Vila i frid, musikgalor.

Länge leve svensk musik.

Nöjesbladet rapporterade live (om än med spoilervarning), Kulturnyheterna intervjuade vinnare, Rapport hade ett collage av segerbilder från den gala som började redan vid 17-tiden. Kanske bör man ändå vara något av en nörd för att intressera sig för Grammisgalan, men nu ska det till ett extraordinärt intresse för att sätta sig framför tv:n kl 21 och se en gala man redan vet hur den slutar.

Kalla mig bakåtsträvare, men jag vill inte ha mina galor begagnade.

Även P3 Guld eftersändes i SVT, men där direktsände åtminstone radion sin egen gala.

Naturligtvis finns det många bra skäl till detta system, men inga av dem är omtanke om tittarna. Med ett så starkt svenskt musikliv borde man väl Animal-hamra på stora trumman, minst lika mycket som filmbranschen gör när de ockuperar en hel kväll för sina baggar.

Nu känns allt rätt defensivt. Även med en alltid lika knivskarp Gina Dirawi vid rodret. Kanske är hon den enda som kommer undan med skämt om att lp-skivan ”dödförklarats fler gånger än Lars Vilks”.

Ett stort problem för Grammisgalan är dess publik. Oftast ser det ut som att de skulle ha roligare på en kommunal debatt om Slussenfrågan. Är det så jobbigt att tvingas vänta lite på nästa drink?

Det såg lite motigt ut först, men till slut orkade de ställa sig upp och ge Sven-Bertil Taube och senare Lill Lindfors välförtjänta stående ovationer.

Tack och lov fanns en jublande lycklig Little Jinder och hennes gråtande mamma Åsa på plats för att leverera spektakulär vinnarglädje. Tack och lov fick även salongsberusade Rebecca & Fiona  snubbla upp på scenen iförda tjocka täckjackor och fyllda skumpaglas. Tack och lov höll Gina Dirawi en fin, personlig hyllning till det fria ordet.

Sen orkar inte ens Jocke Berg hämta upp sitt pris som årets textförfattare, utan låter sina introverta bandkollegor i Kent försöka hålla tal under rätt aggressivt hån från Felix Herngren.

Då blir man lite missmodig, igen.

På torsdagen ser jag damernas stafett i skid-VM, SVT1 13.00.

Ha!

Tur för ”Ninja warrior” (Kanal 5) att kufiske ”Stenålders-Henning” med nöd och näppe gick vidare till final.

Gah!

Sista avsnittet av ljuvliga komediserien ”Parks and recreation” visades på amerikansk tv igår. Jag kommer sakna lilla Pawnee, Indiana.

Det är charmigt exotiskt.

I ”Bonde söker frus” Sverige skickar människor fortfarande brev.

Det finns en viss tragik i misstanken att Posten själva kan ha betalat för produktplaceringen (det har jag dock noll belägg för) när programledaren Linda Lindorff tar emot brevsäckarna av en postbil med tydliga loggor på. Det är bitterljuvt att se de skrynkliga breven med människors slängiga, barnsliga, unika handstilar. Brevnostalgin i ”Bonde söker fru” tycks vara en del av en större längtan tillbaka till svensk lantidyll och det uppvaktande, vårdande kvinnoidealet.

Lindorff är duktig på att varmt men bestämt knuffa ut de kärlekstörstande lantbrukarna i dejtingvärlden. Tv-tittarna kan känna igen sig i tvivlet, blygheten och det dåliga självförtroendet samtidigt som man fnissar åt pinsamma tystnader.

Årets utvalda fyrklöver av bönder är alla män. Min favorit av dem är Peter, en 52-årig värmlänning som förklarar sin solokvist med att han behövt ta hand om åldrande släktingar. De tre övriga är unga och har fått alldeles för många brev för min smak (de som verkligen behöver hjälp är mer spännande). Men gissningsvis hoppas TV4 på bröllop och barnalstrande.

Jag hade mycket hellre sett den enda kvinnan, 60-åriga Madeleine, leta efter den drömman hon beskriver som en ”mix mellan Steve Martin och Zeb Macahan”. Lite mindre likriktning hade bondedejtingen mått bra av.

I en galax långt, långt borta från ”Bonde söker fru” cirkulerar farsen ”Paradise hotel” (TV3). Några små tv-snillen har i år förvandlat dokusåpan till höstens roligaste svenska komedi. Klippningen är perfekt, bildvalet bisarrt och replikerna orimliga. Under terapiveckan återvände fjolårets populäraste deltagare, Samir Badran, för att ”behandla” paren på sin egen Freud-soffa. ”Terapeut” Badran förklarar sin egen relationslogik på detta tydliga sätt:

– Om jag lär känna Jasmine så kanske jag inte blir sugen på henne, därför ska jag inte lära känna henne. Jag ska bara ta henne innan jag lär känna henne och sen lära känna henne och bara bort med henne.

I kväll ser jag ”Hästmannen – sista striden”, SVT 2 20.00.

Ha!

Missa inte ”Ginas värld” på SVT Flow. Särskilt avsnitten om Snoop i ”The Wire” och den underjordiska världen i Las Vegas är makalösa.

Gah!

Att det fortfarande finns självskadande kvinnor som vårdas med brottslingar. Bra av ”Uppdrag granskning” (SVT1) att uppmärksamma det.

Grammisgalan fyllde 2000 år.
MTV-Jesus fick naturligtvis hålla i firandet.

