Hon tog hem det förra året.
I år gör hon igen.
Sanna Nielsen är Melodifestivalens största vinnare.

Det har pratats om ödesår för Melodifestivalen.

Förra året var en smärre katastrof. Tittandet sjönk, antalet röster störtdök.
Kritiken mot programmet var vass och korrekt. Programledarna Nour El Refai och Anders Jansson fungerade inte alls. Paret var en nödlösning och sattes ihop efter att en rad mer kvalificerade personer tackat nej.
Många starka röster höjdes för att förändra allt, byta ut de ansvariga, tänka om.
Men Christer Björkman fick nytt förtroende, skruvade lite försiktigt i formatet, tog bort en låt ur delfialerna, skärpte upp Andra chansen, byggde ut finalen.
Nu fick vi första beskedet vad förändringarna betytt.
Första intryck – något tajtare. Mer glädje.
Men den stora skillnaden från förra året är – Sanna Nielsen.
Förra året tog sjöng hon hem tävlingen.
Nu blev hon kvällens stora vinnare på ett helt annat sätt.
Tillsammans med Robin Paulsson – som SVT försökt förmå leda Melodifestivalen i många år – stampade hon ner fötterna i en ordentlig svensk folkmylla och landade en supertrygg och underhållande sändning med såväl sång, skämt och informativ guidning.
Sandra Nielsen var bättre än jag trott. Mycket bättre.
Hon var sensationellt säker, rolig och avslappnad. En fröjd. Och fungerade fantastiskt bra med Robin. Manuset var också perfekt i avvägningen mellan skruvat, folkligt, smalt och brett.
Som sidekick fanns Filippa Bark, en idé som närmast kändest sorglig. Att inte Sissela Benn kan få gå vidare någon gång. Lite som att Maria Lundqvist skulle dyka upp som slitna Sally.
Men även denna lösning fungerade oväntat väl. Särskilt som Filippa Bark befriade oss från de krystade greenroom-intervjuerna när hon behandlade artisterna som statister för att få sina skratt. Utan att dissa konceptet.
Artisterna och låtarna då? Ja, där har inte mycket hänt. Förfärande brist på förnyelse präglar fortfarande tävlingen.
Men Melodifestivalen har ändå fått en nytändning.
Melodifestivalen känns glatt igen.
Det gör mig glad.

I kväll ser jag finalen av ”Blå ögon” i SVT.

He!
Sanna Nielsen (se ovan).

Eh?
Jessica Andersson tog sig till final. Vad har hon för ingångar in i folklighetssjälen egentligen?

Vi är många som minns henne som alla tiders bästa sagoberätterska.
Genom tv-serien ”Astrid” får vi också, på djupet, lära känna människan Astrid Lindgren.

Första minnet av Astrid Lindgren (1907-2002). Fast egentligen är det ju hundratals minnen. Hur man har hört henne läsa med den där rösten, på en gång både lekfull och lite förnumstig.
Sagorna finns förstås med i Kristina Lindströms serie, tre underbara tv-timmar som på ett träffsäkert visar hur små och stora händelser i författarinnans liv senare vävdes in i hennes berättelser.

Andra minnet. Ringer som nybliven journalist upp Astrid för att prata om någon filmatisering av hennes böcker. Min unge man, du får fyra minuter, inte en sekund till, sa hon vänligt, men bestämt. Efter 3.30: Nu får du raska på om du har någon mer fråga, för snart lägger jag på luren.
Efteråt: Viss besvikelse för att hon inte hade mer tid med mig. Genom tv-serien förstår jag varför. Alla ville ha sin bit av Astrid. Och som hon ställde upp. Allt från att brevväxla med en tonårsflicka med personliga problem, till att betala en utvisad kurdisk flickas läkarutbildning. Astrid hade så fullt upp, att det inte blev så mycket skrivet under de senare åren av hennes liv.
Det – och allt annat om hennes liv – känns det som att vi får veta genom SVT 1:s serie. Från hur hon jobbade för underrättelsetjänsten och på så sätt tidigt blev medveten om de nazistiska krigsförbrytelserna, till ett stundtals trassligt privatliv.

