”Alla tiders hits” har gjort framsteg sedan premiären.
Men allt snack om appen och Twitter exkluderar och irriterar.

 
Inför starten 2010 lät ”Så mycket bättre” som något av en kopia av SVT:s ”Stjärnorna på slottet”.
Men så fort det första avsnittet var sänt stod det klart att TV4:s program var någonting helt annat, och stod stadigt på egna ben.
Tre år senare har historien upprepat sig.
Fast med en lite annorlunda utgång.
För inför starten förra lördagen lät ju ”Alla tiders hits” onekligen som ett program som skulle försöka rida på ”Så mycket bättres” framgångsvåg.
Tills det första avsnittet var sänt, och det stod klart att SVT:s program var någonting helt annat – vars egna ben var ganska svajiga.
Gårdagens avsnitt var i och för sig bättre än förra veckans.
Den beryktade appen syntes nu i bild, programledarna hade blivit varmare i kläderna och hela produktionen kändes något tajtare. Vinnarlåten – Panetoz version av ”När vi två blir en” – var en omedelbar hit. Och Karin Adelskölds replik till det twittertroll som kommenterade hennes figur och klädsel – ”Hold in, push up, fuck off” – var snabb och genial.
(Så synd bara att hon trots allt såg lite obekväm ut i sin tajta klänning nästa gång vi fick se henne i bild.)

 
Men stabilt är det fortfarande inte.
Dels är ju själva grunden för omröstningen lite oklar. Är det alla tiders bästa svensktoppslåt som ska röstas fram? Eller programseriens bästa cover?
Man kan rösta på lite både och, men mest på själva låten i sig, tror jag att Adelsköld sa i går. Typ.
Fast det är väl inte alls det vi egentligen gör nu? Det är väl ändå nytolkningarna vi hör? Och betygsätter?
Men framför allt tjatas det för mycket om vad som händer på appen och Twitter.
Det känns ängsligt och blir inte bra tv – utan snarare exkluderande för oss som inte sitter med telefoner och plattor i högsta hugg.
Och när betygsättningen på appen – som delas upp efter både åldersgrupper och geografi – ska redovisas blir det surrigt och fragmentariskt.
Skruva upp musiken – tona ner appsnacket.

I kväll; mysdeckaren ”Father Brown” i TV8.

Snyggt
Berit Krantz fick en ny chans i ”Postkodmiljonären” (TV4), efter att tidigare ha blivit utslagen av den omskrivna omöjliga frågan – och gick hem med 90 000 kronor till.

Slött
Det regnar karibiska klichéer i ”Mord i paradiset” (SVT1).

Karolina Fjellborg

Har vi hört det förut?
Jo.
Men ”Brottskod” lyfter mot alla odds.
”Bildsatt radio” – det var skällsord på journalisthögskolan och syftade till dåligt gjord tv där man bildsätter nyheter med genrebilder som inte tillför något värde.
TV3:s ”Brottskod” är ju just detta. Männen bakom de mest lyckade avsnitten ur Sveriges radios ”P3 Dokumentär” gör nu om sina mest lyckade dokumentärer för tv. Vi har hört allt förut. Dramaturgin, vittnena, nyckelpersonerna – alla säger de samma saker som de redan gjort i radio, men nu i tv. Allt är en upprepning, ingen uppgift ny. Snarare nedkortat och något förenklat jämfört med originalet.
Ändå är ”Brottskod” oemotståndligt. Och funkar fint. Och det handlar om just HUR de bildsatt radion. Fotot är makalöst. Det adderar verkligen ett djup, stämning, detaljer. Polisens dokumentära bilder varvas med hypersnygga, smart ljussatta, snyggt glidande bilder.
Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson har haft all research klar, berättelsen formulerad, dramat förpackat. Istället har de kunnat lägga ner all energi och alla pengar på det visuella – på foto, på redigering, på stil.
Resultatet är så läckert och kvalitativt att det är svårt att inse att man tittar på ett TV3-program. Jag har ofta klagat på att allt i TV3 ser så grått, matt och blekt ut. Som att London-kodningen komprimerar allt till en pölsalik slutprodukt där ingen färg kan slinka igenom oupptäckt.
”Brottskod” har dock hittat kryphålet och tar sig igenom som det läckraste i kanalens historia.
Förra veckans fascinerande berättelse om Trustor-härvan trumfades nu med en genomgång av den Tommy Lindström-osande konstkuppen på Moderna Museet 1993. Effektivt, snyggt, gediget – och rasande spännande. Trots att man har hört allt förut.

