Konkurrensen om titeln ”Största headcase” är alltid stor i NFL, men den här säsongen har vi redan en solklar vinnare.
Randy Moss, kliv fram till prispallen.

Den 33-årige receivern fick idag sparken efter bara fyra veckor med Minnesota Vikings – klubben han blev tradead till efter att ha gnällt sig bort från New England Patriots.
Orsaken måste vara gårdagens bisarra presskonferens.
Vikings förlorade med 28–18 mot just Patriots. Moss mötte media i Boston Red Sox-keps, vägrade besvara frågor, men höll en lång monolog om hur mycket han saknar spelarna och coacherna i Patriots.

Otroligt förödmjukande för Vikings-coachen Brad Childress, förstås. (Och för klubben som betalade ett val i tredjerundan av nästa års draft i traden).
Idag kom beslutet att placera Moss på waivers.

Nu kan vi börja spekulera i vilken klubb som vågar chansa på Moss härnäst.
Men den mest relevanta frågan kanske är: Hur mår du, Randy?

/Petter.

• ”ATTACKEN PÅ ROMO”. Den rubriken kunde jag ha satt om jag gått all-out-kvällstidning på Cowboys-receivern Roy Williams uttalanden häromdagen.
– Precis lika bra, sa Williams när han skulle jämföra Jon Kitna med Tony Romo.
Romo gick ju sönder på Monday Night Football senast.
Det var dödsstöten för Super Bowl-tippade Dallas Cowboys (1–5), men Williams tror på lagets backup-quarterback.
– Jag tror inte att det är någon försämring. Kitna passade för 4000 yards två säsonger i rad. Hade han haft den statistiken med Cowboys, så hade han också lirat i Pro Bowl. Men folk förbiser honom eftersom han spelade för Lions, säger Williams.
En relevant detalj i sammanhanget är ju att Williams själv spelade för Detroit Lions under samma period som Kitna, bland annat säsongen 2006 – enda gången Sugar Roy haft över 1000 receiving yards (1310 samt sju touchdowns).

• Roddy White är ju löjligt jävla bra alltså.
Jag har sett de flesta minuterna av Atlanta Falcons sju matcher den här säsongen (fem segrar, två förluster) och White bär hela deras offense, en solklar MVP-kandidat.
Inför matchen mot Cincinnati Bengals senast lovade han att vara den bästa receivern på planen. Konkurrensen? Några anonyma dussinlirare vid namn Ochocinco och Owens.
Sharod förnedrade TOcho med elva receptions för 201 yards och två touchdowns.
Efteråt poserade han i den t-shirt som Ochocinco på klassiskt maner hade skickat till alla medlemmar av Falcons secondary som en psykning inför matchen:

Bilderna är lånade från Roddys Twitter.

• Brett Favre, Brett Favre, Brett Favre.
Så har vi fått det sagt.

• Inför NFL-säsongen bjöd vi in våra läsare till en så kallad Eliminator Challenge på ESPN. Tävlingen var enkel: Tippa en (1) vinnare varje vecka, rakt av utan handicap. Du får aldrig använda samma lag två gånger. Den som överlever längst vinner.
56 deltagare anmälde sig. Efter sju veckor var blott fyra kvar, hundraprocentiga. Och det galna är att samtliga fyra hade tippat Baltimore mot Buffalo i senaste omgången. Close call…
Jag själv? Jag (och ett gäng andra) flög all världens väg redan efter fem veckor, när Cincinnati svek mot Tampa Bay. Klurig liga, den där NFL.

• Så, den strejkande Vincent Jackson var äntligen tillbaka hos San Diego Chargers.
Han skrev på sitt kontrakt, han log inför kamerorna, han sa att han var ”glad” över att vara tillbaka.
Vi är glada för din skull också, Vincent.
Räkna bara inte med att Chargers-fansen är lika glada – 2–5 är inte speciellt kul.
Jackson ska avtjäna en tre matcher lång avstängning innan han får spela – säsongsdebut kan han göra tidigast 28 november borta mot Indianapolis Colts. Frågan är om det finns något kvar att spela för vid det laget?

