Vad är väl en final i ”Let’s dance”?
Jo, det kan jag berätta utan att ens behöva se en.

Trots att det i kvällens final påpekades både en, två och fyrtioelva gånger att ”i ’Let’s dance’ kan vad som helst hända”, så är det faktiskt inte så. Efter åtta säsonger med TV4:s succéformat är det lätt att hänga med i dramaturgin.

Jag kan lita på att det blir tårar (check!), stående ovationer (check!), Tony Irving kommer att gråta (check!), och någon som är duktig, snäll och oförarglig kommer att vinna (check!).

Det blir stora ord och helhjärtade känsloyttringar. Marko Lehtosalos och Cecilia Ehrlings besök på Gröna Lund blir en vacker storslagen gest som slutar med att de kramas med glittrande vatten i bakgrunden.

Oscar Zia tackar med gråten i halsen sin dansare Maria Bild för den här tiden.

Marko övervinner nervositeten som gör att han får blackouter på dansgolvet, Oscar har ”vuxit upp” och ”hittat sig själv”. Via ett lekprogram i tv.

Bitvis blev finalen så känslosam att jag med ett generat fnitter var tvungen att kolla jobbmejlen i telefonen för att inte dö skämskuddedöden.

Precis som varje år. Det blir inte roligare än så. ”Let’s dance” är vad det är.

Och kanske är det just det som är programmets styrka.

Även om jag har lite svårt att verkligen engagera mig kan jag tycka att det är lite skönt med ett program som bara är snällt, glatt och harmlöst.

På förhand kändes den här säsongen som en lam tillställning. Få stora profiler, ingen som riktigt stack ut, vissa av deltagarna kunde knappt klassas som kändisar. Att Marko skulle vinna kunde man tänka sig redan på första presskonferensen.

Men det visade sig, rent tittarmässigt, bli den starkaste säsongen någonsin. Varje fredag har mellan en och en halv och två miljoner tittare haft fredagsmys till ”Let’s dance”.

Jag tror inte att någon behöver oroa sig över huruvida det blir en till säsong eller inte.

I morgon ser jag ”Insamlingsgalan” i SVT. Galor är oftast tråkig tv, men den här galan har Agnes, Avicii, Oskar Linnros och Petra Marklund – då har de också mig.

Ulrika Sjöblom

He!

Markoolios mamma – härligast av allt och alla i ”Let’s dance-finalen”. Mina finska gener jublar.

Eh?

Varför, varför måste alla ha så fula kläder på sig när de dansar?

Både lagen och ”Uppdrag granskning” tycks gå bet.
Den uzbekiska Bond-skurkiga diktatorsdottern Gulnara Karimova kan nog fortsätta gå på modevisningar i Paris framöver.

Det var säsongens sista ”Uppdrag granskning” och det är väl dags för en liten summering.
Återigen kan vi konstatera att det måste vara Sveriges mest engagerande program. Återigen har program efter program skapat stor debatt, stora reaktioner, ordentliga ringar på medievattnet.
Journalisters svårigheter att hantera flykting- och integrationsfrågan häromveckan – gud vad det skrevs, snackades, höjdes röster. ROT-avdragsfusket. Fosterbarnen. Kvinnohatet på nätet – årets snackis. AIK-huliganer som tagit över klubben. Gästarbetarna från Kamerun. Leksands sjuka förhållande till kommunen. Skidåkarnas dopning. Norrportens vidlyftighet. Moskéerna – igen. Barnfattigdomen.
”UG” – agendasättarna. Snacka om makt.
Så vad satte Sveriges mäktigaste program ner foten på i säsongsavslutningen? Vad kommer Sverige prata om i några dagar framåt?
Inte mycket tror jag tyvärr.
Det var ett uppföljningsprogram som inte satte några större avtryck. Det handlade om mutskandalen kring Telia Sonera, den där bolaget betalade ut två miljarder kronor till den extremt fascinerande diktatorsdottern Gulnara Karimova i Uzbekistan för att komma över en 3G-licens i landet. Uravslöjandet var ju sprängstoff, otvetydigt. Gårdagens avslöjande var, enligt ”UG”:s egen formulering, ett ”antiklimax”. Hela programmet gick ut på att ”UG”:s stjärnreportrar Sven Bergman, Fredrik Laurin och Joachim Dyfvermark hade pratat med ett par jurister som förklarade att Telia Sonera inte brutit mot några svenska lagar och därmed lär komma undan.
Alltså: Bara en anställd eller uppdragstagare på den beslutande myndigheten kan mutas. Den fascinerande Gulnara Karimova – som hämtad ur en Bond-film – jobbar inte så. Hon har så att säga fria arbetstider. Sveriges lags rätt korta arm når henne inte där bland jetsetarna i Paris och Saint Tropez. Och Telia-cheferna tycks klara sig också.
Det hela hade kunnat berättas som en kortis i slutet av ett program. Nu blev det mycket fluff för att fylla ut till en halvtimmes reportage.
En rätt klen avslutning på en mycket stark, men bitvis ojämn, säsong.

