Duke–Butler.
Hade du i höstas sagt till mig att det skulle blir NCAA-finalen så hade jag skrattat åt ditt skämt.
Det gör jag nu också.
Inte åt skämtet i höstas men åt verkligheten nu.

Om vi börjar med det vi inte såg.
Butler, som nu börjat kallas för ”America’s Team” för att folk gillar underdogs och man måste ju hålla på någon, rullar vidare. Tyvärr kunde jag inte se matchen men jag kan läsa mig till att Michigan State inte vårdade bollen (en dödssynd mot ett defensivt starkt lag som Butler) och att Gordon Hayward var… Well, Gordon Hayward. Butlers stjärna gjorde 19 poäng och tog nio returer.
– Om jag inte spelade så skulle jag var en Butlersupporter. Jag gillar sättet de spelar, jag gillar deras story, sa Michigan States coach Tom Izzo efter matchen.
Butler 52, Michigan State 50.

Sen har vi ju det vi såg. Duke vs West Virginia. Och jag ska inte hymla här, jag trodde verkligen på West Virginia. Jag trodde på West Virginias intensitet och lagspel, på den här maskinen som liksom tröskar sig fram.
Jag såg aldrig den där maskinen. Den måste ha fått soppatorsk efter segern mot Kentucky.

Det jag såg var ett Duke som ser väldigt, väldigt svårslaget ut. Kyle Singler studsade tillbaka efter en svag Elite Eight, Jon Scheyer plockade isär och åt upp West Virginias försvar som vore det en färdiggrillad kycklin och Nolan Smith var hänsynslös när matchen stod och vägde.
The Big Three hade 23 (Scheyer), 21 (Singler) och 19 (Smith) poäng. Lägg därtill att de hade 6, 5 och 6 assist så förstår du vilka som låg bakom Dukes kross av West Virginia.
För en kross var det. Duke vann med 78–57 och det mot ett lag som inte viker sig, som sliter och river som om varje match vore den sista.

Vi såg också att Duke är mer än The Big Three.
Ungefär 216 centimeter och 118 kilo mer.
Han heter Brian Zoubek och är ett berg.
Zoubek täppte till mitten i försvaret och offensivt var han ett ständigt närvarande bollplank till Scheyer, Singler och Smith. Fem offensiva returer tog han också, Zoubek. Det är inte siffror som skapar rubriker, men det är siffror som vinner matcher.

Obehagligast i natt var West Virginias stjärna Da’Sean Butlers knäskada. Butler vred sig i smärtor på golvet efter att ha kolliderat med en Dukespelare när han gick på korgen. Coach Bob Huggins låg på golvet och höll om sin skadade och otröstlige spelare.
– Han sa åt mig att inte oroa mig, att jag kommer att bli bra. Och jag sa åt honom att det gör ont nu, men om jag kan komma tillbaka ut på planen så gör jag det, sa Butler.
Så blev det inte. Men de senaste rapporterna säger att det inte ska vara någon större fara med Butler. Skönt för honom. Butler är senior och planerar att draftas i sommar. En allvarligare knäskada kunde ha dödat hans NBA-dröm redan nu.

NCAA-finalen spelas natten mot måndag.
Och det känns som en rätt skön final, va? Stora Duke, hatade Duke mot lilla underhunden Butler. Duke och Butler kommer båda från basketgalna stater (North Carolina och Indiana) och det kan bli en klassiker.
Det kan det alltid.
Jag hade aldrig tippat de här två. Med en pistol mot tinningen hade du fått mig att säga Duke. Men Butler? Inte en chans. Inte med lag som Kansas, Kansas State, Georgetown, Ohio State, Pittsburgh och Syracuse på samma halva av slutspelet.
Men så här blev det.
Man måste älska det. 

/Wikdahl