• Vi har snackat om att San Franciscos Mike Singletary och Dallas Wade Phillips sitter på extremt heta stolar.
Det börjar bli dags att nämna Denvers Josh McDaniels i samma grupp. Broncos är 2–5, föll med pinsamma 14–59 hemma mot divisionskonkurrenten Oakland senast, och har förlorat 13 av sina 17 senaste tävlingsmatcher.
Legendaren Rod Woodson gick hårt åt McDaniels på NFL Network:
– ”How to dismantle a franchise in two years” – he should write a book! Because he’s done it.
Woodson menade att Denvercoachen gjort sig av med värdefulla individer (Jay Cutler, Brandon Marshall, Tony Scheffler, Mike Nolan) bara för att han personligen råkat ogilla dem.
– He’s destroyed this franchise, he’s destroyed their chemistry in two seasons.

• Avslutningsvis, tre predictions inför helgens omgång:
1. Houstons Arian Foster hade 231 rushing yards i säsongspremiären mot Indianapolis Colts – i returmötet på måndag kväll når han inte ens tresiffrigt.
2. Green Bay Packers chockar New York Jets, 27–13 på New Meadowlands Stadium.
3. Drew Brees gör sin bästa match för säsongen mot Pittsburghs fruktade försvar på söndag kväll.

/Petter.

Glöm dyra konsulter, flummiga mentala tränare och fruktlösa metoder.
USA-bloggen har effektiva krisåtgärder – helt gratis.
I dag tar vi oss an tre NFL-klubbar som floppat under säsongsinledningen, och riskerar att missa sina högt ställda förväntningar.

Gorma mer, Wade – det behövs. Foto: AP

DALLAS COWBOYS (1–4)
Inför säsongen: Favorit i NFC East, en av favoriterna till Super Bowl (som spelas i lagets hemmaarena Cowboys Stadium).
Nu: En seger och fyra förluster, sist i NFC East.
Varför: Cowboys är bäst i NFL – på att skjuta sig själva i foten. Laget snittar horribla 9,8 penalties per match. Under kategorin ödesdigra misstag kan vi även sortera in Tony Romos interceptions och lagets oförmåga att täppa till på kickoffs.

Krisåtgärd: Ägaren Jerry Jones har sagt att han inte tänker sparka coach Wade Phillips under säsongen, så den panikknappen förblir i alla fall ointryckt. Däremot måste Phillips bli mindre kompis med sina spelare.
– Wade är väldigt, väldigt tillbakalutad. Det var såpass att du ville att han skulle bli tuffare mot de unga killarna. Precis när du tror att han är på väg dit, så backar han och säger ingenting istället, sa förra Cowboys-spelaren Patrick Crayton i en radiointervju häromdagen.
Cowboys stjärnor och rutinerade gubbar måste också ta ansvar. Romo? DeMarcus Ware? Nån måste visa vägen – och peka med hela jäkla handen.

Prognos: Talang är talang, och Cowboys har för mycket för av den varan för att bara låta den här säsongen gå till spillo. När jag tittar på lagets schema så känns 9–7, kanske till och med 10–6, som ett tänkbart scenario. Om det räcker till slutspel återstår att se.

Smith har 8 touchdowns, 9 interceptions, och en av NFL:s hetaste stolar. Foto: AP

SAN FRANCISCO 49ERS (1–5)
Inför säsongen: Favorit i NFC West, omnämnda som ett av NFL:s up-and-coming teams.
Nu: Förlorade sina fem första matcher, innan man slutligen lyckades slå Oakland i helgen. Sist i NFC West.
Varför: Ligans sämsta turnover-ratio (minus 8), ett försvar som inte levt upp till förväntningarna, kraftiga frågetecken för lagets viktigaste karaktärer – head coach Mike Singletary och quarterback Alex Smith.

Krisåtgärd: Får vi lov att damma av en rekordsliten klyscha? En match i taget, damn it! Niners spelar trots allt i NFC West. En mirakelvändning behöver inte vara så mirakulös i NFL:s svagaste division.
Det är ju inte så att laget saknar talang, man måste bara utnyttja den på rätt sätt. Vernon Davis och Michael Crabtree förtjänar ett större utrymme i anfallsspelet, bredvid självklara arbetshästen Frank Gore. Släpp alla tankar på ett quarterback-byte – David Carr är förstörd sedan tidigare – och försök istället satsa allt på att ingjuta mod och trygghet i Alex Smith.

