Ju mer nischat, desto roligare är livet.
”Grillmästarna” är ett utmärkt exempel på det.

I tv-världen värnas det om bredd.
Det ska vara lättillgängligt för alla. Helst lett av någon programledare som alla tycker om.
”Doobidoo” i SVT är ett utmärkt exempel på bredd.
Ett program med total avsaknad av smala referenser.
Med trallvänliga låtar och en harmlös gla’ göteborgare som ingen kan yppa ett ont ord om vid rodret.

Men bredd blir tyvärr rätt tråkigt rätt snabbt.
Och för smalt blir lätt … ja, för smalt.
Men i ”Grillmästarna” har TV 4 hittat något.
Plötsligt känns ”Sveriges mästerkock” alldeles för brett. Klart att man vill ha en nisch när det kommer till matlagnings-tv. Klart att det är underhållande med ett gäng hobbygrillare som under många år stått hemma vid grillen och känt att de nog ändå är rätt så överlägsna alla andra när det kommer till konsten att få till den perfekta kolbädden.

Det som är så härligt mer nischade program är att ämnena tas på så fruktansvärt stort allvar.
”Fantasterna” för övrigt ett utmärkt exempel på när specialområden blir bra underhållning.
Och jag kan känna att ”Grillmästarna” öppnar för mer nischad matlagnings-tv.
Vi har redan ”Hela Sverige bakar”, men varför inte ösa på ännu mer? Med ”Pastaproffsen” och ”Kokkonstnärerna”  … och kanske något där smörgåstårtan står i fokus?
Det blir inte för smalt förrän man börjar fnula på att ge inälvsmaten en egen tv-show.

Jag är övertygad om att nischer gör livet bättre. För att göra en enkel jämförelse med affärer: det känns ju mer uppseendeväckande, tryggt och framförallt roligare med en butik som bara säljer osthyvlar än en butik som säljer osthyvlar och 20.000 andra saker.

Och det här får mig att tänka: funkar nischandet inom mat-tv, ska man inte då ta det vidare?
Varför ska TV 4 damma av ”Idol” när man kan ha sålla ut hårdrockare eller kanske rappare som tävlar mot varandra?
Jag skulle titta.

Meningen med livet är en orkester av apor.

Traktorkenta, Janke och Anna Book har nästan övertygat mig.

”Livet är loppis” (SVT1) kämpar i uppförsbacke. Min bild av det populära helgnöjet är oceaner av skräp, pushiga försäljare och en skrämmande framtid som deltagare i dokumentärserien ”Hoarders”.

Ärligt talat tar det ett tag innan jag sänker garden. Loppisförsäljaren Mattias tycker att det är ”bra att lära barnen att saker har ett andrahandsvärde” och kör en aggressiv säljpitch för en förskräckt liten dam. Tack och lov går hon därifrån.

Glädjen i att fynda, rensa ut sin garderob och göra en bra affär är det som driver loppisvärlden. Men det finns något djupare där också.

Kärleken till föremålen.

Antikexperten Gunnar och samlarparet Mats och Agnetha går runt hemma bland sina fynd, tittar på dem, tänker på deras historia och njuter av sällskapet.

Man behöver inte går så långt som Eija-Riitta från Liden som gifte sig med Berlinmuren (och blev känd i Filip & Fredriks ”100 höjdare”), men ibland tänker jag på henne när jag ser ”Livet är loppis”.

Det ska sägas att dokumentären knappast kommer att revolutionera tv-världen.

Filmaren Peter Gaszynski har mött några olika försäljare, bland andra ”Samba Sambero”-Anna Book (!), och köpare för att prata om deras hobby – det är små klipp ur verkligheten utan större sammanhang.

Alla dessa prylar. Frågan ”vad ska man ha den där till egentligen?” får sällan ett konkret svar.

Gunnar förklarar att en hel orkester med porslinsapor är värd ca 5-6000 kr. Rekvisitören Janke berättar om hur noga Ingmar Bergman var när han bedömde loppisfynden till den berömde regissörens uppsättningar. Samtidigt sveper Traktorkenta en öl och säljer ännu en bildel.

Det är spretigt, knasigt och ganska vackert.