I dag missar jag inte tennisen från Paris.

Klas Lindberg

TILLÄGG:

He!
Fastnade i ett betydligt vassare ”UG”-avsnitt på SVT Play om Firman boys – skickligt och effektiv berättat.

Eh?
Tv-tablån i övrigt i går – öken.

Strand, fest och solbränd misär.

”SOS Thailand” (TV3) är det bästa botemedlet mot reslust efter Ryan Air.

400 000 svenskar reser till Thailand varje år. Några av dem väljer dessutom att bosätta sig i landet. Enligt en kartläggning i Aftonbladet den 11 maj dog 105 svenskar i Thailand under 2012.

Om inte det är tillräckligt avskräckande kan man börja följa den nya dokumentärserien ”SOS Thailand” (TV3). För som berättarrösten konstaterar – semestern ”blir inte alltid som man tänkt sig”.

På ett sjukhus i Phuket är svenske Daniel internationell koordinator för de nordbor som drabbas av olycksfall under sin semester. När Richard förs in i ambulans efter en mc-olycka står det klart att Daniels främsta roll är att se till att patienten har försäkring och kan betala sin egen behandling. Innan han får opereras för huvud- och benskador måste han skaffa en betalningsgaranti från försäkringsbolaget eller punga ut de 80 000 kr ingreppet kostar och riskera att hamna i skuld.

Väntan är ocharmig, men egentligen självklar. För varför ska thailändarna betala för de välbärgade västerlänningar som kommer och hamnar i trubbel?

Det här är en välkommen påminnelse om att sugar daddy Sverige inte är en osynlig sköld som skyddar oss mot världens alla faror.

På festgatan Bangla road följer vi volontärpoliserna Rune och Per som hjälper den lokala polisen att hantera områdets baksidor – fylla, droger och misshandel. En snubbe anser sig ha blivit lurad på pengar av en tjej i en bar. En annan är helt ensam och minns inte var han bor. Varken form- eller innehållsmässigt är det här något som kommer bli en milstolpe i tv-världen, eller ens en parentes. Men en sak lyckas ”SOS Thailand” med.

Att få min ångestklump i magen att växa och växa.

Veckans ”Fantasterna” (TV4) om ABBA måste ha varit rekordsvårt eftersom sköne vinnaren Peter Palmqvist gick vidare trots att han hade alla fel i en av kategorierna. Eller så är de ovanligt många felsvaren ett utslag av att tävlingen premierar en viss typ av kalenderbitare (årtal, ordning, detaljer) framför att ha kunskap om skeenden och andra mer svårbedömda saker. Frågesport är helt enkelt inte till för alla typer av kunnande.

I kväll ser jag ”Avicii på turné”, SVT1 21.00.

Ha!

Edward Blom är alltid underhållande i ”Nugammalt” (Kanal 5).

Gah!

Den här ”vad folk säger på social media”-domen i nya ”Top model” (TV3) känns bara som meningslös skolgårdsmobbning.

Tv-krönika 27 maj

”Arrested development” (Netflix) är tillbaka efter sju år.

Första intrycket är…försiktig glädje.

Du som är känslig för spoilers från de två första avsnitten ska sluta läsa nu.

Det är visserligen länge sen vi kunde räkna med att man ser program på den tid de är tablålagda (även om vi ibland låtsas som det). Därav fascinationen vid allt som är ”live” – den enda tv man kan räkna med är exklusiv för nuet och fri från valfrihet.

