När du ligger under med 1–3, när de mörka molnen hopat sig och dominerar hela din världsbild, det är då du griper efter halmstrån och letar hopp.
Philadelphia Phillies halmstrå och hopp just nu heter Clifton Phifer Lee.

Phillies starting pitcher Cliff Lee ägde match 1. Ägde. Han släppte sex hits, en run, hade tio strikeouts – och ett par vansinnigt iskalla catches. Cliff Lees slutspelsstatistik är totalt sett sjukt bra.
Faktum är att hans ERA i slutspelet är den bästa i historien. Här är topplistan (minst tre starter i slutspelet):

1. Cliff Lee 0,54
2. Harry Brecheen 0,83
3. Claude Osteen 0,86
4. Babe Ruth 0,87
5. Sherry Smith 0,89

Så när Phillies nu står med hälarna utanför stupet, pressade av New York Yankees, så måste Cliff Lee plocka fram sitt bästa spel igen. Annars är det gonatt.
– Ärligt, jag har aldrig varit nervös in the big leagues. Det här är vad jag har velat göra i hela mitt liv, sa Lee efter första matchen.

Yankees startar med A.J. Burnett, på kort vila, på kullen. Han kan leda New York Yankees till lagets 27:e seger i World Series. Och han har lite skön statistik i ryggen. 
Bara sex gånger har ett lag tappat ett 3–1-överläge i World Series.
1903: Boston American–Pittsburgh 5–3 
1925: Pittsburgh Pirates–Washington 4–3
1958: NY Yankees–Milwaukee 4–3
1968: Detroit Tigers–St Louis 4–3
1979: Pittsburgh Pirates–Baltimore 4–3
1985: Kansas City Royals– St Louis 4–3.

Att Burnett startar på kort vila är inget som oroar Yankees. A.J. är 4–0 med en ERA på 2,33 i fyra starter på kort vila.
– Självklart skulle jag göra vad som helst för att hjälpa det här laget att vinna och om det innebär att ta bollen på kort vila så är det det jag gör, säger Burnett.
– Jag känner mig bra just nu, annars hade jag inte gjort det.

I natt smäller det.
01.57.
Se matchen på ESPN America.

/Wikdahl

New York Yankees tar ledningen i World Series efter nattens 8–5-seger mot Philadelphia Phillies.

Efter en 80 minuters regnförsening öppnade Phillies bäst mot en strugglande Andy Pettitte. Laget tog ledningen med 3–0, men nyckeln till Yankees vändning kom när Alex Rodriguez vaknade till liv med sin första hit i matchserien.

– Det var en viktig hit. Jag tror det väckte vårt offense litegrann, säger A-Rod om sin home run som kapade ledningen till 3–2.

I de första två matcherna var Rodriguez 0 för 8. Och det behövdes videogranskning – den första i World Series historia – innan fyra domare kunde komma överens om att det faktiskt var en home run. Kolla in videon som visar hur bollen träffar en tv-kamera.

Inatt spelas match fyra i Philadelphia och då är Yankees favoriter till att öka sin ledning till 3–1 i matcher. Superstjärnan CC Sabathia kliver in med tre dagars vila i ryggen. Joe Blanton startar som pitcher för Phillies.

/Petter.

And over at third base, Alex Rodriguez pounded his fist and drowned
in a sea of hugs from his teammates. At last. At long last…

Jo tack, jag vet. Rapporteringen från baseboll kan tyckas handla mer om A-Rod än de flesta andra spelarna tillsammans. Hell, rapporteringen från baseboll handlar definitivt mer om A-Rod än om de flesta andra spelarna tillsammans.
Det här ska inte handla om Alex Rodriguez. 
Det här ska handla om Andy Pettitte.
Och Alex Rodriguez.

Alex Rodriguez hittar ju vägar genom den snårigaste djungeln, genom den lurigaste labyrinten, att sätta sig själv i fokus. En skandal, ett fett lönekuvert, en homerun… en walk?
I fjärde inningen av den sjätte matchen mot Los Angeles Angels i ALCS så var baserna fulla. Alex Rodriguez, tidigare hånad för sin oförmåga att prestera i oktober och en man som aldrig nått World Series, klev fram till plattan med ”Grand Slam Homerun” tatuerat i pannan.
Pitchern Joe Saunders, som redan släppt en single till Johnny Damon som förvandlade en 1–0-ledning för Angels till 1–2, kunde inte hålla i. Han var såhärnära att hålla sig innanför strike zone men släppte en walk till Rodriguez – och en poäng till Yankees.
Det blev, visade sig, matchvinnande. Yankees gick upp till 3–1 och vann till slut med 5–2.
– Jag skulle inte kunna vara mer laddad. Jag känner mig som en tioårig pojke, sa A-Rod.
– Det är det här vi spelar för.

