Det står ”Vardagsrum” på flyttlådan. 

Det är för konstigt.

Det är Kurt Wallander (”KÖÖÖRT”), svenska polisbilar, bönder i svenska bonnakläder, Polenfärjan, ”Biljettautomat” på skylten.
Märkliga saker i en serie där alla pratar brittisk engelska. Kenneth Branagh är Wallander, han och en hel en radda BBC-skådisar rör sig i Ystad-miljöer som om de aldrig gjort något annat.
Men freakigast är ”Vardagsrum” på flyttlådan hemma hos Branaghs Wallander. Efter det kan jag inte längre fokusera på ”Wallander – An event i autumn”.
Det är ju en bisarr sak som BBC och Branagh pysslar med här. Jamen tänk om vi skulle få för oss samma galna idé. SVT köper rättigheterna till ”Morden i Midsumer”, skickar över en Peter Andersson eller en Peter Haber till det gamla grevskapet för att gå runt som Kommissarie John Barnaby bland mordoffren – och alla pratar svenska. Eller att SF gör en remake på ”Goldfinger”, Persbrandt får spela Bond, M görs av Marie Göranzon och ICA-Paul får kasta hatt som Oddjob.
Vad skulle britterna säga då? Det skulle ha skrattats bort – dumheter att komma här och göra vår grej och till råga på allt prata svenska i brittiska miljöer. Befängt!
Men i Ystad går det och jag tycker nog om det mesta jag ser, det är kompetent och snyggt och bra.
Men det står ”Vardagsrum” på flyttlådan och jag flyr vidare till något som min sommarhjärna enklare kan hantera.

Egentligen ska man väl vara tacksam för att det står ”Vardagsrum” på en flyttlåda i TV4 en sommar som denna. För det är inte mycket annat vettigt som visas på tv. Under semestern har jag löst mitt konsumerande av rörlig bild på annat sätt. Framför allt har jag varit som förhäxad av ”Million dollar listing New York” (sänds nu också i TV3). Svenske Fredrik Eklund (”ÄCKLUND”) är reality-tv:s just nu mest intressanta karaktär och bjuder tillsammans med sina mäklarkollegor på storartad underhållning och en fascinerande inblick i en lätt bisarr värld full av märkliga turer, udda figurer och skyskrapshöga affärer. Häromdagen sändes säsongsfinalen i amerikanska Bravo och därefter en livesänd talkshow där säsongens dramatik och konflikter avhandlades. Är TV3 är pigga nog att sända även denna?

I kväll tittar jag möjligen på sim-VM.

KLAS LINDBERG

TILLÄGG:

He!
Hoppas SVT låter den begåvade Jens von Reis att fortsätta musikresan in i 00-talet. Men vad ska den serien heta?

Eh?
Sista avsnittet av ”Nineties” var inte det starkaste.

Det är möte hos Stasi.

Folksångerskan Dunja Hausmann har ändrat några rader i en låttext och nu ska de analyseras.

SVT fortsätter sin föredömliga satsning på tysk tv med ”Weissensee” (SVT1), ett Romeo och Julia-drama i östtysk miljö.

De värsta åren av ”ostalgie” (nostalgi inför prylar och fenomen från östtiden) är så gott som över, för hur kul är det att köra kartongbilen trabant eller dricka östskumpan Rotkäppchen egentligen?

”Weissensee” skildrar hur det var att leva i Östberlin i början av 1980-talet utan att romantisera estetiken. I grunden är det ett klassiskt drama om två familjer som gått helt olika vägar i DDR-samhället.

Dunja Hausmann är en berömd oppositionell sångerska medan dottern Julia (Hannah Herzsprung) drömmer om ett friare liv bortom murarna. Familjen Kupfer däremot är högt uppsatta inom den kommunistiska statsapparaten, pappa Hans och äldste sonen Falk inom säkerhetstjänsten Stasi medan lillebror Martin (Florian Lukas) är polis. Under en trafikkontroll korsas familjernas öden när Martin stoppar Julia och blir hopplöst förälskad.

Men liksom all bra tv-kärlek är den omöjlig. Martins samröre med en så politiskt opålitlig kvinna riskerar hela familjen Kupfers position.

