Basebollens postseason håller vad den lovar hittills. Det är en ynnest att få följa de här  matcherna, dramatiken, hjältarna och flopparna. Här nedan summerar vi det vi har sett hittills.
Betygsskalan råder, för er som är nytillkomna, något i stil med världsklass – mycket bra – bra – godkänt – underkänt – uselt.

The Heart of a Champion. Det var precis vad St. Louis Cardinals visade när man först krigade sig till slutspelets sista biljett, sedan vände 0–2-underläge till 6–3 i wild card-matchen mot Atlanta, och fortsatte med att chocka Washington Nationals. I en femte och avgörande match vände Cards 5–7 till 9–7. I nionde inningen, till råga på allt. De regerande mästarna har sex raka segrar i vinna-eller-försvinna-matcher. Comeback-kungarna San Francisco Giants, som själva vann tre raka måstematcher i Cincinnati, är härmed varnade.

Justin Verlander och CC Sabathia. De stora grabbarna levererade när Detroit Tigers och New York Yankees behövde det som mest. Alla nio innings, fyra hits, noll runs och elva strikeouts för Verlander i match fem. Alla nio innings, fyra hits, en run och nio strikeouts för CC i match fem.
På tisdag möts de på Comerica Park i en pitcher-duell du inte vill missa.

Modiga managers. I slutspel finns inget att spara på, ingen anledning att vara konservativ. Yankees Joe Girardi vågade sätta Alex Rodriguez och hans 200-miljonerslön på bänken. Giants Bruce Bochy tog sin tvåfaldige Cy Young-vinnare Tim Lincecum och gjorde om honom till middle reliever. Alltid kul när aggressiv coachning slår väl ut.

Baltimore Orioles och Oakland Athletics. Baltimore tog sig till sitt första slutspel på 16 år. Oakland räddade sin plats efter en slutspurt värdig ett ”Moneyball II”-manus. Båda åkte ut i femte och avgörande matchen mot mer namnkunnigt motstånd, men förtjänar förstås klart godkänt för sina säsonger.

Josh Hamilton. Texas 1–5-förlust i wild card-matchen förra helgen känns som avlägsen historia nu, men Hamilton – 0/4 med två strikeouts mot Baltimore – är fortfarande en snackis. I veckan kritiserades han av Rangers-ägaren Nolan Ryan för beslutet att sluta med tuggtobak (!) i somras. Tajmingen kunde inte ha varit sämre, menade Hall of Fame-pitchern Ryan i en intervju med ESPN Dallas:
– The drastic effect that it had on him and the year that he was having up to that point in time that he did quit, you’d have liked that he would’ve taken a different approach to that.
Någon klubb kommer att ta en kalkylerad risk och ge den här plågade själen ett monsterkontrakt i vinter. Frågan är bara vilken.

Säga vad man vill om Magic Johnson & co i Los Angeles Dodgers nya ägargrupp, men de håller inte speciellt hårt i plånboken.
Uppgifter i amerikansk media gör gällande att klubben är på väg att byta till sig Boston-trion Adrian Gonzalez, Josh Beckett och Carl Crawford.

Det är totalt 261 miljoner dollar – eller 1,7 miljarder kronor – i lön bortom årets säsong.
Beckett har två år och 31,5 miljoner dollar kvar på kontraktet, Crawford fem år/102,5 miljoner och Gonzalez sex år/127 miljoner.
Veteranen Nick Punto, ett år och 1,5 miljoner dollar kvar på kontraktet efter årets säsong, går också till Dodgers.

Det är lätt att se vad Red Sox tänker i den här dealen. De vill rensa ut på avlöningslistan och investera på annat håll efter säsongen (Josh Hamilton? Justin Upton?). Man har förlorat 66 av 125 matcher i en säsong kantad av interna stridigheter och svarta rubriker.
Förutom ekonomisk lättnad får Red Sox en spelarmix med 23-åriga pitcher-löftet Rubby De La Rosa som huvudsaklig ingrediens.

Dodgers? De ville ha Gonzalez produktion, och var villiga att ta emot en underpresterande pitcher med attitydproblem (Beckett) samt en skadad all-star (Crawford, som är tillbaka nästa säsong).
Vem vet, kanske Beckett kan få ett uppsving av ett miljöombyte. Det verkar ju ha funkat för Hanley Ramirez.

/Petter.