Klara med A-Rod? Skönt.
Då kan vi prata om Andy Pettitte.
37-åringen hade inte pitchat på hemmaplan för Yankees sedan man senast var i World Series (2003) och ägde matchen.
Pettitte pitchade i drygt sex inningar, släppte sju hits, bara en run och avslutade sin dag på kullen med att vända ett 0–3-läge mot Kendry Morales, med Angelsspelare på andra och tredje bas.
Han bytte direkt efter.
Andy Pettitte vann i natt sin 16:e seger i slutspelet och avgjorde sin femte slutspelsserie. Båda är rekord i ligan.

MVP i ALCS blev däremot varken Alex Rodriguez eller Andy Pettitte. CC Sabathia vann den titeln och blev blott den femte pitchern i historien att både vinna Cy Young och bli MVP i ALCS eller NLCS.
Dock inte samma år.
Det har bara två pitchers lyckats med: Orel Hershiser med Dodgers 1988 och Mike Scott med Astros 1986.

I alla fall.
New York Yankees är i World Series igen. Det var sex år sedan senast. Det är en evighet för en klubb som Yankees som inte drar på sig spenderbrallorna för att få kompisar. Yankees spenderar för att vinna.

Oh, förresten. Citatet där längst uppe kommer från New York Posts Mike Vaccaro. Hans krönika efter matchen handlar definitivt mycket mer om Alex Rodriguez än alla andra spelare tillsammans.

Det finns redan flera anledningar att gilla CC Sabathia.
I går gav han oss åtta till.
– Jag har aldrig haft några tveksamheter om min kapacitet att leverera och pitcha bra sent i oktober, men det verkar som att andra har haft det, sa CC efter att Yankees krossat Angels med 10–1 och tagit ledningen med 3–1 i ALCS.

På tre dagars vila klev Sabathia in och dominerade Angels. Han pitchade åtta inningar, hade fem strike outs, släppte fem hits, två walks och en run (en homer av Morales) för en ERA på 1,12. 
Snyggt jobbat, CC.
– Det kändes inte alls annorlunda. Så här sent på säsongen så känner du dig frisk, sa Sabathia om den korta vilan.
– I feel great. Förhoppningsvis kan jag fortsätta så här, sa Sabathia.
Det var precis det här Yankees räknade med att se när de gav Sabathia ett sjuårskontrakt värt 161 miljoner dollar i december i fjol. Det maffigaste kontraktet en pitcher någonsin fått.
Alex Rodriguez var en annan Yankeeshjälte i natt. A-Rod var tre av fyra, hade en homerun, slog in två runs, nådde själv hemmaplattan tre gånger och stal också en bas.

CC Sabathia är förresten inte bara en bra pitcher. Han är, vad det verkar, en bra kille också. När CC blev trejdad till Milwaukee Brewers från Cleveland Indians i fjol så köpte han och hans fru ett stort annonsutrymme i Clevelandtidningen The Plain Dealer.
Annonsen, som kostade 12 870 dollar, löd så här:

”Thank you for 10 great years … You’ve touched our lives with your kindness, love and generosity. We are forever grateful! It’s been a privilege and an honor”

Det är klass.

/Wikdahl

God eftermiddag vänner.
Fredagspanelen tog en liten paus. Vi skäms för detta. Men vi hoppas att ni kan söka i era hjärtan och finna kraften och förlåta oss.
Som en sorts förlåtgåva så erbjuder vi er det här: Lördagspanelen!
Håll till godo.

1. Alex Rodriguez står på gränsen till World Series igen. Är det här året som han visar att han kan vara de stora matchernas man?

Petter: Dessa ord skriver jag sent fredag kväll innan Yankees inlett ALCS-serien mot Angels, så jag vet inte hur det gått i den första matchen ännu – men: Jag läser hur A-Rod inför ALCS-serien mot Angels dragit sig tillbaka från strålkastarljuset och slutat prata med medierna. Det kanske är just det som är den rätta strategin för denna skandalomsusade stjärna, för att han ska kunna fokusera och prestera på den nivå han är kapabel till.