Prognos: Kolla på San Franciscos fyra närmaste matcher: Carolina borta, Denver hemma (följt av bye week), St Louis hemma, Tampa Bay hemma. Fyra raka segrar? Tufft, men görbart. Om man lyckas väntar en stor, stor bortamatch mot divisionskonkurrenten Arizona Cardinals den 29 november. Det finns alltså fortfarande tid att rädda säsongen – även om jag själv tippar att den slutar med 8–8, och att firma Singletary/Smith söker nya jobb nästa år.

”Lite hjälp, någon? Hallå?” Foto: AP

SAN DIEGO CHARGERS (2–4)
Inför säsongen: Gammal maktfaktor som återigen tippats i toppen av AFC West.
Nu: 2–4, sist i AFC West.
Varför: Special teams har varit det stora sorgebarnet för Chargers den här säsongen. Blockerade punts, missade field goals, touchdown-returns för motståndarna… Med såna misstag spelar det liksom ingen roll att Philip Rivers spelar på MVP-nivå och att försvaret varit helt okej.

Krisåtgärd: 1–3, 3–5, 2–3. Vad är det här? Det är Chargers säsongsinledningar de tre senaste åren. Och hur gick det då? Slutspel samtliga tre år. Slutsats: Det finns ingen anledning till panik, än. Norv Turner må framstå som en lite tafatt coach ibland, men han har rutin från den här situationen. Det kan han förmedla till sina spelare: Vi har gjort det här förut, gubbar. 
Täpp till hålen på special teams snabbt – annars är jobbet i fara även för respekterade ST-coachen Steve Crosby. Sedan måste Ryan Mathews, running back som gick tolva i vårens draft, få en större roll – inte minst för att minska pressen på Rivers.

Prognos: AFC West lär bli ett getingbo ända in på mållinjen. Chargers har divisionens bästa quarterback – det blir direkt avgörande i sista omgången, när Denver och Kyle Orton tar emot Rivers och kompani på Invesco Field.

Fotnot – så här spelar de tre lagen i helgen:
Söndag 19.00: Carolina Panthers–San Francisco 49ers
Söndag 22.15: San Diego Chargers–New England Patriots
Måndag 02.30 (natten mot tisdag): Dallas Cowboys–New York Giants

/Petter.

Fyra ligor, fyra frågor – och obegränsat utrymme i kommentarsfältet.
Let’s rock’n’roll.

NFL: Försvarsstjärnor runtom i NFL rasar. Höga bötesbelopp, till och med avstängningar ska bli aktuellt för de spelare som delar ut regelvidriga tacklingar. Gör NFL rätt som tar ett kontroversiellt steg för att skydda sina spelare från hjärnskakningar (och värre)? Eller tycker du, som Chicagos Brian Urlacher, att det mer börjar likna ”NFFL – the National Flag Football League”?

Persson: Jag kan förstå att försvarsspelarna blir frustrerade (även om Steelers James Harrison, som hotar att sluta efter att ha fått 75 000 dollar i böter för tacklingen på Mohamed Massaquoi, beter sig rätt barnsligt). De har redan ett svårt jobb och det blir inte direkt enklare nu.
Men c’mon.
Något måste ju uppenbarligen göras. Det kan inte vara acceptabelt att spelare, efter spelare, efter spelare ska åka på hjärnskakningar. Påverkar hotet om avstängning spelet negativt? Förmodligen. Är det ändå rätt beslut? Ja.

Westin: NFL har under Roger Goodells ledning blivit en extremt image-medveten liga. Ibland till det bättre, ibland till det sämre. Det här är ett fall av det sistnämnda. Tyvärr ger ligaledningen intrycket av att man fått panik efter helgens alla tuffa kollisioner, som fick stort utrymme i amerikanska medier. Dessutom är det höjden av hyckleri från NFL – spelarnas hälsa är viktig, men uppenbarligen inte viktigare än att ligan vill utöka spelschemat till 18 matcher…

Wikdahl: Ibland får man ta skit om man försöker ta ansvar. Ligan måste såklart göra någonting för att skydda sina spelare. Men att vidta de här åtgärderna samtidigt som man vill utöka antalet matcher till 18… Det rimmar lite illa.

NHL: Vancouvers Rick Rypien fick hjärnsläpp i matchen mot Minnesota och lekte Tie Domi genom att ”attackera” en Wildsupporter. Avstängning väntar, så klart. Men hur många matcher snackar vi, egentligen?