Det totalitära samhällets nyanser skildras så att det känns i magen. Historien berättas med lätt hand, nästan som en såpa med dramatiska cliffhangers, där livet framstår som ganska härligt tills man faller utanför ramarna. Staten bevakar de mest intima delar av privatlivet, vilket är isande otäckt och komiskt på samma gång.

”Weissensee” skildrar inte bara den sociala kontrollen, utan även hur olika individers livsval kan få så avgörande betydelse.

Martin betraktas som familjens svarta får eftersom han vägrat göra karriär som sin far och bror:

– Jag är inte beredd att göra det som krävs, säger han.

Hans val av samvetet framför makten borde vara en tankeställare även i dag. Kampen för att leva ett vettigt liv i ett omänskligt samhälle går vidare, om än på nya sätt.

”Weissensee” är dock framförallt ett helt bedårande stycke tv-dramatik.

På fredag ser jag ”The goonies – dödskallegänget” på Sjuan kl 21.

Ha!

”The Killing”, säsong 3 på Netflix. Peter Sarsgaard som dödsdömde Seward och Bex Taylor-Klaus som lesbiska gatubarnet Bullet är magnifika.

Gah!

Att lysande dokumentären ”Senna” (SVT1) och fina kärleksfilmen ”Laurence anyways” (SVT2) krockar i tablån är trist.

Med mindre än en minut kvar av sändningen lägger sig Måns Zelmerlöw platt framför Jonas Gardell.
Och det med rätta.

– Välkommen till ”Allsång på Skansen” – sommarens stora kärleksförklaring, säger Måns Zelmerlöw.
Och det ska erkännas att den där kärleksaffären känns lite solkig.
Det dröjde fram till det sjätte programmet i hans tredje säsong av SVT-succén innan Måns tvingades leda en allsång i hällregn.
Det är svårt att känna sig nyförälskad i svensk i sommar när kameralinserna fläckas av regndroppar, publiken sitter invirad i plast och scenen förvandlas till en eventuell dödsfälla. Redan i introt till första allsången är Måns Zelmerlöw nära att göra en praktvurpa i trappan.

Kvällen får inget sommarromantiskt skimmer när inte ens The Sounds lyckas väcka de dyblöta kidsen längst framme vid staketet. Det känns lite ledsamt att bandets första besök på allsången sedan genombrottet för elva år sedan tajmas med årets första höststorm.
Jag är osäker på om en soldränkt supersommarkväll hade kunnat rädda upp att Sean Banan står i folkdräkt och fiser i en mikrofon på scenen, men kanske hade det känts lite, lite mer… naturligt?

Men som i många kärleksrelationer kommer det en ljusglimt, om än övergående. I kväll hette ljusglimten Jonas Gardell.
– Jag ska bli en sång- och dansman, förklarar han för Zelmerlöw.
Sen sjunger och dansar han sig igenom ”Mitt enda liv” från tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Precis som han utlovat på förhand går han all in med änglar och transor. Alla känslor är utanpå och i bakgrunden syns en hissad Pride-flagga.
Det är härligt och sorgligt och festligt och även om det bara är ett underhållningsprogram så känns det för en stund lite större än så.
När sista programminuten tickar och Måns ska återta sin regnvåta allsångsscen faller han pladask vid Gardells fötter.
Det är inte mer än rätt.
Det var ändå Gardell som ägde scenen i kväll.

I morgon tittar jag på ”Uppdrag granskning sommar” i SVT1.

🙂
”Allsång på Skansen” avslutas med att Måns Zelmerlöw skriker ”Happy pride”.

🙁
Jag förstår att Sean Banan är barnens favorit – jag förstår bara inte varför.

Det har inte ens gått en vecka.

Sex dagar gammal får lille prinsen av Cambridge, George Alexander Louis, sin första dokumentär.

Förväntan på den mediala cirkusen ser ut så numera. En kvart efter att den brittiska kungabebisens namn släppts känns nyheten gammal. Alla medier skriker samma sak samtidigt. Alla skämt tröskas igenom på Twitter.

Det är BBC Entertainment som visar extrainsatta ”Born to royalty”, en 90 minuter lång tv-special med anledning av den kungliga födseln.