Vi avbryter Perssons nostalgikavalkad med en lite färskare video.
Dygnsfärsk, till och med.
Seattle Mariners-stjärnan Felix Hernandez pitchade sin första, och historiens 23:e perfect game igår.

Att Hernandez är älskad av Seattle-fansen är ingen hemlighet. Han kallas ”King Felix” och har sin egen läktarsektion på Safeco Field, ”King’s Court”, där fansen hissar sina gula ”K”-plakat när 26-åringen strajkar ut motståndarna i rasande takt.

Lika uppskattad verkar venezuelanen vara i sin egen organisation. Han har tillhört Mariners hela sin proffskarriär. När trade-rykten börjat snurra har han upprepade gånger sagt att han vill stanna i Seattle.
Så när Jackson Generals, Mariners farmarlag i Double-A, tränade igår gjorde de det med ena ögat på Felix Hernandez match mot Tampa Bay Rays. Här är glädjescenerna som bryter ut när den sista outen är säkrad:

Bonusinfo? En av spelarna i Jackson Generals är en 28-årig reliever vid namn Moises Hernandez – storebror till Felix Hernandez.

/Petter.

Inga hits, inga walks, inga runs.
Inga problem?
Not so fast.

Grejen när en medioker pitcher lyckas snubbla över ”a perfect game” är att han aldrig, någonsin igen kan spela med en medioker pitchers förväntningar.
Varje ny match inleds med ett ”minns ni”…
Varje misslyckande följs av jämförelser, skämt och hånfulla referenser till den perfekta matchen.

Det här är Philip Humbers verklighet.
Han var en 29-årig journeyman som mest hade lirat minor league-baseboll, och som blev ordinarie i MLB och Chicago White Sox så sent som förra säsongen.
Så den 21 april 2012 förändrades hans liv för alltid.
Breaking news, basebollhistoria, telefonsamtal från Obama och gästspel hos David Letterman.

Visst ser han ganska harmonisk ut i det här klippet?
Ganska tillfreds, ganska nöjd med sig själv?
Över en natt blev Humber den mest upplockade spelaren i alla fantasyligor. Proffstyckarna spekulerade i om det gamla superlöftet – vald trea i draften 2004 – äntligen hade fått alla bitar på plats.

Nästa gång han gick till kullen, fem dagar senare, gjorde han det för första gången inte som Philip Humber. Han gjorde det som Philip-Humber-med-den-perfekta-matchen.
Det blev katastrof, förstås.
Boston Red Sox mosade Texassonen i fem innings: åtta hits, tre walks och nio runs – inklusive tre home runs.
Ett par veckor senare blev han bortschasad av Cleveland Indians efter bara två innings.
– I’m frustrated. I’m doing my best, it’s just the last two or three times out there, it’s been rough, sa White Sox-pitchern efter åtta runs i baken.
– I’m definitely hoping for better results.

Särskilt mycket bättre blev det dock inte.
Någon seger här, någon kvalitetsstart där – men överlag har Humber pitchat svagt och varit väldigt träffbar.
Hans ERA har svällt upp till 6.25.

Söndagens möte med Detroit Tigers var 29-åringens sämsta match sedan Cleveland-debaclet i början av maj.
Tre innings, sex runs.
Humber släppte homers till Quintin Berry, Miguel Cabrera, Miguel Cabrera igen (nummer 300 i hans karriär – vilken maskin), och Brennan Boesch.
Ridå.

Och så här reagerar världen när en före detta perfekt pitcher har en sådan kollaps:

Bara 22 män har gjort en perfekt match i MLB:s 143-åriga historia.
Det är en klubb alla pitchers vill gå med i.
Men för Philip Humber är frågan om det inte blev lika mycket förbannelse som välsignelse.

•••

Samtidigt:
How ’bout those Tigers.
Första halvan av säsongen var en liten besvikelse för laget som gjorde en av vinterns tyngsta (oops) värvningar i Prince Fielder.
Men nu har segertåget tuffat igång ordentligt. Efter 6–4 mot White Sox har man vunnit 13 av sina 15 senaste matcher.

/Petter.

Har en arbetskamrat som en gång avfärdade baseboll med att det är en ”alldeles för statisk sport”.
Det går ju att relatera.
Innan du förstår alla intrikata nyanser i spelet (jag själv är inte ens halvvägs dit) kan känslan av dötid och ställningskrig vara dig övermäktig.