Strax före lunch på söndagen lades 15 nya avsnitt av ”Arrested development” (”Firma Ruffel & Båg” som det hette på TV4) ut på Netflix. Den dysfunktionella familjen Bluth, som i de tre första säsongerna kämpade med ett familjeföretag i gungning, en fifflande patriark och utbredd arbetsskygghet, är tillbaka.

De två första avsnitten fokuserar på sonen Michael (Jason Bateman) och hans pappa George Sr (Jeffrey Tambor). Michael, som tidigare var familjens stöttepelare, har tappat fotfästet efter en rad katastrofala affärer och flyttat in i sonen George Michaels (Michael Cera) studentrum på college. Han försöker i desperation sälja sin kropp till Lucille 2 (Liza Minnelli) som nu har kontroll över familjeföretaget. George Sr försöker samtidigt tjäna pengar på spirituell vägledning i en svetthydda ute i öknen.

Det är roligt. Kreativiteten och energin finns definitivt kvar i serien.

Men samtidigt som det är fint att träffa sina vänner igen är känslan bitterljuv. De där sju åren som gått syns särskilt på kusinerna George Michael och Maeby Fünke (Alia Shawkat) som lämnat tonåren långt bakom sig. Vi har mycket tid att ta igen.

Upplägget för de nya avsnitten är sannolikt nödvändig, men problematisk. Rollfigurernas liv de senaste åren måste skildras, vilket ibland ger en lite redovisande känsla. Mina favoriter Dr Tobias Fünke, ”the never-nude” (David Cross), och Buster (Tony Hale) skymtar bara förbi i de första avsnitten. Min tröst är att deras tid kommer komma.

Att så kända skådespelare som Kristen Wiig och Seth Rogen gör gästinhopp är bara distraherande. Undantaget är John Slattery (Roger Sterling i ”Mad Men”) som åtminstone ser rolig ut som utskämd narkosläkare.

I kväll ser jag ”Top model”, TV 3 kl 20.

Ha!

Författaren Sami Said var underhållande avig i ”Babel” (SVT2).

Gah!

”Men’s night” i ”Partaj” (Kanal 5) med underhållning för ”manliga män” med Ulf Brunnberg ligger deprimerande nära verkligheten.

Tv-krönika 26 maj

Sport hör inte hemma i TV4…

… är ett påstående jag brukar skriva under på.

Men jag måste erkänna att friidrott funkar förvånansvärt fint.

Jag står fast vid att kanalen ska hålla sina reklamfinansierade fingrar låååångt borta från allt vad skidsport och skidskytte heter.

Men friidrott är ju faktiskt av en annan karaktär. Även i public service är det omöjligt att se allt som händer på en och samma gång. Alltså måste vissa moment visas i efterhand och en final på 100 meter slår alltid kvalomgången i diskus.

I det upplägget är ett reklamavbrott lättare att svälja.

Men det räcker förstås inte att en sport lämpar aningen sig mer för reklamavbrott för att göra en bra sportsändning.

Kommentatorn Johan Edlund sköter sig hyfsat trots en tendens att skrika vid vinnarstötar eller målgångar.

Men det verkliga esset i TV4:s rockärm är ett annat:

Bisittar-baronen A Lennart Julin. Experternas expert. Friidrottens främste.

En bättre ledsagare står inte att finna. Det är som att sitta bredvid Albert Einstein på fysiklektionen, ha Tina Nordström i köket eller ta med sig Björn Hellberg till pubquizet.

I kvällens sändning från Diamond league i New York levererade han med sedvanlig kvalitet. En flod av fakta, statistik, anekdoter och analyser sköljde över oss tittare. Med samma återhållsamma entusiasm oavsett gren.

Statistikern på friidrottsförbundet darrade bara på manschetten en enda gång, och det var när han oroligt letade efter svenska stjärnan Abeba Aregawi i startfältet på 1500 meter. Det visade sig att snart att hon bytt från ett rött linne till ett gult och så var det ”mysteriet” löst.

Visst hade jag gärna varit utan de sex reklamavbrotten. Men TV4 har åtminstone investerat en liten del av intäkterna på ett klokt sätt – i A Lennart Julins lön.

Att sen New York var blåsigt och regntungt och de storslagna resultaten (Sandra Perkovics världsårsbästa i diskus undantaget) uteblev kan man knappast lasta kanalen för.

I morgon ser jag säsongsavslutningen av ”Babel” i SVT2 20.00

Amerikaner.
De är inte som vi.

