”Draft, schmaft”, ja. Det var så Torontos gamle general manager Cliff Fletcher i mitten av 90-talet sågade hela idén med att drafta framgångsrikt. 
Torontos nuvarande general manager Brian Burke är inne på samma linje. Inför sommarens draft förklarade han att ”July 1 (första dagen på free agency) will be our draft”. 

Jag vet inte, men är det inte dags för Toronto att tänka om? Titta på listan nedanför. 15 av de spelarna (namnen som ej är i kursiv stil) representerar samma klubb som de blev draftade av. 

Topp 20, NHL:s poängliga:

Sidney Crosby, Pittsburgh
Steven Stamkos, Tampa Bay
Alex Ovechkin, Washington
Alexander Semin, Washington
Martin. St. Louis, Tampa Bay
Eric Staal, Carolina
Brad Richards, Dallas
Patrick Sharp, Chicago
Daniel Sedin, Vancouver
Nicklas Bäckström, Washington
Henrik Sedin, Vancouver
Corey Perry, Anaheim
Milan Hejduk, Colorado
Christ Stewart, Colorado
Loui Eriksson, Dallas
Mike Richards, Philadelphia
Dustin Byfuglien, Atlanta
Ryan Getzlaf, Anaheim
Dany Heatley, San Jose
Patrick Kane, Chicago

Inte många Torontospelare där, inte. Burke har som sagt satsat på trader och free agent-värvningar i stället. Dyra free agent-värvningar. Som tidningen Globe and Mail påpekar tar Mike Komisarek, Francois Beauchemin, Colby Armstrong, Brett Lebda och Colton Orr upp en fjärdedel av Torontos lönebudget. Den samlingen har tillsammans gjort fem mål den här säsongen. 

Men traderna, då? Tja, det är ju svårt att påstå att de två största namnen – Phil Kessel och Dion Phaneuf – gör någon stor succé. Kessel har 14 poäng på 22 matcher, Phaneuf har fyra poäng på 11 matcher och är –6. 
Ouch. 
Visst, Burke har även gjort vissa smarta drag. 1,1 miljoner dollar för Clarke MacArthur är ju en bra deal. Men det räcker ju inte. Toronto är on pace för någonstans runt 70 poäng den här säsongen. Det skulle innebära en ny bottenplacering och ett nytt högt draftval. Som dock inte ägs av Maple Leafs, utan av divisionsrivalen Boston Bruins…
Som vi säger i Boston: Thank you, Burkie!

Å andra sidan, det kanske är lika bra att Toronto skänker bort sina draftval. För inte fan kan man drafta. 2010 års draft är för tidig att bedöma, men räknar vi in –09, –08 och –07 har Toronto fått sammanlagt 236 matcher av tre olika spelare (Luke Schenn, Carl Gunnarsson och Nazem Kadri). 
En annan intressant detalj: av sina elva förstaval sedan år 2000 spelar sex i andra NHL-klubbar. Och många gör det med framgång: Tuuka Rask i Boston, Brad Boyes, Carlo Colaicovo och Alex Steen i St. Louis.
Som de säger i St. Louis: Thank you, Toronto! 

/Stefan. 

Man kan ju tycka vad man vill om slagsmålen i NHL, men faktum är att antalet fighter är på väg mot rekordnivårer. Ja, i alla fall om man ser till 2000-talet. 

Säsongen efter lockouten var det bara fighter i 29,02 procent av matcherna. I år? 44,67 procent. Det är, som sagt, den högsta siffran under 2000-talet. Den tidigare toppnoteringen var från 2001/02, då det boxades i 42,2 procent av matcherna. 

Så varför denna ökning? Well, bra fråga (om jag får säga det själv). Eftersom det är statistiskt bevisat att de flesta slagskämparna är tämligen kassa hockeyspelare, borde ju coacherna se till att hålla dem borta från isen. Kan man tycka. 
Se till exempel på plus/minus-statistiken, för spel fem mot fem och minst 12 spelade matcher. I botten finner vi:

524. Kevin Westgarth, Los Angeles, –3.34.
525. Krys Barch, Dallas, –3.55.
526. Kyle Clifford, Los Angeles, –4.18. 

Japp, tre fighters.
Föga överraskande är det goons som också parkerar sist i listan för skott/tillåtna skott. Så varför fortsätter coacherna att ge slagskämparna istid? Well, en ny bra fråga. Enligt myten kan ju ett slagsmål tända laget. Någon statistik (typ, lag som lyckats vända matcher efter ett slagsmål) som bevisar den tesen har jag dock inte hittat. Någon slags respekt-faktor går ju inte heller att mäta. 

Personligen har jag ju lite svårt för de här uppgjorda fighterna, när två goons kommer överens om att boxas utan någon egentlig anledning. Däremot köper jag slagsmål i stridens hetta och fighter som uppstår enligt ”The Code”. Till exempel var det väl inte mer än rätt att Montreals retsticka PK Subban till slut tvingades kasta handskarna. 

