Arkiv för tagg SVT

- Sida 2 av 2

The Tunnel är kopian som krossar originalet

av Martin Söderström

Det är en kopia.

Men en rackarns välgjord kopia.

Nya ”The tunnel” är värd sin chans.

Ska erkänna att jag först hade svårt för ”Bron”. Första avsnittet av den svensk-danska storserien var så stolpigt och ovigt att det kändes som en sketch av Galenskaparna. De parodiskt överdrivna noir-elementen, de tondövt levererade replikerna, de föråldrade stereotyperna om stiffa paragrafryttarsvenskar och skönt avslappnade öldrickardanskar. Samt det trötta upplägget med ”två omaka snutar som måste överkomma sina olikheter för att jobba tillsammans” bla bla bla, snark.

Men någonting hände. ”Bron” reste sig över sina uppenbara begränsningar och blev den mesta nagelbitarthrillern sedan ”24”. Till dags dato har ”Bron” sålts till över 130 länder. Ett antal versioner har redan spelats in världen över.

Premiär alltså för ”The tunnel” (SVT Flow) – den engelsk-franska versionen, där tunneln under kanalen mellan de två länderna är central. Upplägget är identiskt. Ett lik bestående av två delar – ena halvan en fransk politiker, andra halvan en brittisk prostituerad – hittas exakt på gränsen mellan länderna. Två poliser (från varsitt land och – förstås – väldigt omaka) tvingas arbeta ihop för att lösa fallet. Frostigt och stelt men samtidigt levande spelat av Clémence Poésy och Stephen Dillane. De historiskt ansträngda relationerna mellan länderna och de stereotypa skillnaderna mellan fransmän och britter spelar en stor roll. Nog för att det är klichéer som spelas upp, men de är gjorda med både fingertoppskänsla och värme nog för att inte störa för mycket.

Även om vissa scener är kopierade rakt av så är ”The tunnel” så rasande snygg i stämning, foto och musikval att det är lätt att glömma att man redan sett det här en gång. Bättre än ”Bron”? Vissa scener i kopian krossar allt i originalserien, andra är tveklöst sämre och mer haltande.

Jag gav ”Bron” en chans till. Och jag är beredd att ge ”The tunnel” några avsnitt till. Se det som en rekommendation.

Lördag kväll  tittar jag på finalen av Eurovision Song Contest i SVT1.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!

Rome” (SVT1). Män i kjolar med svärd. Och en jädra massa naket. What’s not to like?

 

Nja…

Let’s dance” (TV4). Ett opium för folket.

 

Kategorier SVT, SVT Flow, SVT Play

Fullständigt okritisk SVT-dokumentär om Lasse Stefanz

av Ulrika Sjöblom

Sveriges största dansband, en sommar, en turné, en journalist och en timmes program i SVT.
Men vad var det som hände?

”Hur kommer det sig att Lasse Stefanz är, och har blivit, så stora?”
Med den frågan börjar idolporträttet ”Lasse Stefanz – on the road”.
Om du tittar i tv-tablån kommer entimmesprogrammet i SVT1 att förklaras som en dokumentär av musikjournalisten Thomas Deutgen. Men det står snabbt klart att det inte alls är någon dokumentär – det är en ren hyllning, gjord av Lasse Stefanz-fanet Thomas Deutgen.

I sin jakt efter svaret på varför Lasse Stefanz är så oerhört fantastiskt bäst i Sverige (och Norge!) pratar han med bland andra Lasse Holm (”De är genuina”) och arrangören Roger (”De är det bästa vi har”).
Halvvägs in i programmet är de mest frekventa orden ”makalöst” och pirrigt”.
Jag får veta att Olle Jönsson har 60 hattar hemma och att han gärna laddar upp inför spelningarna med att vara för sig själv.

Vad jag inte får veta är: vad var det som hände i Lasse Stefanz den där sommaren år 2012? Visst – de gjorde succé. De var med i ”Allsång på Skansen”, gästade Kalle Moraeus talkshow, spelade för första gången på Gröna Lunds stora scen.
Men det måste också ha varit en kaotisk sommar. Två av originalmedlemmarna, Hasse och Lasse Sigfridsson, hade precis lämnat bandet. Hasse av hälsoskäl. Lasse, skulle det senare visa sig, fick sparken efter stridigheter i bandet. Det här berörs inte under en sekund i Deutgens stående ovation. Jag får inte ens veta att bara någon månad före inspelningen av ”dokumentären” såg bandet helt annorlunda ut. Han kommer inte ens nära att ställa frågan om hur tiden fram till att de förlorade två vänner som de spelat med nästan hela livet sett ut, och hur den påverkat dem som band eller som människor.

I stället konstaterar Deutgen att Olle Jönsson fick underkänt i musik i skolan, och frågar: Hur känns det, nu när du spelar inför tusentals fans?
Går det ens att formulera ett intressant svar på den frågan?
Olle svarar till slut: Lärarna hade fel helt enkelt.
Ridå.

I morgon tittar jag på premiären av ”De dejtbara” i Kanal 5.

 

!
Sommartorkan i tv-tablån is no more. Bara i går var det en drös tv-premiärer. Nu kör tv-hösten i gång på allvar.

?
Vem orkar titta på tre avsnitt av ”Idol” (TV4) eller fyra avsnitt av ”Kändishoppet” (TV3) på en vecka?

