Han kallades The Wizard of Westwood och byggde en av sportens mäktigaste dynastier.
Men det är lika mycket människan som coachen basketvärlden minns i dag.
I natt avled John Wooden.
Han blev 99 år.

John Wooden var en legendarisk coach på UCLA. Internet är inte tillräckligt stort för att rada upp alla hans meriter. Men han guidade sitt UCLA till tio NCAA-titlar, han vann sju i följd, hans lag hade en gång en vinstsvit på 88 matcher, fyra säsonger gick laget 30–0 och han är invald i basketens Hall of Fame både som spelare och coach – och ensam om den bedriften.

Gentlemannens död sänder en våg av sorg och tacksamhet över basketvärlden. Inte bara för allt han gjorde för sporten. Coach Woodens lektioner i basket var lika mycket lektioner för livet.
– Som basketfan så minns jag med värme hans tio NCAA-mästerskap, hans fantastiska vinstsvit på UCLA och de otroliga spelarna han var mentor åt. Men som amerikan så saluterar jag sättet han nådde all framgång – med blygsamhet och ödmjukhet och genom att helhjärtat dedikera sitt liv till att hjälpa andra att bli bättre människor, säger president Barack Obama.
– Han använde sporten som ett medel för lära oss hantera alla situationer. Han var en förebild. Han var mer som en förälder än en coach, säger förre superstjärnan Kareem Abdul-Jabbar, som Wooden coachade på UCLA.
– Jag har alltid sagt att om man behöver någon för att stoppa ett krig så ska man skicka John Wooden. Helt ärligt så tror jag att han skulle kunna skapa fred i mellanöstern. Han skulle kunna lösa det, säger Jim Harrick, före detta coach på UCLA.

Det finns inget sätt vi kan göra John Woodens minne rättvisa på den här sajten.
Så i dag rekommenderar vi besök på amerikanska sajter. Surfa runt på ESPN, CBS Sportsline, LA Times och många fler och läs om en av basketsportens stora.
Det är värt det.

Vi avslutar med ett axplock av hans välkända Woodenisms, hans ord av visdom och inspiration:

• ”Be more concerned with your character than your reputation, because your character is what you really are, while your reputation is merely what others think you are.”
• ”You can’t live a perfect day without doing something for someone who will never be able to repay you.”
• ”Winning takes talent, to repeat takes character.”
• ”If you don’t have time to do it right, when will you have time to do it over?”
• ”Failure is not fatal, but failure to change might be.”
• ”It’s not so important who starts the game but who finishes it.”

/Wikdahl

Okej, bara en siffra för att spränga din skalle en fredaglunch:
78 miljarrrderrr kronor.
Så mycket har NCAA sålt sina Match Madness-rättigheter för.

Collegebasketens slutspelsrättigheter krängdes till CBS Sports och Turner Broadcasting Systems och gäller från 2011 till 2024 och innebär, bland annat, att samtliga slutspelsmatcher kommer att sändas i tv. Det har aldrig hänt i turneringens 73-åriga historia.
Dessutom kommer slutspelsfältet med största sannolikhet att utökas från 65 till 68 lag. Slutgiltigt beslut tas 29:e april.

5,4 miljarder kronor per år kommer att gå till skolorna och deras idrottsprogram.
Spelarna?
De får fortfarande inte en krona.

/Wikdahl

Kentucky gick 35–3 den här säsongen. Visst, det slutade surt med förlust mot West Virginia i Elite Eight men Kentucky lyste på basketkartan igen.
Nästa säsong?
Vi får se.
Fem spelare, inkluderat John Wall förstås, lämnar Kentucky i förtid för att satsa på NBA.

Skandal! Eller hur? Att lämna skolan innan man gått klart alla sina fyra år är huvudlöst. En utbildning är det viktigaste du bär med dig genom livet. Och du, kunskap är inte tungt att bära.
Men i alla fall.
John Wall (freshman), DeMarcus Cousins (freshman), Eric Bledsoe (freshman), Daniel Orton (freshman) och Patrick Patterson (junior) lämnar Kentucky, sina utbildningar, och går pro.
Alla fem har deklarerat att de är med i NBA-draften i sommar.

