Det finns ett antal sätt att göra ett starkt första intryck i NBA.
Två poäng räcker inte, även om det är på en rejäl dunk.
En retur räcker verkligen inte.
En assist? Please.
Sex fouls? Vi närmar oss…
… Utkastad från matchen efter ett liggande slagsmål? 
Japp, där har vi det.

Jonas Jerebko, Kinnas finest, Sveriges finest, spelade 11 minuter och 45 sekunder i Detroit Pistons första träningsmatch i natt. Hans statistik är i ärlighetens namn inte på något sätt anmärkningsvärd. Han var en av två från golvet (en fin dunk), lirade fram till ytterligare två poäng och knyckte en retur.

Jag vägrar dra en slutsats av det. Det finns så väldans mycket nytta en spelare kan göra som inte syns i protokollet. Men, som sagt, hans statistik hoppar inte ut från skärmen och boxar en i ansiktet.

Men hans Pistons vann med 87-83 mot gästande Miami Heat, där superstjärnan Dwyane Wade gjorde 18 poäng, och det är ju en fin start för ett lag i förändring. Pistons trejdade bort guarden och ledaren Chauncey Billups i fjol mot Allen Iverson, lät Iverson gå i somras, lät Rasheed Wallace och Antonio McDyess gå och värvade Ben Gordon, Charlie Villanueva samt tre rookies som man tror mycket på.

Om Jerebko inte hade bäst siffror i den lokalt uppskrivna rookietrion (JJ, Austin Daye och DaJuan Summers) så hade han i alla fall den mest ihågkomna

I industristaden Detroit premieras hårt arbete. Fråga vilken svensk hockeyspelare som helst (seriöst, fråga vem som helst, alla lirar i Detroit). Divor och primadonnor kan skriva på i någon annan stad. Publiken hyllar de oömma grovarbetarna och klubbarnas identitet bygger på rejält jobb och tuffhet. Inte minst i Pistons där man vunnit tre mästerskap genom att vara hårdare (fulare, säger en del) än andra och defensivt ramstarka.
Därför lär Jerebkos ”6” i kolumnen för fouls vara populär i Motor City.

Jag säger inte att det alltid är positivt att foula, men får du inga fouls så finns det en ganska stor risk att du gör något fel, eller snarare att du inte gör någonting alls. Då är du inte ”där” hela matchen.
Jerebko var ”där”.
Med 5.04 kvar av fjärde quartern kämpade han med Miami Heats Jamaal Magloire om en retur. Spelarna dråsade i backen, slag utdelades och både JJ och Magloire blev utkastade från matchen. I sekvensen fick Jerebko både sin femte och sjätte foul. En av dem för ”punching.”
Enligt NBA.com så blev spelarna ”tangled up” och ”roughed each other up.”

Knappast The Malice at the Palace men Jonas Jerebko från Kinna visar att han är där. I NBA.
Det var allt jag krävde första natten. 

/Wikdahl

Uppdateringen på Miguel Cabreras sårade ansikte, först. Det Cabrera gjorde i fredags tycks alltså ha varit att 1) Spela en svag match mot Chicago White Sox, 2) Supa sig full med en motståndarspelare, 3) Åka hem och slåss lite med frugan, 4) Bli tagen av polisen 06.00 på morgonen – åtta timmar innan nästa match och med tre gånger den lagliga alkoholhalten för bilkörande i kroppen.

Brukar du bli upphetsad när NBA-avbytarna står upp och firar det medspelarna gör på planen? Nu är det färdigt med det.

NBA har klubbat nya regler som beordrar spelarna att sitta ned på bänken – ”om de inte reagerar på ett specifikt, häftigt spel” – skriver Mike McGraw på Chicago-tidningen Daily Herald. Anledningen är att när sju spelare på 205 centimeter står upp så, well, finns alltid risken att de blockerar synfältet för åskådarna som betalat typ 150 dollar för att få sitta nära all action. Här finns en bild som ganska väl illustrerar problemet.