På tisdag ser jag David Cronenbergs ”Videodrome”, SVT 1 23.20.

Ha!

Det är vetenskapligt bevisat omöjligt att vara olycklig dessa Tour de France-veckor. Vacchi och Adamsson kommenterar årets sporthöjdpunkt för Eurosport.

Gah!

”Debatt Almedalen”. Inga skämskuddar är stora nog att gömma sig bakom.

Bloggbonus: Missa inte den lysande dokumentären ”Bill Cunningham New York” som sänds i repris av SVT nu.

”Almedalen Debatt”?

Nej, ”Almedalen Buskis”.

”Man måste våga ta debatten”, sägs det. I SVT:s fall handlar det snarare om att våga HA debatten. I gårdagens ”Almedalen Debatt” lyste nämligen huvudnumret med sin frånvaro. Programledaren Kristina Hedberg sa hej och sen hej då, det var allt.

I stället hamnade vi i en märklig twilight zone av ett mysigt P4-program korsat med valfri nyårsrevy.

För inte kan man väl kalla Erix Blix puttriga intervju med Göran Hägglund för debatt?

Och man kan verkligen INTE kalla Göran Gabrielssons halvtaffliga imitationer – som pågick före, under och efter partiledarintervjun – för debatt.

Man kan heller inte kalla det roligt.

Politik kan absolut skojas med. Amerikanska ”The daily show” och ”Tankesmedjan” i P3 är två bevis på det. Och Soran Ismail gjorde ett bra försök som sidekick i Karin Hübinettes talkshow. Men vass satir verkar inte ha kommit upp som förslag på ”Almedalen Debatts” spånmöten. I stället verkar de ha tyckt att höjden av skojighet var när Bosse Parnevik imiterade Olof Palme för 30 år sedan.

Att låta Göran Gabrielsson ägna halva programtiden åt att imitera Leif GW Persson, Carl Bildt och Sören Holmberg visar inte bara att programmet inte tar svensk politik på allvar, utan ännu värre: de tar inte tittarna på allvar.

”Vi har inte så mycket programtid” sa Erik Blix när Göran Hägglund skulle berätta om vad KD gjort för avtryck.

Nähä. Jag har ett förslag på hur ni får mer – kicka Gabrielsson.

Jag undrar hur humorinslagen ser ut i morgon när det är Sverigedemokraternas tur. Uppblåsbara järnrör och högläsning från Avpixlat?

Det blir en utmaning att ta sig an ett parti var åsikter och handlingar kan vara skrattretande men verkligen inte är något att skoja om.

I kväll tittar jag, mot bättre vetande, återigen på ”Debatt Almedalen” i SVT 2 20.00.

”Skärgårdsdoktorn” är en museal skärva folkhem. Ett tv-drama otänkbart att producera i dag.

Det är ju någonting väldigt märkligt med att SVT sänder ”Skärgårdsdoktorn”. I SVT1. På fredagar. 20.00.
På denna klassiska underhållningstid, där SVT i många herrans år visat upp sitt bästa, mest påkostade, visar man nu en gammal serie från 1997.
Det är inte värdigt.
Visst, ”Skärgårdsdoktorn” var monumental på sin tid. Samuel Fröler-feber i hela landet. Ebba ”Wilma” Hultqvist kunde knappt vistas på allmän plats. ”Så stickar du Skärgårdsdoktorn-tröjan”-löp.
Jag var själv en av dem som följde serien, även om jag inte drabbades av den blåa febern.
I går såg jag ett avsnitt (s01e06) och slungades rakt in i skärgårdsidyllen. Den kändes både bekant och främmande. Det känns så länge sen.
Det puttriga, mysiga, välkammade. Som att få se det sista fladdrande hörnet av folkhemmet. En kulissvärld, lika verklig som ”Hem till gården” dit den stora världen aldrig når och där allt är som det alltid har varit, där de små vardagsproblemen utgör dramatiken, där relationer åker Nyckelpigan över små hemligheter och dolda begär och längtan efter något större.
1997 var det mest främmande som kunde hända ett samhälle att en svensk man flyttade in – som hade varit i Afrika. Skumt värre, en främling, ingen att lita på.
Om ”Skärgårdsdoktorn” gjorts i dag hade det krävts att doktor Johan Steen varit hämtad direkt från en exotisk stam i djupaste djungeln, för att få samma effekt.
Afrika verkar 1997 ha varit overkligt, som en annan dimension. Temat återkom i gårdagens avsnitt: Johan har varit där (konstigt), hans fru är fortfarande där (jättekonstigt), Johan Rabaeus och Gunilla Röör ska åka egen båt dit (superexotiskt/farligt) och det visar sig att Johan Rabaeus rollkaraktär hade varit där tidigare – och fått aids på köpet (dödligt).
Det som annars slår en är också doktorns extrema självförtroende. Han påminner om en Stefan Sauk i högform: domderar, charmar, läxar upp, flirtar ogenerat med sina patienter – men är samtidigt mysig, begåvad, empatisk och en inkännande guldpappa.
Jag förstår att Fröler fick hela Sverige på fall.