Persson: Det är inte helt lätt att förutspå hur NHL tänker när de ska till att dela ut straff. Två matchers avstängning för James Wisniewskis obscena gest mot Sean Avery? Två matcher? Really? Med den bestraffningen som bakgrund ska Rypien vara glad om han inte får 200 matchers avstängning. Om jag skulle få bestämma? 15 matcher. Att ge sig på en supporter är trots allt en big no-no.

Westin: Ge honom The Ron Artest Treatment – avstängd året ut.

Wikdahl: Säsongen har knappt startat och redan är vi uppe i väldigt, väldigt många incidenter. Det här är den värsta, för det händer inte på isen och det är inte spelare mot spelare. Jag vill ta i med hårdhandskarna, även om den där supportern antagligen betedde sig illa. Det är trots allt publiken som betalar Rypiens, gissar jag, fina bil. Ge honom minst 20 matchers avstängning. Det är ett bra straff för Rypien men också en fin belöning för NHL-publiken som slipper se honom spela i 20 matcher.

MLB: Rangers och Yankees, Phillies och Giants slåss just nu om de två platserna i World Series. Vem har varit MLB-slutspelets klarast lysande stjärna så här långt?

Persson: Yankees hade en hyfsad respekt för Cliff Lee redan innan serien mot Texas. ”Respekt” är nog ett för milt uttryck vid det här laget. ”Fruktan” passar bättre. Det är nästan så att jag önskar att Lee får en match till mot Yankees (när det här skrivs får halva Rangers hjärnsläpp i andra inningen och skänker Yankees två poäng…)

Westin: Ja, hur kan man inte nämna Cliff Lee? Han strikeade ut 13 slagmän på Yankee Stadium i måndags. Det var hans sjunde slutspelsseger i karriären – på sju försök. Hans ERA i årets slutspel är 0,75 och han har 34 strikeouts på tre matcher. Nu hoppas jag att ALCS går till sju matcher, så vi får se Cliff Lee pitcha i en direkt avgörande match mot Jeter, A-Rod och grabbarna på lördag. Hur häftigt vore inte det?

Wikdahl: Har du sovit hela slutspelet? Herregud, vilken fråga. Självklart är det Cliff Lee, Texas Rangers. 24 innings, två runs, tre segrar och en ERA på 0,75. Nästa fråga.

NBA: Premiären är bara dagar bort. Vilken match missar du inte under första veckan?

Persson: Well, man behöver ju inte direkt leta länge efter den givna höjdpunkten. Boston–Miami i premiären är ju rena rama julafton. Första matchen för säsongen kommer väl knappast ge några svar på exakt hur bra Heat är, men räkna med underhållning. Sjuk jävla underhållning.

Westin: Först ska jag göra allt som står i min makt för att se till att John Wall hamnar i mitt fantasylag. Sedan rattar jag in hans NBA-debut torsdag 28 oktober, när Washington möter Orlando på bortaplan. Kan bli början på en Hall of Fame-karriär.

Wikdahl: Det är svårt att blunda för det självklara men jag lyckas. Nästan. Ser man förbi premiären mellan Heat och Celtics så spelar ju Miami en till höjdare den första veckan. På fredagen kommer Dwight Howard till Miami. Det som framför allt har diskuterats som en svaghet i Heat är hur man ska hantera stora motståndare i försvarsspelet. Dwight Howard är inte stor. Han är störst. Antingen foular han ut för att Wade och LeBron tar bollen till korgen gång på gång på gång, eller så gör han 35 och tar 20 returer.

Heinz Field på söndag, Pittsburgh Steelers–Cleveland Browns.
Alla ögon kommer vara på en spelare.
En big name-quarterback som hittills inte spelat en sekund den här säsongen.
Ni har fattat att vi snackar om Colt McCoy nu va?

– Jag är tredjequarterback, så jag vet att det här inte var vårt önskescenario. Men jag har förberett mig som en starter de fem första matcherna. Jag förstår vad vi gör offensivt. Jag förstår våra game plans. Jag har varit med på mötena. Nu måste jag bara gå ut och få det gjort, säger den förra Texas Longhorns-hjälten.

