Å ena sidan var det den tråkigaste Super Bowl på flera år.
Å andra sidan var det en av de mest imponerande Super Bowl-insatserna någonsin.

Helt ärligt: Super Bowl XLVIII blev ett stort, fett antiklimax. Drömduellen, den mäktiga kollisionen mellan ligans bästa anfall och ligans bästa försvar, den gick liksom om intet.
Jag tror att de enda som njöt fullt ut av matchen var Seattle Seahawks supportrar. Möjligen extrema defensiv-entusiaster, också (men de kan omöjligt ha gillat det de såg när Denvers försvar var inne).

Samtidigt: Man måste uppskatta den historiska briljans vi fick se.
Seattles 43–8 går in på delad tredje plats på listan över Super Bowls största segermarginaler någonsin.

Prestationen måste också räknas bland tidernas bästa, med tanke på hur man fullständigt pulvriserade den offensiv och den legendariske quarterback som skrev om rekordböckerna den här säsongen. Seahawks försvar har länge snackat om att de vill etablera sig som tidernas bästa. Det känns helt rimligt att åtminstone inkludera dem i diskussionen, speciellt efter den här matchen. Sättet de stänger ner Peyton Manning och alla andra quarterbackar – i en era där reglerna och spelets naturliga utveckling gynnar anfallsspel – är såpass imponerande.

Seattle är helt enkelt vansinnigt bra.
Snabba, smarta och fysiska spelare – med precis rätt mått av elakhet. De smäller på och kaxar upp sig och är aggressiva, men går sällan bort sig eller tappar fattningen.
Bra coachning, bra värvningsfilosofi och bra scoutning.
Det är så man bygger en bred trupp där ett draftval från sjunderundan, som 24-årige Malcom Smith, blir Super Bowl-MVP. Det är så man hittar fynd som Richard Sherman (draftad i femte rundan), Kam Chancellor (femte rundan) och Russell Wilson (tredje rundan).

Rätt tråkig match – grymt imponerande mästarlag.
Det är så jag kommer minnas årets Super Bowl.