Det här kommer inte som en total chock.
Guarden John Wall är ett troligt förstaval och forwarden DeMarcus Cousins lär gå topp fem. Bledsoe och Orton skulle kanske behöva ett år till i college.
– Jag är inte samma spelare som jag var när jag kom till Kentucky. Jag tror att jag är redo för nästa utmaning, precis som Derrick Rose och Tyreke Evans var de två senaste säsongerna under coach ”Cal”, säger Wall.
Coach Cal är John Calipari, som de två senaste säsongerna guidade Rose och Evans i Memphis. Nu leder han Kentucky.
– Det är extremt ovanligt att fyra freshmen i samma lag har den här möjligheten men det är mitt jobb som coach att förbereda de här unga männen för såna möjligheter, säger Calipari.

Fler som säger hejdå till skolan och klär upp sig för NBA-draften i sommar är Ohio States superguard Evan Turner (junior), Kansas Xavier Henry (freshman), lagkamraten Cole Aldrich (junior) och Cincinattis Lance Stephenson (freshman).
– Det är det tuffaste beslut jag någonsin har tagit. Men jag blev välsignad med det här beslutet och jag har en fantastisk chans. Jag vänder blad och går vidare till nästa fas i mitt liv, säger en gråtfärdig Turner.

/Wikdahl

Nej, det blev ingen NCAA-final för mig.
Och efter åtta timmar på akutmottagningen (alla mår finfint) så är jag lite för trött för att sätta mig in i varenda vinkel och vrå i matchen.

Jag har läst mig till att Duke vann en rysare, att deras försvar, inte offensiv, var nyckeln, att Kyle Singler visade varför jag äger en kopia av hans matchlinne, att Zoubek (som jag menade skulle avgöra matchen) hade sex offensiva returer och att Butlers underbare Gordon Hayward inte kom loss riktigt men fick chansen att avgöra matchen – men misslyckades.

Vi får göra vårt bästa att följa upp den här matchen. 
Men nu tar vi en tupplur (den längsta varianten) på det här och så hörs vi senare. Okej? Okej.

/Wikdahl

Good evening.
Naturligtvis blir det liveblogg från nattens NCAA-final mellan Duke och Butler. Det var mest det jag ville berätta.
Kika in här lite senare så ska vi nog ha några texter inför matchen också.
Från 03.00 går vi live.

Synes.

/Wikdahl 

Vi blir alldeles yra av alla spännande saker som händer på andra sidan Atlanten just nu. Mattias Wikdahl och Petter Westin tycker till om tre heta frågor:

1. Major League Baseball hade äntligen premiär natten mot måndagen. Vem/vad kommer du ha ögonen på den här säsongen?
Petter: Jag är lite spänd på att se vad Minnesota Twins kan prestera. Klubben tog hand om sin business inför säsongen när man gav lokalt uppfostrade superstjärnan Joe Mauer den typ av kontrakt som man ger till, well, en lokalt uppfostrad superstjärna. Mauer brinner för Twins, och Minnesota älskar Mauer. Sedan flyttar klubben in i en ny arena (utomhus, äntligen!) och jag räknar med slutspel för andra säsongen i rad.
Wikdahl: Eftersom jag i princip är uppväxt i New York (nä, det är jag inte, men jag önskar att jag vore) så håller jag ögonen på New York Mets. Mets hade ligans näst högsta lönekostnader i fjol, efter New York Yankees, men missade slutspel. Jag tror inte på slutspel i år heller, men jag håller ögonen på Mets ändå. Dessutom håller jag ögonen på rookien Jason Heyward i Atlanta Braves som påstås vara en framtida superstjärna. Jag tog honom alldeles för tidigt i min fantasydraft. Jag ber för att det ska betala sig.

