Tim Duncan kramar om sin nya, uppskattade lagkamrat. Foto: AP

Som en folkkär bloggprofil skulle säga:
Oj voj.

San Antonio Spurs och Oklahoma City Thunder drabbar inatt samman i vad som kan bli den bästa slutspelsserien på flera år.
Spektakulära superstjärnor? Hell yeah.
Publikfrieri? Japp, spänn fast säkerhetsbältena.
Välspelad basket? Det blir som en instruktionsfilm i bollrörelse och osjälviskhet.  
Högkvalitativ coachmatch? Absolut, räkna med många finurliga tricks.
Dramatiska storylines? Från ikonen som kanske gör sin sista säsong, till den unga megastjärnan som jagar sin första titel – jo, det finns grejer att vinkla på.

Men mitt i all Duncan/Durant/Parker/Westbrook/Ginobili/Harden-hysteri kan jag inte låta bli att tänka på en annan, betydligt anonymare spelare.

Onsdag den 7 mars 2012 var Boris Babacar Diaw-Riffiod på den absoluta botten av sin karriär.
Efter 384 raka NBA-matcher var han petad – inte ens med i truppen – i ligans sämsta lag.
Charlottes coach Paul Silas kallade 29-åringens spel ”disturbing”:
– I think if he had played all out, the way he should have, it would have been a much, much better club.

Projektet med Diaw som spelfördelande center hade misslyckats och kraschlandat.
Han var överviktig, oengagerad och Charlotte hade förlorat 32 av 37 matcher med fransmannen i laguppställningen.

Ett par veckor senare hade Bobcats bestämt sig – de bröt 63-miljonerskontraktet och gick vidare.
Klubben slutade på 7 segrar och 59 förluster, den sämsta segerprocenten i NBA:s historia.

02.30 inatt spelar Boris Diaw från start i Western Conference Finals.
Sedan han skrev på ett minimumkontrakt den 23 mars har San Antonio Spurs vunnit 28 av 30 matcher, inklusive den nuvarande supersviten på 18 segrar.

Det måste vara tidernas uppköp för en spelare.

För Charlotte-fansen är det provocerande att se hur bra ”Bobo”, som Tony Parker ömsint kallar honom, passar in i San Antonio.
Hur mycket han plötsligt anstränger sig.
Passningarna, spelintelligensen, bollkontrollen, förmågan att dra isär försvaret med distansskott – allt det som Spurs värdesätter, det bidrar Boris Diaw med.

Det finns ingen vacker sensmoral i den här historien.
Ingen läxa om att hårt jobb och positiv attityd lönar sig.
Inget ”there’s no I in team”.
Bara en påminnelse om att Spurs är världsbäst på att ta in oönskade problemspelare och få dem att underordna sig kollektivet.

/Petter.