Karin Andersson i såsduell med en majonnäsmarodör. Nu handlade det om rödvinssås.
Det är en tävling utan minsta nerv. Kockarna är omöjliga att identifiera sig med. Trots den dramatiska redigeringen och den pampiga musiken står ”Kockarnas kamp” känslomässigt och stampar.
Det är som ”Sveriges mästerkock” utan charm.
Som grädde på moset åkte den mest karismatiska deltagaren ut i går. Karin Anderssons rödvinssås var lika bra som Jonas Lindgrens enligt juryn. Men Lindgren var snabbare. För oss var det omöjligt att avgöra, vi kunde inte smaka, vi fick lita på att allt gick rätt till och vi kunde egentligen inte bry oss mindre.

I kväll missar jag inte ”Skavlan” i SVT.

KLAS LINDBERG

HE!

”Breaking news” är i sanslös form i Kanal 5.

EH?

”Sveriges bästa äldreboende” blev ingen ”Klass 9A” direkt.

Den bästa humorn är mer eller mindre obehaglig.

Så långt har komediserien ”Halvvägs till himlen” rätt ambition.

Den nya TV4-satsningen handlar om kyrkoherden Albin (Johan Glans) som kommer till en konservativ församling i Skåne där han möter starkt motstånd, på gränsen till sadistisk mobbning, av prästkollegan Jan (Anders Jansson). Nykomlingen bjuder på gudstjänst med afrikansk dans, är charmigt klumpig och har en iPhone med religionsappar.

Duktiga skådespelare som Michael Segerström, Jenny Skavlan och Jan Malmsjö gör biroller, och visst är det lite kittlande att höra den senare tala skånska som Björn Ranelid och se ut som en äldre upplaga av den onda pastor han spelade i ”Fanny och Alexander”.

Men tyvärr överskuggas allt av ”Halvvägs till himlens” stora problem.

Det är nämligen inte roligt. Alls.

Glans och Jansson försöker piffa upp sina platta repliker med lustiga ansiktsuttryck och snubbelhumor. Det är tydligt att tanken är att de ska bära upp serien; två roliga män som bildar ett nytt radarpar på humorhimlen. Men det är varken tillräckligt bisarrt eller underspelat vardagligt för att landa rätt.

När Janssons rollfigur är elak mot Glans blir det inte obehagligt på ett roligt sätt (tänk ”The Office”) utan bara ledsamt.

Nu ska det dock påpekas att jag bara sett de två första avsnitten. Komediserier har en tendens att bli bättre med tiden, när de slipper presentera ramarna för storyn och kan släppa loss sin kreativitet. En av världens allra roligaste serier, ”Parks and recreation”, började ärligt talat blekt.

Kvällens mest gripande tv-ögonblick stod Anna Lindhs pappa Staffan för i Tom Alandhs SVT-dokumentär. På frågan om han tänker mycket på Anna glömmer 82-åringen plötsligt att hans hustru avlidit.

– Det gör vi båda två…tänkte jag säga, men Nancy är ju också död nu. Inte kunde jag tro att någon skulle ge sig på en liten flicka.

I slutändan handlar allt om en ensam pappa och hans lilla dotter.

På torsdag ser jag på KGB-dramat ”The americans”, TV8 22.15.

Ha!

Tom Alandhs grepp, att lämna mordet och mördaren utanför filmen, var en fin hyllning.

Gah!

Ex-ministern Jan O Karlssons omdöme: ”Hon var ju snygg. Och kort, men det är ju tjejer”.

Det är långt ifrån perfekt.
Men en sak är säker.
”Top of the lake” är det snyggaste du kan se just nu.
Vi vet redan vad som är bra. Det har redan skrivits så många gånger på så många ställen att ännu en text knappast behövs. Men här kommer en till. Det kan liksom inte hjälpas. För i sina bästa stunder är ”Top of the lake” (SVT1) något av det snyggaste och visuellt mest fulländade som går att spela upp på en skärm just nu. Jane Campions thriller är något så unikt som en tv-serie som faktiskt tar fasta på att använda tv som just det bildmedium det är. Varje landskapsbild, varje helikopteråkning över ett dimhöljt berg är en del av historien. Det ger stämning så tät så att man knappt kan andas. När ”Top of the lake” är som bäst känns det som en mästerligt fotad blandning av ”Brottet” och ”Twin Peaks”.
I Sverige har tittandet fått anses vara okej för en så pass smal serie (premiären sågs av strax under 400 000 tittare och har sakta sjunkit avsnitt för avsnitt, enligt MMS).
Med det inte sagt att det inte finns svagheter. Det gör det. Man kan väldigt lätt ha invändningar mot Campions mansporträtt (det finns bara två sorter – råa busar eller latteveklingar) och vissa vändningar känns mest planterade för att skapa mystik – inte för att bära historien framåt.
Det finns dock ett problem. Och det är huvudpersonen Robin Griffin (Elisabeth Moss) själv. ”Mad men”-stjärnan gör inga större fel, är ingen katastrof. Men i ett drama som bygger så mycket på känslor är det mer än lite problematiskt att Moss aldrig lyckas få oss som publik att känna med henne. Eller för henne. Vi förstår hennes bakgrund med övergrepp, vi förstår hennes bevekelsegrunder, vi förstår att hon tar sig an fallet med Tuis försvinnande på ett personligt plan. Men vi känner det aldrig. Jag är en blödig tv-tittare. Kan grina till det mesta. Men det är något med Elisabeth Moss stela sätt att spela polisinspektören som gör att känslorna aldrig går fram. I en serie som bygger så totalt på att vara fullproppad med starka karaktärer är det både synd och störande att den minst intressanta personen är den vi får se allra mest av.
Tisdag 10 september tittar jag på ”Kommunpampar” (SVT1).

Hurra!
”Felix stör en ingenjör” (TV4 Play). Ledigt, intressant och härligt spontan tv.

Nja…
”Duck dynasty” (Kanal 9). Som en blandning av ”Den sista färden” och ”Jersey Shore”. Motbjudande.

Tv-tittande har en egen tyngdlag som gör att vi sjunker ner i fördärvet.
Därför är ”The bachelor” min hemliga last.

I nästan allt mänskligt finns det en slags tyngdlag som drar oss från det goda mot det onda.
När vi egentligen borde äta sallad och kokt kyckling blir det pommes frittes och en fet köttbit.
När vi borde springa milen sjunker vi allt längre ner i tv-soffan i fläckade mjukisbyxor.
Medan Rapport rullar tittar jag på ”Kändishoppet”.
Och när jag borde se ”Babel” fastar jag framför min last – ”The bachelor”.

Det är som att tv-tittandet har en egen tyngdlag där vi faller ner mot det allra sämsta.

Det jag ser är inte direkt vackert utan rätt obehagligt.
Från dag ett, när kvinnorna gör entré i den ena balliknande kreationen efter den andra, positionerar de sig direkt. Går till attack.
De kan spelet.
De ”starka” ger sig på de ”svaga”.
De gaddar i hop sig, psykar, mobbar varandra.
Det som får denna iscensatta fritidsgård att skilja sig från en internatskola är att kvinnorna inte bränner varandra med strykjärn.
Vad vi får se i alla fall.
Men de skulle nog gärna vilja.
I kvällens avsnitt ville exempelvis den beräknande modellen Courney ”slita huvudet” av hennes blonda konkurrent.

Hur realistiskt är det att EN kille ska ha ett tiotal kvinnor som inte vill någon annat än att gifta sig med JUST honom, i den här 16:e säsongen vinmakaren Ben.
I varje avsnitt är det någon eller några kvinnor som totalt bryter i hop. Hulkar och gråter hejdlöst för att de inte fått tillräckligt med tid med The bachelor, de känner sig utsatta i gruppen. Och sedan gråter ännu mer när de så överraskande (för dem själva) inte får en röd ros den kvällen.
”Whaaat´s wrooong with meee”, snyftar de i limotaxin när de lämnar huset.
Courtney sitter belåtet kvar i soffan och dricker en klunk av rödvinet och njuter.

Newton må ha upptäckt tyngdlagen.
Jag väntar fortfarande på den som kan häva den.

