Vi har officiellt panik.
En av spelarna har fortfarande inte joinat vår fantasyliga i basket.
Draften är 21.00. Vi måste ha den 20:e och sista spelaren snarast. Är vi inte full liga en timme innan draft så blir det ingen draft. Då är vi, som det heter, rökta.

Alltså: vill du spöa USA-bloggen i fantasybasket?
Först till kvarn!

Och du, glöm inte att skriva din mejladress i rätt fält (syns ej i kommentaren).

Bråttom, bråttom.

Boys,
USA-bloggen har skickat ut inbjudningar till USA-bloggen Open Fantasy Basketball 2010/2011 (catchy namn). Tyvärr var intresset större än antalet platser så vi tvingades göra ett urval. Med hjälp av en avancerad formel framtagen av NASA valde vi ut 17 vinnare, eller vad vi ska kalla dem. Tre platser tar vi själva.

Det som händer nu är att de inbjudna har fram till 18.00 på söndag på sig att joina ligan. Den som inte har joinat då stryks och vi kommer i full panik att på bloggen annonsera efter en ersättare. Draften är 21.00 på söndag men om inte alla har joinat ligan en timme innan draften så blir den inte av alls. Det är därför vi tvingas vara så hårda.
Kom ihåg det, ni som inte fick plats. På söndag kan det dyka upp wild cards.
Draftordningen lottas manuellt under lördagen (med vittnen, förstås) och därefter konstrueras divisionerna. Detta för att de som draftar 1, 2, 3, exempelvis, inte ska hamna i samma division.

Här är deltagarna:
Engman
Sebastian
afalk
Marke
Jesper
Mandus
Diddan
440 West 57th Street
Joakim
Johan H
Björn K
Andreas
leo
SirCharles
Vivvozo (aka Wiktor)
Jimmy
Matte

Vi gav er chansen att piska oss i football och i hockey.
Men vi är inte rädda för mer stryk.
Nu har du möjligheten att slå oss i fantasybasket – NBA säsongen 2010/2011.

INTRÄDESKRAVEN:
• Du ska infinna dig på livedraften på ESPN:s fantasysajt. Den sker på SÖNDAG 21.00. Vet du att du inte kan SÖNDAG 21.00, släpp tanken på att vara med i ligan.

• Du ska vara aktiv och se till att du har ställer upp med bästa möjliga lag varje dag. Folk som inte bryr sig förstör för alla andra.

HÄR ÄR FÖRUTSÄTTNINGARNA:
• Vi lirar på ESPN.com.

• Vi kör 20 lag – fyra divisioner. Åtta går till slutspel.

• Rosters enligt följande: 1 PG, 1 SG, 1 SF, 1 PF, 1 C, 1 extra G (PG eller SG), 1 extra F (SF eller PF), 3 utility players, tre bänkspelare.
• Vi kör ESPN:s standard scoring för Head2Head Each Category (åtta stycken). Ditt fantasylag möter en annan deltagare varje vecka.
• Snake draft. Ettan i första rundan väljer sist i andra, först i tredje och så vidare.

• När vi fått ihop 20 lag lottar vi draftordningen.

SÅ HÄR FÅR DU PLATS I USA-BLOGGEN OPEN:
• Lämna en kommentar till det här inlägget.
Svara på följande frågor:
Vilket är ditt favoritlag i NBA?
Vem är din favoritspelare i NBA?

Med hjälp av en väldigt avancerad formel framtagen av NASA väljer vi ut deltagarna utifrån den informationen.
Viktigt: Kom ihåg att skriva din emailadress i rätt fält (publiceras inte). Gör du inte det så hamnar din ansökan direkt i papperskorgen.

Fyra ligor, fyra frågor – och obegränsat utrymme i kommentarsfältet.
Let’s rock’n’roll.

NFL: Försvarsstjärnor runtom i NFL rasar. Höga bötesbelopp, till och med avstängningar ska bli aktuellt för de spelare som delar ut regelvidriga tacklingar. Gör NFL rätt som tar ett kontroversiellt steg för att skydda sina spelare från hjärnskakningar (och värre)? Eller tycker du, som Chicagos Brian Urlacher, att det mer börjar likna ”NFFL – the National Flag Football League”?

Persson: Jag kan förstå att försvarsspelarna blir frustrerade (även om Steelers James Harrison, som hotar att sluta efter att ha fått 75 000 dollar i böter för tacklingen på Mohamed Massaquoi, beter sig rätt barnsligt). De har redan ett svårt jobb och det blir inte direkt enklare nu.
Men c’mon.
Något måste ju uppenbarligen göras. Det kan inte vara acceptabelt att spelare, efter spelare, efter spelare ska åka på hjärnskakningar. Påverkar hotet om avstängning spelet negativt? Förmodligen. Är det ändå rätt beslut? Ja.

Westin: NFL har under Roger Goodells ledning blivit en extremt image-medveten liga. Ibland till det bättre, ibland till det sämre. Det här är ett fall av det sistnämnda. Tyvärr ger ligaledningen intrycket av att man fått panik efter helgens alla tuffa kollisioner, som fick stort utrymme i amerikanska medier. Dessutom är det höjden av hyckleri från NFL – spelarnas hälsa är viktig, men uppenbarligen inte viktigare än att ligan vill utöka spelschemat till 18 matcher…

Wikdahl: Ibland får man ta skit om man försöker ta ansvar. Ligan måste såklart göra någonting för att skydda sina spelare. Men att vidta de här åtgärderna samtidigt som man vill utöka antalet matcher till 18… Det rimmar lite illa.

NHL: Vancouvers Rick Rypien fick hjärnsläpp i matchen mot Minnesota och lekte Tie Domi genom att ”attackera” en Wildsupporter. Avstängning väntar, så klart. Men hur många matcher snackar vi, egentligen?

Persson: Det är inte helt lätt att förutspå hur NHL tänker när de ska till att dela ut straff. Två matchers avstängning för James Wisniewskis obscena gest mot Sean Avery? Två matcher? Really? Med den bestraffningen som bakgrund ska Rypien vara glad om han inte får 200 matchers avstängning. Om jag skulle få bestämma? 15 matcher. Att ge sig på en supporter är trots allt en big no-no.

Westin: Ge honom The Ron Artest Treatment – avstängd året ut.

Wikdahl: Säsongen har knappt startat och redan är vi uppe i väldigt, väldigt många incidenter. Det här är den värsta, för det händer inte på isen och det är inte spelare mot spelare. Jag vill ta i med hårdhandskarna, även om den där supportern antagligen betedde sig illa. Det är trots allt publiken som betalar Rypiens, gissar jag, fina bil. Ge honom minst 20 matchers avstängning. Det är ett bra straff för Rypien men också en fin belöning för NHL-publiken som slipper se honom spela i 20 matcher.

MLB: Rangers och Yankees, Phillies och Giants slåss just nu om de två platserna i World Series. Vem har varit MLB-slutspelets klarast lysande stjärna så här långt?

Persson: Yankees hade en hyfsad respekt för Cliff Lee redan innan serien mot Texas. ”Respekt” är nog ett för milt uttryck vid det här laget. ”Fruktan” passar bättre. Det är nästan så att jag önskar att Lee får en match till mot Yankees (när det här skrivs får halva Rangers hjärnsläpp i andra inningen och skänker Yankees två poäng…)

Westin: Ja, hur kan man inte nämna Cliff Lee? Han strikeade ut 13 slagmän på Yankee Stadium i måndags. Det var hans sjunde slutspelsseger i karriären – på sju försök. Hans ERA i årets slutspel är 0,75 och han har 34 strikeouts på tre matcher. Nu hoppas jag att ALCS går till sju matcher, så vi får se Cliff Lee pitcha i en direkt avgörande match mot Jeter, A-Rod och grabbarna på lördag. Hur häftigt vore inte det?

Wikdahl: Har du sovit hela slutspelet? Herregud, vilken fråga. Självklart är det Cliff Lee, Texas Rangers. 24 innings, två runs, tre segrar och en ERA på 0,75. Nästa fråga.

NBA: Premiären är bara dagar bort. Vilken match missar du inte under första veckan?