Naturligtvis finns det inte mycket vettigt att säga om lille George. Pappa William kommer ofta byta blöjor på pojken, tror en av de kungliga ”experterna”. Han vill ge sitt barn ett normalt familjeliv där man lagar mat tillsammans och tittar på fotboll.

– Viktigast, säger en av ”experterna” upphetsat, är att monarkin är säkrad.

Större delen av dokumentären är en historisk återblick på dem som ”på ett sätt är allas våra barn”, där plikt och upphöjdhet via blodsarv är en del av vardagen.

1800-talets drottning Victoria med sina nio barn, alla uppfostrade av barnflickor. Drottning Elizabeths pappa George (han i filmen ”King’s speech”) fick bara träffa sina föräldrar i någon timme efter maten. Elizabeth själv uppfostrades till gott uppförande, blev mekaniker under kriget och statsöverhuvud för ett imperium som 25-åring.

Hon och maken Philip ”hade inte något val” när de lämnade barnen Charles och Anne hemma under sina långa utlandsturnéer. I stället blir barnflickorna viktigast i de små kungligheternas liv. En generation senare, när Diana får William och Harry, vägrar hon lämna dem hemma och blir svartsjuk på deras skötare.

Charles och Diana är fysiska med sina barn, kramar dem och leker med dem. Charles blir den förste kunglige pappan som är närvarande vid sitt barns födsel (prins Philip spelade squash under hans egen).

Vissa saker förändras. Dagens kungabarn kan räkna med kramar och närvarande föräldrar. Men deras viktigaste uppgift är trots allt fortfarande att lära sig ”uppträda kungligt”.

Att lära sig vara intresserade. Se folk i ögonen och hålla fast deras blick.

Det är fascinerande och ganska bisarrt. Först mot slutet slås jag av hur oändligt sorgligt allt är när människosynen sammanfattas av en av de kungliga ”experterna”:

– Vi lär oss vår roll i livet och det är det vi är.

I kväll ser jag ”Pojktanten”, SVT 2 kl 22.15.

Ha!

”Drottningen och jag” av Nahid Persson (SVT2). Se den!

Gah!

Sörjer att härliga ”Work of art” går i graven efter säsongen som SVT2 sänder nu.

Efter kvällens debut i SVT:s ”Sommarkväll” finns egentligen bara en sak att säga:
Rickard Olsson, gå och lägg dig.

Det tar ungefär en kvart.
Sedan börjar Rickard Olsson bli varm i den nya programledarkostymen.
Vilket egentligen är ganska märkligt.
De första femton minuterna av ”Sommarkväll” handlar om att svettas. Skruva på sig. Humma. Harkla sig. Byta plats på benet.

Och humma lite till.
När psykiatern David Eberhard pratar nationella fotbollstrauman ser det nästan ut som att ­rutinerade Rickard Olsson lider i sin fåtölj.
Sedan händer något.
Jill Johnson händer.
När hon kommer in i studion är det inte bara med en kappsäck full av Nashville-historia. Hon verkar också plockat med sig Rickard Olssons självförtroende.

Det finns en och annan ­programledare som brukar skämta i gränslandet för vad som är riktigt rumsrent.
Men få sträcker ut den där stackars gränsen så långt som Rickard Olsson. Och han gör det bra.
Vissa gillar det.
Andra gillar det inte lika mycket.

I veckan stod det klart att Rickard Olsson anmälts för att ha uppmanat en 14-åring att gå och lägga sig under ett gästspel i P4:s ”Karla­vagnen”. Han kommer ­knappast att fällas.
Med Jill Johnson i lokalen börjar jag känna igen Rickard Olsson igen:
– Det finns en country-älskare i oss alla, men hur lockar man fram den utan sprit?
Sedan följer ”Nej, Johnny pippar inte med prinsessan Eva, inte just nu i alla fall”, som presentation av skådespelaren Jonathan ­Andersson (”Känn ingen sorg”).
Och frågan ”Man brukar säga att även apor lär sig av sina misstag. Har du lärt dig något nu?” till Rasmus Östergren, tvåa på listan över personer som haft ”otur” med kundvagn (efter ”Jackass”-gänget).