Personligen har jag sett ett tiotal NBA-matcher live och i princip täckt hela spektrat i arenan – nosebleeds, courtside, kortsida, långsida. Amerikanernas filosofi är ungefär att ju närmare, desto bättre (och dyrare). I basketen är det delvis sant. Riktig courtside, eller mitten av långsidan långt ner, blir alltid en grym upplevelse. Platserna långt ner ute i hörnen är dock helt värdelösa. Och platserna direkt bakom bänken är överskattade. Man får en usel överblick av planen till förmån för, ja, vadå…svettstänk i ansiktet och att få höra spelarna diskutera vilken klubb de ska på efter matchen.

/Petter.

Ett hagelgevär i gitarrfodralet.
Nu låter det enkelt att recensera Delonte West va? Ytterligare en idiot, kanske som Michael Vick eller Plaxico Burress. En gangster, en thug.
Men nu är inte världen så enkel. Och det är inte Wild Wild West heller.

Du har kanske läst om incidenten, men om inte så kan du läsa här eller hänga med i den här extremt korta sammanfattningen: Cleveland Cavaliers Delonte West körde om polisen på sin motorcykel. När polisen, på grund av basketstjärnans hastighet, stoppade honom så hade West två pistoler på sig samt ett hagelgevär i ett gitarrfodral på ryggen.
Att LeBron James väg mot sin första NBA-titel nu kan ha blivit lite snårigare är en sak, men vad som är värre är att King James lagkamrat inte nödvändigtvis är en idiot.

För snart ett år sedan fick Delonte West nog en dag och skällde ut en stackars high school-domare som Cleveland Cavaliers tagit in för att döma en internmatch.
West tittade sig i spegeln i omklädningsrummet efteråt och förstod genast att det fanns mer som låg bakom det där utbrottet än en missad avblåsning. Han hade vandrat den här uppförsbacken förut.
– The ugly head started to show itself again, sa West.
– Det har förföljt mig hela mitt liv, det självdestruktiva beteendet. Allt går bra för mig, jag spelar i ett lag där allt annat än ett mästerskap det här året är oacceptabelt, jag har fått ett nytt kontrakt, jag är i en bra situation. Men när allt är uppåt, det är då jag mår som sämst.

Delonte West har brottats med depressioner i hela sitt liv. När allt rullar på, när allt funkar, det är då han försöker sabotera för sig själv.
– Jag vill inte fortsätta göra det. Jag vill njuta av att spela i NBA. Jag vill njuta av att vara framgångsrik. Jag vill njuta av livet, sa West.

Pointguarden som draftades av Boston Celtics i första rundan 2004 tog time out från karriären och åkte hem till Washington D.C., staden där han växte upp under svåra förhållanden. Väl hemma gick han både i individuell terapi och i gruppterapi. Han medicinerades också.
– Vid den här tidpunkten i mitt liv så gömmer jag mig bakom en personlighet som skapats av fansen eller av media. Men vi är människor också. Man måste fortfarande hantera känslor och familjesituationer på en daglig basis, precis som alla andra måste, sa West.

Delonte West fick mycket beröm för sitt mod när han gick ut och berättade om sina mentala problem. I en macho business som major sports så är det för vissa otänkbart att visa sig sårbar. West är tuffare än så.
– Jag bryr mig inte om någon skrattar åt mig. Allt som betyder nåt är hur jag känner om mig själv, sa han – och hittade ett par veckor senare tillbaka till LeBron James sida igen.

Det här var alltså ett år sedan.
Tidigt i går morse arresterades Delonte West när polisen hittade en pistol, en till pistol och ett hagelgevär i ett gitarrfodral han hade på ryggen. Alla vapen var laddade.

Det kan förstås vara så att Delonte West är en idiot. Men det kan också vara så att han är väldigt sjuk, att hans depression har målat varenda sekund svart och han sjunkit djupare och djupare ned i ett självdestruktivt träsk.
Jag vet inte.
Men jag vet att världen inte är så enkel alltid.
Och det är inte Delonte West heller. 