I kväll missar jag inte ”Liar liar” i TV3.

KLAS LINDBERG

TILLÄGG

He!

”Skärgårdsdoktorn”-musiken är briljant – och pumpas på HELA tiden.

Eh?
”Nineties” borde vara dubbelt så långt.

Sa någon ”bryta dåliga vanor och förändra sin livsstil”?
Ursäkta, men jag blir så uttråkad att jag somnar.

Det finns många bortkomna svenskar. Sådana som inte vet hur man hanterar pengar, som öppnar restauranger trots att de inte kan laga mat, som äter mjukglass till frukost, lunch och middag.
TV3 har gjort det till sin uppgift att göra tv av dessa svenskar.
Vi har sett dem i program som ”Lyxfällan”, ”Du är vad du äter”, ”Tonårsbossen”, ”Kniven mot strupen” och ”Hotellräddaren”.
Nu hittar vi dem i första säsongen av ”Min stora lata familj”.
Upplägget är som vanligt.

En familj har gått vilse i chipsdjungeln och vet inte hur de ska ta sig ut. Det ska vara lite lagom förnedrande. Titta – de orkar inte ens genomföra en hinderbana! De förstår inte att man måste äta annat än färdiga köttbullar!
Då kommer räddarna i nöden, den här gången i form av träningstoken Martin Lidberg och matgurun Camilla Rova. De tar med recept och träningsscheman, men så fort de försvinner ur bild blir det hopp och lek för familjen i stället för svett.
Experterna kommer tillbaka, och den här gången tänker de använda känslokortet i stället för förnedring – familjen SKA komma till insikt.

I kvällens avsnitt tog Martin Lidberg med familjen till en idrottsplats där pappa Niklas får kasta slägga, grenen han en gång var svensk mästare i. Nu ska han ”vinna tillbaka självförtroendet”.
Martin konstaterar att han tror att Niklas ”kände stolthet” efter släggkastningen. Det tror inte jag. Om han kände det dolde han det duktigt. Jag tror att han skämdes. Där står han och kastar medan de andra applåderar, som om han vore ett barn.
Men i tv:s värld funkar det – allt vänder, familjen är duktiga och i slutprovet får alla strålande resultat. Vid det laget dock har jag somnat.
När Anna Skipper för första gången släppte lös sin vrede över bearnaisesås i tv var det ganska kul. Det var åtta år sedan.
Det är dags att släppa taget nu.

I morgon kväll sliter jag mitt hår över sommartorkan i tv-tablån.

Jag vill se ännu mer av Pia Sundhage i ”Den andra sporten” (SVT).

Vuxna män gör saker tillsammans – ”Sommar med Ernst” (TV4) är verkligen bromance-tv.

Visst, Per Gessle satte på flickorna på TV2.
Men, det var Carola Häggkvist som gjorde allsångspremiären.
Utan henne hade vi inte fått höra Tomas Andersson Wijs otroligt vackra version av ”Evighet”, som rörde Carola till tårar.
Utan henne hade vi aldrig tänk (och kanske hoppats) ”när ska hon kasta pelargonerna?”. Eller Micke Syd!?
Utan henne hade vi inte fått höra Måns Zelmerlöws obetalbara kommentarer när hon började prata om gud:
”Kul” och ”jag förstår”, sedan bytte han snabbt samtalsämne.

