För första gången får vi se Tim Lincecum pitcha i ett MLB-slutspel.
För sista gången får vi se Bobby Cox gorma på domarna i ett.

I grundseriens sista omgång säkrade San Francisco Giants divisionstiteln i NL West. Utmanaren San Diego Padres fick stryk med 3–0. Efteråt bjöd Giants-spelarna på ärevarv med generösa high fives till hemmafansen.
– Vissa av dem ville inte släppa våra händer, sa Lincecum.
Det är klart – de har ju väntat sedan 2003 på att få se sitt San Fran i postseason igen.

Nästan lika stort var jublet i klubbhuset på Turner Field i Atlanta, där hemmalaget Braves säkrade wild card-platsen i National League. Bobby Cox, klubbens manager sedan 1990, firades indränkt i champagne och öl. Han har sedan länge meddelat att årets säsong är hans sista innan pensionen. Nu får hetsporren Cox leda Atlanta genom ett slutspel för första gången sedan 2005.
– Jag är så stolt över det här laget – ni har ingen aning, sa han om sitt skadedrabbade gäng.

Nu ställs de mot just San Francisco, och 26-årige superstjärnan Lincecum gör sin första slutspelsmatch mot Braves (Derek Lowe) på torsdag. Här är slutspelslottningen:

American League Division Series:
Tampa Bay Rays–Texas Rangers
Minnesota Twins–New York Yankees
National League Division Series:
Philadelphia Phillies–Cincinnati Reds
San Francisco Giants–Atlanta Braves
Samtliga serier spelas i bäst av fem matcher.

Tips, analyser? Let’s hear it.

/Petter.

Du har suttit som klistrad framför teven vid Premier League-uppstarten och kanske är du som oss, kanske sitter du också och funderar på varför USA, som har så starka band till England, inte är en supermakt också i fotboll.
Jaså? Du funderar inte på det?
Well, svaret kommer här i alla fall.
Och lösningen.

USA:s problem med att bli en av världens absoluta toppnationer i fotboll, är de flesta överens om, är att landets största idrottstalanger inte ser soccer som ett alternativ. Sporten är för liten, intresset för lågt, tv-matcherna för få, de internationella framgångarna för små.
När barn i USA börjar intressera sig för sport så ser de inte Landon Donovan, Clint Dempsey, Tim Howard eller Örebros Alejandro Bedoya.
De ser LeBron, Adrian Peterson och A-Rod.
Så trots att man i USA menar att man har 18 miljoner fotbollsspelare i landet så visar det sig inte på den största scenen. För atleterna med talang, de som kunde och skulle ha blivit bäst, valde en annan sport.

Så de soccerintresserade amerikanerna – och de är trots allt väldigt, väldigt många – har uppfunnit en ny sport: att fantisera om hur deras landslag hade sett ut OM landets största idrottstalanger hade valt övriga världens favoritvariant av fotboll.
Efter uttåget mot Ghana i VM i somras så tog sajten Yahoos Premier League Fantasy Football-blogg tag i saken och spikade ihop en drömelva.
Så här såg den ut:

MÅLVAKT:
Tim Howard
Fotboll, Everton. 191 cm, 95 kg.
Den enda riktiga fotbollsspelaren i laget. Men landslagskeepern har faktiskt en bakgrund i basket också och draftades av Harlem Globetrotters i fjol.

BACKAR (från höger till vänster):
Dwyane Wade
Basket, Miami Heat, 193 cm, 100 kg.
Kvick och orädd. De finns de som menar att Wade, inte LeBron, är världens bästa spelare. Skulle antagligen vara tämligen offensiv lagd.
Dwight Howard
Basket, Orlando Magic, 211 cm, 120 kg.
För det första är han stor, för det andra stor och för det tredje: han är jävligt stor. Lättrundad av en sån som Messi, spekulerar jag i, men antagligen jobbig att utmana i luftrummet när hörnan kommer. Har slagit huvudet i korgen på ett dunkförsök. Korgen sitter 3,05 meter upp.
Ndamukong Suh
Football, Detroit Lions, 193 cm, 139 kg.
Stor kropp, enorm styrka och en bra motor. Rörligare än mittbackskamraten Howard och väldigt, väldigt explosiv.
Darelle Revis
Football, New York Jets, 180 cm, 90 kg.
Cornerback i NFL som kan få vilken stjärnreceiver som helst att fundera på tidig pensionering. Tanken är att han skulle dominera i en mot en-spelet och helt stänga sin kant.

