Del åtta i USA-bloggens serie viker vi åt ett lag och en person.

MONTREAL: Dale Hunter

Franskkanadensarna kallade honom för ”Le Petite Peste”. Hockeyns Dr. Jekyll och Mr. Hyde skulle också fungera som beskrivning på Washingtons Dale Hunter.
Forwarden gjorde över 1000 poäng under sin långa NHL-karriär. Men han samlade också på sig 3565 utvisningsminuter. Därför var det rätt passande att han fick ett utvisningsbås (!) som present när Washington hedrade honom och hängde upp hans tröja i taket.
I Montreal är det dock ingen som skulle få för sig att hedra Hunter. Trots att det är nu 25 år sedan ”The Good Friday Brawl”, är det ingen Canadienssupporter som glömt bort Hunters del i ett av de värsta slagsmålen i NHL:s historia.

1984 brakade Montreal och Quebec (där Hunter inledde sin karriär) samman i en slutspelsserie som handlade så mycket mer än bara hockey. Provinsen Quebec var splittrad i frågan om självständighet och Nordiques kom att representera separatiströrelsen, medan Canadiens representerade den mer pro-kanadensiska sidan.
Trots att matchserien redan på förhand beskrevs som öppet krig, lyckades spelarna hålla behålla lugnet. I alla fall till det sjätte mötet i matchserien. Slagsmålet började i samma ögonblick som den
första perioden tog slut. I stort sett alla spelare hade hunnit ut på isen, så bråket urartade snabbt. Ett tag pågick fjorton, femton olika slagsmål – samtidigt.
Och Dale Hunter?
Han stod kvar i båset och såg på, eftersom han var en av få spelare som inte hunnit ut på isen innan slagsmålet var i full gång.
Efter nästan fem minuters våldsamt boxande tröttnade spelarna och promenerade in i omklädningsrummet. När det var dags för nedsläpp i den andra perioden, brakade dock helvetet löst – igen. En av spelarna på isen var Mats Näslund.
– När vi började åka runt på isen inför den andra perioden började speakern att läsa upp alla spelare som fått matchstraff. När de hörde sina namn tänkte de väl ”äh, lika bra att fightas igen”, säger Näslund.
– Det var ju lite taktik bakom det där. Det var ingen slump att vår reservmålvakt slogs med deras stjärna Michel Goulet, eller att någon hoppade på Peter Stastny. Det behövdes inga direktiv från coachen, spelarna visste vad som gällde och var vana vid taktiska slagsmål.

Men du tog det rätt lugnt, va?
– Först hamnade jag faktiskt bredvid en kille som ville bråka. Men jag kollade mig omkring och såg att vår lagkapten Bob Gainey höll i Quebecs Marian Stastny. Så jag fixade att vi bytte partners. Jag och Stastny tog det lugnt, medan de andra två kände att de kunde göra lite nytta.

Dale Hunter tog det dock inte lugnt och han stod inte kvar i båset. Under en femminutersperiod for
”Le Petite Peste” runt och attackerade varenda vittröja han kom i närheten av. Om den Montrealspelaren redan stod och kramades med en annan Quebecspelare, spelade ingen roll.
Hunter slog på allt, som om han var tvungen att kompensera att han var frånvarande i det första
slagsmålet. Han gav sig till och med på sin egen bror, Montreals Mark Hunter.
När kalabaliken var över fick Hunter naturligtvis matchstraff, tillsammans med dussinet andra.
– Det var faktiskt det där slagsmålet som vände matchen. Deras stjärnor, som Goulet och Stastny, fick matchstraff, men vi fick behålla våra. Det vände hela matchen, säger Mats Näslund.

/Stefan.