Sista minnet. Träffade Astrid i samband med lanseringen av den tecknade Pippi-filmen från 1997. Hon var trött, lite likgiltig, nästan blind. Sa att hon därför inte kunde ha en åsikt om resultatet. Hon anade väl att det blivit rena rama smörjan av alltihop.
Och det enda jag spontant saknar i tv-serien är om det var sant att Astrid en gång nobbade mästeranimatören Hayao Miyazaki att göra film av Pippi Långstrump. Får vi kanske aldrig veta, för den 73-årige japanen har slutat både att göra film och intervjuer.

I kväll ser jag ”Ögonvittnet”, i SVT 1.

Hon är härlig. Hon är bra. Hon är charmig. Begåvad. Rentav enastående.
Det är inte Helena Bergströms fel att säsongspremiären av ”Stjärnorna på slottet” ekar tomt.
Allt är nämligen ”Så mycket bättres” fel.

Det har nu fallit sig så att TV4:s systerprogram förändrat ”Stjärnorna på slottet” dramatiskt.
Förutsättningarna är nya. Som i vilka gäster SVT lyckas locka. Vilken artist vill numera sitta och dra sitt livs historia på ett slott när de kan välja det andra programmet och därmed få gratis liv i sina gamla låtar och dessutom ha möjligheten få en ny hit? Mossa och nostalgi står sig slätt mot en ny karriär och nya sköna slantar in på bakkontot.

De stjärnor som nu kan tänkas flytta in på slottet är inte i musikbranschen. Det är ingen slump att av årets fem deltagare är fyra och en halv av fem skådespelare (Özz Nûjen är minst 50 procent komiker). Det är främst skådespelare som vill ägna en dag och ett helt program åt att prata om sig själv – bara för sakens skull. För många Dramaten-skådisar är livet en enda stor monolog. …
”Den jag är mest spänd på att möta här är mig själv. Ska jag få ett av mina berömda vredesutbrott?” funderade Örjan Ramberg i en intervju då han just anlänt till slottet.
Men det värsta för ”Stjärnorna på slottet” är att ”Så mycket bättre” faktiskt innehåller konstnärliga framträdanden, stjärnorna får visa upp sin yrkeskunskap. Just detta gör slottets upplägg så mycket fattigare.

Deltagarna får försöka monologa sig fram bäst de kan genom att berätta sin barndom till frukost, sitt genombrott till lunch och sitt livs höjdpunkter till middagen. Det känns fattigare. Tommare.
Men det kan alltså inte lastas Helena Bergström. Hon visade upp alla sina goda sidor, bjöd på sig själv, skrattade och grät. Visst kan där ha funnits ett visst mått av skådespel men i så fall var det en väldigt trevlig teater.
Jag kan heller inte låta bli att se fram emot Rikard Wolffs dag då SVT lockade med trailercitatet:
”…och då fick jag beskedet: Pappa dog i ett samlag”.
Kan bli….mustigt.

I kväll ger jag ”Viva hate” en sista chans.

Härlig musikunderhållning med Sven-Bertil Taube, Björn Skifs och Sarah Dawn Finer.
Men det som berörde mest i annandagens tv-utbud var Jens Linds film om det förlorade paradiset, Khao Lak.

Det har gått exakt tio år sedan tsunamin drabbade stora delar av Asiens kuststräckor. Hundratusentals människor dog. Över 500 svenskar. Många av dem i thailändska turistorten Khao Lak, som i stort sett helt och hållet spolades bort.
Det har varit många reportage och dokumentärer i media senaste tiden. De flesta välgjorda och engagerande. Men få så personliga som ”Khao Lak”, av SVT-sportens dokumentärfilmsess Jens Lind.