DEFENSIVT MITTFÄLT:
Troy Polamalu
Football, Pittsburgh Steelers, 178 cm, 93 kg.
Safetyn Polamalu har snabbhet, fantastiska instinkter och förmåga att läsa spelet. Och han har en kul frisyr. Polamalus hår är försäkrat till en miljon dollar. Och i idrott, inte minst fotboll, så kan en intressant frisyr vara viktigt.
Ray Lewis
Football, Baltimore Ravens, 185 cm, 113 kg.
35 år gammal, legendarisk linebacker som blev MVP i Super Bowl XXXV. För att citera kollega Westin här ute till höger, på frågan om favoritspelare: ”Ray Lewis för intensiteten.”

OFFENSIVT MITTFÄLT:
LeBron James
Basket, Miami Heat, 203 cm, 113 kg.
Ett fysiskt monster, stark, obehagligt snabb, spänstig. Han gör allt på parketten och rimligtvis borde hans sanslösa allround-skills översättas mycket bra till gräs också.
Rajon Rondo
Basket, Boston Celtics, 185 cm, 78 kg.
Rondo är lätt, i det här sällskapet, men har alla fysiska förutsättningar – och i sin position som pointguard och playmaker är han van att styra ett lag. Rondo är en utmärkt defensiv spelare också.
Reggie Bush
Football, New Orleans Saints, 183 cm, 92 kg.
En skräck för motståndarna varje gång han har bollen. Snabb, explosiv, mångsidig och oberäknelig. En av sex spelare i det här laget som vunnit mästerskapet i sin sport (de andra är Rondo, Lewis, Bryant, Polamalu och Wade). USA gillar vinnare.

FORWARD:
Kobe Bryant
Basket, Los Angeles Lakers, 198 cm, 93 kg.
Kallas för en assassin. Kobe har inte bara de fysiska egenskaperna, han har också killerinstinkten som krävs där framme och hugger som en kobra, eller en Black Mamba kanske, på chanserna. Växte delvis upp i Italien och har ett dokumenterat fotbollsintresse. Sökte upp Leo Messi på OS 2008 för en pratstund. Det var mest Kobe som pratade. ”You’re the man, Messi. You’re the best. You’re not just good, you’re the best,” sa Kobe. Messi har senare berättat att Kobes ord var viktiga för honom.

So there. Där är lösning. Ta in de där snubbarna och USA vinner VM-guld 2014.
Eller inte.
Men vi kan ju i alla fall konstatera att det blir ett rätt biffigt lag. Om vi räknar bort den riktiga fotbollsspelaren Tim Howard (som trots allt är 191 cm lång) så blir snittlängden just 191 cm och snittvikten 103 kg.
Mittbackslåset, Howard och Suh, blir…skräckinjagande är nog ordet. Snittstorleken på de killarna är 202 cm och 129,5 kg.

Så vad tror du? Skulle det här funka, om vi utgår från att de hade blivit drillade i fotboll från tidig ålder? Vilken spelare saknar du i elvan?
Kommentarsfältet står öppet.

/Wikdahl

Ingen har väl någonsin kunnat fastslå vad som rör sig inuti Manny Ramirez skalle, men utanpå är det desto enklare: långa, stolta dreads.
I alla fall ett tag till.

Hos Chicago White Sox, klubben som plockade upp Ramirez på waivers nyligen, finns sedan flera år en uttalad hårpolicy.
Efter World Series-titeln 2005 blev några av spelarna lite för ovårdade, tyckte klubbens ägare Jerry Reinsdorf – och AJ Pierzynski och Joe Crede blev frisyrreglernas första offer.
– Jerry bad mig säga åt dem att klippa håret och se mer presentabla ut. Så jag sa åt dem att klippa håret och se mer presentabla ut, sa general manager Ken Williams då.
– Regeln fanns redan när jag kom hit som spelare. Ordentliga frisyrer. Han säger inte att du måste bli flintskallig, men du ska följa hans regel, sa manager Ozzie Guillen.

Manny Ramirez lösning på problemet? The Barber of Baseball, såklart.
Angel Pena, eller El Montro som MLB-stjärnorna känner honom som, får nu sätta sig på ett plan till Boston där Ramirez väntar. Men det kommer krävas lite övertalning innan han genomför uppdraget.
– Manny vill att jag ska klippa av hans dreadlocks, men det tänker jag inte göra, säger Pena enligt USA Today.
– Det skulle vara som om Ozzie Guillen rakade av sitt bockskägg. Håret är det som gör Manny cool.

Guillen är nog tacksam om han slipper ta hårsnacket med Ramirez.
– Är spelarna missnöjda får de ta upp det med Jerry Reinsdorf. Det är inte min avdelning. Killarna kan gå ut helnäck så länge de vinner matcher, då är jag nöjd, säger Ozzie.
Och matcher, det måste Chicago White Sox vinna. Klubben är 73–60 och jagar Minnesota Twins (77–56) i toppen av AL Central. Inatt slog man Cleveland Indians med 6–4, efter att ha legat under med 1–4 inför åttonde inningen.
Hårfagre Manny tog plats som designated hitter och hade en hit på tre at bats.

El Montros hemsida: Monster99.com
Tv-inslag med El Montro:

/Petter.

Ni kan drillen.
Fyra sporter, fyra frågor.
Öppet kommentarsfält.
Nu kör vi.

• MLB: Rookie-sensationen Stephen Strasburg tvingas till en avancerad armbågsoperation – och väntas missa 12-16 månader. Vad var dina tankar när du först hörde nyheten?

Wikdahl: Tråkigt för Strasburg, naturligtvis. Men han är ung. Mina tankar gick snarare till Washingtons sportsupportrar. Nationals är stabilt usla, Wizards är ett skämt och Redskins gick 4–12 förra säsongen. Capitals är framgångsrikt – men en hjärtekrossare. Strasburgh symboliserade hopp om bättre tider. Men Wizards John Wall, och i viss mån också Redskins nye coach Mike Shanahan, kan hjälpa till att bära den bördan.

Persson: ”Holy fuck”. Typ så. Jag var i USA i samband med Strasburgs debut och intresset var verkligen sjukt, sjukt stort. Det var nästan så att NBA-finalerna – som avgjordes just då – hamnade i skymundan på ESPN och i USA Today. Det är en riktigt tung smäll för MLB, men för Washington som sportstad är det nästan förödande. Nu väntar vi bara på att McNabb ska halka på ett bananskal i Redskins omklädningsrum och bryta benet.

Westin: Först tyckte jag såklart att det var jävligt trist. För Washington Nationals, men också för alla basebollfans i Nordamerika. Många motståndarklubbar har vittnat om en Strasburg-effekt – när Nationals kom till stan köpte folk biljetter inte för att se en basebollmatch, utan för att se the greatest pitching prospect ever.
Sedan kom min nästa tanke: Nu får vi f-n se vad den här killen är gjord av. Att komma tillbaka från Tommy John surgery är ingen lek. Att Stephen Strasburg kastar en elak fastball vet vi, men har han målmedvetenheten som krävs för att komma tillbaka från en svår operation?

• NBA: Enligt ESPN:s källor är frågan inte OM, utan NÄR Carmelo Anthony blir bortbytt av Nuggets. Tro det den som vill – men vart vill du se Melo lira boll om han lämnar Denver?

Wikdahl: Tja, hur vore det med New Jersey Nets? 2012 flyttar laget till Brooklyn och man behöver en självlysande stjärna. Utöver nye ägaren Mikhail Prokhorov alltså. Eller fan också. Skicka honom till Miami vettja. Och så Dwight Howard också. Och Chris Paul, Kevin Durant, Deron Williams, Kobe Bryant, Pau Gasol, Tim Duncan, Steve Nash och Dirk Nowitzki också. Alla till Miami. Alla.

Persson: Han får spela var han vill. Så länge inte han och Chris Paul får för sig att lägga grunden till ett nytt superlag a la Heat i New York, vill säga. Men det kanske är dit vi är på väg? Superstjärnorna samlas i ett par lag och plötsligt har vi ett NBA som är lika förutsägbart som La Liga.

Westin: Okej, utan någon hänsyn till vilka klubbar som är mest realistiska eller som har mest att erbjuda Nuggets i en trade… Varför inte New York Knicks? Det vore roligt om det spelades betydelsefulla matcher i Madison Square Garden igen. Knicks behöver en stjärna till bredvid Amar’e Stoudemire för att på allvar bli en faktor i East.

• NFL: Klubbarna och NFL-bossen Roger Goodell vill utöka grundserien från 16 till 18 matcher, genom att förkorta försäsongen från fyra till två matcher. Spelarna är mycket kritiska. Vad är bäst – 16 eller 18?

Wikdahl: Egentligen vore det bästa om man spelade 200 000 matcher per säsong i alla sporter, i alla serier. Då eliminerar du elementen slump och otur och de bästa lagen kommer att vara i topp och de sämsta i botten. Rättvisa. Men, nej, det är ju idiotiskt. Här är jag nog är på spelarnas sida. Problemet med skador ökar avsevärt och varje match förlorar lite av sin lyster.

Westin: Jag är starkt emot förslaget. Vi älskar NFL för att varje match är av monumental betydelse. Lägger du till två omgångar på schemat kommer litegrann av den där svårslagna nerven du känner varje söndag försvinna. Dessutom blir det svårare att utvärdera rookies och backups (det är ju det försäsongen är till för), samtidigt som skaderisken ökar för stjärnorna. Inte bra.

• NHL: Niclas Bergfors är långtifrån ett nytt kontrakt med Atlanta Thrashers. ”Återigen, vår syn på spelaren och deras syn på spelaren är kanske inte riktigt samma”, säger klubbens GM Rick Dudley. Hur bra är Bergfors, och hur mycket skulle du betala för honom?

Wikdahl: Han ska väl ha Kovalchuks lön? Det var väl Kovy han ersatte? Nja, men det är knivigt sånt där. Men NHL gillar statistik, so here goes: Bergfors tjänade 500 000 dollar förra säsongen. Lagkamraten Bryan Little, ett år yngre och tio poäng färre i fjol, skrev nyligen ett treårskontrakt värt drygt sju miljoner dollar, 2,4 miljoner dollar per år. Atlanta bytte i somras till sig Dustin Byfuglien, ett år äldre och tio poäng färre i fjol, som tjänar tre miljoner dollar per år. Så med den duon i åtanke ska väl karln ligga på drygt tre miljoner dollar per säsong. (Jag vet, man ska inte jämföra spelare på det viset, det finns åtskilliga fler faktorer, men jag gjorde det ändå). För övrigt: I sin första hela säsong i NHL så gjorde Bergfors 44 poäng på 81 matcher. Det är lika många som Henrik Zetterberg gjorde på 79 matcher som rookie i Detroit.

Persson: Knepigt. Det är ju svårt att veta exakt vilka argument som används, men tillåt mig gissa:  Bergfors & Co påpekar säkert det faktum att den förre SSK-talangen skrev kontrakt med Devils redan 2005/06. Och att han därför inte ska betraktas som en andraårsspelare, även om han faktiskt är det (hoppas ni hängde med i tankegången där). Men hur mycket jag skulle betala? Säg ett tvåårskontrakt på 2,3 miljoner dollar.

Westin: Det här med lönetak, dollar och cent är mer kollega Perssons bord. Men det jag vet är att Thrashers inte har råd att vara snåla. Jag tror att Atlanta, post-Kovalchuk, försöker bygga ett lag på attityd och arbetsvilja. Men man behöver fortfarande målskyttar. Bergfors är en sådan.

