Talanglöst och enfaldigt.
Fascinerande hur några franska idioter kan lyckas göra det nordiska deckarundret så fullständigt ointressant.
Den mycket talangbefriade manusmannen Guillaume Lebeau och den fantasilöse regissören Laurent Bergers åker till Norden för att göra en dokumentär om varför skandinavisk crime-litteratur har fått sånt genomslag.
Budgeten är väl tilltagen, inspelningstiden likaså. De bokar upp en herrans massa intervjuer i syfte att få alla att säga samma saker:
Här i norr spelar naturen stor roll. Här är det mörkt ofta, det gör saker med oss. Här har vi inte så mycket brott, därför kanske vi är extra intresserade av dess natur. Välfärdssamhället krackelerar. Världen kryper allt närmare. Plötsligt gör vi Zombie-filmer och ”Snabba cash”.
De får ihop ett grant uppställ medverkande: Camilla Läckberg, Jens Lapidus, Mari Jungstedt, Åke Edwardson, Jo Nesbø, Mikael Wallén (representant för Stieg Larsson-filmerna), Gunnar Staalesen, Åsa Schwarz, John Ajvide Lindqvist, Nikolaj Frobénius (”Insomnia”), Helen Tursten (Irene Huss) och – lite on the fly – Göteborgspolisen Torbjörn Åhgren.
De får säga en mening var i taget, knappt det. På sitt eget språk. De klipps hårt och pressas in för att stärka de ovan nämnda förklaringarna till det nordiska noir-undret. Jag såg den engelska textade översättningen – den var skrattretande missvisande, ibland helt felaktig, som om den var skriven av den obegåvade manusförfattaren och som sedan regissören fick åka runt och försöka hitta någon som sa ungefär så.
Mellan alla dessa bortkastade intervjuer visas filtrerade turistbilder från Stockholm, Oslo och idylliska skärgårdsbyar. Och framför allt en jävla massa trailers från nordiska filmer. Hela trailers.
Denna dokumentär påminde en del om såna där skräpiga pausprogram som den amerikanska nöjeskanalen E! brukar strössla med. Och en del om den där klippmusikvideon som inledde alla hyr-VHS-filmer från Warner home video. Och en del om de billigt producerade guidefilmer man finner på hotells intern-tvsystem.
”Det nordiska deckarundret” (TV4) slutar med bilder från Utøya.
Detta rundas av med narratorns konstaterande: ”Kanske hade de (de nordiska deckarförfattarna) rätt hela tiden”.
Vilket jävla trams.

I kväll missar jag inte ”Sommar med Ernst” i TV4.

Klas Lindberg

TILLÄGG:

He!
Märkliga Confederations cup är ju riktigt trevlig.

Eh?
Rövig sommar-tv-tablå redan nu alltså.

Ena stunden är han en talande varmkorv. Nästa sjunger han sången ”Kuk i hatt” spritt språngande naken.

Att se komikern Per Andersson släppa loss i tv-rutan, är som att drabbas av en komisk naturkraft.

Skälet till dessa rader är ”Sommarskratt”, en revy som spelades på Bellevueparken i Karlshamn förra sommaren och som visades i SVT i går.

Det bör påpekas att Per Andersson inte alls är ensam på scenen. Annika Andersson och Tobias Lundqvist har nästan lika framträdande roller och bakom står Mobile Mama Jazz Band, en orkester som med ett jazzigt sound med maffigt blås svänger som satan i bakgrunden till de roliga sånger som framförs.

Men det är Per Andersson som har skrivit revyn, ihop med regissören Christoffer Bendixen. Och det är hans bisarra form av humor som präglar varenda nummer.

En talande varmkorv. Nakensången ”Kuk i hatt”. En bisarr form av sten, sax, påse (med Andersson och Lundqvist). En snygg jazzig sång om vackraste kvinnan i Blekinge (framförd av Lundqvist). En träffsäker sång om att bli medelålders (med alla tre). En slags kuplett om nutidens snuttifiering, där nog Povel Ramel (1922–2007) nickar uppmuntrande i himlen åt texten.

Den 36-årige komikern har på senare år synts i allt från Grotesco till Melodifestivalen. I filmer, i musikalen ”La cage aux folles” på Oscarsteatern i Stockholm och i korta sketcher på SVT Play.