Ja, jag gjorde nog som de flesta tv-tittarna, skippade ”Staden som fick Tourettes” och myste framför ”Allsång på Skansen”.
Det mesta var sig likt.
Måns Zelmerlöw pratade med 15-åriga stjärnskottet Zara Larsson om… katter. Repertoaren var som vanligt rättvisemärkt och gav något till alla, allt från smetig Gyllene Tider-nostalgi till en talangfull debutant i Zara Larsson och alltid lika tonsäkra Carola.
Måns visade däremot upp sin nya ”tuffare” stil, för att använda hans egna ord från när jag träffade honom senast. En Måns med raggaruppknäppning i stället för fluga och lite kortare skägg.
Per Gessle, hade gjort tvärtemot Måns Zelmerlöw, och sparat ut håret till någon form av uppklippt page. Svartmålade naglar hade han också.
Ålderskris påstår vissa. Ah, låt karln få experimentera lite för skjutton.
Läser man den där mikronbloggen Twitter står klart att folkkära Allsång på Skansen väcker känslor.
Någon skriver ”att det alltid ska finnas några idioter i publiken som inte ens kan klappa i takt”.
En annan ”Tror bestämt att Per Gessle och Lill Lindfors klipper sig hos samma frisör”.
En tredje ”Va f-n! Carola slängde inte ens en blomkruka i huvudet på någon! Besviken min”.
Tja, svenskarna må vara flitiga på tangenterna, men det går inte säga annat än följande:
Det blev Allsång på Skansen-premiären som innehöll ALLT. Och läsarna hyllar, med rätta, Zelmerlöws insats.
SVT får svårt att toppa den här premiären.

Under onsdagskvällen tittar jag på ”Foyle´s war” 21.00 i TV4.

HELENA TRUS

helena.trus@aftonbladet.se

Insikt 1:
Zara Larsson, det här är bara början.

Insikt 2:
Carola, Gyllene Tider i all ära. Men finns det något vackrare än vacker körsång!? Tack Eric Ericsons Kammarkör.

Man vill bli slagen medvetslös.
Men ”Hunter” är ingen ”Homeland”.
Ibland dyker den upp från ingenstans. Den där serien du inte haft koll på, som legat och tryckt någonstans, som inte gjort något väsen av sig. Du har inga förväntningar utan råkar slumpmässigt ha på tv:n då den dyker upp. Det är den där serien som närmast knockar dig som en väl maskerad uppercut. Som överraskar, som fångar, som vevar in. Dina sinnen var inte förberedda för detta, intrycken blir nästan för starka, du blir fast.
Det är en serie som du stöter på några få gånger i livet.
BBC-serien ”Hunter” (SVT) är inte en sån serie.
Men den är heller inte helt värdelös.
Storyn är klassisk men lovande. Sam Hunter jobbar som spion åt en privat organisation. Hon överlever ett attentat mot henne som hon misstänker vara anordnat av någon i den egna organisationen. Hon ”försvinner”, tränar upp sig, återvänder till sitt jobb och får direkt ett nytt undercoveruppdrag som nanny men vågar inte lita på någon.
Under första avsnittet hann dessutom ett helt nystan av trådar läggas ut. Sam var gravid med den kollega som hon misstänker mest för att ha satt dit henne. Hon sover sittande i hörn och får flashbacks från barndomen då hennes mamma blev brutalt mördad och hon själv kidnappad. En sadist till supermördare, som ser ut som en lätt nazistisk version av politikern Andreas Carlgren, tar livet av folk genom en spruta i ögat-teknik och tycks vara på jakt efter henne.
Inte bara Sams karaktär påminner en del om Jason Bourne. Också ”Hunters” look påminner en del om filmerna i sin blå-gråa ton och de euro-specifika, ruffiga miljöerna.
Samtidigt finns brister. Melissa George som gör Sam är det svagaste kortet i sitt myckna putande och tonårssurmulna stirrande genom fönster. Det pinsamma Bond-härmandet i förtexterna och med Carlgren-sadisten. Karikatyrer till karaktärer.
De avslöjar alla att det här inte blir den där uppercuten man drömmer om.
”Hunter” är ingen ”Homeland”. Men funkar ganska bra för att döda en trist kväll.