Hejdå nummer 400. Foto: AFP/GETTY IMAGES

Alex Rodriguez stod för förra milstolpen.
I natt var det Albert Pujols tur.
– Men jag spelar inte för siffror, sa Cardinals-sluggern efter homerun nummer 400.

Pujols blev den tredje yngste genom tiderna att nå 400 homeruns. Bara A-Rod, som för en tid sedan nådde 600, och Ken Griffey Jr. var yngre när de smackade dit den.
– Det är en speciell milstolpe, sa Pujols.
St Louis förlorade dock matchen mot mediokra Washington Nationals med 10–11 trots att man ledde med 1–0, 5–3 och 10–8 och är i en svacka. Cardinals är fyra segrar efter Cincinnati i NL Central och slutspelet är i fara.
– Vi måste vinna matcher, det är vad det handlar om. Det spelar ingen roll hur vi gör det, om vi vinner med 15–14 eller 1–0, men vi måste vinna matcher. Tyvärr pitchade jag inte tillräckligt bra för att ge mitt lag chansen, sa pitchern Chris Carpenter.

/Wikdahl

Vi ska väl inte missbruka de slitna ”sporten-där-allt-kan-hända”-klyschorna, men… Det är nästan befogat efter att Colorado Rockies hämtat upp nio runs mot Atlanta Braves i MLB igår kväll.
1–10 i tredje inningen blev 12–10 efter nio, och idag kommer reaktionerna.

Notoriskt optimistiske AJC-krönikören Mark Bradley tror inte att Atlanta-fansen behöver oroa sig. Han hoppas att relief pitchern Kyle Farnsworth blir bänkad för gott i svallvågorna efter förlusten:
”Don’t get me wrong. A team blows a nine-run lead and I’m as human as the next person. I say, “Gee, what a horrible loss.” And it was, beyond all doubt. But it was, I say again, one loss. And if it takes this epic waste to persuade Bobby Cox that perhaps Farnsy is best never deployed in a tie game — or any game, for that matter — maybe it was worth it.”

Och nu vänder ju Braves hem till Turner Field, där man har ett facit på 44–17 – bästa hemmalaget i ligan.
Man leder NL East med 73 segrar och 54 förluster, ett ruggigt spännande race mot Philadelphia Phillies (70–56). Divisionstvåan har en rimlig chans att knipa wild card-platsen i National League.

Colorado Rockies, för den delen, vill också vara med och leka. Laget är 66–60 och får svårt att komma ikapp NL West-ledaren San Diego Padres (76–49). Men i wild card-jakten är man med.
– Det här är den typ av match vi kan bygga på, säger Colorados Joe Beimel.

/Petter.

Som vi anade – han ville ju göra det inför hemmapubliken på Yankee Stadium.
Det dröjde två veckor, tolv matcher och 47 at-bats mellan home run 599 och home run 600, men nu är Alex Rodriguez där.
Som den sjunde spelaren i basebollhistorien.
– Det var en lättnad att bara få det avklarat. Inget snack om att jag pressat mig själv eftersom jag ville få det överstökat, sa A-Rod efter sin homer mot Toronto Blue Jays (Yankees-seger 5–1).

Ingen spelare har varit yngre (Rodriguez är 35) när han passerat 600-gränsen. Och nu följer debatten – vad är prestationen värd?
De amerikanska kolumnisterna verkar samlas runt ungefär samma ståndpunkt: att Rodriguez, som erkänt att han använt anabola steroider tidigare i sin karriär, är en fantastisk idrottsman – men att home run-topplistan är skamfilad och har förlorat mycket av sin betydelse.

Här är några utdrag ur de stora sportmedierna:

”That’s the great shame of A-Rod’s Shakespearean tragedy. Without drugs, his talent and effort might’ve toppled the genuine career and single-season home run records held by Aaron and Roger Maris, never mind the living, breathing pharmacies that passed them.