Fast frågan är om han inte kommer allra mest till sin rätt i en sådan här föreställning där han får fritt utlopp för sina galenskaper.

Humor som är fysisk, ordekvilibristisk, musikalisk och högenergisk.

Det är som att drabbas av en komisk naturkraft.

Allt är inte roligt, men mycket av det är fullständigt oemotståndligt.

Med jämna mellanrum stannar också ”Sommarskratt” upp för att liksom kommentera sig själv. Vi får till exempel se sketcherna som ströks ur föreställningen.

Missa inte på SVT Play. Frågan är om inte Per Andersson just nu är Sveriges roligaste man.

I kväll ser jag fotboll i SVT, Brasilien– Mexiko i Confederations cup.

Repris

”Nacka – myten och människan”, SVT. Tom Alandhs gripande film från 1987 om fotbollslegendaren håller ännu.

Nytt

”Krigets unga hjärtan”, SVT. En av årets bästa drama­serier.

Och en nationalsport håller på att gå i graven.
Med streamad tv kan du ju aldrig längre klaga på utbudet.

”57 channels and nothin’ on”. Så sjöng Bruce Springsteen 1992. Det är bara 21 år sedan men känns som 200. För även om Bossens gnällande på tv-tablån må ha varit en realitet för bara några år sedan så känns det hopplöst omodernt nu. Med en eller flera streamingtjänster behöver du aldrig mer känna som Bruce. Inte ens en hopplös måndag i mitten av juni där kanalernas tablåläggare redan tagit adjö och gått på semester. Sommartorkan är en realitet fortfarande. Med stigande grader utomhus sjunker kanalernas vilja att visa något de finner värdefullt till strax under nollstrecket.
Men med kanalernas Play-tjänster, med SVT:s ”Öppet arkiv”, med Netflix och HBO Nordic behöver vi inte bry oss om det där ett dugg. Vi går aldrig mera ensamma och det är aldrig mer bara skräp på tv – om vi inte själva vill det.
Det är en enormt befriande tanke.
Jag behöver inte bry mig om att SVT rullar en fotbollsmatch jag inte är intresserad av. Jag kan se ”Woody Allen: A documentary” (SVT2) någon annan gång då det passar mig bättre. Jag kan se sista avsnittet av grymma ”The hour” (Netflix)i stället. Eller vad det nu må vara.
Nackdelarna? Svårt att komma på så många. Annat än den svenska nationalsporten att klaga på tv-programmen, förstås. Som vi älskar att göra det. Mer än att prata om vädret. Gäller det tv har en åsikt. Så sent som i förrgår stoppades jag av en man på gatan i den förort där jag bor.
”Visst skriver du om tv i Aftonbladet”, frågade han. Jag svarade att visst gjorde jag det.
”Skriv att de bara visar skit”, krävde han.
Jag borde sagt att han ju alltid kan skaffa Netflix. Men visst, kör i vind. För nationalsportens skull, om inte annat.
Tisdag 18 juni  tittar jag på sista delen av ”Krigets unga hjärtan” (SVT1).

Hurra 1
”Pia Sundhage – i damfotbollens tjänst” (SVT1). Välgjord film men deppigt hur långsamt utvecklingen gått framåt.

Hurra 2
”Iskallt uppdrag” (TV4). Tim Dalton. Så sjukt underskattad som James Bond.

 Martin Söderström

Det vilar en manchesterbrun hinna över den svenska skärgården.

”Öbergs på Lillöga” (SVT1) är en mustaschfest i lågt tempo.

Det är samma visa varje år. Sommar-tv är en golgatavandring av onödiga repriser.

Ett undantag är de mer eller mindre klassiska serier tv-kanalerna gräver upp ur sina arkiv.

Senast i raden är skärgårdsserien ”Öbergs på Lillöga” från 1983. Margit (Lena Strömdahl) flyttar hem till sin barndomsö tillsammans med sin man, göteborgaren Stig (Stig Engström) och tonårsbarnen Bosse (Benny Haag) och Eva (Catharina Alinder). Kulturkrocken börjar direkt med att pappa Öberg, kanske övertydligt, krockar in i byns brygga.

Mest fientliga är en trio hopplösa bybor i Shell-kepsar som gnäller och dricker öl synkroniserat.

– Bry dig inte om det du! väser Ulf Eklunds rollfigur fientligt samtidigt som han stoppar in en prilla under läppen.

