med hjälparbete och de engagerade ungdomarna hymlar inte med att resan även är ett sätt att förbättra deras egna CV:n. Västerlänningarnas gratisarbete skapar knappast några jobb åt lokalbefolkningen.

Än värre blir det på barnhemmet i Malawi där Madonna adopterade sin son. Den holländska missionären Annie Chikhwasa förklarar att barn äldre än sex månader inte är välkomna eftersom de då redan är ”förlorade till den afrikanska mentaliteten”.

– Vi ser hur det ser ut i västvärlden och vi ser hur det ser ut i Afrika. Slutsatsen är att västvärlden måste göra något rätt, säger hon.

Människosynen är som hämtad ur de mörkaste av mörka kolonialtider. Man kan tycka att Madonna borde veta bättre än att gulla med den typen av organisationer.

I kväll ser jag ”New girl”, TV 4 21.30.

Ha!

Jag är besatt av ”Linda Pira – som du inte visste om” (SVT Play). Från hårda rhymes till förlossning – senaste avsnittet fick mig att fälla både en och två tårar.

Gah!

Britt Ekland lär sig ta en ”selfie” i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3). Jag känner bara själslig tomhet.

Panamas gyllene padda vinkar inte i frihet längre.

Det lilla groddjurets trevande farväl till världen är ett av många extraordinära ögonblick i David Attenboroughs ”Världens natur” (SVT2).

Att fastna framför en dålig film för att ”det är allt som finns att se på tv” blir allt mer sällsynt. Tack och lov. Klart rimligast är att tacka teknikens utveckling och välja vad man själv vill ha från buffébordet. Ingen mer ofrivillig Ris à la Malta i tv-tablån.

Slötittandet går mot samma framtid som den gyllene paddan – nämligen utrotning.

Men detta innebär samtidigt att små oväntade ögonblick av skönhet kan gå oss förbi. Det tänker jag på när jag ser Diane Fossey sörja en mördad bergsgorilla i ”Världens natur: Vår ömtåliga planet”, sista delen i en serie där David Attenborough tittar tillbaka på sitt långa liv i naturdokumentärens tjänst. Han ser hur miljöerna han dokumenterat nu förstörts av mänsklig påverkan, minns alla djurarter som utrotats och reflekterar över klimatförändringarna.

Tidsperspektivet är mäktigt och bilderna så unika att detta mycket väl kan vara veckans viktigaste tv.

Säsongsavslutningen av ”Moraeus med mera” (SVT1) bjöd på nästa vackra ögonblick, tack vare gäster som Olle Ljungström, Marit Bergman, Ola Salo och Noonie Bao. De två senare gjorde den gamla The Ark-balladen ”Tell me this night is over” som duett med stråkstöd av Dalasymfoniettan. Jag tvivlar på att ladan i Orsa upplevt en finare stund.

Kalle Moraeus brister som intervjuare vägdes till viss del upp av att kvällens artister själva är intressanta konversatörer. Både Salo och Bergman ställde relevanta frågor medan Ljungström levererade citat som att han ”har ett förhållande till marsipan som skulle kunna rubriceras som olagligt”.

Marit Bergman berättade att hon funderat på att lägga av som artist eftersom hon inte mådde bra av popstjärnelivet. Det hade jag önskat en följdfråga på i stället för ännu en charmig Moraeus-vits.

Måndag kväll ser jag dokumentären ”Diktaturens fångar” (SVT1) om Martin Schibbyes och Johan Perssons tid i etiopiskt fängelse. Ni bör dessutom inte missa det mest gripande ”Vem tror du att du är?” hittills där skådespelaren Alexandra Rapaport söker sina rötter i nazistiska förintelseläger.

Ha!

”Bron” (SVT1). Älskar atmosfären, manusets höga ambitioner, det kompromisslösa obehaget.

Gah!

Sofia Helins gestaltning av Saga Norén pendlar dock mellan träffsäker och överspel.

Det blir bättre. Lördagsunderhållningen kommer att ta sig i kragen framöver.
Men just nu, när den ena sångtävlingen är tråkigare än den andra, är det lika bra att zappa in Kanal 9 och slänga bort fjärrkontrollen.

