Om ni undrar varför vi inte skriver om NFL, så är det för att vi är i USA och tittar på NFL.
Bland annat.
Undertecknad befinner sig på en kortare semester och har precis landat i New Orleans där helgens övningar inkluderar NFL-matchen mellan stadens stolthet Saints och ärkerivalen Atlanta Falcons.

Båda lagen står på 1–1 i vinst/förlust-kolumnen. (Edit: Fan vad våra läsare är på hugget. I love it. Saints är 2–0 och ingenting annat. Jag antar att jag räknade Niners som en moralisk segrare senast, eller nåt sånt. Tack.)  Självfallet är det en mycket viktig match i NFC South, en division som jag tror blir ett tvålags-race in på mållinjen.
För Atlanta är det här ett statement game, det är Falcons som är utmanaren/uppstickaren och bästa sättet att validera sin position är att gå in och slå mästarna i deras egen kula.

Fyra viktiga faktorer inför söndagens match:
* Hemmaplansfördelen. Falcons har, på fyra försök, aldrig lyckats slå Saints i Superdome under Drew Brees/Sean Payton-eran. Står man pall för pressen och den enorma ljudnivån den här gången?
* Reggie Bush-faktorn. Saints lilla kvicksilver är skadad och missar de närmaste veckorna. Han har aldrig lyckats bli den superstjärna som hajpen utlovade, men för New Orleans är han ändå viktig med tanke på hans förmåga att skapa matchup-problem för motståndarna. Saints tappar helt klart en dimension i sitt spel utan Bush. Hur fyller man tomrummet?
* Turnover-striden. Well, duh. Saints försvar under Gregg Williams är känt för att skapa många turnovers. Men även Falcons defense har inlett säsongen med ett hyfsat opportunistiskt spel. Vem är mest på hugget imorgon?

Lovar att återkomma med mina reflektioner från matchen i början på veckan. I Sverige sänds holmgången av TV10, så ta en titt om ni ser en blek, tanig, bakfull svenne nånstans runt 45-yardslinjen på läktaren bakom Falcons sidlinje.

/Petter.

PS. Jag har varit i New York också. Och på Manhattan har man fortfarande inte riktigt förlikat sig med LeBron James klubbval.