Stefan: Han har ju onekligen inlett det här slutspelet på ett lovande sätt. Men att leverera mot ett slutkört Twins är en sak, att visa vägen under en lång, stenhård serie är något helt annat.
Jag hoppas att Angels kan skaka av sig den pinsamma förlusten i natt (när såg man senast så många fatala misstag under en och samma match?) och ge Yankees – och A-Rod – en ordentlig fight.

Wikdahl: A-Rod håller. Jag är helt säker. Jag kan inte förklara det bättre än att karln tycks ha fått nog, om ni förstår hur jag menar. Han har gjort bort sig, blivit hånad och sågad, varit hatad. Nu tänker han inte ge folk mer ammunition. A-Rod has had enough.

2. Nicklas Lidström gjorde sin 1000:e poäng i helgen. Han är tidernas störste svensk, over there. Det är ingen fråga, det är fakta. Men… Vem är din personliga svenskfavorit i NHL genom tiderna?

Petter: Nicklas Erik Lidström. Han var min stora hjälte när jag samlade hockeykort på det tidiga 90-talet. När jag i dag i mogen ålder vet vilken klasslirare (och stor människa) jag valde som favoritspelare när jag var nio-tio år, så känns det riktigt, riktigt bra.

Stefan: Vet ni vilken Montreal Canadiens-spelare som var den senaste att nå 100 poäng under en säsong? Just det, Mats Näslund. Säsongen 1985/86 gjorde ”Le Petit Viking” 43 mål och 67 assist.
Under det året gjorde SVT några sköna inslag från Montreal – bland annat en kort hockeyskola där Näslund fintade bort en ung Patrick Roy i kassen – som jag spelade in på video. Det videobandet användes flitigt i det Perssonska hemmet, kan jag lova.

Wikdahl: Jag vill så gärna säga Mats Lindgren. Han gick på samma skolor som mig, kommer från samma område som mig och är i min ålder. Men, det finns ingen hockeyspelare som har stoppat min värld från att snurra som Peter Forsberg. Det låter kanske som ett tråkigt svar, men ärligt talat: Har Peter Forsberg någonsin varit tråkig?

3. Fem lag är obesegrade i NFL så här långt: New York Giants, Minnesota Vikings, New Orleans Saints, Indianapolis Colts och Denver Broncos. Kan något av lagen upprepa Patriots bedrift från 2007? Finns det en chans i helvetet att ett av dessa lag kan gå 16– 0 i grundserien?

Petter: Nej, och här är matcherna då varje lag kommer förlora sin första match: Giants på söndag mot Saints i Superdome, Vikings nästa söndag i Pittsburgh, Saints på Monday Night Football 2 november mot Atlanta, Colts 29 november i Houston, och Broncos på måndag borta mot Chargers.

Stefan: No way. Redan i helgen kommer ju Giants, Vikings och Broncos att åka på sina första förluster. Det är vad jag tippar, i alla fall. Colts och Saints ser ju förvisso väldigt starka ut, men inte 16–0- starka.

Wikdahl: Nej. Jag tycker inte jag behöver motivera det mer än så här: Läs ovan.

4. NBA närmar sig med stormsteg. Vilken spelare, förutom Jonas Jerebko förstås, får dig att dra börs för NBA League Pass så att du kan varenda match med honom?

Petter: Det finns så många. Men mest av alla kan det vara Josh Smith i Atlanta Hawks. Med den mannen på planen kan vad som helst hända, när som helst. Good and bad…

Stefan: Chris Paul, New Orleans. Och det inte bara för att jag – för en gångs skull – kommer att lottas högt inför fantasydraften och får välja Paul till mitt lag. Han är ju en fantastisk spelare, också.

Wikdahl: Jag har ett stort hjärta och plats för många spelare. Men nummer ett är Kevin Durant. Jag har hans redan klassiska Sonics-linne, jag har sett honom live i Oklahoma City, han har armar längre än langoskön på en stadsfestival och han har så skön spelstil att jag går i bitar. Den här säsongen är det dags för OKC Thunder att ta ett nytt kliv, mot slutspel. Jag missar inte en sekund.

Varje vecka blickar USA-bloggen in i den omedelbara framtiden. Vi väljer ut sex av den kommande veckans höjdpunkter och mest intressanta händelser, och spekulerar samtidigt i hur det går.

Är vi rätt ute? Lämna en kommentar och tyck till.