Ulrika Sjöblom

Allsången blev en fest – av och med Jonas Gardell

av Ulrika Sjöblom

Med mindre än en minut kvar av sändningen lägger sig Måns Zelmerlöw platt framför Jonas Gardell.
Och det med rätta.

– Välkommen till ”Allsång på Skansen” – sommarens stora kärleksförklaring, säger Måns Zelmerlöw.
Och det ska erkännas att den där kärleksaffären känns lite solkig.
Det dröjde fram till det sjätte programmet i hans tredje säsong av SVT-succén innan Måns tvingades leda en allsång i hällregn.
Det är svårt att känna sig nyförälskad i svensk i sommar när kameralinserna fläckas av regndroppar, publiken sitter invirad i plast och scenen förvandlas till en eventuell dödsfälla. Redan i introt till första allsången är Måns Zelmerlöw nära att göra en praktvurpa i trappan.

Kvällen får inget sommarromantiskt skimmer när inte ens The Sounds lyckas väcka de dyblöta kidsen längst framme vid staketet. Det känns lite ledsamt att bandets första besök på allsången sedan genombrottet för elva år sedan tajmas med årets första höststorm.
Jag är osäker på om en soldränkt supersommarkväll hade kunnat rädda upp att Sean Banan står i folkdräkt och fiser i en mikrofon på scenen, men kanske hade det känts lite, lite mer… naturligt?

Men som i många kärleksrelationer kommer det en ljusglimt, om än övergående. I kväll hette ljusglimten Jonas Gardell.
– Jag ska bli en sång- och dansman, förklarar han för Zelmerlöw.
Sen sjunger och dansar han sig igenom ”Mitt enda liv” från tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Precis som han utlovat på förhand går han all in med änglar och transor. Alla känslor är utanpå och i bakgrunden syns en hissad Pride-flagga.
Det är härligt och sorgligt och festligt och även om det bara är ett underhållningsprogram så känns det för en stund lite större än så.
När sista programminuten tickar och Måns ska återta sin regnvåta allsångsscen faller han pladask vid Gardells fötter.
Det är inte mer än rätt.
Det var ändå Gardell som ägde scenen i kväll.

I morgon tittar jag på ”Uppdrag granskning sommar” i SVT1.

 

🙂
”Allsång på Skansen” avslutas med att Måns Zelmerlöw skriker ”Happy pride”.

🙁
Jag förstår att Sean Banan är barnens favorit – jag förstår bara inte varför.

Hungerns tomma blick – och dess absoluta motsats

av Sandra Wejbro

Jämförelsen är inte snäll.

Men det är en tv-kväll bland många andra. Efter ”Klockan åtta hos stjärnorna” (TV 4) zappar jag över till ”Se hungern!” (SVT 1/UR).

Det ena är lättsam underhållning där kändisar lagar mat och skyr minsta lilla antydan till allvar som pesten. När till och med en nära döden-upplevelse (skådespelaren Rafael Edholms hjärtstopp) skämtas bort så vet man att det är både lättuggad och idisslad tv-föda vi erbjuds.

Det andra är en uppfordrande dokumentärserie om hungerkrisen i världen. I ”Se hungern!” åker tre gymnasieungdomar till olika platser i världen som drabbats hårt av matbrist. Först ut är Linnea som lämnar välståndet och Sara Stridsberg-boken i Nacka för att resa till Burkina Faso i Afrika. Till tonerna av hipp musik som James Blakes ”Retrogade” visas symboliska bilder på svenskar som blundar (SE HUNGERN! Fattar ni?).

Trots viss kulturdokumentärsjuka är upplägget ovanligt piggt. Först och främst är det skönt att slippa se kändisar besöka misär och bryta ihop. Här har vi en intelligent och medveten ung tjej som tar sig an uppgiften med engagemang, nervositet och verkligt intresse.

Problemet med den här typen av dokumentärer är ofta att det blir en jakt på den värsta misären, de mest plågade barnen, de tunnaste benen. Här visas i stället vardagen för människor som ständigt lever på gränsen till katastrof, i extrem fattigdom. 20-åriga Bibiane tvingas välja mellan frukost och skola – hon har inte råd med båda. Hon går fortfarande bara i 9:an eftersom hon har tvingats hjälpa till hemma. Mjölet mals för hand varje dag och de äter exakt samma mat hela tiden. Under förra årets missväxt svalt byn och Bibiane beskriver målande hungerns tomma blick.

Samtidigt är världen ganska liten. Om Eurovision hade ”We are one” som slogan kan vi nu fortsätta meningen med ”för alla har ju Facebook”. Bibiane och Linnea kan fortsätta hålla kontakten – trots allt.

Den 1 juni sänds insamlingsgalan ”Hungerhjälpen” från Berns i Stockholm med bl a Avicii som själv skänkt en miljon euro. Så länge politik och pengar går före förnuft är det en liten bäck värd att hjälpa fylla upp till en generös och varm å.

I kväll ser jag ”Arrested development” på Netflix.

Ha!

”Scott and Bailey” (TV 4) är en ganska frejdig kriminalserie om två kvinnliga poliser i Manchester.

Gah!

Själva mysteriet var dock inte särskilt spännande.

Tv-krönika 22 maj

Sida 2 av 2
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB