När jag var 16 och började på Medieprogrammet på Hedbergska tyckte jag att det var ungefär det roligaste jag gjort i mitt liv.

För att det var en givande utbildning, javisst.
Men framför allt för att det var lika mycket fritidsgård som skola.

Vi hade vansinnigt kul och ingenting var för allvarligt. Jag lekte tidning, gjorde fula shockwave-animationer och hade förmodligen fem gånger så mycket rast som den genomsnittlige gymnasieeleven (sorry Krister, men det är sant).

Men det fanns fyra timmar varje torsdag som skrämde slag på mig.
Rörlig Bild A.
Jag lyckades alltid fucka upp ljudet, glömma nån viktig sladd eller titta in i kameran vid fel tillfälle.
På något sätt tog jag mig ändå igenom kursen. Min lärare Åke – antingen för att han led med mig eller för att han beundrade min fighting spirit – gav mig godkänt (tack, Åke!).
Den emotionella skadan var redan djupt rotad. Nånstans på vägen gav jag mig själv löftet att aldrig jobba med tv.

Så.

Ni förstår ju paniken när jag öppnade mejlen i torsdags och såg ett oläst brev från Mattias Lönngren, programledare för Sportbladets webb-tv-program Sportmagasinet.
Eftersom det var samma dag som en historisk svensk NBA-draft insåg jag direkt vad det handlade om.

Jag kunde omöjligt säga nej.
Basketsporten förtjänar allt utrymme den kan få i riksmedia.
Efter en lång draftnatt blev det ett sömnberövat inhopp i soffan bredvid Marcus Leifby. Vi pratar om Jeffery Taylor, Michael Jordan, nån snubbe som dunkar…och ja, jag minns inte. Allt är en enda dimma och jag vågar inte ens snabbspola mig igenom programmet.

Ni får titta själva.
Tolv år senare – här är min tv-comeback.

/Petter.