Nästa del av USA-bloggens NHL-serie:

DETROIT: Claude Lemieux

Under 1990-talet fanns det ingen rivalitet i NHL som överskuggade mötena mellan Detroit Red Wings mot Colorado Avalanche. Grunden till rivaliteten lades under flera säsonger, då lagen gång på gång drabbade samman i slutspelet.
Det var dock en incident som förvandlade matcherna till rena rama krig: Claude Lemieux tackling i ryggen på Detroits Kris Draper (0.55 in i klippet).
Trots att Draper inte hade pucken, valde Lemieux att med våldsam kraft skicka Red Wingsforwarden in i sargen. Med resultatet att Draper drabbades av hjärnskakning, bröt käken, näsan och kindben.
Smällen var så otäck att Detroitspelarna var på gränsen till chockade efter matchen.
– Jag kan inte fatta att jag tackade honom för matchen, sa Dino Ciccarelli.
Lemieux straff?
Två matchers avstängning.
Säkerligen bidrar det skämtet till straff till att Detroitfansen fortfarande håller Claude Lemieux som deras största fiende.
(Se även detta tidigare inlägg i USA-bloggen)

EDMONTON: Chris Pronger

Under hela sin 15-åriga NHL-karriär har Chris Pronger delat ut armbågstacklingar till vänster, tjuvsmällar till höger. Han uppskattar själv antalet arenor där han blir konstant utbuad till ”runt 20”. Inte ens spelarna själva känner någon sympati gentemot Pronger, utan har i stället röstat fram honom som ligans fulaste spelare.
Men Edmontonfansens avsky gentemot veteranen har ingenting med hans spelstil att göra. Det var när Pronger – efter att ha lett Oilers till Stanley Cup-finalen 2006 – begärde att bli bortbytt från
klubben som han fick stämpeln ”Public Enemy No. 1”.
Pronger försökte dämpa ilskan genom att förklara att han ville bort av ”personliga skäl”. Men det hjälpte föga. Fram tills han blev bortbytt (till Anaheim) blev Pronger och hans familj utsatt för både smutskastning och ryktesspridning.
Bubblare: Dany Heatley, som i somras vägrade att bli bortbytt till Edmonton från Ottawa.

FLORIDA: Uwe Krupp

Det är kanske svårt att tro det – särskilt med tanke på de senaste säsongernas skrala resultat – men Florida Panthers var säsongen 1995/96 på väg att vinna Stanley Cup.
Hade Panthers lyckats att gå hela vägen, hade det inte bara varit en makalös skräll. Det hade också varit en av de mest enastående prestationerna NHL någonsin skådat.
På allvar.
Hockeyklubben Florida Panthers hade nämligen bara existerat i tre säsonger. I normala fall har det
tagit fyra, fem, sex år för nyetablerade lag att ens komma i närheten av slutspelstrecket. Att en treårig organisation skulle gå hela vägen till Stanley Cup-final?
Uteslutet.
Men Panthers trotsade alla odds och slog – i tur och ordning – ut Boston, Philadelphia och Pittsburgh på vägen till final. Där – mot Colorado – tog det dock stopp. I match fyra kom avgörandet i den tredje sudden death-perioden. Målskytt: Uwe Krupp.
Bubblare: Mike Richards, Philadelphia, som tidigare i år sänkte hemmafavoriten David Booth med en vårdslös tackling.

/Stefan.