Han var där på semester med sin familj. Kunde förstås inte hålla sig från att filma. Så han fångade det som familjen upplevde som rena paradiset. De hade blivitsom förälskade i sitt lilla hotell Mai’s Quite Zone och intervjuade ägarna, amerikanen Douglas Fairweather och hans thailändska fru Mai. Det blev ett kortare tv-reportage med titeln Det hotade paradiset. Hotet, det var den annalkande massturismen.
Familjen Lind blev några av hotellets sista gäster. Några dagar efter att de hade dragit vidare, till Australien, sköljde den enorma flodvågen bort hotellet. Mai dog i vattenmassorna. Douglas var en av få som överlevde.

Gång på gång har Jens Lind sedan återvänt dit. Och till USA, för att se vad det blev av Douglas Fairweather. Som återvände till Thailand. Hittade en ny thailändsk fru. Men hans historia är långt ifrån den vanliga äldre-västerländsk-man-möter-ung-thailändska som brukar berättas.
En oerhört gripande tv-dokumentär. Samtidigt väldigt personlig, fylld av Jens Linds vemod över att hans paradis visserligen åter byggdes upp, men till något helt annat, mindre genuint.

• Bra musikprogram med Sven-Bertil Taube (SVT 1) och Björn Skifs (TV 4), men allra bäst var ”Tack för musiken” (SVT 1) där Sarah Dawn Finer gästade Niklas Strömstedt. Skratt, tårar och underbar musik.

I kväll ser jag ”Stjärnorna på slottet”, med Helena Bergström i centrum, i SVT 1.

Duon äter romantisk mat

HISTORIEÄTARNA SVT1 20.00 Upplägget är detsamma men allting är nytt när Lotta Lundgren och Erik Haag åter ska äta sig genom historien.

Sex nya avsnitt och sex nya epoker innebär tunnvis med alkohol och en mängd mer eller mindre märkliga rätter för våra historiska försökskaniner att sätta i sig. I premiäravsnittet, som utspelar sig under romantiken, består den gastronomiska höjdpunkten av en skinka täckt av maräng med små blommor i kurbitsstil påmålade.

– Den såg lite ut som en jättestor träsko. Äckligast var en salt sill som puttrat
i svagdricka. Den var så äcklig att man blev hög av adrenalin-påslaget, säger Lotta Lundgren.

Det blir många kostymbyten. För att teckna en fullständig bild av epoken får Lotta Lundgren och Erik Haag röra sig mellan olika samhällsskikt. Från herrskapsadel till deras tjänstefolk för att slutligen
landa på samhällets absoluta botten.

Vill bli författare trots sjukdomen

FRÅGA DOKTORN SVT 1 18.15 Sjukdomen Ehlers-Danlos syndrom, EDS, leder till kollagenbrist och påverkar leder, hud och blodkärl. För Emmalill Frank som har sjukdomen innebär det bland annat en begränsning i funktionen i händerna. Nu berättar hon om hur hon trots EDS och dessutom dyslexi bestämde sig för att bli författare.

Om livet med bröstcancer

SASHAS LIVSFARLIGA BRÖST Kunskapskanalen 21.00 Hos kvinnor som drabbas av bröst-cancer beror det i vissa fall på den ärftliga bröstcancergenen BRCA 1. För dem som har en ärftlig muterad form av genen innebär det en ökad risk för cancer. Här får vi följa Sasha – som bär på BRCA 1 – och höra henne berätta om sin oro.

Finaldags i Kockarnas kamp

KOCKARNAS KAMP, TV4 20.00 Frida Nilsson besegrade flera av landets största matkonstnärer på vägen till finalen. Bland dem Jonas Dahlbom, hennes tidigare chef.
I finalen ställs hon mot Gustav Trägårdh, tidigare vinnare av den prestigefyllda titeln Årets kock. När Frida Nilsson först kom till tävlingen var hennes mål att inte åka ut i första avsnittet.
I finalen ska de bland annat skala havskräftor, stycka ett helt lamm och laga en trerätters middag på tid.