Med den skakiga inledningen är det rätt härligt att se Rickard Olsson sådär torr och tramsig som man är van att se honom.
Det finns egentligen bara en sak att tillägga:
Gå och lägg dig, Rickard Olsson.
Du är värd all vila i världen efter den här kämpainsatsen.

I kväll ser jag på SVT:s ”Engelska Antik­rundan”.

Christian Ström

En ödesmatch utan dess like.

Två giganter mot varandra.

Men vem överlever?

Efter sju säsonger börjar seriemördardramat ”Dexter” närma sig slutet. Varje onsdagskväll visar C More Series ett nytt avsnitt av den åttonde och sista säsongen och det är svårt att vända blodanalytikern och blodsutgjutaren Dexter Morgan (Michael C Hall) ryggen.

De två senaste säsongerna har varit svagare än väntat. Samtidigt som de enskilda drabbningarna mellan Dexter och nya seriemördare har saknat intensiteten som fanns när John Lithgow var huvudmotståndaren för några år sedan, har det ändå märkts att serien närmar sig ett oåterkalleligt slut – och ens nyfikenhet har stärkts.

De senaste avsnitten har förvandlat Dexter och hans syster Debra (Jennifer Carpenter) till antagonister, men för evigt fjättrade till varandra för att de är syskon, för att de delar fruktansvärda hemligheter – och för att där finns en djupare, skamligare kärlek.

Kanske förgörs de båda. Kanske överlever någon. Det är svårt att slita sig, särskilt när Carpenter bjuder på en så ohämmad passion i sitt spel. Inte minst i gårdagens avsnitt.

Kanske är SVT1 ironiska när man som motdrag till EM-matchen i TV4 bjuder på ”Drömträdgårdar”, en dansk serie från 2010 som mest får en att längta efter Pernilla Månsson Colt, Tareq Taylor och John Taylor i vårens ”Trädgårdsonsdag”.

Deras smågnabbande och tappra försök till trivsel i den skånska vårkylan var så mycket roligare att se än ”Drömträdgårdar” och dess garderobsblomma till programledare, Claus Dalby.

Tablåläggningen i vissa kanaler är ett roulettspel. Det blev särskilt tydligt i går kväll när TCM bjöd på ett stycke 70-talsfilmhistoria med ”Fågelskrämman” vid niosnåret. Två timmar senare kunde TV4 Film erbjuda… ”Fågelskrämman”. Och bara så att ingen skulle missa festen körde TCM filmen igen vid ett i natt. Gene Hackman har aldrig varit populärare.

I kväll ser jag Hitchcock plåga Tippi Hedren i ”Fåglarna” (SVT2).

Ach nein

Den retfulla rullningen i fotbolls-EM.

Ach so

Gripande när supportrarna tackade laget efter matchen.

Stefan Hedmark

Det är en hopplös kärlek.

Italien fortsätter att bete sig som en idiot – men jag förlåter allt.

”Han smörjer kråset och löser kriminalfall med samma intensitet”.

Så presenteras ”Kommissarie Montalbano” (SVT1), en italiensk kriminalserie som med sin mix av brott, buskis och lägrande av vackra kvinnor blivit en nästan lika klassisk sommartradition som ”Morden i Midsomer”.

Det är naturligtvis ett galet frosseri i klichéer – i år kryddat med en dubbning av svenska Lina Perned (hon kan inte tala italienska) som är outhärdligt otajt.

Men det italienska temat började redan tidigare under kvällen med matserien ”Två hungriga italienare” (SVT 1). Vännerna Antonio Carluccio och Gennaro Contaldo åker runt i sitt födelseland som de inte bott i på 50 år och äter mat.

De jovialiska farbröderna ger sig ut på en odyssée genom den italienska mansrollen, först i den lilla byn Vallinfreda där kvinnorna ”tänder på att se män äta”.

De möter Alessandro, en av dessa ”uomini duri” (hårda män) som kräver att maten står på bordet kl 13 och då får mamma, syster och fru samarbeta och fixa det.

– En idealisk tillvaro, tycker farbröderna. Som den gamla goda tiden när alla visste var de stod.