I kväll missar jag inte Allsången.

KLAS LINDBERG

TILLÄGG:

He!
Wimbledon är i gång.

Eh?
Nästan tre timmar tar det att se en Bond-film på TV4.

Förr: bäst och snyggast.
Nu: vilsen och tom.
”Mad men” har tappat sin glans.
Det är så lätt att vara efterklok. Men med facit i hand så vet jag nu när ”Mad men” (Kanal 9) borde ha slutat. Det var i slutscenen av femte säsongen (och alla som inte sett så långt än bör sluta läsa nu). När Don Draper slutligen lämnat av Megan vid en tv-inspelning för att följa sin dröm, som förde han henne till altaret för att gifta sig med en annan man. Hur han sökte sig till bardisken, beställde en Old Fashioned och direkt blev uppraggad av en kvinna som frågade om han var där ensam.
Klipp till svartruta innan Dons svar kom. En scen som sammanfattade säsongen, som knöt ihop säckar och lät framtiden vara underbart oviss.
Det kunde ha slutat där. Det borde ha slutat där. På topp.
Det gjorde man inte. Och jag är ledsen att säga det, men ”Mad men” har aldrig varit svagare än 2013. Där de tre första säsongerna är odiskutabel tv-historia värd alla toppbetyg i världen är ”Mad men” nu en dussinserie. Tre plus. Vilket ju betyder ”bra”, men som känns som ett hån för en publik som är vana vid den typ av betygsnivåer som en hjulande Markus Larsson sätter när Springsteen har en bra kväll på Ullevi.
Tidens gång (1970-talet närmar sig med stormsteg) är inte längre något som skapar skavande spänning. Den vägen har man redan vandrat när 50-talets värderingar mötte 60-talets helt nya. Berättartrådar lämnas hängande – eller visar sig vara helt oväsentliga. För en serie som byggt en betydande del av sin existens på ångesttät stämning och ständiga dödsstörtningar ner i det mänskliga psykets mest smutsiga hörn så duger det inte med löskokta manusidéer som att Don och Betty råkar ligga med varandra igen eller att Ted Chaough känner sig hotad av Don. Vi kräver ett drama som hela tiden förflyttar sig framåt, som är säker på sin egen idé, vet vad den vill säga och som hela tiden balanserar på gränsen till fördärvet.
”Mad men” må fortfarande vara planetens stiligaste serie. Men när ytan visar sig sakna djup är det omöjligt att släppa känslan att det som en gång var något omistligt nu bara kör på tomgång.
Måndag 24 juni tittar jag på ”Borgen” (SVT1).

Hurra 1
”Barnmorskan i East End” (SVT1). Jessica Raine är suverän.

Hurra 2
”Skyfall” (C More Action). Daniel Craig är den bästa Bond någonsin. Och med Roger Deakins foto blir varje bildruta ett brutalt konstverk.

MARTIN SÖDERSTRÖM

”Sommarkrysset” är ett demokratiskt program.

Även den som lördagsgroggat på gränsen till medvetslöshet ska kunna vara med.

Vi får lära oss hur vi ska rita våra kryss. Det är inte särskilt komplicerat.

Svårighetsgraden fortsätter sen på samma lulliga nivå.

– Semestern kan man spendera i den här gamla staden som även är Italiens huvudstad.

Italiens huvudstad. Jag försöker låta bli att känna mig personligt förolämpad.

Att ingen heller korrigerat ordet ”spendera” till det mer korrekta ”tillbringa” skvallrar om att varken tid eller kärlek lagts på det stackars krysset.

9,90 kr kostar varje samtal så det finns en uppenbar ekonomisk vinning i att så många som möjligt ska kunna svaren. Inga konstigheter med det.