FILMTIPS

The mask ++++

Mycket underhållande actionkomedi med Jim Carrey och Cameron Diaz. Han spelar en blyg och tystlåten banktjänsteman, hon en superbabe som är ihop med en gangster (Peter Greene). När banktjänstemannen hittar en mystisk mask förvandlas han till en attraktiv super-hjälte. Rollen är som skräddarsydd för Jim Carrey, med sitt kroppsspråk framstår hans rollfigur nästan som 50 procent människa/50 procent animerad figur. Högt tempo, mycket humor, bra effekter och Diaz entré i sin filmdebut är sensationell. Kultfakta: Ursprungligen hade filmproducenterna tänkt sig Anna Nicole Smith (1967–2007) i den kvinnliga huvudrollen. (1994)

The Alamo +++

Välgjord skildring av slaget vid Alamo, ett fältslag som pågick i flera veckor under revolutionen i Texas 1836. Bra skådespelare: Dennis Quaid, Billy Bob Thornton och Jason Patric. Kult-fakta: Russell Croweoch regissören Ron Howard skulle ursprungligen ha gjort filmen, men backadedå Disney skar ned budgeten. (2004)

Min vän Oscar ++

En svensk kärleks-komedi som till viss del utspelas i Paris. Åke Söderblom (1910–1965), Margaretha Fahlén (1918–1978), Olof Winnerstrand (1875–1956) och en säl (!) spelar en viktig roll. Bygger på en fransk roman. DN:s recensent tyckte på sin tid att filmens scener med sälen var ett ”flagrant exempel på djurplågeri”. (1951)

Politisk bakfylla.

Lindrades bäst av torrostad Sören Holmberg och tv-treon Marcus Oscarsson.

Politiskt bakfulla släntrade vi oss till vardagen i dag. Vad hände egentligen?

Dagen var rörig. Reinfeldt lämnade in avskedsansökan, Anders Borg meddelade sin avgång. Jonas Sjöstedt lämnades tårögd eftersom han inte fick chans på Löfvén.

Raskt gick det. I mössan förvandlades yran till huvudvärk.

Vi som orkade vände oss till ”Agenda” och TV4:s ”Valet – dagen efter” för att få hjälp att få ordning på tankarna. Men huvudvärken tilltog.

Överallt dök valets vinnare Jimmie Åkesson upp och såg otäckt nöjd ut. I ”Agenda” gråtvalsade Sjöstedt vidare som en sårad skolpojke. Karin Jämtin förklarade kallt sin vänstermobbning och frågade i stället chans på Folkpartiet – som i sin tur gav S korgen eftersom de fortfarande är kära i M.

Hela havet stormar nu, och alla tycks bli utan stol att sitta på.

Ett par ljusglimtar räddade kvällen. I andra delen av ”Agenda” fick äntligen SVT:s vidunderliga valprofessor Sören Holmberg air-time. Han analyserade valresultatet utifrån Valu på sitt patenterade torrostade jordnötter-vis. Under valdagen var vi många som svor över hans frånvaro, tydligen lyssnade någon. Men det var så dags.

I TV4:s bakisprogram befann sig också årets stora tv-genombrott. Overkliga Marcus Oscarsson är mannen som slagit oss med häpnad genom denna valrörelse. Han är en unik figur.

Har han en CNN-aura? Eller en ”Antikrundan”-aura? Jag kan inte bestämma mig.

TV4:s politiska expertkommentator är en virvelvind, en naturkraft. Smart, formuleringssäker, en lysande kommunikatör, en fascinerande uppenbarelse. Det går inte att slita ögonen från honom.