2. Philadelphia Eagles tradear bort sexfaldige Pro Bowl-quarterbacken Donovan McNabb, och det är inte till vilket lag som helst: NFC East-rivalen Washington Redskins. Din reaktion?
Petter: Vansinne. Fullskaligt, skrämmande vansinne. Jag undrar vad Eagles vet som vi andra inte vet, men sist jag kollade så hade McNabb ändå 3500 passing yards (på 14 matcher) och tog laget till slutspel förra säsongen. Kevin Kolb kan säkert bli en riktigt duktig quarterback och ledare, men McNabb är allt det där och mer redan idag. Och att tradea honom till en divisionsrival, där han de facto kan spela bort dig från slutspelet? Djärvt, Eagles. (Eller är ”idiotiskt” ordet jag egentligen letar efter?).
Wikdahl: Min reaktion? Vad fan håller Eagles på med? Ett 37:e val i år och ett val i tredje eller fjärde rundan nästa år? Är det vad man får för en alldeles utmärkt quarterback som vinner matcher? Trots allt, det är inte JaMarcus Russell vi snackar om här. Eller ens Michael Vick…

3. Duke–Butler gör upp om collegebasketens mästartitel natten mot tisdag. Vem vinner och varför?
Petter: Duke, eftersom jag har dem i min bracket. Det är enbart min tilltro till Coach K som hjälper mig att undvika total skam i USA-bloggens tävling.
Butler har 25 raka segrar och jag köper inte snacket om att det är en superskräll med laget i Final Four. Men mot Duke tar det ändå slut, tror jag. Duke har storleken och den offensiva klassen för att hålla undan till en komfortabel tiopoängsseger, till slut.
Wikdahl: Duke vinner och nu tror du att jag ska säga att det beror på The Big Three, alltså Kyle Singler, Jon Scheyer och Nolan Smith. Men det är inte därför, även om jag är ett erkänt stort fan av just Singler. Anledningen att jag tror att Duke vinner heter Brian Zoubek. Zoubeks storlek, försvarsnärvaro och kapacitet att hitta skyttar från sin insidepositionen ger Duke det lilla extra. Storleken räknas.

Duke–Butler.
Hade du i höstas sagt till mig att det skulle blir NCAA-finalen så hade jag skrattat åt ditt skämt.
Det gör jag nu också.
Inte åt skämtet i höstas men åt verkligheten nu.

Om vi börjar med det vi inte såg.
Butler, som nu börjat kallas för ”America’s Team” för att folk gillar underdogs och man måste ju hålla på någon, rullar vidare. Tyvärr kunde jag inte se matchen men jag kan läsa mig till att Michigan State inte vårdade bollen (en dödssynd mot ett defensivt starkt lag som Butler) och att Gordon Hayward var… Well, Gordon Hayward. Butlers stjärna gjorde 19 poäng och tog nio returer.
– Om jag inte spelade så skulle jag var en Butlersupporter. Jag gillar sättet de spelar, jag gillar deras story, sa Michigan States coach Tom Izzo efter matchen.
Butler 52, Michigan State 50.

Sen har vi ju det vi såg. Duke vs West Virginia. Och jag ska inte hymla här, jag trodde verkligen på West Virginia. Jag trodde på West Virginias intensitet och lagspel, på den här maskinen som liksom tröskar sig fram.
Jag såg aldrig den där maskinen. Den måste ha fått soppatorsk efter segern mot Kentucky.

Det jag såg var ett Duke som ser väldigt, väldigt svårslaget ut. Kyle Singler studsade tillbaka efter en svag Elite Eight, Jon Scheyer plockade isär och åt upp West Virginias försvar som vore det en färdiggrillad kycklin och Nolan Smith var hänsynslös när matchen stod och vägde.
The Big Three hade 23 (Scheyer), 21 (Singler) och 19 (Smith) poäng. Lägg därtill att de hade 6, 5 och 6 assist så förstår du vilka som låg bakom Dukes kross av West Virginia.
För en kross var det. Duke vann med 78–57 och det mot ett lag som inte viker sig, som sliter och river som om varje match vore den sista.

Vi såg också att Duke är mer än The Big Three.
Ungefär 216 centimeter och 118 kilo mer.
Han heter Brian Zoubek och är ett berg.
Zoubek täppte till mitten i försvaret och offensivt var han ett ständigt närvarande bollplank till Scheyer, Singler och Smith. Fem offensiva returer tog han också, Zoubek. Det är inte siffror som skapar rubriker, men det är siffror som vinner matcher.