/Wikdahl

Undrar du vad som händer med Jonas Jerebko? Nu kan du sluta undra. Den 22-åriga svenska basketstjärnan har nyligen börjat blogga på Basketsverige.se. Där berättar han om sin vardag i Detroit tillsammans med de nya lagkamraterna i Pistons.

Bland annat skriver han om hur han gick för dunken mot den gamla försvarsdemonen Ben Wallace – och fick skottförsöket i retur snabbare än nån hinner stava till ”rookie”.

– Jag försökte i alla fall, skriver Jonas – och han behöver absolut inte skämmas.

Det har nämligen hänt förut att folk har försökt mot Big Ben, men blivit blockade. 1 948 gånger, närmare bestämt – plus 250 i slutspelsmatcher. Shaquille O’Neal, Tracy McGrady, och Ron Artest finns med på den långa listan över superstjärnor som blivit förnedrade av den fyrfaldige Defensive Player of the Year-vinnaren.

Och ännu större än hans blockstatistik är det oändliga mörkertalet av skott som han förändrat eller förhindrat genom sin blotta närvaro under korgarna (och i skyttens huvud).

Nu är jag den förste att tillstå det: Ben Wallace 2009 är bara ett skelett av den spelare som var en central kugge när Pistons 2004 snodde NBA-titeln framför ögonen på Los Angeles Lakers. Ett Lakers som hade fyra framtida Hall of Famers i startfemman (Kobe, Shaq, Malone, Payton).

Men här finns fortfarande otroligt mycket att lära för en 22-åring från Kinna, som än så länge bara skrapar på ytan av sin potential. Pistons har tagit tillbaka Ben Wallace för att han ska vara en stabiliserande kraft i insideförsvaret, men också för att han ska kunna lära lagets unga talanger hur man överlever som undersizead power forward och center i NBA.

Wallace gick den långa vägen till stjärnstatus. Collegekarriären spenderade han på juco- och division II-skolor. Han blev aldrig draftad. De första åren i NBA var han en bänkspelare som blev tradead från Washington till Orlando till Detroit. Sitt första riktigt stora kontrakt skrev han inför säsongen 2006/07, då han som free agent lämnade Pistons för Chicago Bulls och ett fyraårskontrakt värt 60 miljoner dollar. 

Wallace är listad som 6’9, 206 cm, och vissa menar att det kan vara en generös mätning. Han har alltid fått spela försvar på längre och mer begåvade motståndare som Kevin Garnett, Tim Duncan och Shaquille O’Neal. Men Big Ben har fått det att funka med en extrem atletisk förmåga, hårt arbete och en lite nasty attityd.

Just inställningen var det Pistons general manager Joe Dumars fastnade för när han studerade Jonas Jerebko. Svenskens motor, hans 100-procentiga arbetsinsatser och hans envisa vägran att ge upp en förlupen boll.

Pistons ser Jerebko som en fyra, som en powerforward med förmåga att drivea bollen till korgen och dra ut försvaret om han förbättrar sitt hoppskott. Precis som Ben Wallace är Jerebko liten som insidespelare, och här hemma i Sverige förfasades basketälskarna när han till och med matchades som center i sommarligan.

Men det behöver inte ha varit av ondo. Pistons gjorde så dels för att maximera speltiden för alla rookies, dels för att se hur Jonas Jerebko klarade av att matchas mot större spelare. Och i en liga där Joakim Noah startar som center är det självklart att Jonas Jerebko håller som fyra.

Även fast Ben Wallace är en annorlunda spelartyp än Jerebko, så har han mött ungefär samma utmaningar som svensken kommer göra i NBA. Wallace ger Pistons viktig rutin, och har en imponerande karriär bakom sig som lagets ungtuppar kan inspireras och ta lärdom av.

39 dagar kvar till NBA-premiären, men vi får garanterat anledning att återkomma till Jonas Jerebko – Sveriges första NBA-spelare.

/Petter