Det är då en sån som Brett Lawrie dyker upp.
Han påminner dig om att även baseboll kan vara en actionpackad, galen och dödsföraktande idrott.
Här är en video från onsdagens match mellan New York Yankees och Lawries Toronto Blue Jays:

22-åringen fångade inte bollen. Istället tvingades han bryta matchen med skada.
Det finns säkert åtskilliga basebollrävar som tycker att det här är typ det dummaste en nyckelspelare kan göra – att man måste välja sina strider, inse när risken är större än belöningen.
Men det här ÄR ju Brett Lawrie.
”Crazy hard”, sa LA Angels Mike Trout nyligen när han ombads beskriva Toronto-sluggerns energiska, orädda spelstil.
Det är därför du älskar Lawrie – inte nödvändigtvis för att han har potentialen att dundra in 30 home runs.

Trout och Lawrie tillhör båda den nya vågen av unga, karismatiska – och ofta spektakulära – stjärnor i MLB.
Nästa generations storspelare efter Matt Kemp, Ryan Braun & co.
– All the young guys play the game hard. That’s how you get up here at a young age, playing with that fire, säger Brett Lawrie till CBS.
Det är därför vi tittar.
Eller som Washingtons Bryce Harper, ett annat omskrivet superlöfte, uttryckte det:
– I come into this game and I play it hard. I play it the right way.

/Petter.

Tredje dagen, tredje panelen.
Kommentarsfältet står som vanligt öppet så att ni kan hylla oss för vår klarsynthet, eller (mer troligt) plocka isär oss för vårt ogenomtänkta pladder.
Batter up!

1. National League spöade American League med 8–0 häromdagen. Därmed är det klart att det blir ett NL-lag som får hemmaplansfördel i World Series. Är det rätt att låta en All-Star-match avgöra en sån sak?
• Wikdahl: Det här måste ju vara den enklaste frågan att besvara hittills: Nej, det är helt fel. Jag är en supporter av ansatsen att få en All-Star-match att faktiskt betyda någonting men det är ju en skevt att resultatet ska avgöra vem som får hemmaplansfördel i en final ett halvår senare. Eller är det jag som är konstig? Nej, just det.
• Westin: Jag brukade tänka att det inte spelade så stor roll, att det var en kul liten twist för att få de ofta så urvattnade all-star-arrangemangen att tända till. Sedan såg jag det här: 21 av de 26 senaste World Series har vunnits av laget med hemmaplansfördel. I den ena handen har vi en uppvisningsmatch. I den andra har vi säsongens viktigaste matchserie. Det är dags att skära av alla band dem emellan.

2. Robinson Cano blev hårt utbuad under home run-derbyt, och det blev ett himla ståhej. Hur synd tycker du om Yankees-stjärnan?
• Wikdahl: Jag tycker det är lite synd om honom. Billy Butler hade ingenting där att göra. Ska kaptenen, Cano alltså, tvingas välja honom bara för att matchen spelas i KC? Och hur fan ska man då göra nästa år när matchen spelas i Mets arena? Ska Ike Davis få vara med då, bara för att han är en Met? Å andra sidan lovade Cano att ta med en Royal men sedan struntade han i det när det kom till kritan. Då förtjänar man kritik och synden straffar sig själv ibland. Cano lyckades ju faktiskt inte slå en enda home run.
• Westin: Bara så att jag har det klart för mig: Vi pratar om Robinson Cano, New York Yankees-spelaren med 300 miljoner kronor intjänade i karriären? Bra, då vet jag. Och nä, honom tycker jag väl inte speciellt synd om. Han bäddade sin egen säng den här gången. Och de här påstådda hånen mot hans familj kan inte vara värre än vad en Yankees-spelare får höra varje gång han besöker Fenway Park.