Tillsammans med sina polare ägnar han tiden åt att hänga i lanthandeln och supa. Alla i skärgården är dock inte tokstollar.

Sickan Carlsson och Karl-Arne Holmsten spelar rådiga och hårt arbetande öbor, som liksom Margits gamla pappa (Jan-Erik Lindqvist) bott där i hela sina liv.

– Det var som själva Kopernikus! utbrister pappan och det är en svordom som inte skulle, så att säga, gå hem hos kidsen nuförtiden.

Efter repliken börjar han skrocka och sen är scenen är slut. Man kan konstatera att det har hänt ganska mycket inom den svenska tv-seriekonsten sedan 1983.

Det makliga tempot och de klumpigt utmejslade rollfigurerna ger ett visst tuggmotstånd om man inte är nostalgitittare utan ger sig på ”Öbergs på Lillöga” för första gången.

Ändå har den sin charm. Ämnena är trots allt klassiska – som konflikten storstad/landsbygd och tanken att en drastisk flytt ska lösa relationsproblem och rädda tonårsbarnen från farligt umgänge.

Sen har vi ju dessa frodiga, spektakulära mustascher. Bara de är värda första avsnittets 44 minuter i tv-soffan.

Måndag den 17 juni ser jag ”Woody Allen: A documentary” (SVT2 21.45), en drygt tre timmar lång tv-fest.

Ha!

Gubben som samlat biljetter från nästan 2000 nedlagda tågstationer i ”Engelska antikrundan” (SVT1). Underbart engagerad farbror.

Gah!

Jag älskar konstsåpan ”Work of art” (SVT2) och hatar att den nu är nedlagd.

Kanske var det bara premiärnerver.

Men Anne Lundberg och ”Sommarkväll” måste sänka både tonläget och tempot.

Då kan det bli riktigt bra.

Sommaren är nedvarvningens och slappandets tid. Har man dessutom semester kan man vara nöjd om det enda man lyckas åstadkomma på en dag är att vika ett par strumpor eller hacka en lök.

Sommar-tv borde matcha den sinnesstämningen. Men nypremiären av ”Sommarkväll” körde på som vore det en jobb-kickoff i september.

Gästerna var det inget fel på. Ett väl sammansatt gäng. Problemet var bara att de var så MÅNGA.

Sju gäster i ett entimmesprogram är minst två för mycket. Vanligtvis lugna Anne Lundberg hastade fram frågorna och bytte ämne för ofta, förmodligen för att hinna med. Jag hade gärna hört utlämnande Maria Lundqvist och privata Jerry Williams diskutera vidare om varför den senare inte ville vara med i ”Stjärnorna på slottet”.

Men det gick ju inte när vi utöver själva pratshowen också fick se arkivklipp och ett alldeles för långt humorinslag om svenskarnas danskförståelse.

Hela programmet verkade lida av ett onödigt ”Skavlan”-komplex. Norrmannen brukar ju också slänga in äventyrare i intervjumixen, har en flygande reporter/humorist ständigt närvarande och varvar med musikuppträdanden.

Jag är visserligen glad att slippa det ständiga matlagandet och ätandet från förra årets upplaga av programmet men det hade varit roligare med ett mer originellt inslag. Eller – tokiga tanke! – om programmakarna hade litat så mycket på samtalets kraft att de nöjt sig med gästerna.

Då hade de kanske lyckats med pratshowens förmodade mål: att låta gästerna Tala. Till. Punkt.

Husbandet Damn! skötte sig utmärkt och Västra Hamnen som inspelningsplats funkade fint. Och ett stort plus för att vi fick höra Lloyd Cole på bästa sändningstid.

Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot när Rickard Olsson tar över programledarrollen om fem veckor (då med Göteborg som kuliss).

För trots den uppskruvade tonen i premiären är Lundberg stabilt förutsägbar, medan den osäkrade granaten Olsson kan haspla ur sig lite vad som helst.

 Man ska inte se katastrofdokumentärer.
Absolut inte så välgjorda som ”Katastrofen i Kebnekaise”.