Rookie, 24 år, 185 korta centimeter och 95 taniga kilon.
Cleveland Browns valde Colt McCoy i tredje rundan av draften som ett långsiktigt projekt. Inte för att han skulle möta NFL:s bästa försvar, på NFL:s kanske tuffaste bortaarena – i sjätte omgången.
På Twitter haglar de makabra skämten om förlorade kroppsdelar, om att McCoys familj redan bokat in begravningen.
Borde han inte vara nervös? Borde han inte vara livrädd?
Kanske, men han erkänner det inte – han är bara klädsamt ödmjuk.
– Jag har studerat Pittsburghs defense mycket de senaste två dagarna. De är riktigt snabba, de svärmar runt bollen, de är fysiska. En av deras stora grejer är att de flyttar runt mycket folk, och försöker få en rusher som anfallet inte har räknat in, säger McCoy.
– Vi måste göra en noggrann laginsats. Det handlar inte om mig och att jag ska göra en fantastisk match. Det är alla tillsammans.

Under collegekarriären blev McCoy rikskändis, slog flera rekord och samlade utmärkelser på hög.
Men NFL-klubbarna satte frågetecken för hans kastarm och hans fysiska hållbarhet. Därför rasade han till 85:e-valet i draften.
Att tysta tvivlarna blir en lång resa, men Clevelands skadeproblem gör att Colt McCoy kan börja redan på söndag.
– Han får en utmärkt chans att inleda med en fantastisk historia, säger Pittsburghs safety Troy Polamalu – en av de där läskiga försvararna som kommer terrorisera McCoy på söndag.
– Vi har alla varit i en situation där vi varit underdogs eller favoriter och det inte alls slutade som alla trott. Med tanke på alla läxor vi lärt oss i det förflutna, så kan vi få händerna fulla.

Äh, varför säger du inte bara som det är, Troy.
Ni tänker äta den där b*tch a** rookien levande…

/Petter.

Ryktena slog ned som en bomb i USA inatt – Randy Moss var på väg tillbaka till Minnesota Vikings.
Ikväll, svensk tid, blev det klart. New England byter bort sin stjärnreceiver (plus ett draftval i sjunderundan 2012) i utbyte mot Vikings draftval i tredjerundan nästa år.
Mitt under brinnande säsongen.
Genast poppar det upp en massa frågor i mitt huvud:

• Exakt hur besvärlig har Randy Moss varit i New England?
• Är Vikings verkligen beredda att ge en 34-årig Moss en dyr kontraktsförlängning nästa år?
• Hur mycket yngre kände sig Brett Favre när han fick höra om sin nya lekkamrat? Lite mer motiverad nu va?
• Vad tycker Tom Brady egentligen?
• Har Minnesota-fansen glömt/förlåtit Moss gamla divalater?
• Och betyder det här att Vikings återigen blir ett lag att räkna med i NFC?

/Petter.

Alla som lirar amerikansk fotboll är väl antingen brutala barbarer eller grabbiga jocks, va?
Inte riktigt.
Kan du lista ut vilken hajpad NFL-spelare som skrivit detta på fritiden:

”I miss you like the sun rise”
I miss you like the sun rise
Winter nights became reality’s home,
Snow men stand here like soldiers of Rome,
My tears freeze before they kiss the wind,
I think of warmth and miss you then,
Since when when did rose petals crack While pondering love,
Dressed in pitch black with this sombering sun,
I sit an fish, out of the river Styx,
Catching cold souls with their quivered lips,
They whisper sweet like lemons drip,
And gaze my eyes like Medusa’s gift,
My bait is smiles.
Unhook me, look me not into dusk,
Ease my cuts, and release my lust,
Inhale my words, and breathe my wants,
Let the light marry my eyes,
And let the same inherit the skies.
I miss you like the sun rise.

Vill du leka gissningsleken? Scrolla försiktigt:
• Författaren pluggade fem år på University of Tennessee, där hans major var filosofi…
• På fyra säsonger sprang han för 2 964 rushing yards och 23 touchdowns…
• När han lämnade skolan 2009 ville inget NFL-lag ha honom – han hade rykte om sig att vara omogen och svårcoachad. Till slut fick han chansen av en klubb som odraftad rookie…
• Sin NFL-debut gjorde han på Monday Night Football den 23 november 2009 mot Tennessee Titans – som special teams-spelare…
• Inför årets säsong har han tagit över permanent som sitt lags startande running back. Han inledde säsongen genom att chocka och knocka Indianapolis Colts med 231 rushing yards och tre touchdowns…

…gissade du på Houston Texans Arian Foster? Snyggt jobbat. Han har enligt egen utsago fyllt runt 20–30 skrivböcker med sina handskrivna dikter, noveller och sångtexter.
– Jag skulle bli galen om jag inte skrev, för jag har så många tankar och visioner, säger 24-åringen till Washington Post.