Vem är han då? Han presenteras av TV4 som ”statsvetare och USA-expert. Undervisar i politik vid University of Denver i Colorado.”

Internationellt och läckert.

En googling visar att han är från byn är Odensås som ligger mellan Mörlunda och Virserum. Han hankade sig länge fram som lokalreporter i Kalmar län och tjatade sig sedan in på TV4 2012 för att kommentera USA-valet.

Marcus Oscarsson. En tv-treo vi vill se mycket mer av.

I kväll ser jag Juventus-Malmö i TV6.

He! Bengt Westerberg, vettigast under hela kvällen, i TV4:s ”Valet – dagen efter”. Du saknas oss.

Eh? Fortfarande samma ”Bekänn färg – vi hjälper dig att välja”. TV4, vakna, valet är gjort.

Energiskt i Umeå.

Hätskt i TV4.

Demokratin slickar sig om munnen.

Valet är runt hörnet och Sverige börjar ställa sig på tå.

Det är jämnt. Resultatet är ovisst.

Det märks på politikerna.

Tv-debatterna kan nu tyckas vara fler än antal omgångar i SHL. De dyker upp på alla möjliga och omöjliga ställen.

I går hamnade jag i en landsbygddebatt i SVT redan på förkvällen. Där stod Gustav Fridolin (som hade behövts i Stockholm och TV4) och Eskil Erlandsson med flera och hade ett intensivt samtal med gott humör. Där fanns Sverker Olofsson vars intensiva debattstil borde kunna lösa Sveriges hela energiförsörjning.

Därpå var det intressant och intensiv rättspolitisk debatt i ”Brottscentralen” i Aftonbladet.

Så till TV4:s stora partiledardebatt i TV4. Stämningen i den en rätt traditionella studion skruvades snabbt upp. Ett bitvis ganska högt tonläge och en hel del prat i mun skapade en osäker stämning.

Där kan man hamna när programledare avbryter en debattör som bara hunnit lägga fram ena halvan av sitt inlägg. Om fingertoppskänslan brister vid ett par tillfällen. Det liknar fotbollsspelares oro när en domare håller in inkonsekvent nivå.

Det är därför Jan Björklund plötsligt ryter till mot Jenny Strömstedt med ett ”Får vi föra en debatt eller?”. Eller Annie Lööf mot densamma: ”Det är ett påhopp utan dess like!”.

Kombinera osäkerhet med slutspelsnerven. Risken är att ”matchen” spårar ur.

Vid några tillfällen var det nära:

”Käbbel! Ta bort de där”, sa Löfven och motade bort Lööf och hennes bunt med papper.

”Jag såg hur du betedde dig”, säger Reinfeld till Löfven.

”Har du hört att jag har fått ordet eller?”, säger Reinfeldt till Romson.

Hätskt. Hett.

Jag gillade dock mycket med TV4:s debatt. Jenny och Anders Pihlblad är skickliga, begripliga och kunniga. Småduellerna med utmaningar var ett smart drag och belyste de ideologiska skillnaderna mellan partiledarna.

Jag gillar framför allt att debatterna nu hopar sig och börjar bilda gäng. Det är kanon för demokratin.

Samtidigt som vi har lärt oss de olika argumenten och motargumenten så blir nyansskillnaderna större och avvikelserna intressantare.

Jag längtar redan till kvällens stora SVT-debatt.

Play!

”11 september: Där flygplanen träffade” – stark dokumentär på snårig tablåtid. Missa inte på SVT Play.

Play?

TV4 – en del ser faktiskt er på Play. Ni kan väl satsa ett par tior på innehållet i tv-pauserna om ni nu ska puffa för dem i huvudsändningen?

”Det vinnande paret får en heldag med träning och samtal med en av våra största: Mattias Sunneborn.”
”Åhhh…”
”Atleterna” är en tragikomisk historia.

Det är så synd om alla inblandade i detta projekt.