De starkaste delarna av Jessica Josefssons ”Katastrofen i Kebnekaise” (TV4) utgjordes av intervjun med Cathrine som förlorade sin sambo Steinar Utne i olyckan då ett norsk Hercules-plan störtade rakt in i Kebnekaise för drygt ett år sedan.
Hon hade ingen aning om att hennes fästman skulle göra flygningen, det blev bestämt i sista minuten. Hon tyckte det var lite märkligt att han inte hört av sig på ett tag men det var inte helt ovanligt. När hon lagade mat satte hon på en nyhetskanal för sällskap.
När den första nyheten kom om ett försvunnet Hercules-plan kom en liten oroskänsla. När nyhetsuppläsaren kort därefter meddelade att det fanns en femte man ombord blev hon iskall i hela kroppen. Hon började ringa och ringa på Steinars telefon. Började känna sig klaustrofobisk.
Hennes telefon ringer. Okänt nummer. Hon förstår. Hela hennes kropp skriker ”svara inte”. Hon svarar: ”Steinar är ombord”.…
Skrik. Panik. ”Krampegråt”.
Hon ringer Steinars pappa som är i Portugal. Det enda hon får fram: ”Steinar har störtat”.
Catherines berättelse är oerhört stark. Hon gråter, rösten vill inte riktigt bära.
Det är nästan för jobbigt att se. Nästan för tungt.
”Katastrofen på Kebnekaise” var dock mycket mer än bara en känslosam intervju.
Här fanns intervjuer med vittnesmål från alla inblandade. Översiktliga grafikkartor på hur letandet fortgick korsklipptes mot intervjuer med räddningsmanskapet. Snack med huvudaktörer på högkvarteren i Sverige och Norge varvades med autentiska bilder från sökandet. Vi fick känslosamma skildringar från kollegor till offren som hittade vrakdelarna och kroppsdelarna. En norsk överste som fanns på plats då familjerna samlades på Gardemoens flygstation mindes med bruten röst och med tårar i ögonen.
Den svenska chefen för den enorma haveriutredningen – 11 miljoner kronor behövdes för att göra undersökning på toppen av Sveriges högsta berg – avslöjade en del av vad rapporten kommer att visa då den släpps.
Alltså: en mycket ambitiös dokumentärfilm av högsta klass.
Den var väldigt jobbig att titta på. Men omöjlig att slita blicken från.

Ikväll: ”Elizabeth II – en modern monark” i SVT.

Klas Lindberg

TILLÄGG

He!
”Allsång på Skansen”-uppställningen ser lovande ut.

Eh?
Har inte hunnit med ”Ice cream girls” (SVT) som ska vara toppen.

Ett prinsessbröllop till är bakom oss.
Lite mera ljummet än det förra.
Och man gör bäst i att hålla verkligheten borta från sagan.
Om vi för ett ögonblick bortser från debatten om huruvida ett kungahus alls är acceptabelt i en modern demokrati på 2000-talet. Och om vi för en sekund väljer att inte tänka på det skruvade i att lova varandra evig trohet (det kan man inte) inför en Gud som ingen kan vara riktigt säker på finns. Och om vi slutligen väljer att blunda för det faktum att nästan vartannat svenskt äktenskap slutar i skilsmässa, enligt SCB, så kan vi konstatera följande:
Det är skillnad på kungliga bröllop och kungliga bröllop.
I jämförelse med storasyster Victorias bröllop Stockholm har inte direkt kokat av bröllopsyra de senaste dagarna. Det har funnits något lätt avslaget i bevakningen inför ceremonin. Evenemanget mindre, gästerna färre, intresset svalare.
Och – det här är tråkigt att behöva skriva – ett brudpar som inte såg särskilt lyckligt ut över huvud taget när det väl var dags. Kanske var det spökande nerver, kanske något helt annat. Vad vet vi? En liten tår. En kindpuss. Men det var också allt.
Men båda såg oändligt lättade ut efteråt, ska sägas.
Och av den folkfest som Fredrik Reinfeldt i en inför-intervju sade sig hoppas på syntes nästan inget alls i tv-rutan.
Oavsett vad man må tycka om ämnet så gjorde SVT suveränt proffsigt genomförd maratonsändning. Helikopteråkningar och känsligt jonglerande mellan inslag och direktsändning. Att hålla en sådan här megasändning levande utan att falla in i antingen pinsam tystnad eller meningslöst pladdrande är en enormt svår gren. Med Ebba von Sydow som lugnt bröllopsankare blev ”Prinsessbröllopet” (SVT1) faktiskt en imponerande säker tillställning.
Hon må vara en kollega och kamrat. Men det kan inte hjälpas. Karin Magnusson ledde sändningen i Aftonbladet TV med en proffsighet och en glöd som var fullständigt hänryckande. Den kvinnan är som gjord för att göra sådan här tv. Äras den som äras bör.
I kväll tittar jag på ”Mad men” (Kanal 9).