NHL: Detroit Red Wings-Colorado Avalanche, lördag 01.00 (natten mot söndag).
”The Blood Game”, Claude Lemieux och målvaktsfighter. Red Wings-Colorado var länge ett av NHL:s hetaste hatmöten. Så är det inte längre och höstens första möte mellan lagen är intressant av helt andra skäl.
För det första: Är Colorado verkligen ett lag att ta på allvar?
Just nu toppar faktiskt Avalanche Western Conference efter fyra segrar på de sex första matcherna. Alla förhandstips – inklusive det från USA-bloggens Good Cop och Bad Cop – skvallrade ju om att Colorado skulle bli ett hopplöst bottenlag den här säsongen också.
Och för det andra: Vad händer i Detroit?
Vi var inne på det redan för en vecka sedan, då vi trodde att förra helgens matcher skulle definiera årets upplaga av Red Wings. Efter den pinsamma storförlusten mot Buffalo i tisdags natt, famlar vi dock återigen i mörkret.

Spåkulan: Det är fortfarande tidigt på säsongen och ingen tror väl att Western Conference kommer att sluta som den ser ut nu, med Avalanche, Kings och Blue Jackets i topp. Colorado har definitivt spelat över sin förmåga och nu sätter Red Wings laget på plats. 

MLB: League Championship Series, från torsdag.
Det fanns såklart några höjdpunkter i första slutspelsrundan. Som Angels vändning (eller ska vi kalla det för Papelbons kollaps?) mot Red Sox i match tre och dramatiken i åttonde och nionde inningen i match fyra mellan Rockies och Phillies.
Men jag vill ju ha mer.
Mer spänning, längre matchserier. Helst en do-or-die-uppgörelse av episka mått. Och jag tror att det finns en möjlighet att vi får uppleva en sådan, antingen mellan Angels-Yankees eller Dodgers-Phillies.

Spåkulan: Drömmen vore ju att Yankees och Dodgers möts i World Series. Snacka om en klassisk matchup. Men blir det verklighet? Nä, jag tror inte det. Visst, Yankees tar Angels (ska vi säga 4–2 i matcher?), men jag lutar faktiskt åt Phillies i den andra serien. 4–3 i matcher till de regerande mästarna, det är mitt tips.
/Stefan

NHL: Detroit Red Wings–Colorado Avalanche, lördag 01.00 (natten mot söndag).
I sju säsonger ägde Detroit och Colorado NHL. Ägde. Mellan 1996 och 2002 vann lagen fem Stanley Cup tillsammans och de möttes i fem slutspelsserier. Det räcker för att utveckla en rivalitet.
Men lägg till den här tacklingen och vi har ett fullskaligt krig.
301 dagar efter att Claude Lemieux mosat Kris Drapers ansikte exploderar lagen. Minns du The Brawl in Hockeytown? Även om du gör det så kanske du inte minns att Peter Forsberg och Igor Larionov hade huvudroller. Spola 3.20 in i det här klippet vettja.
Anyways. Det här var länge sedan och Colorado har tappat mark i NHL sedan dess. Men det på papperet svaga Avalanche har faktiskt startat säsongen starkt och man vet aldrig när en vilande rivalitet växlar upp till fullskaligt krig igen.

Spåkulan: Inget brawl men Avalanche vinner och kanske, bara kanske, kan vi få se en gnista igen. Åh, och ni som är intresserade av de blodiga åren kan gott beställa Colorado-reportern Adrian Daters bok Blood Feud. Den är läsvärd, jag lovar.

NBA: San Antonio–Cleveland Cavaliers, fredag 02.30 (natten mot lördag).
När NBA:s general managers fick rösta om vilka lag som vinner Öst och Väst så blev svaret Celtics och Lakers. 50 procent tror på Rasheed Wallace i Öst och Ron Artest i Väst.
Men jag är mer intresserad av tvåorna.
Cleveland Cavaliers satsar på Shaq och jag gillar det. Han är en skön snubbe – men framför allt så kan han fortfarande spela basket och han kan straffa lagen som lägger all sin defensiva kraft på LeBron James.
Cavs har allt som behövs för att gå till final.
Jag varken den första eller sista att skriva det här, men jag älskar det San Antonio gjorde i somras. In kommer Richard Jefferson, Antonio McDyess och draftvalet DeJuan Blair och ut går… Ja, ingen viktig i alla fall.
Spurs har också allt som krävs för att gå till final.