3. Greinke, Hamels, Garza, Dempster… Det går rykten om en handfull tunga pitcher-namn på trade-marknaden. Om du är general manager för ett topplag som ska stärka rotationen inför andra halvan av säsongen, vilken arm siktar du in dig på?
• Wikdahl: Kollar vi på årets siffror så är det ju svårt att motstå Dempster om man ska vinna nu. Hans ERA är 1,99, näst bäst i ligan bakom Jered Weaver. Men snubben är 35, har aldrig gjort en så här bra säsong tidigare, saknar slutspelserfarenhet (blott 5,2 innings, ERA: 6,35) och det är inte orimligt att anta att hans höst blir tyngre. Min kille är Hamels. Han är ung, erfaren (MVP i World Series 2008) och jävligt bra men kommer att kosta och det finns ingen garanti att han förlänger kontraktet i vinter. Men ändå: Hamels. Hamels. Jag gillar att säga namnet. Hamels.
• Westin: Cole Hamels känns som det trygga valet, Zack Greinke som det spännande valet. Milwaukee-pitchern är en strikeout-maskin och tidigare Cy Young-vinnare. Hans mentala problem är väldokumenterade, så han kanske inte är lämpad för de allra största marknaderna. Men för lag som Baltimore och Atlanta känns det som en :+++++: -värvning inför andra halvan av säsongen – speciellt om man kan knyta Greinke till ett flerårskontrakt så småningom.

4. Till sist: Vem vinner hela skiten i år?
• Wikdahl: Texas Rangers.
• Westin: Visst kan man fantisera om uppstickare som Washington, Pittsburgh och LA Dodgers. Men om det luktar som, ser ut som och känns som ett Yankees-år – då är det nog ett Yankees-år.

Tro fan att karln skrattar. Foto: AP/SCANPIX

Skador och avhopp till trots.
Visst fick USA ihop ett ganska hyggligt basketlag till OS?

Chris Paul, PG, Los Angeles Clippers.
Briljant spelfördelare.
Deron Williams, PG, Brooklyn Nets.
Briljant spelfördelare.
Russell Westbrook, PG, Oklahoma City Thunder.
Inte lika briljant spelfördelare, men en sjuhelsikes atlet.
Kobe Bryant, SG, Los Angeles Lakers.
Kommer se till att alla tar allt på allvar, hela tiden.
James Harden, SG, Oklahoma City Thunder.
Slog ut Eric Gordon i sista stund.
Carmelo Anthony, SF, New York Knicks.
Alldeles utomordentligt lämpad som internationell fyra.
Kevin Durant, SF, Oklahoma City Thunder.
Cuttad från laget för fyra år sedan. Nu kan han bli skyttekung.
Andre Iguodala, SF, Philadelphia 76ers.
DEFENSE! *klapp, klapp* DEFENSE! *klapp, klapp*
LeBron James, SF, Miami Heat.
Världens bästa spelare i NBA lär vara världens bästa spelare även i OS.
Blake Griffin, PF, Los Angeles Clippers.
Hur kommer hans dunderfysik funka internationellt? Bra, tippar vi.
Kevin Love, PF, Minnesota Timberwolves.
Trepoängsskytt och returmonster i nästan orättvis combo.
Tyson Chandler, C, New York Knicks.
DEFENSE! *klapp, klapp* DEFENSE! *klapp, klapp*

Kul lag att coacha för Mike Krzyzewski. Så många möjligheter, så många tänkbara lineups.
Vilket fullständigt mördande, högenergiskt och kvävande försvar USA kommer kunna spela. Det kan bli Miami Heats bästa stunder upphöjt till tio.

•••

MLB närmar sig allstar-breaket, vilket betyder att trade-rykten hettar upp allt mer.
Som så ofta surras det om bloggfavoriten Zack Greinke.
Ingenting skulle göra oss gladare än att se honom i Atlanta Braves. Eller varför inte unga succélaget Washington Nationals, som behöver tänka på livet efter Stephen Strasburg – det där elaka innings-taket kommer närmre och närmre (men det är en diskussion för ett annat inlägg).
Greinke har nobbat Nats förut, men skulle väl knappast göra det idag?

Milwaukee-stjärnan gjorde för övrigt en av sina mer bisarra starter igår.
Fyra pitches – sedan utkastad.
28-åringen var besviken över ett nära ögat-spel och kastade bollen i marken. Det räckte för första bas-domaren Sam Holbrook. Det domslutet kan nog kallas tveksamt, i bästa fall. Jag tyckte det mest såg ut som att Brewers-ässet blev besviken på sig själv. Kolla på videon och säg vad ni tycker.
Greinke själv tog gentlemannamässigt på sig både utvisningen och 3–6-förlusten mot Houston:

– I don’t blame the umpire for what he did. I didn’t mean it towards him; I thought the guy was safe. But I shouldn’t have done that. I didn’t think there was anything wrong with it, but then after looking back at it I was like, ”Oh crap, that definitely didn’t look good”. I put the umpire in a bad position and he had to make a decision.
– I was pretty much just embarrassed by how it happened, and it kind of put us in a tough situation, the whole team. The relievers have no plans – that happens once a year, where a reliever has to get ready in the first inning if something happening. But you’re never completely ready for it.