 
Från och med nästa helg, då SVT sjösätter sitt massiva humorprojekt ”Svensk humor”, blir lördagskvällarna troligtvis lite roligare.
För att inte tala om helgen efter det, då TV4:s ”Så mycket bättre” är tillbaka.
Men för tillfället är lördagsunderhållningen precis så urbota tråkig som mången tv-krönikör redan har påpekat.
”Alla tiders hits” är bara att släppa.
Stackars Niklas Strömstedt och Karin Adelsköld är förstås så illa tvungna att stanna kvar på det sjunkande skeppet, försöka se glada ut och fortsätta tjata om den där appen, ändå in i slutet. Men vi andra har ingen anledning att stanna kvar ombord på denna teknikförvirrade felsatsning.
Och ”Körslaget” är… Ja, ”Körslaget”.
Ett lika delar uppsluppet och sentimentalt kramkalas där koreografierna som gud glömde får fritt spelrum, ord som ”kärlek”, ”budskap” och ”fantastiskt” blandmissbrukas, och de masspsykos-vibbar som sedan flera år sitter i väggarna nu verkar ha nått någon sorts topp – då värmlänningar har börjat tatuera in Anna Books namn.
Hoppas TV4 har någon form av avprogrammerare beredd.

 
Den enda vettiga lördagstablån just nu hittar man i Kanal 9, där två väldigt olika kostymkriminalare – den socialt kommenterande, brittiska 60-talsskildringen ”Kommissarie Gently”, och den välekiperade australiensiska 20-talsmysdeckaren ”Miss Fisher’s murder mysteries” – följs av ”Saturday night live”.
Den amerikanska humorklassikern som precis har börjat på sin 39:e säsong, och i går hade identitetskrisande Miley Cyrus som värd.
Precis som den svenska motsvarigheten ”Partaj” skojar ”SNL” med allt de kan komma åt med högst varierande resultat. Och hur roligt det blir är också avhängigt hur mycket man har hängt med i amerikansk politik och popkultur.
Men tråkigare än ”Alla tiders hits” och ”Körslaget” kan det aldrig, aldrig bli.
 
I kväll: ”Bron” i SVT1.

Ja!
Jag är inte stormförtjust i vare sig ”Intresseklubben” (SVT) eller ”Halvvägs till himlen” (TV4), men Anders Jansson är bra i båda.

Nja…
”Boardwalk empire” (SVT1) är dunderkvalitet. Men det är lite svårt att jobba upp entusiasm för två år gamla avsnitt.

Karolina Fjellborg

Först och främst – tack Sverige.
Tack Zlatan.
Men Kanal 5 – ni kan bättre.

Det kanske inte var så att hela Sverige stannade upp. Men vi var nog många som förstod allvaret, vi var nog mga som förstod att sommarens alla pirrigheter, all nerv, alla höjdpunkter stod eller föll med kvällens uppträdande mot Österrike på Friends Arena i Solna.
Vi som inte var på plats fick hålla oss med Kanal 5:s sändning.
Och det var möjligen en halv revansch för Kanal 5.
Förra gången var det mardrömsöppning för kanalen som köpt loss rättigheterna till VM-kvalet för dyra pengar. Jag har sällan läst värre sågningar av en fotbollssändning än Kazakstan-Sverige i Kanal 5 för en månad sedan. Då hade större delen av teamet missat lämpligt flyplan till öst och tvingats sända studiosamtalet från en sportbar på Södermalm i Stockholm. Kommentatorsparet Petter Johansson och Jocke Björklund fick stå i en skrubb någonstans och kommentera. Svenska folket rasade. Och hånade.
Nu var svenska landslaget hemma. Friends arena må vara ett lokaltrafikshaveri – men en ren dröm jämfört med östeuropiska arenor.
Och nog gjorde Kanal 5 en bättre sändning.
Laguppställningen var ju bra mycket stabilare. Viktigast: Pelle Blohm och Tommy Åström i kommentatorsbåset. Två stabila pjäser som vi gillar. Två erfarna och professionella lirare som vi lärt känna och bekantat oss med ordentligt de senaste fem åren. På sina rätta platser.
Claes Åkeson är också ett rutinerat ankare som vi i fotbollssammanhang hållit av ända sedan ”Uno kryss due” satte sig fint på söndagarna i TV3 för en herrans massa år sedan.
Men det är däremot helt obegripligt hur Kanal 5 funderat kring expertkommentatorer i sina fotbollssändningar. Jag menar: Jocke Björklund och Eddie Gustafsson? Hur tänker de? Har någon ansvarig någonsin sett en intervju med Björklund innan de sajnade upp honom? Han kan mycket vara den mest okarismatiska mannen i nordisk tv – någonsin?
Eddie Gustafsson visade sig vara… inte så mycket bättre. Eddie har alltid verkat vältalig och outspoken. Men visade sig knarra lika förfärligt som Björklund.
Så. Härligt Sverige. Och bra försök Kanal 5. Men nu kan ni väl låta bli större fotbollssändningar av det här slaget innan ni växt till er en aning? Va?