Byns män tävlar sedan i att äta och den som går upp mest i vikt vinner.

I staden Rom finns det däremot män som gymmar, är hemmamän och frånskilda med barn. Först behandlas de med lätt förakt (”de försöker förstöra allt vi byggt upp”) men sen kommer herrarna fram till att machoitalienarens tid är över och att det är bra.

– Med en kvinna som jobbar har ju mannen mer tid att träffa sina vänner.

Ridå. Tröttast blir jag på BBC som ligger bakom denna röra av fejkcharm och mossig mat. Det krävs några flaskor prosecco och Ettore Scolas ”En alldeles särskild dag” (1977) för att återfå tron på mitt kantstötta förhållande till Italien.

”Allsång på Skansen” då? Efter Håkan Hellströms käftsmäll för några veckor sedan känns allt annat medelmåttigt. Men Nic Schröders glädje i gamla sommarplågan ”Hej hej Monika” var smittande.

I kväll ser jag semifinalen mellan Sverige och Tyskland i fotbolls-EM (TV 4, kl 20.20).

Ha!

Kenne Fant spelar hunken Heikki i ”Livet i finnskogarna” (1947) som förför horder av kvinnor bland tallarna. Skön eftermiddags-tv på SVT1.

Gah!

Hans tillkämpade finska accent var dock inget att hänga i julgranen.

I en tid då man inte ens kan ta en kopp te utan att det ska tolkas som ett ställningstagande så är det lätt att tappa hoppet.

Misströsta inte – det finns en motståndsrörelse mot den våg av ”som Berlin fast i Sverige” som sveper in i över oss.

Den kallas ”Lotta på Liseberg”.

Under långa perioder av mitt liv så har TV6 klockan 19.00-21.00 varit det enda som hållit mig borta från vansinnets rand. När jobbet sugit, kärleken kärvat och framtiden varit osäker så har dubbelavsnitten av ”Family guy” och ”Simpsons” funnits där – varje vardag.

Det finns något genuint avslappnande med tv-rutiner, en lugn hamn i en annars stormig tillvaro. Tv:n kräver ingenting av en, och med sina favoritprogram vet man vad man får.

Jag gissar att det är den känslan ”Lotta på Liseberg” (TV4) vill framkalla: En trygg punkt där alla är välkomna och där ingen behöver känna sig utanför eller ensam.

På så vis är ”Lotta på Liseberg” en succé – att titta på det är som att få en lång, varm kram av en jättestor hund. Lotta Engberg känns som den bästa kompis man någonsin haft och till och med de ansträngt ekivoka skämten funkar. Jag vet inte riktigt hur, men de funkar.

Ja, programmet har stora brister. Jag menar, att Christer Sandelin år 2013 får stå och sjunga ”Vill ha dej” i livesänd tv får en att undra om inte allt snack om Det Svenska Musikundret har varit lite överdrivet. Och skämskudden när Lotta tvingar Maia Hirasawa att snacka japanska får inte programmet att lyfta, så att säga.

”Lotta på Liseberg” vinner dock på sin äkthet – det utger sig inte för att vara något annat än vad det är. Uppfriskande pretantionslöst i en tid då allting håller på att hipsterifieras, då även de mest banala saker ska ha en ”en air av Brooklyn” eller vara ”kinda New York-ish. Med ”Lotta på Liseberg” får man vad man ser, varken mer eller mindre. Ingen försöker tuta i en att det finns en djupare mening, att programmet är identitetsbyggande eller något annat nonsens.

”Lotta på Liseberg” bara finns, som ett slags tv-mediets hötorgskonst. Det behövs.

I kväll missar jag inte ”Sova med fienden” (TV4, 23.00). Kassisk Julia Roberts. Har hon någonsin varit bättre?

FTW!

Fiona Bruce i ”Engelska antikrundan” (SVT1). Mer förtroendeingivande röst har jag aldrig hört.

WTF?

Året är 2013. Hur kan det fortfarande finnas relkamavbrott?

Söt kvinnlig nyanställd vågar bryta 1870-tals-tabun.

Manlige snygg-chefen får upp ögonen – och öppnar dörrar.

För nya serien ”The paradise” är det säkra kort som gäller.