Scouter från Atlanta, Baltimore, Texas, Arizona, San Francisco och Toronto fanns på plats för att spana in det potentiella trade-bytet.
De får snällt vänta på söndagens match, då Greinke kan få en ny chans mot Astros.

/Petter.

”Youk! Youk! Youk!” Red Sox-fansen tog farväl av en hjälte igår. Foto: AFP/GETTY IMAGES

Efter åtta och en halv säsong, 594 runs och två World Series-titlar:
Kevin Youkilis-eran har nått sitt slut i Boston.

Red Sox skickar 33-åringen – och en säck med pengar – till Chicago White Sox. Tillbaka får man hjälpgumman Brent Lillibridge och 25-åriga, hittills mediokra pitchern Zach Stewart.
Inget all-star-paket, direkt.
Men Red Sox ville göra plats för heta rookien Will Middlebrooks i laguppställningen.

Med tanke på alla skadeproblem känns det ganska starkt att Boston trots allt har 38–34 i W/L-kolumnen.
White Sox, med samma record, är förståeligt optimistiska över bytesaffären.
Det kan ha hittat en jackpot i Bostons kluriga situation.
– There is no way we are not a better team with Kevin Youkilis. He is just too good of a player and has been through all the wars and is still relatively a young guy. We just have to keep him on the field. If that is the case, it could be one of the bigger steals of the season, säger White Sox-sluggern Paul Konerko.

/Petter.

Intensiv.
Det är ordet som bäst beskriver Kevin Garnett.
Jag gillar inte allt han gör på planen – han kan vara en riktig jävla gris ibland, fråga bara Charlie Villanueva eller Jose Calderon – men den där sprakande elden, inlevelsen och stoltheten… Den gör honom ganska unik.

Ja, jag vet.
Det här börjar låta som en klyschig krönika om nån ”passionerad” italiensk fotbollsspelare.
Men det är ju sant – ingen lever ut sina känslor på basketplanen med samma intensitet (och samtidigt intelligens!) som Kevin Garnett.

Kolla bara in bilderna här ovan. De är från match tre mot Miami häromnatten, och summerar på ett ganska perfekt sätt vad KG är för en tokstolle.
Så fort han flippade upp från en hård foul och gjorde sina åtta knogarmhävningar…då visste man vad det skulle bli för typ av match. Inte ge upp, inte vika sig. Det var hans mantra, och Boston tog rygg.
I vanlig ordning var det ett utspel som retade motståndarna litegrann.
– I don’t get into the theatrics of it. Play the game between the lines, man, sa till exempel Udonis Haslem efter matchen.

Garnett har verkligen vridit tillbaka klockan i det här slutspelet, som kan vara hans sista någonsin. Han spelar 37 minuter per match. Han snittar 19,7 poäng på 50-procentigt skytte, och river ner 10,5 returer per match.
Men mest ögonöppnande är plusminusstatistiken.
”The Big Ticket” var +27 poäng på 34 spelade minuter i fredags, en match som Boston vann med 101–91.
Och hur sjukt är inte det här:

Natten mot söndag spelas match 4.
Det blir intressant att se om ett åldersstiget, sargat Celtics orkar mana fram samma monstruösa kampvilja för tredje matchen i rad.

•••

I skrivande stund leder Oklahoma City med sju poäng i fjärde quartern mot San Antonio.
Om de lyckas hålla undan känns den här matchserien plötsligt väldigt oviss igen.
Scott Brooks har onekligen lyckats med sina pilar och kryss efter de två klara förlusterna som inledde matchserien.

•••

Stephen Strasburg är bra på baseboll. Fan vad fett när han får börja kasta längre matcher i framtiden.

•••

Dagens mest ofrivilligt humoristiska silly season-nyhet:
Phoenix Suns ser Deron Williams som drömersättaren till Steve Nash.
Deras tyngsta säljargument: Golf.
Jo, det är sant.
Så här säger en källa till New York Daily News:
– If they lose Steve, then they plan to go after Deron, hard. They know he loves golf and they’re going to try to sell him on going out there.