Klipparna, vi börjar där:
”Gör dramatik av ett gäng färglösa hurtbullar på en konferensgård när de pratar om trista motionstävlingar”.
Rickard Olsson:
”Kom hit och riv av några påor i vår studio/arena. Ha gärna på dig en vit smokingkavaj så att det ännu mer obegripligt varför du leder just detta moment och inte vår profilerade programledarvärvning Kajsa Bergqvist”.
Kajsa:
”Stå i arenan plötsligt festmejkad när vi kör i gång tävlingarna. Kom i håg – det är Rickard som ska dra tävlingsupplägget trots att det är du som frontar programmet.”
Deltagarna:
”Försök agera som stjärnpar, trots att ni inte känner varandra och att tittarna undrar varför ni är med i tv. Snälla, ha överseende med att vi försöker göra dramatik av typ ingenting. Låtsas som det är allvar.”
Svenska folket:
”Snälla, have mercy. Bry er inte om namnet. Atlet betyder ju på svenska stark man eller tyngdlyftare. Men nu skiter vi i det och kör ’americano’ – nu betyder det hurtbulle. Ha överseende att programmet är en blandning av konferens-teambuilding och Ullared-Gladiatorerna. Att sista halvtimmen ägnas åt amatörer som skjuter pilbåge på bästa sändningstid är väl ingenting att jiddra om.”
Det är skämskudde hela vägen.
Jag citetar:
Rickard: ”Det vinnande paret kommer få ett fantastiskt pris. Ni kommer att få en heldag med träning och samtal med en av våra största: Mattias Sunneborn.
Bild på nollställda tävlande med stängd mun. Efterpålagt ljud: ”Åhhh…”
Kajsa: ”Han är en av världens bästa längdhoppare. Men han är också nu en av världens bästa veteran-mångkampare som vi har just nu. ’Satt’ det är viktigt att vinna den här tävlingen.”
Hahahahaha. Träna med Sunneborn. Kanon. Verkligen.
En miljon premiärtittare blev en halv miljon till avsnitt två. Den veckobaserade halveringstiden bör med tv-gudens och vetenskapens försyn fortgå.

I kväll ser jag duellen i SVT1.

He!
Gå in och se ”Retro” om 80-talets ungdomsfilm på SVT Play.

Eh?
Bra att SVT satte in Brasse-filmen ”En kille och en tjej”. Men varför värdotiden 11.40?

Finalen i ”Allsången” brukar vara en fest.
Den här gången fick vi vänta orimligt länge på att bli insläppta.

Det var en oändlig startsträcka.
Det var märkliga artistbokningar på rad.
Det var debutanternas afton.
John Martin, ”känd” som anonym röst i några Swedish house maffia-låtar, gjorde svensk tv-debut.
Därefter stod två andra nykomlingar på scenen i begravningskläder och konstiga frisyrer och sjöng en låt från en ännu osläppt skiva med musik från en ännu oupptäckt låtskivare. Kvinnorna hette Lise och Gertrud – och javisst, det var första gången de framträdde i tv, det proklamerades glatt.
Petra Marklund är ju själv debutant som programledare denna sommar. Hon blir bättre för varje vecka, jag tycker det är rätt att SVT redan nu försöker knyta upp henne med ett tvåårskontrakt så det inte blir de sedvanliga spekulationerna. Men det känns att hon fortfarande är novis och man kan ifrågasätta om hon inte borde ha fått växa en aning som programledare innan hon slängdes upp i denna institution. Det är inte riktigt schyst, inte mot oss tittare eller mot Petra.
Man sitter liksom och håller tummarna för Petra. Man vill att hon ska sätta påorna, att hon ska minnas sin text (”skriven av Benny Andersson och Björn… *titt i manuskort* Ulvaeus”) och slippa komma av sig och söka desperat efter orden.
När Lise och Gertrud har sjungit klart så hoppas man att det inte ska bli någon ”intervju” med dem, att Petra ska gå vidare och kanske sjunga själv som hon gör så bra. Men så ser man begravningsprocessionen gå mot mittscenen, man ser Petra från höger och man känner, åh nej, det blir ett krystat snack. Och så håller man tummarna så knogarna vitnar.
Jenny Wilson sjöng en riktig temposänkare och spelade flöjt som en sjuåring. Som någon skrev på Twitter: Indieartister spricker som troll i solsken på Sollidenscenen.
Men finalen tog sig till slut – tack vare superproffs. Vilken befrielse att se Helen Sjöholm och Peter Jöback ta ägarskap. Och Icona Pop var fantastiska. Plötsligt flög programmet och publiken vaknade till liv.
Och Petras avslutningsnummer var både stämningsfullt och vackert.