Obehagligast i natt var West Virginias stjärna Da’Sean Butlers knäskada. Butler vred sig i smärtor på golvet efter att ha kolliderat med en Dukespelare när han gick på korgen. Coach Bob Huggins låg på golvet och höll om sin skadade och otröstlige spelare.
– Han sa åt mig att inte oroa mig, att jag kommer att bli bra. Och jag sa åt honom att det gör ont nu, men om jag kan komma tillbaka ut på planen så gör jag det, sa Butler.
Så blev det inte. Men de senaste rapporterna säger att det inte ska vara någon större fara med Butler. Skönt för honom. Butler är senior och planerar att draftas i sommar. En allvarligare knäskada kunde ha dödat hans NBA-dröm redan nu.

NCAA-finalen spelas natten mot måndag.
Och det känns som en rätt skön final, va? Stora Duke, hatade Duke mot lilla underhunden Butler. Duke och Butler kommer båda från basketgalna stater (North Carolina och Indiana) och det kan bli en klassiker.
Det kan det alltid.
Jag hade aldrig tippat de här två. Med en pistol mot tinningen hade du fått mig att säga Duke. Men Butler? Inte en chans. Inte med lag som Kansas, Kansas State, Georgetown, Ohio State, Pittsburgh och Syracuse på samma halva av slutspelet.
Men så här blev det.
Man måste älska det. 

/Wikdahl

God kväll.
Joråsåatteh… I natt smäller det.
Final Four i Lucas Oil Stadium, Indianapolis, Indiana, USA.

Semifinaler (nationell rankning inom parentes):
00.07: (28) Michigan State – (12) Butler
02.47: (3) Duke – (4) West Virginia

USA-bloggen kommer naturligtvis att vara med dig under natten – åtminstone i tanken.
Tyvärr gör våra arbetsförhållanden att vi inte kan köra liveblogg under natten. Ingen är mer öedsen över det än jag.
Däremot så kommer vi naturligtvis att rapportera från matcherna i natt. Så ni nattugglor, eller väldigt tidig morgon-ugglor, borde surfa in här efter den sena matchen, Duke–West Virginia, och se hur vi känner över det som har hänt.
Matcherna sänds på ESPN America och finns dessutom streamade på NCAA.com. 

Men fram till dess kan ni ju läsa de små texterna om West Virginia och Butler om du scrollar ned.
Eller varför inte kolla in det här knäcket från i fjol som delvis handlar om den klassiska finalen 1979 då två väldigt speciella spelare möttes för första gången…
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article4683954.ab

Syns i natt.

/Wikdahl

Du ska spela den största matchen i ditt liv på den största scenen du någonsin har sett.
Mediatrycket är enormt. 10 miljoner amerikaner kommer att se dig på tv och granska varenda studs, skott och retur du tar. 70 000 till finns på läktaren.
Hur laddar du?
Spelarna i Butler gör det med matematiklektioner.

För lagen som passerat varenda hinder på vägen så är Final Four-veckan ett minne för livet. Naturligtvis för det sportsliga, för utmaningarna, för att synas – och vinna. Men också för att man förstår magnituden av evenemanget. Spelarna är navet i ett gigantiskt evenemangshjul som rullar i 180 kilometer i timmen. 
Spelarna vet att 40 miljoner människor tittar på tv under March Madness och att 70 000 till kommer att se Final Four på plats i Indianapolis. Och de vet att Las Vegas tar in lagliga spel för cirka två miljarder kronor under mars. De vet att världens mäktigaste man, president Barack Obama, tar sig tid att resonera kring hur det kommer att gå för just deras lag.
Klart det blir en viss press.

Det är ju aningen intressant då, att Butlers spelare förbereder sig för den här sanslösa helgen med att, precis som vanligt, gå på lektioner.

Final Four spelas alltså i Indianapolis och dagarna innan spenderar tre av lagen, Michigan State, Duke och West Virginia, just där. De tränar, nöter taktik och ser matchvideos och är fullt fokuserade på uppgiften de har framför sig. Skolarbete? Glöm det.
Men Butler University ligger nästgårds från Lucas Oil Stadium. Butler får inte relokalisera till Indiapolis och fokusera på basket. I stället får man kasta ned näsan i böckerna.
I går, dagen innan semifinalen, hade flera av Butlers spelare lektioner på morgonen, sedan träning på Lucas Oil Stadium och träff med media (cirka 40 journalister väntade på spelarna efteråt) och sedan lektioner på Butlers campus igen.
Gordon Hayward, som är Butlers nyckel till seger mot Michigan State i semifinalen i natt, hade tre mattelektioner och en lektion i något som heter game theory. Jag tror faktiskt att den har med matte att göra också.
– Jag har ett tungt lass på fredagen, sa Hayward tidigare i veckan.
– Några lagkamrater har ingenting men jag hade inte tur med schemat.

