De här killarna gillar varandra. Säkert ännu mer efter nattens rysarseger mot Atlanta. Foto: AP

Capitals råfloppade i Stanley Cup.
Wizards är i ett konstant sorgligt tillstånd.
Redskins börjar om från scratch, och det är fortfarande fyra månader till dess.
Med andra ord: Om Washington Nationals vill vinna stadens hjärta och förtroende, så har man ett guldläge nu. Hela våren och sommaren.

Nats har inlett överraskande bra, 15 segrar och 13 förluster, och man skuggar Phillies i toppen av NL East.
Frågar du experterna beror det kanske på lyckade värvningar, ett förbättrat försvar eller bra speed på planen.
Frågar du spelarna själva beror det på en sak: sammanhållning.
– Vi är en enhet nu. Alla tror på varandra. Man kan se skillnaden, säger Nyjer Morgan till Washington Post.

De äter middagar tillsammans, leker med Elvis-peruker i omklädningsrummet och försvarar varandra mot häcklande motståndarfans.
Varje matchdag samlas ett gäng spelare och coacher och laddar upp med ”Flip” – ett enkelt cirkelspel där man bollar till varandra.
– Vi gjorde ingenting sånt förra säsongen, säger Justin Maxwell.
Banalt? Kanske. Men såna små lagbyggande aktiviteter kan göra skillnad i den moderna proffsidrotten. Att lära känna killen bredvid dig i omklädningsrummet, liksom – ofta vet du antagligen inte mer än hans statistik och att han är en gnällig jävel på måndagar.

Inatt vann Washington mot Atlanta Braves, 3–2.
I farmarligorna förbereds hajpade rookien Stephen Strasburg (Nyjer Morgan gav honom smeknamnet ”Jesus” för det är ”så man reagerar när man ser honom pitcha, Jeee-suuus”).
Det finns gott om positivt buzz kring Nationals just nu.

MLB-säsongen är lång (duh) och en bra start är bara just detta, en bra start.
Men för ett lag som förlorat 205 matcher på två säsonger så är det taget.
Och om Nats skräller sig in i wild card-racet i höst, gissar jag att spelarna kommer snacka om samma saker då – lagmoral och sammanhållning.

/Petter.

Roy Halladay pitchade hela matchen och släppte bara tre hits. Foto: AFP/GETTY IMAGES

Är det något vi lärt oss om sviter så är det att de alltid tar slut.
Men det är inte så ofta det händer på det här sättet.
Roy Halladay släppte bara tre hits när Phillies nedmonterade Mets.

Mets hade åtta raka segrar innan Phillies stjärnpitcher Roy Halladay klev upp på kullen. Åtta raka segrar och ledningen i NL East, den division som Phillies dominerat och vunnit de senaste tre åren.
Sviten dog, kan man säga. Men ledningen i divisionen består (om än knappt).
Roy Halladay pitchade hela matchen, släppte tre hits och Phillies vann med 10–0. Sedan han kom till Phillies inför den här säsongen så har Doc Halladay en ERA på 1,47 och fem segrar på sex matcher.
– He’s a bulldog, man. He’s a grinder, sa Phillies Ryan Howard efter matchen.
Oh, sa vi att det var Halladays andra nollning på tre starter?
Det var det.
Inte konstigt att Philliesfansen har tagit nykomlingen till sina hjärtan. Som en supporter uttryckte det i en artikelkommentar: ”Without Halladay the Phillies would be worse than the Astros”.
Ouch.

/Wikdahl

Tampa Bay Rays svepte Red Sox. Foto: AP

Boston Red Sox tappade alla fyra hemmamatcher mot Tampa Bay Rays och är svaga 4–9 i inledningen av säsongen.
Men de oroligaste av Red Sox-själar hittade tröst bara de tittade ut genom fönstret:
Det är ju ett maraton.

Boston Red Sox är fyra i AL East, sex matcher bakom Tampa Bay Rays. Just det Tampa som svepte serien i Boston med en avslutande 8–2-seger i dag. Buropen haglade på Fenway Park.
Det är de dåliga nyheterna (det och lagets tveksamma pitching).
Det goda nyheterna är att i Boston i går, på Patriots day, fanns det två andra vinnare som man kan lära sig något av.