Spåkulan: Träningsmatch är träningsmatch men en kamp mellan två omstrukturerade, förmodade topplag som båda har något att bevisa? Absolut att jag kommer att sitta med datorn i knät och mata på uppdateraknappen. Tyvärr lär man ju inte kunna se den någonstans.
Spurs vinner förresten.
/Wikdahl

NFL: New Orleans Saints–New York Giants, söndag 19.00.
Bara fem lag är obesegrade i NFL. Två av dem möts i veckans omgång. New Orleans (4–0) kommer från sin spelfria vecka och får nu ett tufft test hemma i Superdome.
Det blir en spännande duell mellan lagets stjärn-quarterbacks. Saints Drew Brees leder ett mer extravagant och omtalat offense, medan det för Giants Eli Manning till stor del handlar om att ge bollen till running back-duon Ahmad Bradshaw och Brandon Jacobs som tillsammans skrapat ihop 730 yards hittills.
Sedan får man förstås inte glömma The Other Steve Smith, receivern som fångat passningar för totalt 481 yards hittills. De tyckare som ansåg att Giants behövde signa en riktig förstereceiver när Plaxico Burress hamnade i finkan har blivit överbevisade av Eli Manning och kompani.

Spåkulan: Saints känns ruskigt farliga i år. De har vunnit två raka matcher utan att Drew Brees passat för en touchdown, och har redan besegrat gedigna försvarslagen New York Jets och Philadelphia Eagles. Giants kan dock ha det bästa defense New Orleans mött hittills, samtidigt som lagets offense blir ett riktigt test.
Efter noggrannt gnuggande så säger min spåkula att Saints vinner en poängrik match, där tidiga DPOY-kandidaten Darren Sharper säkrar segern med en interception på Eli Manning sent i fjärde quartern.

NFL: San Diego Chargers–Denver Broncos, Monday Night Football, måndag 02.30 (natten mot tisdag).
Inför matchen mot Patriots skrev jag att den var Broncos chans att göra ett rejält statement. Och eftersom laget nu är 5–0 även efter det mötet, så är den vinkeln förbrukad. Jag har (skamsen att erkänna det) bara sett highlights och sporadiska inslag av Denvers säsong hittills, men experterna verkar vara rörande överens: Broncos are for real.
San Diego? Mer oklart. 2–2 är förstås ingen katastrofinledning i NFL, men Chargers behöver vinna den här matchen mot divisionsrivalen Broncos – om inte annat så för att coach Norv Turner ska få lite arbetsro.
Visst är hemmalagets Philip Rivers en fantastiskt duktig quarterback, men han skulle må gott av lite mer hjälp från sitt running game och sitt defense. Shawne Merriman som snackade och twittrade så mycket inför säsongen är väldigt tyst nu. Både på och utanför planen.

Spåkulan: Chargers har inte imponerat hittills, men man gör vad man måste för att ta hand om den här matchen – och hålla spänningen i AFC West-racet levande.
/Petter

Jag ber redan nu om ursäkt för den här meningen:
Som Tony Romo har spelat den här säsongen så är det inte konstigt att karln gillar att ta sig ett järn.
Dallas Cowboys quarterback är en fruktad golfare.
(Ja ja ja, jag vet. Men jag bad ju om ursäkt.)

När Golf Digest nyligen sammanställde den amerikanska sportvärldens bästa golfare som egentligen sysslar, eller har sysslat, med andra sporter så hamnade Tony Romo i topp.
Romo har +3,3 i handikapp och vann två turneringar i somras.
Vilken klass det var på tävlingarna? Fråga mig inte. Men den ena var i par med PGA-proffset Mark Walker i Northern Texas PGA Pro-Scratch Championship i alla fall.
– Jag använder det jag lär mig om det mentala spelet i golf som footballspelare. Varje gång du är i en situation med press eller när någonting händer där du måste lita på din mentala styrka eller disciplin, eller när blodet helt plötsligt börjar rusa och hjärtat kommer igång… Ju oftare du varit i en sådan situation, desto bättre kommer du att hantera den, säger Romo.
Han får ett bra läge att hantera pressen redan i dag. Cowboys (2–2) åker till Kansas City och Chiefs (0–4) är inte nödvändigtvis en enkel match.
– Vi står med ryggen mot väggen litegrann, säger Cowboys tight end Jason Witten.

Anyways, golf var det. Vår egen Daniel Alfredsson dyker upp på 40:e plats med 4 i handikapp.
Här är topp 10:

1. Tony Romo, football, +3,3 i handikapp
2. Craig Hentrich, football, +2,8
3. Mark McGwire, baseball, +2,2
4. Mike Schmidt, baseball, +1,1
5. Jerry Rice, football, +0,7
T6. Mardy Fish, tennis, 0
T6. Livan Hernandez, baseboll, 0
T6. Brett Hull, hockey, 0
T6. Nate Roberts, skidor, 0
10. Pete Sampras, tennis, 0,5

För hela den 150 man starka listan, klicka dig in på Golf Digest här.