Det där med varuhus sitter djupt i den brittiska tv-tittarsjälen. På 70- och 80-talen stornjöt hushållen av komediserien ”Are you being served?”, skapad av samma lustigkurrar som senare gav oss ”’Allå, ’allå, ’emliga armén”. Ordvitsarna haglade under de anställdas långluncher på ett fiktivt Londonvaruhus.

De senaste åren har shoppingintresset vaknat till liv igen. Men nu ser det annorlunda ut. Tidigare i år visade SVT ”Mr Selfridge”, den verklighetsbaserade historien om hur en amerikansk affärsman kom till London i början av 1900-talet och grundade ett varuhus där.

Och i går kväll var det premiär för ”The paradise”, där vi under åtta avsnitt kommer att få följa lantflickan Denise (Joanna Vanderham) som blir anställd på norra Englands första stora varuhus på 1870-talet.

Det är alltså mer ”Downton Abbey” över varuhusserierna nuförtiden. Det finns inget glamoröst eller spännande över dagens köpkyrkor, utan vi vill fortsätta drömma oss bort till en viktoriansk era då alla visste sin plats men romantiken brann bakom lager av sociala koder och korsetter.

”The paradise” kommer att få en andra säsong, det är redan klart. Första avsnittet bjöd som väntat på tjusiga miljöer, men snålade på överraskningar. Det ska krånglas lite mellan Denise och varuhuschefen innan det slår gnistor, men sedan blir det åka av. Synd bara att den färden redan känns alltför utstakad.

SVT1:s söndagskvällar är för övrigt ett enda härligt frossande i ett musealt England, med ”Engelska Antikrundan”, ”The paradise” samt repriser av ”Downton Abbey”. Snart har de material nog att starta en systerkanal. Arbetsnamnet borde bli SVT Tweed.

I kväll missar jag inte dokumentären ”Roman Polanski: Odd man out” på C More First.

Stefan Hedmark

På måndag spelar Rihanna i Globen.

Och i går fick hon 45 minuters reklam I SVT.

I en tid när vi tittare sedan länge genomskådat reality-tv:s fejkade och arrangerade natur har vi också blivit kräsnare. Vi vill ha äkta vara eller total fantasi – allt däremellan klingar falskt.

Och där hamnar ”Rihanna 777”, filmad under sju konserter i sju dagar i sju städer (och ombord ett Boeing 777) som SVT1 visade i går kväll.

Den 45 minuter långa filmen som kallats både dokumentär och konsertfilm kändes mest som en lång marknadsföringsvideo.

Missnöjda medbjudna fans och journalister har rapporterat att de knappt fick en skymt av Rihanna under turnén, men det missnöjet snuddas det bara vid i filmen.

I stället får vi höra journalister som hyllar Rihanna. Fans som hyllar Rihanna. Bandmedlemmar som hyllar Rihanna. Ja, till och med flygvärdinnor som hyllar Rihanna.

Det närmaste ”Rihanna 777” kommer ett äkta ögonblick är när stjärnan berättar att hon lider av – hosta.

Om det fanns någon som helst behållning så var det konsertupptagningarna (bland annat från Berns), och inte ens de var särskilt bra.

Nej, Rihanna borde slopat den här skamlösa reklamfilmen och siktat mot äkta eller fantasi i stället.

Och även om en ambitiös och närgången dokumentär om Rihannas uppväxt på Bahamas, Chris Browns misshandel och stjärnans kollapser säkerligen skulle vara intressant så skulle jag föredra fantasiversionen.

Jag tror att Rihanna – som extraknäcker som skådis och inte verkar sakna humor och självdistans –  skulle komma mest till sin rätt i en regelrätt mockumentary eller i en tillskojad variant i stil med ”Abba the movie”.

Har för övrigt inte bestämt mig för om SVT:s val att sända ”Rihanna 777” två dagar före superstjärnans konsert i Sverige är pigg och bra service – eller nosar på radio- och tv-lagens paragraf om ”otillbörligt gynnande av kommersiella intressen”.

Fast det förstås. Så ointressant som den här filmen var kanske det snarare missgynnar henne.

I dag tittar jag på fotbolls-EM i TV4.

Sylvia Balac