I kväll ser jag på ”Nya ensam mamma söker” på TV3 och ”Idol” på TV4.

HELENA TRUS

YES!
Jo, det är väldigt underhållande att se människor flyga vind för våg från en trampolin och landa på ansiktet i ”Kändishoppet”. #tyngdlagen

NO!
Varför är Jessica Almenäs bara i morgon-tv på söndagar? Jag vill se henne varje morgon i TV4. Hon är proffsig, smart och varm!

Regel nummer ett:
Ett underhållningsprogram bör vara – underhållande.

På förhand låter SVT:s nya lördagssatsning ”Alla tiders hits” som en given succé. Konceptet känns igen lite lätt från ett framgångsrikt program i en konkurrerande kanal: några av Sveriges största artister, både i den folkkära genren och den mer kreddiga, ska tolka Sveriges största hitlåtar. Det sänds dessutom live på bästa sändningstid. Och populäre Niklas Strömstedt är programledare.
Det finns många sätt att misslyckas med ett nytt program. Men att lyckas göra ett underhållningsprogram så tråkigt som ”Alla tiders hits” är något av en bedrift. Det var långt ifrån livat i tv-husets studio ett under premiären i kväll.
Presentationerna av artisterna är en massa måste-information, feedbacken från publiken efter framträdandena är helt meningslös och pratet om all kul statistik i programmets app är inte alls kul om man inte får den presenterad i rutan.
Dessutom är intervjuerna som Niklas Strömstedt gör med artisterna innan de går på scen är totalt intetsägande. Det blir någon slags allvarligt småprat om låtarna, men på för kort tid för att kunna komma på djupet.
Det är som en fest där alla gäster har fått ett tråkigt besked innan de skulle gå hemifrån, men anstränger sig och går i alla fall.

Samtidigt i TV4 vet glättigheten inget slut.
Premiären av ”Körslaget” var i vanlig ordning jubel, bling och gruppkramar. Dogge berättar att han inte inte vill ha någon i sin kör som inte ler, Anna Book är ”golvad av kärleken” i programmet. Alla känslor är utanpå, inga sura miner får synas. Det är ett två timmar (!!) långt mys.
Det är långt ifrån den gråa tillställning som pågår i SVT, men jag är ändå tveksam till att den här är att föredra.
Jag tror att de båda programmen hade mått bra av att dela med sig av sina känslor till varandra.

I morgon ser jag ”Babel” (SVT2), som gästas av Johan Persson och Martin Schibbye.

He!
Den enda som försökte få till lite uppsluppen stämning i ”Alla tiders hits” var Karin Adelsköld, som programleder tillsammans med Strömstedt. Hon lyckades inte, men bör få guldstjärna för sin kamp.

Eh?
Det här med att SVT ska vara moderna och flera gånger frågade deltagarna om de hade twittrat något under kvällen? Nejnejnej.

Doobidobidobidoo. Doobidobidobidooooo.

När vi är som mest försvarslösa – mitt i fredagsgroggens dimmor – väljer den att attackera.

En verkligt genuin och sympatisk musikquiz.

”Doobidoo” (SVT 1) är ett program som bara pågår. Men till skillnad från fränder som ”Så ska det låta” har den inte stagnerat. Den har heller inte gjort någon spektakulär modernisering som ”På spåret”.

Det är fortfarande brett och folkligt, men med små subversiva nålstick.

Vad sägs om att associera fritt till Kraftwerks ”Tour de France”-omslag? Vid det laget tycks programledaren Lasse Kronér ha hamnat utanför sin bekvämlighetszon.

– Den här låter likadant som alla andra Kraftwerk-skivor, säger han med ett avfärdande leende.

Vi hamnar hos artister som knappast är obskyra, men ändå valda med intelligent omsorg. Från Human league och Torgny Melins till Ray Parker Jr (”Ghostbusters”) och Icona Pop.

Vi bjuds även på arkivklipp som inte känns uttjatade, med bland andra Jon Skolmen, Benny Hill och från tidernas mest oglamourösa och Manchesterbruna gala, nämligen Grammis 1971.

När drömmen om en svensk musikfrågesport i brittiska ”Never mind the bollocks” anda känns både hopplös och överspelad är det överraskande nog de vettiga quizmakarna bakom ”Doobidoo” som inger viss tröst.