Robert Cheruiyot (bilden till höger, Foto: REUTERS) och Teyba Erkesso vann herr- respektive damklassen i den 114:e upplagan av Boston Maraton. Cheruiyot sprang på 2 timmar, 5 minuter och 52 sekunder (rekord i Boston Maraton) och Erkesso vann på 2 timmar, 26 minuter och 11 sekunder.
Och det är ju precis det där en basebollsäsong är – ett maraton. Det är bättre att vara Cheruiyot än Usain Bolt, så att säga. Bättre att vara sköldpaddan än haren.
13 matcher är ingenting.
Det är efter 162 matcher vi vet vilka som går till slutspel och vilka som packar golfklubborna och cyklopen.

Exempelvis så var New York Mets 21–23 i inledningen av säsongen 1969. När röken lagt sig hade man vunnit World Series.
Och St Louis Cardinals var bara 83–79 i grundserien när man vann World Series 2006.
Ett till Mets-exempel? 1973 var Mets sist i NL East på nationaldagen den fjärde juli. 17:e september hade man fått upp farten men var fortfarande bara fyra och hade mindre än 50 procent segrar. Med bara 12 matcher kvar var Mets 3,5 matcher efter.
Ändå gick man till slutspel. Nej, den gången vann inte Mets. Men man gick till World Series och pressade Oakland till sju matcher.

Det är ett maraton.

/Wikdahl

Jag måste bara dela med mig av följande:
Texas Rangers placerar sin catcher Jarrod Saltalamacchia på skadelistan.
På hans plats i natt spelar Taylor Teagarden.

Saltalamacchia och Teagarden.
Obetalbart.

Jag har ingen vetenskaplig grund för det här påståendet – men verkar inte MLB ha ett överskott av coola namn? 

/Wikdahl

Det har surrats om hans storhet ett bra tag.
När Atlanta Braves rookie Jason Heyward äntligen klev upp till plattan i The Show så var det slut på snacket.
Heyward var bara verkstad, om du förstår vad jag menar.

Två strikes, tredje pitchen… Hejdå!
Carlos Zambranos fastball var inte snabb nog. 
Inte för Jason Heyward, inte för 19-åringen som redan jämförts med Hank Aaron.
Heywards home run i hans första at bat var inte på något sätt unik (104 spelare har gjort samma sak) men den betydde massor för Braves, för fansen – och för de experter som redan sagt att han är klar för basebollens hall of fame i Cooperstown.
– I had a blast, sa Heyward efter debuten mot Chicago Cubs.
Blast, jojo…

Men nu är frågan förstås: kan han göra om det? Allt talar naturligtvis för att han gör det. Allt talar för att han slår så många home runs att det är löjligt. Men va fan, allt har alltid talat för att vad som helst kan hända också. Eller inte hända.
Faktum är, att av de 104 som gått långt på sin första at bat så är det faktiskt 21 stycken som aldrig gjort om det. Det inkluderar Heyward och fyra spelare till som fortfarande är aktiva. Men 16 spelare som slog en home run på första försöket gjorde alltså aldrig om det i sina karriärer.
Så, Jason, det var inte i premiären du hade press på dig. 
Det är i natt. 
Braves möter Chicago Cubs 01.10.

För övrigt så draftade jag Heyward (alldeles för tidigt) i vår fantasyliga. Det var svårt att stå emot när man läste hyllningarna.
Kolla dom här:

– Hans talang är speciell. Jag har aldrig sett en grabb så här bra. Han har saker som jag aldrig har sett i en 19- eller 20-årig kille.
/Brian McCann, catcher i Braves.

– Hans Aaron är den bästa spelaren jag någonsin har sett, så det kanske inte är rättvist av mig att säga men… Det kanske visar sig vara sant. Så mycket talang har han. Och jag skulle inte säga det om han inte hade alla de där andra egenskaperna. Han är smart, han kommer bra överens med lagkamraterna, han tar instruktioner bra.
/Bobby Dews, coach i Braves, jämför Heyward med självaste Aaron.

– Vi letar alltid efter svagheter som vi kan jobba med. Men helt ärligt, jag spenderade två månader med att leta efter saker vi kunde jobba med och det låter galet – men jag kunde inte hitta några.
/Mississippi Braves manager Phillip Wellmen.