/Petter.

Fotnot: Fosters dikt här ovan är hämtad från bloggen TexansChick.

Dagen-efter-reflektioner från New Orleans, där Atlanta vann med 27–24 i en dramatisk förlängningsrysare:

* Jag trodde att footballen var stor i New Orleans när jag besökte staden för två år sedan. Men nu alltså, efter Super Bowl-segern… Hysterin är total. Staden brinner för sitt lag, och alla från hotellanställda till servitörer på stadens bättre restauranger klär sig i Saints-tröjor – även på jobbet. Och ljudnivån! Den som säger att NFL inte kan matcha collegefotbollens passion behöver bara besöka Superdome på en söndag.

* När kickern Garrett Hartley stegade fram i förlängningen spelades Black Eyed Peas i högtalarsystemet, lite lagom kaxigt, och fansen runtomkring mig på läktaren sjöng: ”I got a feeling, that tonight’s gonna be a good-good night”… Det skulle det. Men för Atlanta.
New Orleans stora slutspelshjälte Hartley – som slog Super Bowl-rekord förra säsongen med tre field goals från 40+ yards – missade oförklarligt från 29 yards. Publiken insåg det inte förrän Atlanta-spelarna sprang in på planen med armarna uppsträckta i luften. Ta-ut-segern-i-förskott-jublet på läktarna tvärdog. Hemmalagets försvar såg fortfarande chockade och lamslagna ut, när Falcons metodiskt jobbade sig fram till ett avgörande på nästföljande drive.

* Garrett Hartley är också storyn i lokaltidningen Times-Picayune dagen efter matchen. Förlängningsmissen mot Falcons var hans tredje missade field goal den här säsongen. Under rubriken ”HART-BREAKER” skriver krönikören Jeff Duncan att ”the troubling thing about Hartleys misses is they have occured in the exact same fashion. Pulls to the left”. I mina ögon borde väl det vara en positiv sak att han missar på samma sätt – kanske är det bara ett litet fel i Hartleys teknik som behöver justeras.

* Även Saints försvar får ta del av rollen som syndabock. ”When they absolutely had to, they couldn’t get a stop”, skriver John DeShazier på Times-Picayune. Atlanta hade bollen 45 minuter och 50 sekunder. New Orleans fruktade offense fick bara 27 minuter på planen.
– Att stoppa motståndarna på third down har varit ett problem för oss, men eftersom vi vunnit våra matcher så har media kanske förbisett det. Men vi har tagit upp det som ett problem, och vi måste bli bättre på det, sa Saints linebacker Jonathan Vilma efter matchen.

* Vad lärde vi oss om Atlanta då? Tja, att laget faktiskt klarar att vinna i en pressad miljö. Falcons-försvaret är, som det har snackats om, bättre än på länge. Brent Grimes och Thomas Decoud hade varsin interception på Drew Brees.

* Coachernas envishet med Michael Turner kunde ändå ha kostat Atlanta matchen. Jason Snelling springer både hårdare och snabbare just nu.

* Så vem vinner NFC South? Det avgörs när de här två lagen möts på Monday Night Football i Georgia Dome den 27 december.

* Någon mer football än den här matchen hann jag inte med i helgen, så ni får berätta för mig vad ni såg i de andra matcherna.

/Petter.

Om ni undrar varför vi inte skriver om NFL, så är det för att vi är i USA och tittar på NFL.
Bland annat.
Undertecknad befinner sig på en kortare semester och har precis landat i New Orleans där helgens övningar inkluderar NFL-matchen mellan stadens stolthet Saints och ärkerivalen Atlanta Falcons.

Båda lagen står på 1–1 i vinst/förlust-kolumnen. (Edit: Fan vad våra läsare är på hugget. I love it. Saints är 2–0 och ingenting annat. Jag antar att jag räknade Niners som en moralisk segrare senast, eller nåt sånt. Tack.)  Självfallet är det en mycket viktig match i NFC South, en division som jag tror blir ett tvålags-race in på mållinjen.
För Atlanta är det här ett statement game, det är Falcons som är utmanaren/uppstickaren och bästa sättet att validera sin position är att gå in och slå mästarna i deras egen kula.