Den 6 maj ringer Amanda Berry larmnumret 911.
Den 23 maj sänder TV4 en dokumentär om hela förloppet kring de hemska kidnappningarna i Cleveland.
Snabbt jobbat, onekligen. Jag var skeptisk till vad BBC:s ”Cleveland – tio år i skräckhuset” skulle kunna bidra med. Dokumentärer handlar ofta om tid. Tid på plats, tid efter det inträffade, tid att skildra ett öde, tid att bygga förtroenden.
Men jag hade glömt att det här handlade om amerikaner. De är inte som vi.

Jag minns när jag runt millennieskiftet skulle skriva examensarbete på journalisthögskolan och föreslog för min handledare att jag inför årsdagen av Columbine-massakern ville åka dit och till ett par andra amerikanska samhällen som också drabbas av skolskjutningar. Jag ville göra en reportageserie, prata med inblandade, försöka förstå hur man går vidare efter en sådan tragedi.
Aftonbladets reportagechef Jan Helin (i dag publisher på Aftonbladet) var intresserad, jag skulle göra detta i samarbete med honom.
Men min handledare sågade idén. Sa att det befängt av mig att föreslå den. Att en månads restid inte skulle räcka, att de inblandade aldrig skulle prata, det var för nära inpå. När jag meddelade Jan Helin om nobben var han förundrad. ”Han förstår inte, det är amerikaner vi snackar om, de är inte som vi. De skulle gärna ha pratat med dig. De bearbetar trauman annorlunda än svenskar”, sa han.
BBC-dokumentären visade just det. Grannar, bekanta, släktingar till förövaren Ariel Castro, ögonvittnen, polisen – ja, till och med läkaren och sjuksköterskan som tog emot Amanda Berry, Gena DeJesus och Michelle Night på sjukhuset direkt efter fritagningen – alla ställde de gärna upp och pratade öppenhjärtigt. De bearbetade traumat genom att prata.
Den brittiske snyggreportern Rick Edwards hade således inga problem att få folk att öppna upp.

Allt han behövde göra var att kasta upp bollen, sedan kunde lyssna och smånicka medkännande. Som när den lokala polisen berättade hur han tyckte att Castro borde straffas: ”Bind honom vid en telefonstolpe, hämta de drabbade papporna ge dem baseballträn”.
De enda som ännu inte pratar med media är offren och förövaren.
Men det är nog bara en tidsfråga.

I kväll missar jag inte reprisstarten av ”Skärgårdsdoktorn” i SVT.

Klas Lindberg

He!
”Fixa rummet” i Barnkanalen: mina barn – och jag – älskar det.

Eh?
Missade Anders Lundin i ”Örjan, snöleoparden och jag”. Får titta ikapp på SVT Play i helgen.

Jämförelsen är inte snäll.

Men det är en tv-kväll bland många andra. Efter ”Klockan åtta hos stjärnorna” (TV 4) zappar jag över till ”Se hungern!” (SVT 1/UR).

Det ena är lättsam underhållning där kändisar lagar mat och skyr minsta lilla antydan till allvar som pesten. När till och med en nära döden-upplevelse (skådespelaren Rafael Edholms hjärtstopp) skämtas bort så vet man att det är både lättuggad och idisslad tv-föda vi erbjuds.

Det andra är en uppfordrande dokumentärserie om hungerkrisen i världen. I ”Se hungern!” åker tre gymnasieungdomar till olika platser i världen som drabbats hårt av matbrist. Först ut är Linnea som lämnar välståndet och Sara Stridsberg-boken i Nacka för att resa till Burkina Faso i Afrika. Till tonerna av hipp musik som James Blakes ”Retrogade” visas symboliska bilder på svenskar som blundar (SE HUNGERN! Fattar ni?).

Trots viss kulturdokumentärsjuka är upplägget ovanligt piggt. Först och främst är det skönt att slippa se kändisar besöka misär och bryta ihop. Här har vi en intelligent och medveten ung tjej som tar sig an uppgiften med engagemang, nervositet och verkligt intresse.