/Wikdahl

Vi blir alldeles yra av alla spännande saker som händer på andra sidan Atlanten just nu. Mattias Wikdahl och Petter Westin tycker till om tre heta frågor:

1. Major League Baseball hade äntligen premiär natten mot måndagen. Vem/vad kommer du ha ögonen på den här säsongen?
Petter: Jag är lite spänd på att se vad Minnesota Twins kan prestera. Klubben tog hand om sin business inför säsongen när man gav lokalt uppfostrade superstjärnan Joe Mauer den typ av kontrakt som man ger till, well, en lokalt uppfostrad superstjärna. Mauer brinner för Twins, och Minnesota älskar Mauer. Sedan flyttar klubben in i en ny arena (utomhus, äntligen!) och jag räknar med slutspel för andra säsongen i rad.
Wikdahl: Eftersom jag i princip är uppväxt i New York (nä, det är jag inte, men jag önskar att jag vore) så håller jag ögonen på New York Mets. Mets hade ligans näst högsta lönekostnader i fjol, efter New York Yankees, men missade slutspel. Jag tror inte på slutspel i år heller, men jag håller ögonen på Mets ändå. Dessutom håller jag ögonen på rookien Jason Heyward i Atlanta Braves som påstås vara en framtida superstjärna. Jag tog honom alldeles för tidigt i min fantasydraft. Jag ber för att det ska betala sig.

2. Philadelphia Eagles tradear bort sexfaldige Pro Bowl-quarterbacken Donovan McNabb, och det är inte till vilket lag som helst: NFC East-rivalen Washington Redskins. Din reaktion?
Petter: Vansinne. Fullskaligt, skrämmande vansinne. Jag undrar vad Eagles vet som vi andra inte vet, men sist jag kollade så hade McNabb ändå 3500 passing yards (på 14 matcher) och tog laget till slutspel förra säsongen. Kevin Kolb kan säkert bli en riktigt duktig quarterback och ledare, men McNabb är allt det där och mer redan idag. Och att tradea honom till en divisionsrival, där han de facto kan spela bort dig från slutspelet? Djärvt, Eagles. (Eller är ”idiotiskt” ordet jag egentligen letar efter?).
Wikdahl: Min reaktion? Vad fan håller Eagles på med? Ett 37:e val i år och ett val i tredje eller fjärde rundan nästa år? Är det vad man får för en alldeles utmärkt quarterback som vinner matcher? Trots allt, det är inte JaMarcus Russell vi snackar om här. Eller ens Michael Vick…

3. Duke–Butler gör upp om collegebasketens mästartitel natten mot tisdag. Vem vinner och varför?
Petter: Duke, eftersom jag har dem i min bracket. Det är enbart min tilltro till Coach K som hjälper mig att undvika total skam i USA-bloggens tävling.
Butler har 25 raka segrar och jag köper inte snacket om att det är en superskräll med laget i Final Four. Men mot Duke tar det ändå slut, tror jag. Duke har storleken och den offensiva klassen för att hålla undan till en komfortabel tiopoängsseger, till slut.
Wikdahl: Duke vinner och nu tror du att jag ska säga att det beror på The Big Three, alltså Kyle Singler, Jon Scheyer och Nolan Smith. Men det är inte därför, även om jag är ett erkänt stort fan av just Singler. Anledningen att jag tror att Duke vinner heter Brian Zoubek. Zoubeks storlek, försvarsnärvaro och kapacitet att hitta skyttar från sin insidepositionen ger Duke det lilla extra. Storleken räknas.

Vad kan vara bättre än att gå in i säsongen med ett purfärskt monsterkontrakt?
Det är två veckor kvar till MLB-premiären, och inatt blev det klart att Joe Mauer förlänger med Minnesota Twins.
Priset: Åtta år, 184 miljoner dollar.

Hiskeligt mycket pengar? Absolut. Men alternativet var att låta Mauer bli free agent efter säsongen. Att se honom i Yankees- eller Red Sox-uniform hade gjort hål i Minnesota Twins själ som blivit svårare att reparera än de eventuella hålen i ägaren Jim Pohlads plånbok.

Joe Mauer är ju mer än en superstjärna med en dröm-swing, mer än ligans bästa catcher.
I Minnesota är han en ikon. Han växte upp i Saint Paul och är själv ett Twins-fan sedan barnsben. Mauer ville stanna, Minnesota ville behålla honom. Everybody wins.