Hurra 1
”The hour” (Netflix). Andra säsongen är ändlöst spännande journalistdramatik. Rekommenderas.

Hurra 2
”Restless” (SVT1). Charlotte Rampling är en stor idol för mig. Här gör hon ytterligare en sylvass roll. Rekommenderas.

– 246 kronor tack!

– Vilken jävla backhand!

Jag attesterade en faktura – Nadal slog in forehanden som tog hem första set.

Jag tog ett äpple vid kaffeautomaten – Djokovic slog ett ess och fixade andra set.

Jag blev kissnödig – och såg hela tredje set på toa. Typ.

Det var tennis, det var den moraliska finalen av årets Franska öppna, det var sanslös svängig semifinal mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic.

Eurosports expert Mats Wilander sa direkt efter matchen.

– Otrolig tennis. Förmodligen den bästa grusmatch jag har sett.

Jag missade inte många sekunder. Jag såg hela matchen – men inte en ruta i tv. Och det var en av de bästa tv-upplevelserna jag haft framför en tennismatch.

Den höll på en massa timmar, kan det ha varit runt fem? En vanlig fredag är det svårt att sitta klistrad vid en stationär apparat så länge. Förr i tiden ringde man sig sjuk eller skolkade från skolan om Edberg, Wilander eller Borg var i gång.

I dag är den manövern onödig. Streamad tv gör att vi kan följa allt ändå via datorn eller mobilen.

Det finns ett par gånger om året som 50 spänn i månaden för ett abonnemang av Eurosport player känns extremt prisvärd. I går kändes månadsavgiften alldeles för låg. Jag kunde växla mellan desktop-spelaren och mobilen under matchen beroende på vad jag gjorde. På vägen hem från jobbet åkte jag pendeltåg, promenerade, handlade och åkte buss – och hade bitvis fantastiskt, bitvis okej bild via 3G-nätet. Hela det rafflande sista och avgörande femste setet var jag på gående fot, höll på att gå in i lyktstolpar och fibblade tokigt med korten i kassan på ICA på grund av de orimliga spelet som försiggick framför mina ögon i mobilen.

Som jag älskar tekniken och vad den möjliggör.

Som jag älskar tennis när den är på den här oöverträffade nivån.

Jag tyckte synd om Djokovic som nog borde ha vunnit den här matchen.

Jag unnade samtidigt Nadal segern så som han kämpade, slet, jobbade.

Men mest av allt njöt jag av underhållningen och att jag faktiskt kunde ta del av den.

I dag går det väl inte att undvika prinsessbröllopet.

 Klas Lindberg

TILLÄGG

He!

”Nineties” på SVT är en välgjord nostalgitripp.

Eh?

Österrike var bättre.

Våra mödrar, våra fäder.

Så heter ”Krigets unga hjärtan” (SVT1) i ordagrann översättning från tyskan.

Originaltiteln ”Unsere Mütter, unsere Väter” rymmer allt det som skakade om Tyskland när miniserien hade premiär i mars. För vad sysslade föräldragenerationen egentligen med under kriget?

Äntligen konfronteras skammen i ett ”Band of brothers”-episkt tv-drama.

Formen är visserligen konventionell. Fem vänner möts en sista kväll innan två av dem drar ut i kriget, en tar värvning som sjuksköterska vid fronten, en försöker göra karriär som sångerska medan den siste, Viktor, är jude och tvingas fly. Året är 1941 och de tror att Sovjet ska vara besegrat innan jul.

Friedhelm (Tom Schilling), officeren Wilhelms (Volker Bruch) intellektuelle och känslige lillebror, förutspår att kriget kommer ta fram deras värsta sidor. Ute vid östfronten raseras brödernas själar bit för bit av all död och misär. Från indignationen över att se en SS-officer avrätta en liten flicka – till en tillvaro där de själva är beredda att utföra ofattbara övergepp.

Deras psykologiska resa skildras med plågsam nerv. Större politiska skeenden är osynliga, förutom när dess konsekvenser påverkar de fem vännerna.

