Man kan ju tycka vad man vill om slagsmålen i NHL, men faktum är att antalet fighter är på väg mot rekordnivårer. Ja, i alla fall om man ser till 2000-talet. 

Säsongen efter lockouten var det bara fighter i 29,02 procent av matcherna. I år? 44,67 procent. Det är, som sagt, den högsta siffran under 2000-talet. Den tidigare toppnoteringen var från 2001/02, då det boxades i 42,2 procent av matcherna. 

Så varför denna ökning? Well, bra fråga (om jag får säga det själv). Eftersom det är statistiskt bevisat att de flesta slagskämparna är tämligen kassa hockeyspelare, borde ju coacherna se till att hålla dem borta från isen. Kan man tycka. 
Se till exempel på plus/minus-statistiken, för spel fem mot fem och minst 12 spelade matcher. I botten finner vi:

524. Kevin Westgarth, Los Angeles, –3.34.
525. Krys Barch, Dallas, –3.55.
526. Kyle Clifford, Los Angeles, –4.18. 

Japp, tre fighters.
Föga överraskande är det goons som också parkerar sist i listan för skott/tillåtna skott. Så varför fortsätter coacherna att ge slagskämparna istid? Well, en ny bra fråga. Enligt myten kan ju ett slagsmål tända laget. Någon statistik (typ, lag som lyckats vända matcher efter ett slagsmål) som bevisar den tesen har jag dock inte hittat. Någon slags respekt-faktor går ju inte heller att mäta. 

Personligen har jag ju lite svårt för de här uppgjorda fighterna, när två goons kommer överens om att boxas utan någon egentlig anledning. Däremot köper jag slagsmål i stridens hetta och fighter som uppstår enligt ”The Code”. Till exempel var det väl inte mer än rätt att Montreals retsticka PK Subban till slut tvingades kasta handskarna. 

Jo, en sak till. Om det nu måste boxas, låt slagskämparna göra sitt jobb. Till exempel, hur smart är det av Colorados sniper Chris Stewart att ge sig in i en ”uppgjord” fight med Wilds Kyle Brodziak? Stewart bröt naturligtvis sin hand i slagsmålet och blir nu borta en längre tid. Bra jobbat, Chris. 

/Stefan.