/Wikdahl

Vi vet att sviter är till för att brytas.
Men det var väl inte så här det skulle gå till?
Det var väl inte Philadelphia Phillies Cole Hamels, lagets kanske bästa spelare, lagets kanske viktigaste spelare, som skulle döda sviten?

När pitchern Hamels ställde sig på kullen i går måste han ha känt sig väldigt trygg. Fjolårets meste MVP, mest värdefull i både NLCS och World Series kan ju det här. Han äger det här. Citizens Bank Park i Philadelphia är hans hem.
Fem innings senare hade Hamels släppt fyra runs och sju hits och regerande mästaren Phillies förlorade match två mot Colorado i NLDS med 5–4 – serien kvitterad till 1–1. Phillies hade dessförinnan åtta raka segrar på hemmaplan i slutspelet.

Så tar vi fram motorsågen och tar en närmare titt på en baseballspelare har i huvudet egentligen?
Nej, absolut inte.
Cole Hamels har en av säsongens nästa ursäkter för sin underkända insats. Direkt efter han blev utbytt rusade Hamels mot utgången – och åkte raka vägen till sjukhuset. Hans fru, Heidi, skulle nämligen föda parets första barn.
– Det kan ha stört honom, ja, sa Phillies manager Charlie Manuel. Han var orolig för sin fru och sitt barn. Det är en spännande tid, någonting du ser fram emot. Han funderade säkert på det.

Men kan faktiskt finnas en annan, eller en till, anledning till varför Cole Hamels inte var den där superhjälten han var i slutspelet i fjol när Phillies gick hela vägen. Hamels och jag har nämligen en sak gemensamt: Vi fungerar inte så bra på dagtid.
Matchen mot Rockies i går, precis som match 1, började 14.37 amerikansk tid. Varför? Tja, det handlar förstås, som så mycket annat i idrott, om tv-bloag och tittarsiffror.
– Vi är regerande mästare och jag tycker det är lite konstigt att vi får ett par matcher som börjar klockan två. Jag tycker inte det är rättvist. Definitivt inte mot fansen, för allt handlar om hemmaplansfördel, sa en irriterad Hamels inför gårdagens match.
Tittar man på statistiken är det lätt att förstå Hamels reaktion. Hamels är 0–6, 5,44 ERA, när han startat dagmatcher i år. Kvällsmatcher? 10-5 med en ERA på 3,95.
Och hur ska det bli nu, med en nyfödd, när han inte får sova ordentligt på nätterna?

För övrigt så blev Cole Hamels fru Heidi, som förut hette Strobel i efternamn, femma i amerikanska Survivor (motsvarigheten till Robinson) 2003 och vek sedan ut sig i Playboy.

/Wikdahl

En klar 7-2-seger, en CC Sabathia utan slutspelsnerver, en A-Rod och en Jeter som klev fram när det behövdes.
All good för The Bronx Bombers?
Nja, Sveriges alla Yankees-fans (det måste finnas tusentals, jag ser ju minst två Yankeeskepsar om dagen på Stockholms gator) bör nog inte blicka längre fram än till nästa möte med Minnesota Twins.
Med tanke på att Twins knappt behövde byta om mellan tisdagens holmgång mot Detroit och onsdagens slutspelsmatch i New York, så hade ändå Yankees oväntat stora problem med motståndet.
Yankees har nu 8-0 i matcher mot Minnesota den här säsongen. Något säger mig att den sviten snart är bruten. Kanske redan på fredag.

Det var förmodligen inte avsikten, men Twins Orlando Cabrera illustrerade på ett säreget vis hur trötta och slitna Twins var på Yankee Stadium. Han svingade, missade och tänkte ”nä, nu jäklar bryter jag av trät”.
Det gick sådär.

/Stefan

Uppdateringen på Miguel Cabreras sårade ansikte, först. Det Cabrera gjorde i fredags tycks alltså ha varit att 1) Spela en svag match mot Chicago White Sox, 2) Supa sig full med en motståndarspelare, 3) Åka hem och slåss lite med frugan, 4) Bli tagen av polisen 06.00 på morgonen – åtta timmar innan nästa match och med tre gånger den lagliga alkoholhalten för bilkörande i kroppen.