I dag ser jag reprisen av ”Idol” i TV4.ånga som förstod att sommarens alla pirrigheter, all nerv, alla höjdpunkter stod eller föll med kvällens uppträdande mot Österrike på Friends Arena i Solna.
Vi som inte var på plats fick hålla oss med Kanal 5:s sändning.
Och det var möjligen en halv revansch för Kanal 5.
Förra gången var det mardrömsöppning för kanalen som köpt loss rättigheterna till VM-kvalet för dyra pengar. Jag har sällan läst värre sågningar av en fotbollssändning än Kazakstan-Sverige i Kanal 5 för en månad sedan. Då hade större delen av teamet missat lämpligt flyplan till öst och tvingats sända studiosamtalet från en sportbar på Södermalm i Stockholm. Kommentatorsparet Petter Johansson och Jocke Björklund fick stå i en skrubb någonstans och kommentera. Svenska folket rasade. Och hånade.
Nu var svenska landslaget hemma. Friends arena må vara ett lokaltrafikshaveri – men en ren dröm jämfört med östeuropiska arenor.
Och nog gjorde Kanal 5 en bättre sändning.
Laguppställningen var ju bra mycket stabilare. Viktigast: Pelle Blohm och Tommy Åström i kommentatorsbåset. Två stabila pjäser som vi gillar. Två erfarna och professionella lirare som vi lärt känna och bekantat oss med ordentligt de senaste fem åren. På sina rätta platser.
Claes Åkeson är också ett rutinerat ankare som vi i fotbollssammanhang hållit av ända sedan ”Uno kryss due” satte sig fint på söndagarna i TV3 för en herrans massa år sedan.
Men det är däremot helt obegripligt hur Kanal 5 funderat kring expertkommentatorer i sina fotbollssändningar. Jag menar: Jocke Björklund och Eddie Gustafsson? Hur tänker de? Har någon ansvarig någonsin sett en intervju med Björklund innan de sajnade upp honom? Han kan mycket vara den mest okarismatiska mannen i nordisk tv – någonsin?
Eddie Gustafsson visade sig vara… inte så mycket bättre. Eddie har alltid verkat vältalig och outspoken. Men visade sig knarra lika förfärligt som Björklund.
Så. Härligt Sverige. Och bra försök Kanal 5. Men nu kan ni väl låta bli större fotbollssändningar av det här slaget innan ni växt till er en aning? Va?

I dag ser jag reprisen av ”Idol” i TV4.

He!
Henrik Dorsin – briljant i ”Skavlan”.

Eh?
Barnkanalens ”Barda” – kanske lite för läskigt men gud vad jag hade velat vara med om jag hade varit barn i dag.

TV 4 skrotar lokal-tv i Stockholm.

Ett pinsamt beslut, som innebär att en fjärdedel av landets befolkning blir utan regionala nyheter.

Klockan 10.09 i går kom TV 4-Gruppens pressmeddelande med rubriken:

TV 4 rustar för starkt nyhetsår.

Jodå, man bygger ny studio, gör ett utrikes­magasin, ska bli bättre på nätet. Och lägger, så där lite i förbifarten, ned lokal-tv i Stockholm. 10-15 personer får sparken.

Sedan några år tillbaka, överraskar just den biten inte oss inom media. De flesta går nog till jobbet med känslan av att nästa sparpaket kan komma när som helst, oavsett hur ofta de allt mer välbetalda högsta cheferna skickar ut skrytmeddelanden om tittarsiffror, klick på nätet eller räckviddsmätningar.