Viktors pappa vägrar länge tro att hans land, Tyskland, inte ska belöna familjens lojalitet. När skygglapparna faller kan det vara för sent. Då har även sjuksköterskan Charlotte i rosigt nazistisk anda hunnit förråda en judisk kollega. Och sångerska Greta gått vilse i drömmen om att bli stjärna till varje pris.

De är medbrottslingar i världshistoriens värsta brott.

Trots detta känner vi sympati – och den insikten skrämmer.

När ”Krigets unga hjärtan” visades i Tyskland väckte försonligheten kritik. Försöker de avsäga sig ansvar och påstå att alla är lika goda kålsupare? Var tyskarna verkligen så politiskt aningslösa? Varför skildras relativt oskyldiga ungdomars liv i stället för den äldre generation som faktiskt hjälpte Hitler till makten?

Frågorna är relevanta, men förtar inte obehaget av att dessa olyckliga människor är så lika dig och mig.

I kväll måste jag se lättsam underhållning som ”The Face”, Kanal 5 21.00.

Ha!

”Bates motel” (SVT1) är en av årets bästa, nya serier.

Gah!

Den svulstiga musiken i ”Mänsklighetens historia” (SVT2) är outhärdlig.

Har ni sett framtiden?

Den stavas Zlatan-cam.

Man kan se Zlatan kolla sina naglar.

Kommer ni ihåg för tio-femton år sedan när det siades om framtidens sport-tv? Man skulle ha all makt själv där framför burken. Vi tittare skulle välja kameror, välja kommentator, byta perspektiv. Vi skulle få precis som vi ville.

Vad siarna glömde bort vid millennieskiftet var att vi inte vill sitta och välja bilder. Vi vill ha en jävla trevlig upplevelse serverad till oss. Orka sitta och hålla på och välja kamera, sortera bland en massa bildalternativ. Sånt finns det ju proffs på. De kallas bildproducenter och gör inget annat än att optimera vår upplevelse. De riktiga stjärnorna får oss att få både överblick, känna oss närvarande, hittar detaljerna, känslorna och stämningen på arenan. Bildproducenter ska vi vara rädda om men det fattade inte spågubbarna och teknikvisionärerna.

Allt de förutsåg bantades istället ner till en kamera som bara följer en enda spelare. Då det gäller svensk landslagsfotboll kallas kameran Zlatan-cam.

När matchen mot Makedonien började höll jag på att lägga barnen och var tv-offside. Jag hade dock mobilen på fickan och kunde i smyg fibbla mig in i TV4Play-appen.

Men appen ville inte visa matchen, i mobilen skulle man visst betala för det som är gratis i gammel-tv. Det tyckte jag var trist. Men jag hittade en gratisvisning från Malmö arena.

Zlatan-cam.

Hela första halvlek följde jag matchen utan ljud och bara med en kamera riktad mot Zlatan. Det var fascinerande. Jag lärde mig snabbt. Zlatans mimspel visar hur spelet funkar. Hans ständiga pekande mot fötterna visar att han ville ha boll men inga jävla ballonger. När motståndarna har bollen lunkar Zlatan. Zlatan passar ibland på att kolla in sina naglar. När Zlatan tröttnar på att vara utan boll går han till mittfältet och ser till att han får en passning. Den passningen slår han vidare på ett tillslag. När Zlatan väl springer är det som att hela mobiltelefonen vibrerar och skärmen dunkar. Zlatan är explosiv. Jag lär mig att om Zlatan inte rör bollen blir det inga farligheter framåt.

Till slut somnade barnen och jag fick tag i en tv. Men Zlatan-cam fick följa med som second screen. Jag upptäckte att Zlatan-cam låg ungefär en minut i fördröjning. Så nu kunde jag se anfall och därefter se Zlatans hela rörelseschema och beteende som en superrepris.

Och då kände jag att framtiden trots allt gett mig en ytterligare dimension i mitt sport-tv-tittande.

I kväll missar jag inte ”Bates motel” i SVT.

TILLÄGG:

He!

”Vetenskapens värld” lärde mig att stå, gå och träna på motionscykel tre minuter i veckan räcker långt – en dröm går i uppfyllelse.

Eh?

Varför har jag fortfarande inte sett ”Borgen”? Skandal.