De knäcktes av Staffan Ling.

Och väl framme i Alingsås gick luften ur ”På spåret”-paret.

Ni som laddat för att se ”På spåret”-finalen i efterhand på SVT Play: läs ej vidare.

Det har snackats om att de som är duktiga på de rosa frågorna i Trivial pursuit haft en fördel i årets tävling. I finalen återställdes ordningen. Förutom musikfrågorna hölls populärkulturen på armlängds avstånd.

Namn på Rembrandt-tavlor, handlingen i Karin Boyes ”Kallocain” och vilka vetenskapliga grundämnen Marie Curie upptäckte hade man större nytta av att ha koll på.

Finalen ska höja svårighetsnivån ett snäpp, och det gjorde den.

En av Filip & Fredriks största styrkor är själva tågresan där deras yvigt kvicka associationer ofta leder dem rätt. Under andra resan drog Hammar impulsivt i nödbromsen när en ledtråd om gamle tv-profilen Staffan Ling lurade dem mot Umeå-trakten, bort från det korrekta Alingsås. Efter den fadäsen kändes det som att luften gick ur tv-duon.

Om någon tror att detta ”bara är en lek” bör de studera Filip & Fredriks ansiktsuttryck efter Alingsås.

Wikingsson började fokusera mer på motståndarparet Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl och noja över vilka frågor som passade dem bäst. Inte ens den imponerande fullpott de tog på sista resan lyckades svalka svettdropparna av desperation. Det kändes avgjort.

Vinnarparet Höglund och Rönndahl har i den nya säsongen hittat fullkomligt rätt i sitt samspel, de

kompletterar varandra och utgör inte minst en stark humorduo. Hela finalen öppnas med att Höglund kallar Kristian Luuk för ”Lukas” och visar upp en tand hon precis tappat:

– Finns det möjligtvis en tandläkare i publiken?

– Men Elisabet, folk sitter hemma och äter framför tv:n, skrattar Luuk.

Tack och lov bevisar ”På spåret” att man kan vara både förvirrat flummig och sedan imponera med breda kunskaper. Det ena utesluter inte det andra.

På lördag ser jag damernas och herrarnas skiathlon i skid-VM i Falun med start 13.00 i SVT1.

Ha!

Det var roligt att se Jesper Parneviks sammanbitna ansiktsuttryck när han försökte förstå ”Brottet”-stjärnan Sofie Gråböls danska i ”Skavlan” (SVT1).

Gah!

Det uppstår en viss tomhet när ”På spåret” är över. Nästa fredag börjar ”Stjärnor hos Babben” (SVT1) och ”Let’s dance” (TV4)…

”På spåret” är unikt.
Ett program som är inne på sin 25:e säsong borde vara skandalöst uttjatat – men inte.

Det skulle vara så lätt att kräva rejäl förnyelse, som jag och många med mig gjort när det gäller till exempel ”Fångarna på fortet”. Men faktum kvarstår: ”På spåret” är underhållande, smart och bildande. Mycket tack vare Fredrik Lindström, som i kväll var i sitt esse och bubblade ur sig anekdoter och diverse märkliga kunskaper.
Över huvud taget är tonen i programmet så sympatisk, och när någon av de tävlande nästan slår vinnarskallen i bitar inne i båset är det bara kul.
Nu var det dags för första semifinalen: Filip Hammar och Fredrik Wikingsson mot Kjell Wilhelmsen och Eric Ericson.

Något positivt har onekligen hänt när det känns så totalt märkligt med en studio fullproppad med bara män. Det har faktiskt blivit ovanligt.
Men i går gjorde det inget alls, resultatet var snarare mystrevligt än grabbigt. Och dessutom skrattframkallande emellanåt. Att jag känner mig korkad för att jag är så dålig på geografi får jag stå ut med.
Men en efterlysning till fredags- eller lördagskvällarna: En riktigt välgjord, bra svensk dramaserie.
Visst är brittiska kriminalserien ”Shetland” i SVT1 väl värd att följa, med sina mångfacetterade karaktärer och ödesdigra atmosfär. Men nu när välgjorda ”Blå ögon” är på sluttampen kommer längtan efter mer svenskt drama.

Eftersom det ständigt sänds nya spänningsserier vore det alldeles, alldeles underbart med ett svenskt familjedrama i stil med brittiska ”From there to here” (som för den delen ligger på SVT Play) Mörka familjehemligheter och frostiga relationer kan vara minst lika spännande som brott, våld och polisarbete.

Lördag kväll kommer jag av grupptryck eller någon annan outgrundlig anledning säkert att titta på den första deltävlingen i Melodifestivalen.

Det är ett av mina favoritprogram. Ett av svensk tv:s allra bästa. Och populäraste.
Men när ett av tävlingsparen aldrig kommer in i matchen varken på det ena eller andra sättet, är inte ens ”På spåret” särskilt underhållande.

