– Grant Hill lägger av!, utbrast jag inatt på Sportbladets redaktion.
– Jaha. Ja… Han blev inte den nya Jordan då alltså. Det tog sig aldrig, konstaterade nattchef Ihse skämtsamt.
En gång i tiden var jämförelsen inte alls så lustig. Den var tvärtom ganska vanlig. Gamla Lakers-coachen Del Harris förutspådde Hill i Hall of Fame – innan den elegante forwarden ens spelat en minut i NBA. Och några av er har säkert kvar den här tidningen i en kartong nånstans:

Sina sex första säsonger med Detroit Pistons levde Grant Hill upp till hajpen: 21,6 poäng, 7,9 returer och 6,3 assist per match med 48-procentigt skytte.

Sedan kom skadehelvetet. Allt började 1999/00, det som blev Hills sista säsong i Detroit. Han spelade med utgående kontrakt och mediefokuset var enormt. Framemot vårkanten, när Pistons jagade slutspel, började foten strula. Han fick behandling och körde på trots svåra smärtor.

”As we got closer to the end of the season, my ankle was really getting worse. I was missing practice. To the point where we had a nationally televised game against Philadelphia and I just pulled myself. My ankle was just killing me. We get back, we get an MRI. They say it’s a bone bruise”, berättade Hill i en Jason Whitlock-podcast för ett par år sedan.

Klubben gav honom ännu mer smärtstillande och lät honom fortsätta spela – ett beslut som med facit i hand blev ödesdigert. I andra slutspelsmatchen mot Miami brast allt.

”When we got back, we found out it was broken. I had been told everything was fine. I even found out that certain team doctors were questioning whether I was really hurt, thinking I was soft or whatever. This was after I had pulled myself from Game 2 against the Heat. At that time, when I found out I had broken my ankle, as crazy as this sounds, I was relieved. I finally had some confirmation, I finally had proof that I’m really not making it up.”

Hill har hävdat att Pistons misskötte hans skada, och att han indirekt straffades för att han efterträdde Isiah Thomas som klubbens stora stjärna.

”He grew up in Chicago. He was tough. He played hurt. He had that great game against the Lakers in the Finals (on a twisted ankle). He was the face of the franchise and I’m sort of the exact opposite. I’m sure there were Isiah supporters within the organization. Who knows? I can only speculate. But it was like no matter what I did, it wasn’t as good as Isiah.”

Fotproblemen fortsatte i flera år och saboterade stora delar av Hills karriär. I Orlando missade han hisnande 292 matcher på sex säsonger.
Väl på planen bidrog han alltid på en hög nivå – även långt upp i 30-årsåldern – inte minst som en förstklassig försvarsspelare.

Visst, storyn om Grant Hill kommer alltid vara en ”what if?”-story. Men det är också en inspirerande historia om att kriga sig tillbaka och vägra ge upp. 19 säsonger, han lägger av som 40-åring…det är kärlek till sporten, det.

Om du tvivlar på vilken ikon han var på 90-talet? Ta en titt på vad dagens NBA-stjärnor skriver om sin gamla hjälte:

***

Till sist är vi tacksamma för att det blir en sjunde match mellan Miami och Indiana. Den matchserien har varit grym. Missa måndagens batalj på egen risk – den kan bli en klassiker.