Gamla europamästare, OS-medaljörer och en massa NBA-stjärnor. Det är vad Sverige har att handskas med i EM nästa år. Lottningen (ett underbart spektakel för övrigt, som bjöd på alltifrån domarbalett till Zoran Predics innerliga ”I feel basketball”) placerade landslaget i samma grupp som Ryssland, Grekland, Italien, Turkiet och Finland.

Det var många som konstaterade att det ”blir fruktansvärt tufft”. No shit. Vi spelar vårt första EM-slutspel på tio år, det första vi kvalat in till av egen kraft på 18 år. Det hade blivit ”tufft” oavsett vilken grupp Sverige hamnat i. Grupp D är ingen mardrömsgrupp, det är en drömgrupp. Man vill väl mäta sig med de allra bästa? Det är väl därför man kämpat sig igenom ett historiskt kval?

Jag skriver lite längre om det här i måndagens Sportbladet, köp tidningen eller håll utkik på nätet.

•••

Vi kan härmed utnämna firma Rajon Rondo/Doc Rivers till NBA:s motsvarighet till Drew Brees/Sean Payton. Ni kanske kommer ihåg fjolårets NFL-match mellan New Orleans och St Louis, då Saints förlorade klart men Brees passade bollen ända in i slutsekunderna? Det gjorde han för att hålla sin historiska touchdown-svit vid liv. Tidigare den här säsongen slog han, under pompa och ståt, Johnny Unitas 52 år gamla rekord.

Under söndagen förlorade Boston Celtics med 20 poäng mot Jonas Jerebkos Detroit Pistons. Rondo spelade långt efter att det var avgjort, enbart för att förlänga sin svit till 34 raka matcher med tvåsiffrigt i assistkolumnen. Coach Rivers tog timeout och ritade upp spel för att hans pointguard skulle få sin tionde macka. Det var allt Celtics letade efter i slutminuterna. Uppdraget slutfördes med 51 sekunder kvar, när Jared Sullinger satte ett hoppskott på passning från Rondo.

Grattis, eller nåt.

Statistikfascinationen i amerikansk sport är kul, men det här visar att många av rekorden är lite ihåliga.

•••

Ovanstående ska förstås inte tolkas som att Brees eller Rondo är någonting annat än fullständigt fantastiska spelfördelare i sina respektive sporter.
Brees facit i söndagens vinst mot Oakland: 20/27 för 219 yards, 3 touchdowns och 0 interceptions. En helt vanlig dag på jobbet för mannen som ÄR New Orleans Saints.

Lite annat från söndagens NFL-matcher:

• Att Arizona vinner turnover-fajten mot Atlanta med 6–1 men förlorar matchen med 19–23 säger en del om deras patetiska offensiv.

• Det är kul och lite vackert att det fortfarande finns plats för bjässen Byron Leftwich bland alla snabba, flashiga quarterbacks. Den mänsklige väderkvarnen stapplade, svajade och steppade in en 31-yardstouchdown (!) mot Baltimore på Sunday Night Football. Kvällens absoluta höjdpunkt. För att förtydliga exakt hur sjukt det är: Leftwich har sprungit för totalt 384 yards på 59 matcher i karriären (6,5 per match). Hans längsta enskilda springspel innan söndagens match var på 18 yards, mot Atlanta under hans rookieår 2003.
Run Byron, Run!

• Apropå att lira sina stjärnor efter att segern är säkrad. New Englands coach Bill Belichick har nog lite ångest idag, efter att Rob Gronkowski brutit armen. Det skedde med 3.55 kvar av matchen mot Indianapolis. På en extrapoäng. Vid ställning 58–24. Gud, så meningslöst.

• Flera dramatiska vändningar och tre matcher som avgjordes i förlängning. Det finns just nu ingen bättre underhållning i idrottsvärlden än NFL.