Persson: Well, man behöver ju inte direkt leta länge efter den givna höjdpunkten. Boston–Miami i premiären är ju rena rama julafton. Första matchen för säsongen kommer väl knappast ge några svar på exakt hur bra Heat är, men räkna med underhållning. Sjuk jävla underhållning.

Westin: Först ska jag göra allt som står i min makt för att se till att John Wall hamnar i mitt fantasylag. Sedan rattar jag in hans NBA-debut torsdag 28 oktober, när Washington möter Orlando på bortaplan. Kan bli början på en Hall of Fame-karriär.

Wikdahl: Det är svårt att blunda för det självklara men jag lyckas. Nästan. Ser man förbi premiären mellan Heat och Celtics så spelar ju Miami en till höjdare den första veckan. På fredagen kommer Dwight Howard till Miami. Det som framför allt har diskuterats som en svaghet i Heat är hur man ska hantera stora motståndare i försvarsspelet. Dwight Howard är inte stor. Han är störst. Antingen foular han ut för att Wade och LeBron tar bollen till korgen gång på gång på gång, eller så gör han 35 och tar 20 returer.

Man ska inte säga att han hade tur i fjol men Jonas Jerebko kom till rätt lag i rätt situation. När han fick chansen tog han den. Igen och igen och igen.
Nu är det medspelarnas tur att göra sig lika ovärdeliga som Jerebko var i fjol.
Och själv kan han inget annat än att sitta där, med sitt ugående kontrakt, och bara titta på.

Att Jonas Jerebko skulle slå som en hammare i ansiktet under sin rookiesäsong var det ingen som väntade sig. Men det är ju det där med marginalerna.
JJ kom till en stad som gillar blåställ, ett lag som vunnit med titlar med attityd som största ingrediens och en coach som gillar hårt jobb och blod på knäna. Jonas Jerebko passade in perfekt.
Dessutom gick Tayshaun Prince sönder och då var Jerebko solklart Detroit Pistons bästa alternativ som small forward.
Ingen av de de där faktorerna ska överskugga Jerebkos insats. Svensken gjorde allt och väldigt mycket till och förtjänade varenda minut han fick.

Men nu ska de minuterna gå till någon annan. Nu är det någon annan som ska ta chansen Jerebko tog och vinna klubbens och fansens respekt. Och man måste känna med Jonas som gick från utropstecken till frågetecken i säsongens första träningsmatch.
Det var ingen söndagspromenad att bli draftad, Jerebko fick inte platsen i truppen gratis och minuterna han spelade betalade han för med enastående insatser för att vara den första svenska NBA-spelaren genom tiderna.
Och så rycker någon undan mattan under fötterna på honom.

En krock med Joel Anthony.
Hälsenan slits av.
Det är det här med marginalerna.
Med lite otur kan Jonas Jerebko missa hela säsongen. Mycket hinner hända under en säsong, ännu mer kan hända under en sommar.
Jonas Jerebko tvingas sitta på sidan och se andra spelare ta hans minuter och positionera sig inför nästa säsong. Det måste vara frustrerande.

Jag är övertygad om att Jonas Jerebko kommer tillbaka bättre än förut. Jag är övertygad om att han möter den här utmaningen som alla andra: rätt in i den med näsan före.
Det är inte det jag oroar mig för.
Jag oroar mig för vad hans lagkamrater gör i hans frånvaro och hur Detroit Pistons resonerar för framtiden – glöm inte att svenskens kontrakt går ut efter den här säsongen.

Vore det bara upp till Jonas Jerebko så skulle det här inte ens vara ett gruskorn på motorvägen.

/Wikdahl

T-Mac, Bosh och JJ. På samma basketplan inatt. Foto: AP

*** UPPDATERING: Hälsenan är av och Jonas blir borta i minst två–tre månader, förmodligen längre. Mer info och reaktioner kommer senare. ***

Det kunde ha blivit hur häftigt som helst.
Istället blev det en mardrömsstart – både för Jonas Jerebko och Detroit Pistons.
Svensken gick på kryckor efter nattens försäsongspremiär.
Han har sträckt hälsenan och kommer att undersökas under onsdagen, bekräftar klubben.

Pistons inledde försäsongsmatchandet mot självaste Miami Heat och föll med 105–89.
Miamis nya supertrio – Dwyane Wade, Chris Bosh och LeBron James – fick bara tre minuter tillsammans på planen. Wade utgick tidigt med en skada på baksidan av låret.
– Det är okej. Miami har sett mig spela länge och de kommer få många chanser att se The Big Three, sa Wade efter matchen.
Bosh gjorde 20 poäng på 26 minuter, James gjorde 18 poäng på 27 minuter.

Ett antiklimax blev det hursomhelst.
För publiken i American Airlines Arena, men framförallt för Pistons.
All inspiration och glädje över att ställas mot NBA:s nya supermakt överskuggades av skadeproblemen.
Inte nog med Jerebko – Terrico White, Pistons andraval i sommarens draft, bröt foten efter bara fyra minuter på planen.
Tracy McGrady? Den avdankade superstjärnan spelade åtta minuter för Pistons utan att ta ett enda skott.
Jo…nog kunde det ha börjat bättre för Detroit, alltid.

/Petter.

Det är illa nog när din franchise player lämnar dig.
Men när din beat writer också tar sina talanger till South Beach… Då vet du att framtiden är mörk för Cleveland Cavaliers.

Brian Windhorst, Cavs-reporter på tidningen Plain Dealer, följer i LeBron James fotspår och flyttar till Miami. Där ska han jobba för ESPN, som snart lanserar storsatsningen The Heat Index.

Det hela är lustigt eftersom Windhorst – som bevakat LeBron ända sedan high school-tiden, och publicerat två böcker om honom – hade mycket svårt att dölja sin besvikelse i samband med ”The Decision”. Reportern framstod lite som en försmådd älskare, kanske mer sårad av LeBrons agerande mot Cleveland än av det faktum att Windys egen karriär (som det såg ut då) tog ett rejält steg tillbaka.
Men nu blir han alltså en del av samma imperium som direktsände idrottshistoriens värsta rygghugg någonsin.

ESPN.com blir ingen snäll sajt i vinter mot er som känner att ni redan börjar ledsna på Miami Heat-rubriker.
På Heat Index-redaktionen har man förutom Windhorst ytterligare tre medarbetare som ska punktmarkera allt som händer kring klubben.
Och under rubriken ”The Scene” kommer Jemele Hill skriva om ”the culture, scene and lifestyle angles tied to South Beach as it relates to the Heat and the buzz surrounding the team”… Låter det vidrigt? You bet. Men det finns bara två lösningar: Vänj dig vid det – eller skit i att logga in. Heat-hajpen är här för att stanna.

/Petter.

Det verkar ju bara vara en tidsfråga, så vi ställer frågan i tid:
Vilken klubb vill du att Carmelo Anthony ska bli trejdad till?

Men innan vi går djupare in den där snårskogen så vill jag passa på att be om ursäkt. USA-bloggen har legat lite på latsidan den senaste tiden. Det finns förklaringar men inga ursäkter.
Nu ska det bli bättring. Det är ett löfte.

Så.
Ja.
Frågan:
Carmelo Anthony…Vilken klubb?

I går anlände Denver Nuggets superstjärna till Nuggets mediadag och fick förstås frågor om sin framtid. Det har sagts att han kräver en trade (”Det har jag aldrig sagt,” säger Anthony), att New York Knicks är etta på listan, Chicago Bulls stark tvåa men att New Jersey Nets kan vara närmast. Fler lag som är intresserade? Tja, alla utom Miami Heat får man anta.
Carmelo Anthonys kontrakt går ut efter den här säsongen och anledningen att Denver kan tänka sig, eller känner sig tvingade, att trejda honom är förstås att man vill ha något tillbaka. Att släppa Melo som free agent är inget alternativ.
Carmelo Anthony själv gjorde inte speciellt mycket för att ta ner snacket i går.
– Jag är här (i Denver) i dag. Vad som händer i framtiden händer i framtiden. Jag håller alla dörrar öppna just nu.

USA-bloggen håller bara en dörr öppen, den till kommentarsfältet.
Var vill du placera Carmelo Anthony?

/Wikdahl

Om ni undrar varför vi inte skriver om NFL, så är det för att vi är i USA och tittar på NFL.
Bland annat.
Undertecknad befinner sig på en kortare semester och har precis landat i New Orleans där helgens övningar inkluderar NFL-matchen mellan stadens stolthet Saints och ärkerivalen Atlanta Falcons.

Båda lagen står på 1–1 i vinst/förlust-kolumnen. (Edit: Fan vad våra läsare är på hugget. I love it. Saints är 2–0 och ingenting annat. Jag antar att jag räknade Niners som en moralisk segrare senast, eller nåt sånt. Tack.)  Självfallet är det en mycket viktig match i NFC South, en division som jag tror blir ett tvålags-race in på mållinjen.
För Atlanta är det här ett statement game, det är Falcons som är utmanaren/uppstickaren och bästa sättet att validera sin position är att gå in och slå mästarna i deras egen kula.

Fyra viktiga faktorer inför söndagens match:
* Hemmaplansfördelen. Falcons har, på fyra försök, aldrig lyckats slå Saints i Superdome under Drew Brees/Sean Payton-eran. Står man pall för pressen och den enorma ljudnivån den här gången?
* Reggie Bush-faktorn. Saints lilla kvicksilver är skadad och missar de närmaste veckorna. Han har aldrig lyckats bli den superstjärna som hajpen utlovade, men för New Orleans är han ändå viktig med tanke på hans förmåga att skapa matchup-problem för motståndarna. Saints tappar helt klart en dimension i sitt spel utan Bush. Hur fyller man tomrummet?
* Turnover-striden. Well, duh. Saints försvar under Gregg Williams är känt för att skapa många turnovers. Men även Falcons defense har inlett säsongen med ett hyfsat opportunistiskt spel. Vem är mest på hugget imorgon?

Lovar att återkomma med mina reflektioner från matchen i början på veckan. I Sverige sänds holmgången av TV10, så ta en titt om ni ser en blek, tanig, bakfull svenne nånstans runt 45-yardslinjen på läktaren bakom Falcons sidlinje.

/Petter.

PS. Jag har varit i New York också. Och på Manhattan har man fortfarande inte riktigt förlikat sig med LeBron James klubbval.

Du har suttit som klistrad framför teven vid Premier League-uppstarten och kanske är du som oss, kanske sitter du också och funderar på varför USA, som har så starka band till England, inte är en supermakt också i fotboll.
Jaså? Du funderar inte på det?
Well, svaret kommer här i alla fall.
Och lösningen.

USA:s problem med att bli en av världens absoluta toppnationer i fotboll, är de flesta överens om, är att landets största idrottstalanger inte ser soccer som ett alternativ. Sporten är för liten, intresset för lågt, tv-matcherna för få, de internationella framgångarna för små.
När barn i USA börjar intressera sig för sport så ser de inte Landon Donovan, Clint Dempsey, Tim Howard eller Örebros Alejandro Bedoya.
De ser LeBron, Adrian Peterson och A-Rod.
Så trots att man i USA menar att man har 18 miljoner fotbollsspelare i landet så visar det sig inte på den största scenen. För atleterna med talang, de som kunde och skulle ha blivit bäst, valde en annan sport.

Så de soccerintresserade amerikanerna – och de är trots allt väldigt, väldigt många – har uppfunnit en ny sport: att fantisera om hur deras landslag hade sett ut OM landets största idrottstalanger hade valt övriga världens favoritvariant av fotboll.
Efter uttåget mot Ghana i VM i somras så tog sajten Yahoos Premier League Fantasy Football-blogg tag i saken och spikade ihop en drömelva.
Så här såg den ut:

MÅLVAKT:
Tim Howard
Fotboll, Everton. 191 cm, 95 kg.
Den enda riktiga fotbollsspelaren i laget. Men landslagskeepern har faktiskt en bakgrund i basket också och draftades av Harlem Globetrotters i fjol.