•••

Det är vanligtvis den här tiden på året – NBA och NHL närmar sig slutet, MLB är mitt i serielunken – jag börjar känna ett hejdlöst sug efter NFL.
I år är inget undantag. Just nu känns de där tre månaderna till premiären väldigt långa.
Tills vidare får vi hålla till godo med de sedvanliga skriverierna om kontraktsbråk, heta försäsongsspelare och folk som hamnar i trubbel med lagen.

Den story jag älskar mest är ändå den som årligen kommer från alla de lag som råkat byta försvarscoach eller spelsystem i defensiven.
– We’re gonna bring a lot of pressure, throw a lot of different looks at the quarterback, really try to force a lot of turnovers.
Så brukar det heta, ungefär.
Vilket är jätteroligt.
För ingen skulle ju någonsin säga att ”näääeee, vi ska nog spela ganska avvaktande och försiktigt, inte ta särskilt många risker”. Men när säsongen börjar kan man ge sig fan på att ens favoritlag ändå kör nåt skittråkigt bend-but-don’t-break-spel i defensiven.

/Petter, som inte alls vågar vara särskilt entusiastisk över Mike Nolans ankomst till Atlanta.

Vilken amerikansk idrottsstjärna vill du se på dollarsedeln?
ESPN the Magazine ställde frågan till 48 MLB-spelare och 42 NBA-spelare.
Här är de som fick flest röster. (Obs! USA-bloggen tar inget ansvar för kaffe på tangentbordet när du kommer till nummer fyra.)

1) Michael Jordan, 40,9% av rösterna
Ikonen som överskrider alla idrottsliga, nationella och generationsgränser. Förändrade inte bara hur basket spelas, utan också hur sportstjärnor kunde marknadsföras och bli ofantligt mycket större än sina klubbar. Utan Jordan, ingen Kobe/Iverson/LeBron/T-Mac/D-Wade/etc.
Dessutom den enda basketspelare min mormor kan namnet på.

2) Muhammad Ali, 12,9% av rösterna
Efter NBA-titeln förra sommaren blev Dirk Nowitzki gratulerad av en rad celebriteter, både hemma i Tyskland och utomlands.
– Men vet du vad som gjorde mig gladast? Muhammad Ali skickade ett paket till mig, berättade Dirk för Der Spiegel.
”You are the greatest”, stod det på boxningshandsken.
Dallas-stjärnan tackade genom att skicka tillbaka en signerad basketboll färgad i guld.
Jodå – Muhammad Ali, 70, är alltjämt en hjälte, förebild och inspiration även för dagens unga idrottsmän.

3) Derek Jeter, 10% av rösterna
Knappt igenkänd när han besökte Sverige i somras (”I’m here to see you”, sa den notoriske hjärtekrossaren när min Sportbladet-kollega Malin Wahlberg frågade vad som bringade honom till Stockholm).
Men Jeter är en amerikansk legendar, tro inget annat. 18 säsonger, 3149 hits och fem World Series-titlar – för en av idrottsvärldens mest mytomspunna klubbar – tenderar att ha den effekten.

4) Tim Tebow, 9,4% av rösterna
Där förnuftet tar slut och Tebowmania tar vid.
24-åringen med 2383 passing yards och en träffprocent på 47,3% i sin NFL-karriär slog ut såväl Jackie Robinson som Magic Johnson i omröstningen.
– He’s not a great quarterback yet, but if anyone was going to be put on the dollar bill, it would be him. He represents our country well, säger en av de anonyma enkätsvararna – en startande pitcher i American League – till ESPN.
Jag vet inte vad jag ska säga längre.
Mer än att jag är väldigt excited.

•••

USA-bloggens eget bidrag till diskussionen?
Det måste bli någon som symboliserar hårt arbete, som lyckats mot alla odds, som uttrycker sin starka personlighet men samtidigt offrar sig för kollektivet.
Ben Wallace, 37, ÄR den amerikanska drömmen.

Odraftad och ouppskattad blev han bortbytt av två NBA-klubbar innan han slog igenom med Detroit. Var ankaret i ett av historiens coolaste mästarlag – 2004 års Pistons, som 4–1-chockade LA Lakers skrytbygge med Kobe, Shaq, Malone och Payton.
Fyrfaldig Defensive Player of the Year. Tvåfaldig returkung. En av få spelare som verkligen kunnat dominera en matchbild utan att göra poäng.
Big Ben, you’re so money and you don’t even know it.

/Petter Westin, vars bloggtjänster kan köpas för en dollar (eller mindre).