Lokala nyheter i Stockholm, det är redan väl be­vakat av riksredaktionen, tycker TV 4-ledningen.

Ren och skär lögn. Att ­nyhetssändningarna ofta har fokus på Stockholm är ju för att regering, riksdag och många storföretag finns där.

Men det finns också massor av ämnen – ny tunnelbana, motor­leder, Slussen-bygget, bostadsbristen, segregeringen etc – som är av särskilt intresse just för den, ungefär, fjärdedel av landets befolkning som bor i stor-Stockholm.

Att lägga ned lokal-tv i Stockholm, det är ett pinsamt defensivt journalistiskt tänkande av sällan skådat slag för tv-kanalen som ­åtminstone under Jan Schermans ledning kallade sig för reklamkanalernas ­public service-tv. Geronimo Åkerlund, ­ansvarig utgivare för SVT:s ”ABC”, tycker det är trist att konkurrenten försvinner och säger att Stockholm i lokal-tv är ”beklagansvärt underbevakat”.

Det var inte många minuter TV 4 ägnade åt Stockholm i rutan i går.

Från nästan ingenting till absolut ingenting.

Så in i helvete pinsamt, TV 4!

Att Fredrik Reinfeldt inte betalar tv-­licens i sin tjänstebostad är en skitsak. ­Herregud, klart det ingår i en statsministers jobb att hålla koll både på läget i världen och hur hans eget liv ser ut i Kanal 5:s ”Partaj”…

I kväll ser jag ödesmatchen, VM-kval i fotboll Sverige-Österrike, i Kanal 5.

Ja

”Niklas mat”, SVT. Det sprakar inte minst bildmässigt av berättarglädje. Bästa säsongen hittills.

Nej

Viveka Hansson. TV 4-chefens nervösa svar i egna ­lokalnyheterna om att inflyttade stockholmare hellre vill se ­nyheter från landet var … rent ut sagt idiotiskt!

Hollywoodfruar kan ha dildopartyn i TV3 utan att ett ögonbryn höjs.

Men när ”brasiliansk vaxning” nämns i SVT stiger rodnaden snabbare än man hinner säga ”public service”.

Det måste kännas både smickrande och påfrestande att publiken engagerar sig så känslomässigt i allt SVT gör. Det rasas i kommentarsfält när OS köps av Viasat, en tv-meteorolog skaffar mustasch eller folkkära programledare byts ut.

Vi känner att SVT ägs av oss alla – genom tv-licensen. Det är också den äldsta kanalen – lite stelare, värdigare, förhoppningsvis smartare.

Men kanske får vi leva med att även farfar SVT vill ta en mojito och dansa till EDM-musik med trosorna på huvudet ibland?

Bättre än så kan jag inte förklara inköpet av dokumentären ”Jag vaknade upp och var gay” som sändes vid tidpunkten i tablån (SVT2 kl 18.00) där diverse trivsamma djur- och Hitlerdokumentärer brukar hamna.

21-årige Kris gjorde en kullerbytta utför en slänt, drabbades av stroke och vaknade upp med förändrad sexualitet. Från rugby och motorcyklar till rosévin och hårfrisering på ett ögonblick.

Han besöker mer eller mindre tvivelaktiga forskare för att bevisa att stroken ”gjort honom homosexuell” och att det inte bara är en befintlig del av honom som väckts till liv. Ex-flickvänner intygar att han inte ”såg ett dugg gay ut” innan förändringen.

Det är provocerande ytligt. Frågan om hur strokes kan ändra människors personlighet och relationer är viktig och värd en intelligentare behandling.

Nästa skämskudde dök upp i charmiga, men förvirrade, ”von Svenssons kläder” (SVT1). Temat för kvällens avsnitt var att undersöka hur svenskar klär sig för att få ligga. Programledarna Karin Winther och Niklas Källner besökte bibliotek, en golfbana (?) och Lasse Kronér (eftersom han hamnat på en sexig-lista ett obskyrt företag beställt i pr-syfte).

De träffar också designern Iman Aldebe som skapar glamourösa slöjor, men som ibland kan sörja att turbanerna döljer hennes nyfriserade hår.