The career home run record was the most prestigious milestone in sports, at least until it fell into Barry Bonds’ hands. Rodriguez could’ve restored the romance and majesty to the mark, if only he were secure enough to gamble on himself.”
– Ian O’Connor, ESPNNewYork.com

”Rodriguez’s accomplishment means that more players have hit their 600th homer in the last decade than did in the first 125 years of baseball history. A 600th home run simply isn’t as special as it was just 10 years ago.

Moreover, 600 homers isn’t seen as an achievement for Rodriguez so much as a mile marker. An All-Star at 20, a quarter-billionaire at 25, a member of the 400-homer and 500-homer clubs at a younger age than anyone else, and still a very good player at 35, Rodriguez is expected to shatter the all-time home-run record, currently held by Barry Bonds with 762.”
– Joe Sheehan, Sports Illustrated

”Was he a cheat? A fraud? A phony? Was he just trying to keep pace with the rest of the game? Taking advantage of a loophole in baseball’s rules? Aching for greatness like everyone does?

Such questions will find answers somewhere between here and 762, the home run record held by the face of the steroid era, Barry Bonds. Over that time, the context of Rodriguez’s career, and his place in the annals of steroid users, will come into greater focus. Nobody will blink when he hits No. 610 to pass Sammy Sosa. The reaction when he usurps Ken Griffey Jr.(notes) with No. 631 will be telling – whether there is anger or joy or numbness that purportedly the greatest clean ballplayer of his generation got surpassed by the one who should have been.”
– Jeff Passan, Yahoo Sports

”Hitting 600 home runs is still amazing. What does this 600th home run mean, though? A-Rod has, of course, admitted to using steroids during his home run prime. So to many, his 600th home run won’t even count, won’t even exist, a record-book mirage.

But even to those who have come to grips with the Selig Era and the simple fact that all the numbers in the record books are distorted by one queasy fact or another, the 600 home run number STILL feels used up. It is like someone struggling to climb to the top of Mount Kilimanjaro, reaching the peak and finding that people had already built a McDonald’s, a Home Depot and a Best Buy up there. Steroids are not the only thing that caused the home run explosion of the 1990s — I’ve long suspected that they weren’t even the biggest thing. Smaller strike zones, harder bats, body armor, smaller ballparks, weight training (not even including performance enhancers), money incentives, expansion… all these things and more pointed toward bigger power numbers. The game did not tilt… it was tilted. A lot of people wanted more home runs. And the men running baseball had to give people what they wanted.”
– Joe Posnanski, Sports Illustrated

/Petter.

Skalan går så här: svårt uppdrag, svårare uppdrag, omöjligt uppdrag – och managerjobbet i Baltimore Orioles.
Välkommen tillbaka, Buck Showalter. 

Baltimore Orioles är en klassisk franchise. Den har rötterna så djupt ned som 1894, var en av de åtta första klubbarna i American League (då som Milwaukee Brewers) och har vunnit World Series tre gånger – 1966, 1970 och 1983.
Det är Baltimore Orioles historia.
Det här är The O’s nutidshistoria: 12 raka förlustsäsonger going on 13, inget slutspel sedan 1993 och ett av ligans sämsta publiksnitt.
Baltimore Orioles är en av USA:s sämsta organisationer, samtliga fyra stora sporter inkluderade.
Det låter som skräddarsytt för Buck Showalter, 54.
Han har rätat upp snedseglare förut.

• 1992 fick han sitt första managerjobb, i New York Yankees. Den tidens Yankees var inte den supermakt man varit sedan andra halvan av 1990-talet. Klubben hade inte nått slutspel sedan 1981 men under Showalters fyra år gick man 313–268, var etta 1994 (då det inte spelades något slutspel på grund av en spelarstrejk) och vann wild card-platsen i American League 1995. Efter den säsongen lämnade Showalter Yankees, bland annat på grund av bråk med den nu avlidne Yankeesägaren George Steinbrenner.
Året efter vann Yankees World Series.

• Historien upprepade sig, typ, med Arizona Diamondbacks. Showalter började bygga Diamondbacks redan 1996 trots att den nystartade franchisen inte började spela i MLB förrän 1998. Efter tre år i Arizona, två bra och ett halvdant, fick han sparken.
Året efter vann Diamondbacks World Series.