För Twins är det dessutom ett synnerligen lägligt besked efter skadan på All-Star-closern Joe Nathan. Han kommer inte spela alls i år. Då blir det befriande att gå in i den nya säsongen utan Mauers kontraktssituation hängande över klubben som en tjock ångestdimma. I år flyttar Twins in i nya fina arenan Target Field och inomhusbasebollen i Metrodome blir historia.

/Petter.

Om Big Mac inte fått tillräckligt mycket skit (och frågan är om han kan få tillräckligt) så kommer här en skopa till.
I en bok som släpps på måndag avslöjar lillebror Jay McGwire allt om den dopning som gjorde Mark till en home run-maskin. 
Det sägs att bröderna inte har talats vid sedan 2002.

Jay McGwire är gammal bodybuilder och enligt honom den person som satte ihop dopningen och träningsprogrammet som gjorde Mark till en superstjärna. Jay avslöjar de exakta doserna och träningsprogrammen, bland annat ett program över 12 veckor som Mark ska ha kört under offseason. 
Victor Conte, dopningsbaronen som låg bakom Marion Jones framgångar, reagerar så här på Jays uppgifter:
– På 12 veckor och de där doserna, det är inte barnmat.

Mark själv hävdar att det var av hälsoskäl han dopade sig, för att klara fighten mot skador, och att hans prestationer som hitter inte fick en skjuts.
Tjenare, säger Jay.
– Mark vet att han blev starkare och större, kom igen, säger han.
– Han får det att låta som att det var bara av hälsoskäl, men han la på sig 30 pounds muskelmassa. Det är därför folk inte förstår varför han inte säger som det är. Varför inte bara erkänna allt? Det är okej, alla vet hur kraftiga de här drogerna är.

Jay hävdar att boken skrevs för att göra upp med hans egna dopningsbakgrund, inte för att hänga sin brorsa. Men det rimmar halvdant med boktiteln:
”Mark and me: Mark McGwire and the Truth Behind Baseball’s Worst-Kept Secret”
Boken släpps på måndag.

/Wikdahl

För att ringa in det nya året har USA-bloggen tagit fram någonting riktigt exklusivt. Kalla det grävande journalistik, om ni vill. Här är i alla fall – enligt vad vi erfar – idrottsstjärnornas nyårslöften.

• LeBron James lovar att förlänga med Cavaliers, om laget byter namn till Cleveland Yankees.

• Ilja Kovaltjuk lovar att förlänga med Atlanta, om Thrashers värvar Makarov, Krutov och Larionov.

• Marks Kommun lovar att döpa om valfri gata i Kinna till Jerebkovägen…

• …och Jonas Jerebko lovar att skjuta 100 trepoängsskott om dagen.

• Brett Favre lovar att lägga av. Eller fortsätta. Eller lägga av. Eller fortsätta.

• Bill Belichick lovar att coacha en match i smoking.

• Don Cherry lovar att sluta bedöma hockeyspelare efter regeln ”visir=dålig spelare, inget visir=bra spelare”.

• Dany Heatley lovar att inte begära en trade från Kanada till Tyskland om han får för lite speltid i powerplay under OS.

• St. Louis Rams lovar att drafta den här killen.

• NFL-spelarna lovar att generellt sett satsa mer på hemmakvällar och god litteratur, och mindre på strippor, marijuana, handeldvapen och slagsmål.

• Brian Burke lovar göra Toronto tuffare och tradar till sig Derek Boogard i utbyte mot Tomas Kaberle, Phil Kessel och 23 draftpicks.

• Familjen Steinbrenner lovar att there’s more where that came from. More pengar att lägga på spelarlöner, alltså.

• Jason Bay lovar en home run per varannan miljon dollar i sitt nya 66-miljonerskontrakt med New York Mets.

• Shaq lovar att sluta skjuta straffkast som om han har boxningshandskar på sig.

• NHL lovar att ljudnivån vid nästa premiär i Globen kommer att överskrida fyra decibel.

• Dick Axelsson lovar att ge Detroit en riktig chans och kan tänka sig att spela hela 25 matcher i farmarligan innan han kräver en plats i NHL.

• Carl Landry lovar att sätta tänderna i storstjärna efter storstjärna.