– Som att göra en brazilian wax när man inte har nån att visa den för, skämtar Winther.

Nja. Snarare som att göra en orimlig liknelse om rakade könsorgan.

Torsdag kväll ser jag ”The Americans”, TV8 22.15.

Ha!

”New girl” (TV4) för karaktären Schmidt (Max Greenfield).

Gah!

”Halvvägs till himlen” (TV4) har växt från haveri till ganska roligt.

Skickliga komediennen Malin Åkerman lyser i ”Trophy wife”.
Den korkade titeln däremot, lär inte göra serien några förtjänster.

 
Vi börjar bli bortskämda med svenskar i utländska storserier.
Alexander Skarsgård i ”True blood”, Gustaf Skarsgård i ”Vikings”, Bill Skarsgård i ”Hemlock Grove”, Rebecca Ferguson i ”The white queen”, Joel Kinnaman i ”The killing”, Matias Varela och David Dencik i ”Borgias”, Katia Winter i sprillans nya ”Sleepy Hollow”…
(Michael Nyqvist i ”Zero hour” pratar vi inte om.)
Och sedan har vi ju förstås Malin Åkerman (som med lite god vilja kan kallas för svensk).
Hon gjorde en bra biroll i Lisa Kudrows kortlivade men fantastiskt roliga HBO-mockumentär ”The comeback” 2005, och har sedan dess växlat hollywoodska storfilmer med gästroller i diverse komediserier.
Och nu är hon frontfigur för nya ”Trophy wife” i Kanal 5.
Åkerman spelar Kate; en kvinna som gifter sig med en äldre man (Bradley Whitford), och får två exfruar och tre ungar på köpet.
De första avsnitten är inte klockrena, och barnrollerna är av traditionell irriterande sitcomsort. Men energin är tilltalande, och råmaterialet till en smart och rolig skildring av komplicerat modernt familjeliv finns där att förädla.
Och framför allt är Åkerman lysande.
Synd bara att serien har fått en titel som nedvärderar hennes sympatiska rollfigur till en bimbo.

 
Framstående veteranfeministen Ebba Witt-Brattström var säsongens sista intervjuobjekt i SVT:s ”Min sanning”.
En klok och intressant kvinna från ett garde som vi yngre generationer har mycket att tacka för, som sa många bra saker om feminism förr och nu, och fullkomligt dödade de kritiska frågorna genom att kort och koncist visa strupen.
Jag studsade dock på en sak; både Witt-Brattström och programledaren Niklas Ekdal pratade om rätten till ”smärtfri förlossning” som något som drevs igenom på 70-talet.
Vänta… Vad?
Finns det en rätt till smärtfria förlossningar att hävda?
Är det i så fall Sveriges hemligaste, minst utövade rättighet?
Eller totalt skitsnack?

 
I kväll: ”von Svenssons kläder” i SVT1.

Kul
”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) håller faktiskt fortfarande.

Trist
Alltså tempot i ”Miljonlotteriets pengarna på bordet” (TV4)… Väck mig någon.