Coachen Brad Stevens gillar lektionerna. Han gillar tanken på att livet inte förändras speciellt mycket, att man har kvar rutinerna trots att man ska spela skolans viktigaste match i historien.
– Vi vill begränsa störningsmomenten, men samtidigt vill vi inte ta ifrån dem Final Four-upplevelsen. De har förtjänat det här, säger Stevens.
Så från torsdagen bodde spelarna i alla fall med varandra på hotell.
Alltid något.

/Wikdahl

På ett sätt så är det väl ganska enkelt, det här med idrott. Gör man det man ska göra så går det bra.
”Do What We Do.”
West Virginia upptäckte det sent – men i tid.

Hela säsongen har coachen Bob Huggins (bilden till höger) predikat ”Do What We do,” gör det vi ska. Halva säsongen har spelarna slagit dövörat till.
– Jag har en teori, säger Huggins.
– Alla spelare i dag vill visa folk allting de inte kan göra. Så jag säger ”okej.” När träningen startar tar vi de sämsta skotten, dribblar bollen på foten, kastar bollen bakom ryggen – gör allting vi inte kan göra. Och sen, 3-4 veckor in på säsongen, så sa jag ”All right, ni har visat mig allt ni inte kan göra. Jag är väldigt bekväm med det. Sluta göra det nu.

Alla spelar lyssnade inte. De som inte kunde skjuta fortsatte bomba treor, de som inte kunde dribbla försökte lura sin försvarare till korvkiosken, de som inte kan gå på korgen borrade ned huvudet och skenade in i färgen som ett tåg som spårat ur.

Det gick… Okej, faktiskt. Men coach Huggins såg att det spelet inte skulle räcka så långt som man ville gå den här säsongen. De är först den senaste tiden, när West Virginia har radat upp tio raka segrar, som Huggins har känt att laget håller sig inom gränserna för vad man är kapabel till.
Nu gör man vad man ska.
”Do What We Do.”
Och gissa vad?
Nu är West Virginia en match ifrån NCAA-finalen.

West Virginia var rankat tvåa i East och surfade hela vägen till regionsfinalen. Segermarginalen var 16 poäng i snitt på tre matcher innan man stötte på förstarankade Kentucky i finalen.
Där blev West Virginia mosat på returerna av ett lag med inte bara en men två all-americans (John Wall och DeMarcus Cousins).
Men det är klart, skjuter man 10 av 23 från trepoängslinjen för 43,5 procent samtidigt som Kentucky sköt 4 av 32 utifrån för 12,5 procent så spelar det ingen roll.
West Virginia 73, Kentucky 66.
”Do What We Do.”

Nu är West Virginia framme i Final Four i Indianapolis. Huggins lag möter Duke i morgon (02.47 natten mot söndag, sänds på ESPN America) och om man inte vaknar i morgon och tror att man är Harlem Globetrotters så är en plats i NCAA-finalen väldigt, väldigt möjlig.
Det handlar bara om att fortsätta spela ett gediget lagspel, stå upp i i försvarsspelet, ta skotten man kan sätta (förslagsvis från trepoängslinjen) och jaga varenda lös boll tills korna kommer hem.
– Vi kan inte försöka spela på ett sätt vi inte kan och göra saker vi inte kan. Det låter enkelt men det är sant. Det är det enda sättet vi kan vinna matcher, säger lagets stjärna Da’Sean Butler (som till höger firar segern mot Kentucky).
”Do What We Do.”

/Wikdahl

SÅ SPELAS FINAL FOUR
Lucas Oil Stadium, Indianapolis, Indiana.
Semifinaler (nationell rankning inom parentes), lördag:
00.07: (28) Michigan State – (12) Butler
02.47: (3) Duke – (4) West Virginia
Finalen spelas 03.21 natten mot söndag.