Problemet med den här typen av dokumentärer är ofta att det blir en jakt på den värsta misären, de mest plågade barnen, de tunnaste benen. Här visas i stället vardagen för människor som ständigt lever på gränsen till katastrof, i extrem fattigdom. 20-åriga Bibiane tvingas välja mellan frukost och skola – hon har inte råd med båda. Hon går fortfarande bara i 9:an eftersom hon har tvingats hjälpa till hemma. Mjölet mals för hand varje dag och de äter exakt samma mat hela tiden. Under förra årets missväxt svalt byn och Bibiane beskriver målande hungerns tomma blick.

Samtidigt är världen ganska liten. Om Eurovision hade ”We are one” som slogan kan vi nu fortsätta meningen med ”för alla har ju Facebook”. Bibiane och Linnea kan fortsätta hålla kontakten – trots allt.

Den 1 juni sänds insamlingsgalan ”Hungerhjälpen” från Berns i Stockholm med bl a Avicii som själv skänkt en miljon euro. Så länge politik och pengar går före förnuft är det en liten bäck värd att hjälpa fylla upp till en generös och varm å.

I kväll ser jag ”Arrested development” på Netflix.

Ha!

”Scott and Bailey” (TV 4) är en ganska frejdig kriminalserie om två kvinnliga poliser i Manchester.

Gah!

Själva mysteriet var dock inte särskilt spännande.

Tv-krönika 22 maj

En guldkväll för Tre kronor.

En guldkväll för TV4.

Det var intressant att se ishockeyfinalen dagen efter Eurovision Song Contest-finalen.
Fredrik Reinfeldt på plats. Petra Mede och Carl Bildt tippade utgången. Världarna krockade, gled in i varandra. Jämförelsen mellan tv-upplevelserna är lockande.
I ”Eurovision Song Contest” ledde Gina Dirawi uppladdningen skickligt i svalt studiosamtal, varvat med reportage och intervjuer. Det var bra. Hela sändningen från Malmö var toppen.
Men denna typ av sändningar är sportens hemmaplan. Sporten är snäppet bättre på det här med stora evenemang, helheten, inför och efterbevakningen kring huvudeventet.
Just nu essar TV4-redaktionen. Vilket VM den har gjort. Supersändningar, rakt igenom. Och toppade när det gällde som mest.
”Kan vi inte bara köra i gång nu, man vill bara att pucken ska släppas”, sa Lasse Granqvist och Leif Boork en timme före matchstart.
Jag kände precis tvärtom. Bygg bygg bygg. Fortsätt uppladdningen, öka tiden, fördröj spelstarten.
Tajt, intressant, initierat. Snygga bilder, bra reportage. Och framför allt sömlöst och världsklassproducerat.
Niklas Lidström och Mats Sundin bidrog med stjärnglans och tyngd i studion.
Suzanne Sjögren var bra vid rinkside, ständigt med den svinlånga ryggböjande Peter Popovic att hantera.
Peter Jihde bildade tillsammans med energiske Niklas Wikegård ett formidabelt team och har lett oss med säker och skicklig hand framåt.
Sen började matchen – och upplevelsen var lika njutbar. Bildproducerat med fingertoppskänsla. Vågat långa sekvenser från kameran bakom mål som man sällan ser gav oväntat djup vid flera tillfällen. Men aldrig effekt för effektens skull.
Och Lasse Granquist, han är unik, Sveriges bästa sportkommentator genom tiderna, det kan vi väl vara överens om nu?
Tre Kronor då? Jo, de bjöd på en riktigt trevlig insats de också. Laget gjorde det som inte Robin mäktade med i lördag – att ta hem hela skiten på hemmaplan.
Och då lyfter ju tv-upplevelsen till de där ordentliga höjderna.

I kväll missar jag inte ”Nugammalt” i Kanal 5.

Klas Lindberg

He!
Lyckades undvika att se ett enda avsnitt av ”Mästarnas mästare” denna säsong. Starkt.

Eh?
Folk som orkar klaga över reklamavbrott under hockeyn – suck.

Snyggt, glamouröst, proffsigt. Schlagerfinalen i Malmö var allt det och lite till. Men det finns en stor, grå, och ganska surmulen elefant i rummet.

Ja men det där gick ju bra.

Gina Dirawis uppsnack lär ha väckt liv till och med i den mest förbittrade schlagerskeptiker, Petra Mede var en triumf av välartikulerad professionalism, Josefine Sundström snubblade inte på en enda stavelse, inga större tekniska missöden inträffade, ja till och med publiken skötte sig.