Fyra viktiga faktorer inför söndagens match:
* Hemmaplansfördelen. Falcons har, på fyra försök, aldrig lyckats slå Saints i Superdome under Drew Brees/Sean Payton-eran. Står man pall för pressen och den enorma ljudnivån den här gången?
* Reggie Bush-faktorn. Saints lilla kvicksilver är skadad och missar de närmaste veckorna. Han har aldrig lyckats bli den superstjärna som hajpen utlovade, men för New Orleans är han ändå viktig med tanke på hans förmåga att skapa matchup-problem för motståndarna. Saints tappar helt klart en dimension i sitt spel utan Bush. Hur fyller man tomrummet?
* Turnover-striden. Well, duh. Saints försvar under Gregg Williams är känt för att skapa många turnovers. Men även Falcons defense har inlett säsongen med ett hyfsat opportunistiskt spel. Vem är mest på hugget imorgon?

Lovar att återkomma med mina reflektioner från matchen i början på veckan. I Sverige sänds holmgången av TV10, så ta en titt om ni ser en blek, tanig, bakfull svenne nånstans runt 45-yardslinjen på läktaren bakom Falcons sidlinje.

/Petter.

PS. Jag har varit i New York också. Och på Manhattan har man fortfarande inte riktigt förlikat sig med LeBron James klubbval.

Vi ska inte säga att det stormar kring San Francisco 49ers.
Men det blåser en lite obehaglig, isande vind in över Bay Area.

Efter 6–31-förnedringen i premiären mot Seattle Seahawks läckte besvärande uppgifter ut. Niners ska ha haft stora kommunikationsproblem under matchen, främst från coacherna som tog för lång tid på sig att få ut rätt spel till spelarna.
En anonym källa uttalade sig för Yahoo och hängde ut Niners offensive coordinator Jimmy Raye som virrig och oorganiserad.
Head coach Mike Singletary var förbannad – inte så mycket över lagets interna problem, som över de läckta uppgifterna.
– Jag vill inte ha med en råtta att göra, sa han vid en presskonferens igår.
– Jag vill inte ägna min tid åt att försöka ta reda på vem som sa det här, vem som gjorde det där. Artikeln stämmer inte, för det första. Jag vill inte ägna min tid åt att försöka hitta en råtta, för det andra. Tids nog kommer stanken dyka upp. Om råttan finns i byggnaden så kommer det visa sig. Men jag kommer inte försöka hitta den.

Frågorna fortsatte senare på kvällen, i en lokal-tv-intervju.
Och då fick Mike Singletary nog.
Ni har hela inslaget i videon här nedan, och det är riktigt guld. Han blir helt Mike Ditka-galen mot slutet av intervjun:
”We will not try to stop Drew Brees, we will stop Drew Brees. Next question!”
”We will not try to move the ball against the New Orleans defense, we will move the ball – and we will score!”
Vad kan man säga – det är svårt att inte falla för karln.

Det här är för övrigt inte första gången Singletary reagerar starkt på att hemligheter letar sig ut från 49ers innersta krets.
I oktober 2008, i halvtid i sin debutmatch som head coach, drog han ilsket ner sina byxor i omklädningsrummet inför spelarna – för att illustrera hur Seattle kickade deras ass.
Nyheten om strippshowen läckte naturligtvis ut.
– Det är olyckligt. Vi ska ta reda på vem som läcker information, för det som händer i omklädningsrummet borde vara heligt och stanna där, sa han då.

Två år senare har Singletary lärt sig att omklädningsrummet, eller någon annan del av klubbens domäner, inte alls är heligt.
Kanske är det därför han inte vill ödsla någon tid på råttjakt, heller.
Men han beklagar sig över hela situationen.
– En så sorglig sak har hänt i vårt land, i vårt samhälle. En grej jag vill lära spelarna är att vara män. Om du har nåt att säga, gå och säg det, och stå för det. Men gå inte och säg en massa saker med tillägget ”Men berätta inte för honom att jag sa det”. För mig så är det en råtta, en fegis, så de sakerna kan jag inte ägna min tid åt, sa Singletary igår.

Fotnot: Enligt uppgifter till Profootballtalk.com kan ”råttan” vara quarterback-coachen Mike Johnson, som tydligen vill sno Jimmy Rayes jobb. Tro’t den som vill.

/Petter.