Börjar bli dags att sammanfatta året som gått.
Och trots att man som Biogubbe på filmfestivaler i Cannes och Venedig har träffat världsstjärnor från Hollywood och upplevt Ruben Östlunds internationella genombrott och Roy Anderssons Guldlejon-vinst, vet i sjutton om något detta år slår att ha fått vara med i ett avsnitt av ”På spåret”.

Ja, inte på riktigt, men nästan, när SVT arrangerade en specialtävling mellan Aftonbladet och Expressen. Visades på kvällstidningarnas sajter dagen före SVT:s säsongsstart av den populära frågeleken.
Försöker åtminstone inbilla mig att jag nog hade varit lika entusiastisk, även om Kristin Lundell och jag inte hade vunnit över Cecilia Hagen/Malin Roos. För ”På spåret” är ju ett program som har roat och folkbildat i 25 år. Har knappt missat ett avsnitt under alla dessa år.

Förändringen och föryngringen när Kristian Luuk/Fredrik Lindström tog över efter Ingvar Oldsberg/Björn Hellberg och kanske gav programmet en aning ironisk ton, har gått mer smärtfritt än väntat. Med Augustifamiljen och deras ibland nästan okända gäster vid sångmikrofonen, har musikfrågorna nog blivit både smalare och svårare. Men konceptet håller fortfarande. 2,3 miljoner tittare i snitt hittills. Missar själv aldrig ett avsnitt.
OBS: SPOILER-VARNING!!!
Läs inte längre, om du ännu inte har sett veckans program.
Men… det gäller att båda tävlingsparen förmår spela upp till dans.
Nykomlingarna Jason ”Timbuktu” Diakité och Lina Thomsgård fungerade bra, både för att de verkade trivas ihop och var ganska kunniga.
Ulf Danielsson och Martina Thun gjorde inget större avtryck senast de var med. Inte nu heller. Och utklassningssegrar blir sällan så bra tv, vad man än tävlar i.

På lördag kväll ser jag ”Moraeus med mera” med bland annat Laleh och Svante Thuresson, i SVT 1.

Musik
”Tack för musiken”, SVT 1. Niklas Strömstedt plockade skickligt fram Peter Jöbacks mångsidighet som artist.
Konst
”Degas och den nakna kroppen”, SVT 2. Intressant K-special-dokumentär om Edgar Dugas (1834-1917), omstridd nakenmålare.

Yvigt, iögonfallande – nytt.
”På spåret” i SVT?
Nej men ”På spårets” enda nyhet för säsongen.

Allt var exakt sig likt förutom att Kristian Luuk skaffat sig ett rejält och aningen getartat designskägg som även var yvigt. Det såg lite underligt ut.
Det lär han inte komma undan med ostraffat av folkdomstolens mer kverulanta representanter. Kanske är jag en av dem för jag tycker att skägget stör tv-tittandet men, ok, visst måste Luuk få se ut som han vill.
Alla behöver ju poppa till sig ibland, skaffa en lite rockigare stil.
Programmet inleddes också med att domaren Fredrik Lindström tog upp denna elefant i rummet, jämförde Luuks look med rikskansler Axel Oxenstierna ”eftersom man märker ett sånt skägg”.

I övrigt var allt sig likt, bortsett från en mindre ändring i spelsystemet som ingen lär märka. Regerande mästarna Helena von Zweigbergk och Göran Everdahl satt i ena buren och Filip Hammar och Fredrik Wikingsson satt i den andra. Och utsökta Augustifamiljen stod för popmusiken, i går förstärkt med sångerskan Maia Hirasawa. Och varje resa började med frågan ”Vart är vi på väg?”

Exakt som alltid, och varför skulle SVT ändra på ett vinnande koncept? Ascoolt eller toppmodernt är det inte men ruggigt effektiv och brett underhållande tävlings-tv är det definitivt. Högklassigt, lärorikt och fredagstrevligt.
Ibland är vi trötta på ”På spåret”, då tar några andra tittare vid, och sedan kommer vi tillbaka medan andra lämnar. ”På Spåret” lär resa runt världen i ytterligare 25 säsonger. Med eller utan Kristian Luuks frasiga skägg.

I morgon ser jag på ”Så mycket bättre”. 20.00 på TV4, och hoppas att popesset Love Antells dag blir lika lyckad som Carolas förra veckan.

Ja
”Skavlan”, SVT1. Bra sväng i går, särskilt kul att återse den gamle tennisstjärnan Boris Becker.

Nej
”Hellenius hörna”, TV4, lever högt på folkliga välkända gäster och den charmiga gangstern som blev skådis Dragomir Mrsic är inte riktigt där – än.

Fredrik Virtanen

Paret som skaver – mot det extremt samspelta.

Finalen i ”På spåret” blev en oerhört charmig kamp fram till sista frågan.