• Tredje stoppet för Showalter blev Texas Rangers, som då var ligans sämsta lag. Under sina fyra år (2003–2006) hade Rangers okej framgång och Showalter blev bland annat vald till Manager of the Year 2004. 

I natt skriver Buck Showalter vidare på sin och Orioles historia.
I går presenterades han som lagets nye manager. Om ett par timmar gör han debut. 01.05 tar Baltimore emot LA Angels hemma på Oriole Park.
Och Showalter är medveten om vilken utmaning det här blir.
– Alla tävlingsmänniskor gillar att folk ibland säger att något är omöjligt. Jag älskar staden, traditionen, folket och känslan. Det här är en utmaning. Det är vår utmaning, säger Showalter.
Baltimore är sist i tuffa AL East, sist i hela ligan, och resten av den här säsongen handlar om att förbereda sig inför nästa.
– Jag är inte naiv, säger Showalter.

/Wikdahl

Uppdatering: Baltimore Orioloes vann första matchen med Buck Showalter som manager – 6–3 mot Angels efter fyra runs i sjätte inningen. Showalter hyllades frikostigt av publiken.
– Alla törstar efter att det ska hända bra saker. Det är en dag, en match – men det var kul, säger Showalter.

Det har kallats ”the year of the pitcher”, och inatt fortsatte det.
Matt Garza kastade säsongens femte no-hitter i MLB.
26-åringen tillät noll hits, noll runs och en enda walk när Tampa Bay Rays slog Detroit Tigers med 5–0. Monstersluggern Miguel Cabrera var bara en av de Detroitspelare som besviket fick lunka av planen.

– Försvaret gjorde en fantastisk insats, jag kan inte säga nog om dem, sa Garza till ESPN direkt efter matchen.
För en man som nyss skrivit historia – det var första gången en Rays-pitcher kastat en no-hitter – såg han imponerande cool ut. Även när Evan Longoria sprang förbi och smällde nån sorts tårta i ansiktet på honom inför tv-kamerorna…

Samtidigt innebär det här att dopningsdebatten kommer fortsätta. Cyniska tyckare menar att ”year of the pitcher” blivit verklighet mest för att slagmän inte längre vågar dopa sig i samma utsträckning.

/Petter.

A-Rod fortsätter sin jakt på basebollhistoria idag. Foto: AFP GETTY IMAGES NORTH AMERICA

Alex Rodriguez och New York-publiken får vänta ett tag till på home run nummer 600.
– Fansen har varit fantastiska. Alla vill verkligen att jag ska göra det här hemma, sa Yankees-stjärnan efter lördagens match mot Kansas City Royals.

Sedan tackade han KC-pitchern Kyle Davies (”han fortsatte pumpa fast balls, I love that guy!”), mannen som faktiskt var olycklig nog att vara på fel ände av A-Rods 500:e homer för snart tre år sedan.

Den här gången gav Davies upp två home runs till Mark Teixeira, men det var ändå inte värre än att Royals kunde kämpa sig kvar till en 7–4-seger.

Nästa chans för A-Rod kommer under söndagen, när Kansas City slänger ut nyförvärvet Sean O’Sullivan mot the Bronx Bombers. 22-årige O’Sullivan har positiva minnesbilder, han vann nämligen en start mot Yankees så sent som i tisdags. Två runs, två hits, tre walks och fyra strikeouts på sex innings. Då gjorde han det i LA Angels-tröjan, precis innan han blev tradead till KC.

Efter söndagens match spelar Yankees sju raka bortamatcher, så räkna med att hemmapubliken är lite smånervös över att gå miste om det historiska ögonblicket.

Baseboll-giganterna med 600+ home runs:
1. Barry Bonds, 762
2. Hank Aaron, 755
3. Babe Ruth, 714
4. Willie Mays, 660
5. Ken Griffey Jr, 630
6. Sammy Sosa, 609
(7. Alex Rodriguez, 599)