Det kan behövas när man ger sig in i den ångestfest som är svenskt VM-kval. Kanal 5 är i det stora hela en habil leverantör av tv-fotboll.

Däremot är det obegripligt hur de allra mest populära matcherna får så färglösa kommentatorer – utan känslor, spirituella formuleringar eller fängslande kunskaper.

Att se Sverige spela blir enbart jämntjock slentrianpatriotism där laget hyllas/sågas beroende på om de vinner eller förlorar.

När de samtidigt bevakar de övriga matcherna i gruppen utan att nämna vilka som gjort målen tycker jag att det är riktigt slappt.

I kväll ser jag ”Tinker, tailor, soldier, spy” (TV 4 22.15) och ser om jag äntligen lyckas förstå vad den handlar om.

Ha!

Simon Dale från Wales som ska bygga en Hobbitby på Muskö, enligt SVT:s lokala ABC-nyheter. Briljant.

Gah!

Tyvärr förutspår jag att byn kommer floppa eftersom hobbitar är rätt sällsynta i verkligheten.

Det är radio förvandlad till tv.
Och det är rafflande.

Det är lätt att som kvällstidningsjournalist odla en nästintill osund fascination för brottsfall. Jag har närt min under flera år. Men jag tror inte att det är mitt överdrivna intresse som gör att jag gillar ”Brottskod” i TV3 så mycket.
Det beror på att det är så vansinnigt snygg tv.
Alla som har lyssnat på några avsnitt av P3 dokumentär kommer att känna igen sig. Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson var med och skapade det programmet, och har nu flyttat över sin skickliga berättarteknik till tv.
I ”Brottskod” tar de sig an Sveriges mest spektakulära brottsfall. Första avsnittet handlade om Örnligan, som med Liam Norberg i spetsen genomförde det största rånet i svensk kriminalhistoria. Andra avsnittet behandlade Trustor-härvan. Det tredje, som sändes i går, handlade om helikopterrånet i Västberga, där rånarna fick med sig 39 miljoner kronor i kontanter i en kupp som kom att bli en världsnyhet.
Alla tre är utan tvekan uppseendeväckande fall.
Men av förklarliga skäl finns det ofta ganska lite bildmaterial. Det är på sin höjd några ryckiga filmsnuttar från en övervakningskamera som de har att jobba med.

I en intervju på TV3play.se berättar Kristofer och Fredrik att de jobbat mycket med det visuella, till exempel hur intervjupersonerna är placerade i bild. Det märks. De mörka och ofta spatiösa intervjumiljöerna spär på dramatiken. Varvat med svartvita klippbilder på Stockholmsmiljöer blir känslan ibland nästan filmisk. Det gör att ”Brottskod” inte lider av att det finns bristfälligt material från själva händelserna.
Dessutom stärks programmen av att de lyckats få så många personer, både poliser, offer och dömda gärningsmän, att berätta så utlämnande om sina upplevelser i de olika fallen.
Det enda jag kan sakna är att få komma ännu närmre inpå gärningsmännen.
Men det är kanske lite väl mycket begärt.

I kväll blir det ingen tv, men i morgon tittar på ”Apflickorna” (SVT2).

JA
”Sveriges bästa äldreboende” (SVT1) är fint och sorgligt.

NJA
En femtonde säsong av ”Lyxfällan” (TV3) känns inte så lockande.