I kväll missar jag inte fotbollsderbyt.

He!

Peter Jöback – lite silverstänk i håret, några linjer i ansiktet – och snyggare än någonsin.

Eh?

Två allsånger av samma låtskivare (Gärdestad) på raken? Slarvigt.

Jag hittar John Malkovich men det tar tid.

Vägen dit är rörig, ett virrvarr, närmast omöjlig.

Mödan: inte värd ett skit.

Jag ska skriva tv, det betyder recension av ett program eller två ur dagens tablå. Men det ser hemskare ut än vanligt. Det är lördag, det är en massa filmer, vissa bra, vissa sämre, alla svåra att skriva vettig tv om. Här finns:
”40 year old virgin” på TV3, älskar den, har nog sällan skrattat så mycket åt en film de senaste 10 åren; ”Mission Impossible: Ghost protocol” på TV4, den sämsta i serien; ”Meet the Parents – Little Fockers” på Kanal 5, värdelös uppföljare; ”Rambo 2” och ”Rambo 3” på TV6, oj så många gånger jag såg dem i mina tonår, fantastiska upplevelser då, not so much lockande i dag; ”Crocodile Dundee” ett och två i Sjuan, nej tack. Mest lockande filmen är ”Den innersta kretsen” i SVT1, men vad ska jag skriva för tv om den?
I SVT2:s 20.00-slot: ”Eurovision young musicians 2014”, svensk tävlande är en 19-årig altviolinist från Solna – nej, jag orkar inte, kanske jag borde, men jag orkar helt enkelt absolut inte.
Så vad har linjär tv i övrigt att erbjuda lördagen den 31 maj? Kanske ”Nyhetsmorgon” i TV4 med bröderna Timell? Ska jag kolla på detta och fråga varför inte SVT kör ”Gomorron Sverige” på helgerna då publiken faktiskt har tid att titta? Fyran sänder också direkt från Stockholm Marathon, men lägg av, vad ska jag ens tycka om det?
Eller, huvva: Ska jag möjligen plåga mig igenom svensk TV:s enda egenproducerade primetime-satsning ”Gladiatorerna”? Och mäkta tycka nåt?
Nånstans i dessa tankar nås jag om informationen att Viaplay har en lördagspremiär. Bara dagen efter USA-premiären publicerar man första avsnittet av ”Crossbones” – NBC:s stora piratsatsning med John Malkovich i huvudrollen. Härliga nya tid! Skit i tablån – jag konsumerar modern tv.
Tyvärr är första avsnittet skrattretande uselt. Pirater i knickers struttar runt och Malkovich försöker med alla sin erfarenhet blåsa liv i sin Kapten Svartskägg(!) utan att tro en sekund på manuset.
Och jag önskar nästan att jag hejat fram den där unge fiolsvennen i stället. Vann han?

I kväll missar jag inte Zlatan och Eden spela i TV4.

He!
Jättedrama mellan Andy Murray och Philipp Kohlschreiber i Franska Öppna. 7-7 i avgörande, fortsätter i dag i Eurosport.

Eh?
Tv-lördagen den 31 maj 2014.