SVT höll den svenska fanan högt, och vi kan fortsätta åka på semester i Europa utan att skämmas. Tack för det, Christer Björkman!

Men vi måste våga prata om elefanten i rummet. Vi måste våga prata om sketcherna, om pausunderhållningen.

Ursäkta, men vad var det som hände? För ett ögonblick trodde jag att någon hade zappat över till bortklippta scener från “Partaj”, men insåg snabbt att, nej, det var en sketch med Sarah Dawn Finer. Och en timme senare dök halva den svenska humoreliten upp i något som förmodligen var tänkt att vara roligt.

Vad är det egentligen med SVT:s oförmåga att leverera humor i schlagersammanhang? Vad är de rädda för? Att ingen ska skratta? Ja, i sådana fall är rädslan befogad.

Ingen skugga ska falla över Sarah eller den ovan nämnda eliten – det här är kulmen av en lång tradition av fullständigt platta schlagersketcher och skämt (kanske med undantag av Grotesco 2009), och det får mig att förtvivla.

Gårdagens program visade upp Sveriges allra bästa sidor för omvärlden, det som gör oss unika – eller i alla fall attraktiva för turister. Varför inte göra samma sak med vår humor? Varför inte ge rodret till någon som vågar göra något vassare än denna uppvisning i roliga dialekter, referenshumor och minsta gemensamma nämnare?

Jaja, drömma kan man. Tack och lov tittar inte någon på Eurovision för humorns skull. Hoppas jag.

En annan tråkig sak var att vi bara fick 62 poäng. Typiskt.

I morgon missar jag inte “Barnmorskan i East End” (SVT1, 21.00).

FTW!

Six Drummers. Fler krogbaserade musikakter i svensk television, tack.

WTF?

Illusionen av live-tv spricker lite när Levengoods intervju med Bonnie Tyler börjar om från början.

Luften har gått ur ”Let’s dance”.  

Dags för TV4 att lägga dansskorna på hyllan ett par säsonger.

Det var en mellandag i svensk broadcast-tv. Inget ishockey-VM. Ingen Eurovision Song Contest.
Det är då jag ger ”Let’s dance” en chans till.
Det har hänt flera fredagar – hopplöst i tablåerna, ”Let’s dance” blinkar lockande och pockande och man tänker, ja okejrå, det är ju underhållning, vi kör.
Och alla delar som gjort att jag gillat och tittat på programmet finns ju där. Det är glammigt, blanka golv, dans, musik, kändisar och tävlingsmoment. Jessica Almenäs och David Hellenius är superproffs, roliga och säkra.
Precis som flera fredagar tidigare slog jag på ”Let’s dance”. Precis som tidigare fredagar tröttnade jag på tre minuter.
Vad är det som har hänt? Ingenting.
Möjligen är det detta som är problemet. ”Let’s dance” har inte utvecklats. ”Let’s dance” rör sig inte ur fläcken. ”Let’s dance” dansar inte längre.
Luften har gått ur och det räcker inte med Maria Montazamis superkarisma för att blåsa upp den igen. Det krävs betydligt mer. För att få ut det gamla, unkna, stillastående borde TV4 pausa programmet ett par säsonger, öppna alla fönster på vid gavel och låta nytt syre blåsa in. Ungefär som TV4 gjort med ”Idol” – fast mer strategisk.

Kanalen tvingades pausa ”Idol” för att bereda rum för ”X-Factor” som de satt på rättigheterna till. Men ”X-Factor” funkade inte alls och nu är ”Idol” åter i produktion och suget hos publiken är tillbaka. Den ofrivilliga frånvaron kan ha varit räddningen för ”Idol”.
Nu är ”Let’s dance” i samma läge. Publiken är kvar, men hur länge?
Frågan är om TV4 vågar att pausa ett program som har runt 1,5 miljoner tittare varje vecka. Det vore dock en mycket större risk att köra slut på formatet. Och det kan gå snabbt, det har vi sett förut.

I kväll missar jag inte finalen av Eurovision Song Contest i SVT.

Klas Lindberg 

TILLÄGG:

He!
Alltid spännande att se en teateruppsättning inifrån som i ”K special: Västanå teater – en värmländsk saga”.

Eh?

Volvos svinkonstiga, jättelånga reklamfilm med Swedish House Maffia. Obegriplig.