Han kom.
Han talade.
Men sen då?
Man får anta att det är ovanan. Presidentbesök av det här slaget är vi inte bortskämda med i Sverige. Därför vågade inget mediehus göra annat än pressa alla reglage till max och tävla om vem som kunde vara mest Obama-superlive.
Resultatet när en hel yrkeskår bevakar exakt samma sak? Lite… blandat, om man säger.
Som alltid när alla ska fylla så mycket tid som möjligt – utan att ha material för det – blir det snömos tills det sprutar ur öronen. Sämst i klassen är ”Rapport” (SVT). Stackars Claes Elfsberg får sitta och säga saker som ”alla har stora gula lappar på sig, är det någon slags ackreditering?”. Marianne Rundström sitter och funderar högt huruvida hon just skymtade Condoleezza Rice eller inte (”jag undrar om inte jag har rätt?”). På den nivån. Hela dagen lång.
Långa livesändningar ÄR svårt, men ibland är det så illa att man undrar om man lever i ett land eller i ett skämt. Stort pådrag när ett skarpladdat vapen hittas på ett hotell. En svensk säkerhetsvakt glömde sin pickadoll (kompetent!). Ytterligare pådrag när en hoptejpad kartong hittas utanför ett varuhus. Sedan trycks in 100 journalister i ett litet rum, där de får strikta order om vem som får ställa frågor. Obama ler och pratar om svenska hockeyspelare men ser trött och pressad ut.
Men så börjar han tala. Och för en stund är alla invändningar som bortblåsta. För till skillnad från svenska politiker, vars pajasaktiga medieträning mest verkar gå ut på att alltid vilja komma undan, försöker Obama aldrig komma undan. Han resonerar öppet. Diskuterar. Ser ut att tänka högt. Ett superproffs. Och bredvid står Reinfeldt, blir kallad vid förnamn och ser ut som att han ska explodera av stolthet.
Sedan går de ned från podiet och allt blir kaos igen.
Den surrealistiska bubbla som uppstår när alla sänder live och journalister – i brist på annat – ska intervjua andra journalister (”vi vet inte vad de talar med varandra om nu, men vi har fått gå igenom ännu en säkerhetskontroll”) är en egen organism. Live är live – även när inget händer. Efteråt känns det mest tomt.
Vad kom det – egentligen – ut av all upphetsad liverapportering?
Lärde vi oss något? Blev vi så mycket klokare?
Fan vet.
Torsdag 5 september  tittar jag på ”Breaking bad” (Netflix).

Hurra 1
Karin Magnusson (Aftonbladet TV). ”Lyllos Obama som får träffa Alliansens partiledare”. Onsdagens bästa tv-replik.

Hurra 2
Nyheten att ”True blood” (SVT) lägger ner efter nästa säsong. Äntligen.

Han är en viktpendlande, elak tjockis förälskad i sig själv och jättepenisar.

När James Franco åker på stryk är det kollegan Jonah Hill som får flest blåmärken.

Tidigt på morgonen svensk tid sändes ”The roast of James Franco” på amerikanska Comedy Centrals sajt (söndag kväll visas den även på traditionell tv i Sverige).

Hollywoodstjärnan, som är känd för att göra udda karriärval (såpopera, egen realityserie om konst, universitetsstudier), går i fotspåren av skandalstjärnor som Charlie Sheen, David Hasselhoff och Pamela Anderson och låter sig hånas i en komisk gängattack. Skillnaden är att han är en hyllad, framgångsrik multiartist på toppen av sin karriär snarare än en offentlig slagpåse på halvdekis.

Men det innebär inte att attacken blir mindre grov.

– Jag tror att James varken är gay eller straight, han kan inte öppna ögonen tillräckligt för att se vem han ligger med, skämtade Sarah Silverman.

Franco får veta att han kisar och ser puckad ut, gör dåliga filmer, gillar sex med män och var värdelös som Oscarvärd. Men alla svingar vilt mot varandra. När Franco går upp för att ge svar på tal tackar han först sin vän Jonah Hill som för hans skull genomlidit så många skämt om sin viktpendling. Indiskättade Aziz Ansari får höra att han ”charmat publik och ormar i åratal” men gör en lysande comeback:

– Tack för att ni reste tillbaka till 1995 för de där skämten om indier.

Andy Samberg har en intelligent skruv på formatet när han låtsas få in träff efter träff på sina offer, medan skämten i verkligheten är på hans egen bekostnad.

– Din pappa är från Indien och mamma från South Carolina, hur känns det att ha ett unikt perspektiv på hur det är att vara amerikan, din skithög! säger han till Ansari.

Överlag är det humorleverans på absolut toppnivå, med stöd av en stab skickliga manusförfattare bakom kulisserna.

Som en självironisk Franco uttrycker det:

– Det här är min största konstinstallation någonsin. Jag kallar den ”Helskinnat geni under attack” och det här är mitt mästerverk.

Onsdag kväll ser jag ”Uppdrag granskning” (SVT 1) kl 20.

Ha!

”Idol” (TV 4). För fina ungdomar och Kakan Hermanssons stora hjärta.

 Gah!

”Idol” (TV 4). Tanken på att denna jury förväntas utse framtidens artister är beyond deppig.