BACKAR (från höger till vänster):
Dwyane Wade
Basket, Miami Heat, 193 cm, 100 kg.
Kvick och orädd. De finns de som menar att Wade, inte LeBron, är världens bästa spelare. Skulle antagligen vara tämligen offensiv lagd.
Dwight Howard
Basket, Orlando Magic, 211 cm, 120 kg.
För det första är han stor, för det andra stor och för det tredje: han är jävligt stor. Lättrundad av en sån som Messi, spekulerar jag i, men antagligen jobbig att utmana i luftrummet när hörnan kommer. Har slagit huvudet i korgen på ett dunkförsök. Korgen sitter 3,05 meter upp.
Ndamukong Suh
Football, Detroit Lions, 193 cm, 139 kg.
Stor kropp, enorm styrka och en bra motor. Rörligare än mittbackskamraten Howard och väldigt, väldigt explosiv.
Darelle Revis
Football, New York Jets, 180 cm, 90 kg.
Cornerback i NFL som kan få vilken stjärnreceiver som helst att fundera på tidig pensionering. Tanken är att han skulle dominera i en mot en-spelet och helt stänga sin kant.

DEFENSIVT MITTFÄLT:
Troy Polamalu
Football, Pittsburgh Steelers, 178 cm, 93 kg.
Safetyn Polamalu har snabbhet, fantastiska instinkter och förmåga att läsa spelet. Och han har en kul frisyr. Polamalus hår är försäkrat till en miljon dollar. Och i idrott, inte minst fotboll, så kan en intressant frisyr vara viktigt.
Ray Lewis
Football, Baltimore Ravens, 185 cm, 113 kg.
35 år gammal, legendarisk linebacker som blev MVP i Super Bowl XXXV. För att citera kollega Westin här ute till höger, på frågan om favoritspelare: ”Ray Lewis för intensiteten.”

OFFENSIVT MITTFÄLT:
LeBron James
Basket, Miami Heat, 203 cm, 113 kg.
Ett fysiskt monster, stark, obehagligt snabb, spänstig. Han gör allt på parketten och rimligtvis borde hans sanslösa allround-skills översättas mycket bra till gräs också.
Rajon Rondo
Basket, Boston Celtics, 185 cm, 78 kg.
Rondo är lätt, i det här sällskapet, men har alla fysiska förutsättningar – och i sin position som pointguard och playmaker är han van att styra ett lag. Rondo är en utmärkt defensiv spelare också.
Reggie Bush
Football, New Orleans Saints, 183 cm, 92 kg.
En skräck för motståndarna varje gång han har bollen. Snabb, explosiv, mångsidig och oberäknelig. En av sex spelare i det här laget som vunnit mästerskapet i sin sport (de andra är Rondo, Lewis, Bryant, Polamalu och Wade). USA gillar vinnare.

FORWARD:
Kobe Bryant
Basket, Los Angeles Lakers, 198 cm, 93 kg.
Kallas för en assassin. Kobe har inte bara de fysiska egenskaperna, han har också killerinstinkten som krävs där framme och hugger som en kobra, eller en Black Mamba kanske, på chanserna. Växte delvis upp i Italien och har ett dokumenterat fotbollsintresse. Sökte upp Leo Messi på OS 2008 för en pratstund. Det var mest Kobe som pratade. ”You’re the man, Messi. You’re the best. You’re not just good, you’re the best,” sa Kobe. Messi har senare berättat att Kobes ord var viktiga för honom.

So there. Där är lösning. Ta in de där snubbarna och USA vinner VM-guld 2014.
Eller inte.
Men vi kan ju i alla fall konstatera att det blir ett rätt biffigt lag. Om vi räknar bort den riktiga fotbollsspelaren Tim Howard (som trots allt är 191 cm lång) så blir snittlängden just 191 cm och snittvikten 103 kg.
Mittbackslåset, Howard och Suh, blir…skräckinjagande är nog ordet. Snittstorleken på de killarna är 202 cm och 129,5 kg.

Så vad tror du? Skulle det här funka, om vi utgår från att de hade blivit drillade i fotboll från tidig ålder? Vilken spelare saknar du i elvan?
Kommentarsfältet står öppet.

/Wikdahl