Under många år har Helena von Zweigbergk och Göran Everdahl briljerat i vältalighet och intellektuell kvickhet i radions ”Spanarna”. Egentligen är det märkligt att de först nu gjort debut i SVT:s flaggskepp för allmänbildning och spänstig associationsförmåga.

Bara det faktum att Everdahl använder ordet ”fatabur” (äldre tiders förråd eller skattkammare) i vardaglig konversation får mig att tro att en bättre värld är möjlig.

I finalen ställdes de mot ett mer udda par, Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl, som under veckorna skavt sig fram till ett underhållande samspel. Kunniga Höglunds tendenser att flyta ut och mästra möter Rönndahls humoristiska diplomati.

Det är två härliga par. Även domare Fredrik Lindström är uppsluppen och svävar apropå Norrköping ut i en underbar recitation av Ulf Lundells ”Jag går på promenaden”.

”På spåret” vågar verkligen ta popkultur och musik på allvar – både i briljant musikläggning (Pet Shop Boys ”Flamboyant” under inslaget om Tracks) och makalösa husbandet Augustifamiljen som tillsammans med Petra Marklund gör en bättre Alphaville är originalet själv.

Sedan får en fråga om discofarbror Giorgio Moroder avgöra hela tjottaballongen.

Underbart.

Men tv-festen inleddes redan på morgonen, när Netflix släppte den efterlängtade andra säsongen av ”House of cards” där Kevin Spacey och Robin Wright spelar iskallt maktpar i Washington. Första avsnittet hanterar sina överraskningar riktigt snyggt, men om man sett det brittiska originalet från början av 90-talet ser man att den i många avseenden följer den huvudsakliga dramaturgin där.

Chocken var därmed inte en så stor chock.

Faran nu är att serien spårar ur totalt i ondska och cynism. Men den fällan tror jag att den så begåvade skaparen Beau Willimon är för smart för att falla i.

Lördag kväll jobbar jag och ser därför Melodifestivalen, SVT1 20.00. Annars hade jag fortsatt mitt ”House of cards”-maraton.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Jag följer OS-sändningarna från Viasat slaviskt – och är riktigt nöjd. Särskilt underhållande är skridskokommentatorn Kenth Borgström och hans makalösa siffernörderi.

Gah!

Den legendariske konståkaren Jevgenij Plusjenko skadade sig och lade av, men det nämndes knappt. För svenska sportjournalister handlar OS om hockey, skidor och Norge.

Jan Guillou blir inlåst i förstaklass – och studion har bytt inredning.

Det finns något i grunden tryggt med ”På spårets” ljumma dramatik.

Fredrik Lindström jämför den nya inredningen med tågstationer på kontinenten. Den speglar en längtan tillbaka till en tid då färgerna var brunt murriga och det fanns stinsar med uniform och keps. Man inbillar sig kanske att tågen även gick i tid då?

Tillbakablicken på studions utseende genom tiderna är vilsamt underhållande – från retro till futurism till caféprogram och Triple & touch. Med mild ironi lugnas de ”På spåret”-fans som kan ha oroats av den nya förändringen.

Guillou och Ann-Marie Skarp är veteranerna som vill få revansch efter sin bleka insats 2007. Motståndarna i dressinen, Eric Ericson (”Molanders”) och Kjell Wilhelmsen (”30 dagar i februari”), är nykomlingarna som slår till med en tia redan på sin första resa.

Det blir en knock som Guillou och Skarp har svårt att hämta sig ifrån.

Årets nya tittarfavoriter kan mycket väl bli Ericson och Wilhelmsen. De har precis den allmänbildning kombinerad med kvickhet och fantasi som krävs för att bemästra ”På spåret” nuförtiden. Wilhelmsens ordvitsar är olidliga, men i linje med programmets göteborgska tradition.

Lindström och Kristian Luuk är som födda till uppgiften att leda ”På spåret”, med sin gubbkufiga humor och magisterutstrålning. När de får grotta ned sig i Luxemburgsk schlager och matlagningsbegreppet ”deglasering” blir de som ivriga ”Vi i femman”-barn.

Programmets bultande hjärta står husbandet Augustifamiljen för. Trots att musiken inte står i centrum är nivån på bandet nästan orimligt hög.

Samtidigt som coverfesten ”Idol” brakar loss i TV4 står sångerskan Jaqee helt lugnt och levererar en tolkning av Beyoncés ”Halo” som får mig helt knäsvag.

Hennes cover slår allt jag sett under hela ”Idol”-säsongen.

I dag ser jag ”Vinterstudion” med André Pops på SVT1 kl 10.

Ha!

K special-dokumentären ”Mark Lombardi – konsten som skakade FBI” (SVT2) har allt en konstintresserad konspirationsteoretiker kan önska.

Gah!

SVT sänder den trista miniserien ”The Kennedys” med Katie Holmes igen. Det borde väl finnas bättre Kennedy-filmer och -dokumentärer att visa i stället?