Karolina Fjellborg

En sluten värld.
En kamera som fångar allt.
Det gör filmen om Svenska Akademien till ren magi.
En av mina absoluta favoritfilmer handlar om Anders Björck. Det är inte hälften så märkligt som det först kan verka. Dokumentärfilmen ”H:r landsövding” från 2008 av Måns Månsson är inget annat än ett mästerverk. Med svartvit foto, en utsökt rytm och tyst närvarande kamera lyckades man fånga det komiskt absurda i en helt vanlig landshövdings helt vanliga yrkesutövande. Anders Björck sår en åker, klipper något band, rastar sin hund. Allt fångat ur ett oklanderligt ”fluga-på-väggen”-perspektiv.
Därför ylade jag av lycka då jag förstod att Måns Månsson jobbat med fotot i Olavi Linnas dokumentär om Svenska Akademien. Jag blev inte besviken.
”Snille och smak – En film om Svenska Akademien” är nämligen en liten pärla.
Olavi Linna har hittat en utsökt ton. Varmt och entusiasmerande lyckas man skildra en sluten värld, full av excentriska och intressanta personer. ”Det är alltid intressant att lyssna på människor som kan mycket”, säger Kristina Lugn vid ett tillfälle i filmen. Precis så känns ”Snille och smak”.
Men krockarna är det som är bäst.
När fotot – stillsamt och milt absurdistiskt – kolliderar med vad som sägs (ofta högdraget och självmedvetet) uppstår magi. Den krånglande kopiatorn, Peter Englunds Spotify-listor, det eviga uppdragandet av väggklockan. Eller när ledamöterna under kristallkronorna får lära sig hjärt- och lungräddning.
Måns Månsson är en ögonblickens mästare. Genom att bara finnas där med kameran så fångar han de stilla ögonblicken mellan de stora händelserna. Vi får se Peter Englund minuterna innan han ska redovisa årets litteraturpristagare. Klockor synkroniseras, manus läses en sista gång, en mikrofon riggas. När han kliver ut till den samlade presskåren klipper Månsson. Det där kan vi redan, det där har vi redan sett. Det är de små ögonblicken, arbetet bakom kulisserna som ligger i fokus. Precis som i mästerverket ”H:r landshövding” och för all del SVT-serien ”Kommunpampar” finns det något tragikomiskt över alltsammans. En sorts vardagslunkande i en värld som ligger oerhört långt ifrån de allra flesta svenskars verklighet. En värld som är pedantisk och spännande och absurd – och väldigt vacker.
Lördag 5 oktober tittar jag på ”Breaking bad” (Netflix).

HURRA 1

Veronica Maggio hos ”Skavlan” (SVT1).

HURRA 2
”Kändisbarnvakten” (Barnkanalen). Lysande ung-tvmed en superbra Dogge Doggelito som värd.

Två nya serier började bra i Kanal 5 i går.
Satsa förslagsvis på nyare ”Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D.” – som vi ännu inte vet kommer att göra oss besvikna.
För att ”Under the dome” kommer att göra det är redan dokumenterat.

 
Hett efterlängtade ”Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D.” visas nu i Kanal 5 förnämligt tätt in på den amerikanska premiären.
Serien är en sorts spinoff till Joss Whedons biosuccé ”The avengers”, i vilken nördfavoriten fortsätter att utveckla sin vision av Marvel Comics universum. Även om det här inte handlar om några superhjältar, utan om en grupp helt mänskliga agenter, som har i uppdrag att utreda diverse fall av suspekt aktivitet, för att skydda allmänheten mot labila typer med otyglade krafter.
Pilotavsnittet var lovande, och höll bitvis nästan filmkvalitet. Whedons karaktäristiska humor och serietidningskänslan är på plats, och Clark Gregg – som repriserar sin roll som den förmodat avlidna Phil Coulson – är bra som limmet som håller ihop den missmatchade gruppen agenter.
Oklart dock, hur länge man kommer att orka med de två britterna i gänget, som har en krystat gnabbande jargong och ett så övertydligt brittiskt uttal att det nästan är provocerande.

 
”Under the dome” börjar med ett lite annat utgångsläge.
För medan ”Agents of S.H.I.E.L.D.” startar omgiven av mycket positivt surr, har de glada tillrop som till en början omgav ”Under the dome” – som hade premiär i USA redan i juni – definitivt tystnat.
Serien – som är en filmatisering av en Stephen King-bok och handlar om hur invånarna i en liten stad plötsligt avskärmas från omgivningen av en stor transparent kupol – är nämligen ett typiskt exempel på vad som händer med en amerikansk serie som till en början går så bra att tv-bolaget bakom bestämmer sig för att göra flera säsonger av en story som egentligen bara räcker till en.
Avsnitten fylls med nonsens, säsongen slutar med en cliffhanger, och tittarna – som väntade sig svar – blir förbannade.
En typiskt amerikansk tv-sjuka som sällan drabbar europeiska produktioner.

I kväll: ”Wentworth” i C More Series.

Ja!
Alla talar om ”Homeland”. Men ”The Americans” (TV8) förtjänar också en plats i solen bland spiondramer.

Nej!
Såg på ”Debatt” (SVT1) om den friande domen i våldtäktsmålet i Tensta – och fick höra precis vad jag förväntade mig av Leif Silbersky. Han förnekar sig aldrig, karln.

Karolina Fjellborg