Det säger någonting om musikbranschen att årets värd för Grammisgalan var Ray Cokes, 100 år gammal i år.
Visst var det värdigt, Ray har varit med sen musik uppfanns strax efter första världskriget. Han kan det mesta, har sett det mesta.
Men att göra honom till värd för en Grammisgala 2014 – det var… otippat.
Förhandssnacket var att Gina Dirawi skulle hålla i grejorna. Mycket riktigt dök hon också upp. Tyvärr mest som pausunderhållning, med humorn baserad i lustiga outfits. Gina kom till exempel in med en jättestor rosett i håret, sa några ord – och lämnade sen snabbt över till värden MTV-Ray.
Ray ja. Vi var många som tyckte om honom som redan då lite för gammal videojockey i MTV på 90-talet. Han pratade engelska utan översättning live in i våra kabelanslutna tv-apparater. Han var gråhårig, besatt en snabb brittisk engelska och bildade tv-skola genom att tala med kameramannen – han bröt den fjärde väggen men utan att ha en enda liten Brecht-tanke bakom det.
Nu – över 80 år senare – blev han alltså inbjuden att leda Grammis-galan – och så tacksam han var. Han uttryckte sin glädje över att få vara med om och om igen, det var kanske det mest rörande under hela kvällen.
Video var temat. Alla uppträdanden baserades på klassiska videor från efterkrigstiden då skivor fortfarande såldes och Grammis-galor fortfarande togs på det allra största allvar. D’Angelos gamla nakenshow porträtterades av nykomlingen Kim Cesarion. Veronica Maggio lekte Alice i underlandet efter Gwen Stefanis förlaga. Robyn lanserade sin första signing Zhala genom att härma postindustrialismens kanske mest ikoniska video – Nirvanas ”Smells like teen spirit”.
Det hela kändes mycket naturligt och självklart. Musikbranschen minns de goda tiderna då det gick att tjäna pengar på skivförsäljning. MTV var gud och vägen till himmelriket, Ray Cokes var Jesus och den helige ande och graal och hela fadderittan. Att göra en gala utifrån den nuvarande komplicerade musikekonomin och den för industrin djupt kränkande nyordningen skulle kännas orimligt.
Vi har vant oss. Allt ska vara som det en gång var. Allt annat är för obehagligt att ta i.

I dag ser jag mer av Netflix ”House of cards”.

KLAS LINDBERG

He!
Robyns hockeyfrilla – gillar den. Men hon ser ut att vara 14 år gammal.

Eh?
Grammisgalans Ray Cokes-undertextning sågs strax före SVT-sändningen ge sig an ett shotsrace med The Kristet Utseende på en bar utanför Cirkus. Sen blev det som det blev.

Bagdad Bob lever och har hälsan i Malmö stad.

Den där Eurovision-peston SVT rört ihop måste han ha stoppat sina klåfingriga pinjenötter i.

Själva showen är så bra som en Eurovision-delfinal kan bli. Loreen öppnar med en favorit i repris – teckengestaltande barn i en hjärtknipande version av ”Euphoria”.

Programledaren Petra Mede är stensäker på scenen. Vi har jättar, rymdmän och bara tribal-bringor. Helt enkelt en oändlig flod av kitsch som gör att jag älskar världen lite mer.

Frågan är vad som gick fel när SVT satte ihop införprogrammet ”Live: Studio Eurovision”? De har fantastiska Gina Dirawi i programledarstolen och tillgång till precis alla – de arrangerar ju själva hela tjottaballongen. Trots det blir det fan-tv av glada amatörer. Förvirrat och värst av allt – etiskt vilse i pannkakan. Programmet öppnar med ett mysreportage om de choklad- och spritmutor Vitryssland bjuder journalister på. SVT behöver inte vara ett fördömande världssamvete i glättiga Eurovision-sammanhang, men någon slags reflektion över att mysa med en diktatur bör man kanske ha?

De känns märkligt obekväma i bevakningen av sitt eget program – för betyder minsta lilla kritik att de gräver sin grav?

För ovanlighetens skull får vi se prov på Gina Dirawis nerver, särskilt i början av programmet. Skämtet om hur konstigt skånska låter får irländska ESC-vinnaren Linda Martin och deltagaren Ryan Clark att se ut som frågetecken.

Resten är buskishumor och pliktskyldiga intervjuer. Vi får veta att Christer Björkman är glad. Danmarks artist har en svensk pappa, alltså ”vikingablod” i sina ådror (skämskudde!). Det går bra att kalla Carola ”queen” om man vill. Den hårda vägen får vi också uppleva att det är svårt att intervjua irländska artister med ett ska-band som värmer upp i bakgrunden. Det finns dock minnesvärda ögonblick. Som när Mark Levengood påpekar för 95-årige schweizaren Emil Ramsauer:

– Om du lever på lördag kommer du vara den äldsta deltagaren i Eurovision.

Eller när Gina frågar den ärlige redaktören för SVT:s webb:

– Går det hett till i chatten nu?

Varpå han svarar:

– Nej, inte än faktiskt.

I kväll ser jag ”Uppdrag granskning”, 20.00 på SVT1.

Ha!

”Samtal med Bengt Lagerkvist”, SVT2 av Tom Alandh. Den nyligen avlidne regissören pratar liv och död, öppenhjärtigt och vackert.

Gah!

Lagerkvists dödsångest smittar som mental ebola.

Tv-krönika den 15 maj 2013