• Fortsatt jämnt halvvägs in i den andra quartern, 29–28 till Celtics. Anmärkningsvärt är att både Derek Fisher och Rajon Rondo – två av de bästa i match tre – inlett blekt. Fisher är 0 av 1 och Rondo 1 av 4. 

• I match tre var det ren rock n roll-känsla i publiken. Nu är det betydligt mer avvaktande och nervöst. ”Nu jävlar ska vi slå L.A” har bytts ut mot ”Fuck! Om vi torskar den här matchen är vi körda”. 

• Oh, my. Rondo missar till och med frikasten ikväll. 

• Där kom rycket. Garnett (vakna!) ger bort bollen till Bryant, som lägger i två. Sedan missar Rondo ytterligare en layup och Lakers går upp till 39–33. 

• Celtics käkar upp lite av försprånget efter KG:s trepoängsspel. Men det är fortfarande fördel Lakers, som utan att ha fått igång Bryant (”bara” 12 poäng) och Fisher (0 poäng) leder med 45–42 i halvtid.

• KG:s buzzerbeater får liv i publiken igen. Men känslan är densamma: det är nervöst av bara faan här inne. Och det med all rätt. Tänk om jag får åka på min första NBA-final, till mitt älskade Boston och se Lakers sopa hem titeln i tre raka segrar!? Jag kan omöjligt tro att jag förtjänar det ödet…

• Det finns uppenbarligen gott om Celticsfans bland bloggens läsare. Journalisterna här på plats verkar också gilla hemmalaget. En bit ifrån mig sitter tre kinesiska reportrar – i ”Beat L.A”-tröjor. Man undrar ju om de tänker ha de där på sig när de ska gå in och intervjua Ron Artest i omklädningsrummet efter matchen.