Hur man än vänder och vrider på det – det är LeBron Raymone James som den här finalserien handlar om.
I torsdagstidningen försöker vi kartlägga några av beståndsdelarna som gör LBJ till världens mest intressanta, omdebatterade och känsloupprivande basketstjärna.
Spelaren, varumärket, syndabocken, människan.
Hopkoket finns också här för pluskunder.

Vill jag se honom bli mästare natten mot fredag?
Ärligt talat vet jag inte.
Frånsett det faktum att en grym matchserie riskerar att avslutas – nog vill vi ha minst en match till? – så är NBA en mer kittlande liga så länge LeBron jagar den där första, gäckande titeln.
Vi har en högintressant sommar framför oss om Oklahoma City vinner tre raka matcher nu.

Å andra sidan… LeBron har tvättat bort mycket av smutsen och eländet som kom med ”The Decision”.
Han har mognat, förlovat sig, fokuserat på att må bra och utvecklas, istället för att gå omkring och irritera sig över vad Skip Bayless eller Charles Barkley eller nån annan säger om honom.

Dessutom: Han spelar ju så förbannat bra basket! Det går inte att värja sig mot alls.
Det är LeBron som har burit Miami genom hela slutspelet. Han åker inte alls snålskjuts på Dwyane Wade och Chris Bosh, vilket kritikerna menade var planen när han skrev på. Wade har sviktat och Bosh har varit skadad.

Match fyra borta mot Indiana (40 poäng, 18 returer, 9 assist) och match sex borta mot Boston (45 poäng, 15 returer, 5 assist) går rätt in på listan över alla tiders slutspelsklassiker. Två tillfällen då Miami hade ryggen mot väggen, och LeBron spelade episk basket.
I finalserien har han både varit en stabiliserande kraft, och gjort de ”game-changing plays” som uteblev ifjol och som han lovat att göra i år.
Man måste kanske inte sänka en buzzer-beater för att få kallas clutch, ändå.

/Petter.