För att fylla ut tiden mellan kryss och lottodragning åker Tobbe trollkarl bergochdalbana och svarar på sponsrade frågor som ”hur många åkattraktioner har Gröna Lund?”. Darin, Timotej, Uno Svenningsson, NoNoNo och ”världsartisten” Jason Derulo uppträder. Man visar bloopers och ”roliga” klipp (Hans Wiklund hade uppenbarligen en frodig frisyr som ung). ”Världsartisten” får lära sig hur man firar svensk midsommar (skämskudde) och Timotej tävlar mot varandra i att känna igen danser som ”disco” och ”macarena”.

”(När ska vi ta) semester” undrar Uno i sin sommarhymn om livspusslet och ställer därmed kvällens enda rimliga fråga.

Det krävs stark medicin som stumfilmen ”Häxan” från 1922 av Benjamin Christensen (SVT 2) för att återhämta sig. Kompositören Matti Byes nyskrivna musik till klassikern är dessutom hypnotiskt vacker.

Jag kan även rekommendera sketchen ”Richard Marx’s soundtrack för self-pleasure” på Funnyordie.com där den gamle balladmästaren gör om sina hits för att ackompanjera ensam-sex. Väldigt roligt.

I kväll set jag ”The body farm”, 21.35 på TV8.

Ha!

”Malmö – en resa i tiden” (SVT 1) och inslaget om djupfryst mat som höjden av framsteg och modernitet.

Gah!

Allt var dock inte bättre förr. ”Sveriges snyggaste kvinnoben” utsågs av tre gubbar på en nylonstrumpefirma i Malmö.

Jag struntar i spaljéer, odlingar, putsade tak och äggröra.
Men oj vad jag älskar Ernst Kirchsteiger.

Mys-tv hör sommaren till. Det ska vara solsken, barfotafötter och grillkvällar i motljus. Det verkar dock inte vara helt enkelt att låta myset flöda fritt.
SVT är för ordentliga, ”Sommarkväll” blir inte alls härligt, utan rakt på sak. TV3:s ”Ensam mamma söker” är snaskigt i stället för charmigt. I Kanal 5 ska det mesta vara skoj.

TV4 däremot – de är kungen av mys.
Där letar härliga bönder efter kärleken och allt är fint. Leila Lindholm bakar sockerbomber i trädgården vid sin sommarstuga och allt är fantastiskt. Och högst upp på mystronen sitter Ernst Kirchsteiger.

I årets säsong av ”Sommar med Ernst”, som hade säsongspremiär i kväll, tar han sig an ett gammalt fallfärdigt orangeri i Västmanländska Kolsva. Under åtta avsnitt ska han göra huset ”stolt och fint”. Han ska ”förvandla det till en lustfylld sommardröm”. Ett ställe där man kan ”odla sköna tankar och känslor”.
Det är högklassig sommarporr. Vi får se flygbilder av ett grönt Sverige medan Ernst exalteras över att få spaljera ett päronträd. Alltmedan han är noga med att inte ”tappa poesin i huset”.

Jag vet ingen som använder så många positiva ord som Ernst. Han kan till och med säga ”läckert” på ett övertygande sätt.
Han plockar fram grillen och hela livet förvandlas till en fest. Som han själv säger: Man kan ju bli lycklig för mindre.
Programmet är så idylliskt att jag inte skulle bli förvånad om det skuttade in små fluffiga kaninungar från ingenstans. Det är sådant jag föreställer mig händer i Ernsts värld.

Naturligtvis är det helt världsfrånvänt. Livet är inte så där härligt, inte ens på sommaren, inte ens för Ernst.
Men TV4 lyckas på ett underligt sätt att göra allt det här myset okej. Det blir kvalitativt och trovärdigt. Det kan bero på att kanalen tar sitt mys på allvar. Eller så är det tack vare att de hittat rätt programledare.
För Ernst Kirchsteiger gör tv så sockersöt att jag får diabetes, men jag förlåter honom för allt.

I morgon håller jag mitt midsommarfirande så långt ifrån en tv som möjligt.

YEAH
I dag visade SVT en Paul McCartney-konsert från 2012. Strunta i den – men se det fantastiska klippet på när Beatles kommer till Sverige 1964, finns på SVT Play.

NÄE
Jag är så less på program som ska få människor att bryta dåliga vanor och byta livsstil. ”Min stora lata familj” (TV3) får mig inte att ändra åsikt. Snarare puttar det mig över kanten till ren tristess.