• USA-bloggen lovar att fortsätta leverera det skönaste, bästa och mest intressanta vi hittar i sportväg. Gott nytt år!

Foto: REUTERS

Det är definitivt inte första.
Och säkert inte sista.
Det är vad det är och det är stort: New York Yankees har vunnit sin 27:e World Series.
–  It’s awesome. Det är otroligt. Allt jag kan säga nu är att det känns fantastiskt, sa World Series MVP Hideki Matsui, som spelat i Yankees i sex år, via tolk.

Det var väl meningen på något vis, va?
Jag menar, revanschlusta i organisationen, ny arena, nya supervärvningar – och en superstjärna med drivkraften att visa hela världen att han är just det, en superstjärna?
När New York Yankees gick in sin hundrasjunde säsong i våras så hade man allt att bevisa.
I dag har man gjort det.

Med 3–2 i matcher och tillbaka hemma på Yankee Stadium så gav man aldrig regerande mästaren Philadelphia Phillies en chans. Hideki Matsui gjorde skäl för smeknamnet Godzilla och slog en homerun, med Alex Rpdriguez på bas, i andra inningen.
I tredje slog han en single som både Derek Jeter och Johnny Damon tog poäng på. Och efter Mark Teixeiras single som Jeter sprang in en poäng på så slog Matsui en double så både Teixeira och Rodriguez kunde nå home plate.
Tre hits av Matsui, sex poäng till hans Yankees och inför sjätte inningen var ställningen 7–1.
Can you pheel it, Philly?

Även om Philadelphia snyggade till siffrorna en liiite – Yankees vann med 7–3 – så var det oundvikliga förstås oundvikligt.
05.50 svensk tid stormades Yankee Stadiums av The Bronx Bombers, av ett lag förenat av talang, tradition och miljoner dollar, klädda i pinstripes. Det var, för en som inte har ett favoritlag i baseboll men förstår att uppskatta den där klassiska loggan, en väldigt mäktig syn. Till och med på en teve i ett kontorslandskap på Arenavägen i Stockholm, drygt 6 000 kilometer från Bronx.
Tårarna föll på Yankeesstjärnan Alex Rodriguez. 
– Jag kunde inte vara mer stolt över de här killarna. När folk sprang vände mig ryggen och sprang åt andra håll så stod mina lagkamrater och det här laget kvar bredvid mig, sa Rodriguez på prisceremonin.

Och så var det ju det här med varför det var meningen på något sätt.
•  För första gången sedan 1993 missade New York Yankees slutspelet i fjol. Det duger inte för legendariske ägaren George Steinbrenner (som klev tillbaka och lämnade över styret till sonen Hal) och Yankees organisation.

• Yankees gick på bred och spetsig spelarjakt och hittade CC Sabathia (sju år, 161 miljoner dollar), A.J. Burnett (fem år, 82,5 miljoner dollar och Mark Teixeira (åtta år, 180 miljoner dollar).
New York Yankees payroll för 2009 är drygt 201 mijoner dollar, 66 miljoner dollar mer än ligans näst dyraste lag, NY Mets på drygt 135 miljoner, och 164 miljoner dollar mer än ligans största budgetlag Florida Marlins, vars lönebudget är 37 miljoner dollar.

• Fredagen den 3:e april spelades den allra första matchen i nya Yankee Stadium. Det var en träningsmatch mot Chicago Cubs och två av den här bloggens skribenter fanns på plats. Yankee Stadiums prislapp var svårtuggade 1,5 miljarder dollar. Hur inviger du ett sånt skrytbygge, en svindyr kopia när du på andra sidan gatan har originalet, den odödliga klassikern, The House that Ruth Built?
Finns bara ett sätt: World Series, baby.
När Yankees spelade sin första säsong i gamla Yankee Stadium 1923 så slutade säsongen med… Just det, seger i World Series.

• Slutligen så måste vi nämna Alex Rodriguez. Han har hånats och retats. Ibland med all rätt, ibland inte. Om vi bortser från steroiderna han erkänt att han tagit så är det hans misslyckande när det verkligen gäller som varit under lupp. 
Det här årets Alex Rodriguez var ute efter att visa alla vilken spelare han är.
Vi såg, Alex.
Du är en mästare.

/Wikdahl