Det är inget att hymla om – Michael Vick var den enskilt största anledningen till att mitt intresse för amerikansk fotboll fördjupades i början av 2000-talet. När man såg honom göra såna här grejer…

…då föddes känslan av att en ensam man kunde töja på gränserna och normerna för en hel sport. Känslan av att han kunde ta vägen vart fan som helst när han hade bollen i händerna. Ingen match och ingen drive kändes omöjlig för Virginia Tech eller Atlanta Falcons.
Samtidigt gjorde Vick många misstag på planen (och, som vi skulle lära oss, fler utanför den). Någon riktigt stor quarterback blev han aldrig. Men en av 00-talets mest unika och underhållande atleter? No doubt.

Om det låter som att Michael Vicks karriär är död när vi talar om den i imperfekt, så är det för att den är det.
Åren efter fängelsestraffet är blott en epilog, en dålig remake på en film som aldrig uppnådde sin fulla potential när det begav sig heller.
Och ändå skriver jag det här inlägget, eftersom Michael Vick ska starta i torsdagens träningsmatch mot New York Jets. Philadelphias ordinarie manskap, inklusive quarterbacken Kevin Kolb, får vila i sista försäsongsmatchen. Vick har förstås ingen chans att ta över starterjobbet så länge Kolb kan stå på två ben, men jag kommer ändå se den där halvleken han spelar.

/Petter.