Jo, en sak till. Om det nu måste boxas, låt slagskämparna göra sitt jobb. Till exempel, hur smart är det av Colorados sniper Chris Stewart att ge sig in i en ”uppgjord” fight med Wilds Kyle Brodziak? Stewart bröt naturligtvis sin hand i slagsmålet och blir nu borta en längre tid. Bra jobbat, Chris. 

/Stefan.

– Vi tar en match i taget och blablablabla. 
Det är det genomsnittliga svaret på egentligen vilken fråga som helst riktad till superstjärnor som Sidney Crosby och Steven Stamkos. 

Vill man ha andra svar, gör man bäst i att fråga en annan kategori NHL-spelare. Slagskämparna. Ni har säkert läst tidigare att de mest skrämmande figurerna på isen ofta är sympatiska och vänliga snubbarna vid sidan av. Well, de är dessutom ofta väldigt roliga och frispråkiga typer.

Nashville-fightern Wade Belak är ett bra exempel. Citatet om Sean Avery är ju en modern klassiker: ”I wouldn’t piss on him if he was on fire”.  
Men fightern som just nu levererar flest oneliners och sköna citat är Boston Shawn Thornton. Bruinsspelarens uttalanden finns samlade på den här sajten. 

Några exempel:

– Obviously he has a hard time keeping up with me out there, with my blazing speed. 
Om lagkamraten Tyler Seguin.

– Forty-seven more to go.
Efter sitt tredje mål för säsongen.  

– All Finnish players look like women – that’s why they’re so angry.

/Stefan. 

Här är bildbeviset:

Eller, nä. Det är ju naturligtvis bara NY Post som målar upp ett skräckscenario efter Brian Cashmans – Yankees general manager – senaste utspel: ”We’ve encouraged him to test the market and see if there’s something he would prefer other than this. If he can, fine. That’s the way it works”. 

Rätt hårda ord, med tanke på att det handlar om en Yankee-ikon som Derek Jeter. Å andra sidan har förhandlingarna mellan The Evil Empire och superstjärnan redan blivit en rätt smutsig historia. Till exempel uttryckte Jeters agent Casey Close häromdagen sin bestörtning över Yankees förhandlingsstrategi. 
Cashmans svar:
”I was certainly surprised. There’s nothing baffling about our position. We have actually gone directly face-to-face with Casey and Derek and been very honest and direct. They know exactly where we sit”. 

Så vad är det parterna bråkar om? Jo, Yankees är villiga att ge Jeter, 36, ett treårskontrakt värt 15 miljoner dollar per år. Exakt vad Jeter begär är inte känt, men det handlar både om fler år och mer pengar. 
Closes argument är att Jeter är en franchisespelare som levererat år efter år och som borde belönas därefter. Och om klubben kan ösa ziljarder dollares över free agents, varför ska man då hålla hårt i plånboken när det handlar om en egen spelare? 

Yankees, å andra sidan, lär påpeka att deras shortstop kommer från sin sämsta offensiva säsong i karriären. Det är inte heller så att Jeter tidigare varit underbetald. Det tioåriga kontraktet som nu gått ut gav honom 189 miljoner dollar. 

Det känns väl som båda parterna har vettiga argument. Men all denna smutskastning gör ju att man börjar fundera: när går någon över gränsen och förstör alla möjligheter till fortsatta förhandlingar?
Min egen åsikt?
Jag tycker att Yankees kan ge karln lite mer betalt. Men bara om han gör slut med Lyla Garrity.  

/Stefan. 

Att kliva in i skrytbyggen som New Meadowlands Arena (där två tredjedelar av bloggen var i söndags) eller Cowboy Stadium är en sak. Det är stort. Det är fräsigt.

Att öppna dörrarna till en sunkig gammal arena som The Spectrum är något helt annat. Du kan få asbest. Men du får också en rejäl dos HISTORIA.

Ah, vilka bilder. ”They’re going home!”. Och såg ni att Pelle Eklund skymtade förbi?

Beslutet att riva The Spectrum togs redan för några år sedan. När två tredjedelar av USA-bloggen var på plats i mars förra året (för AHL-hockey och, eh, indoor soccer), var det meningen att rivningen skulle påbörjas närsomhelst. Men så sköts den upp. Och upp. Och upp.
Tills igår. 

Snyft. 

/Stefan.  

Hade du också glömt bort att NHL-lag faktiskt får byta spelare med varandra? Inte så konstigt, i så fall. Bytesaffärer är ju numera lika sällsynta som ett Derek Boogard-hattrick. 

Men är det något lag som fortfarande vet hur man byter spelare, så är det Calgary Flames. Ja, de känner i alla fall till själva proceduren. Speciellt bra på att byta spelare är man inte. I går bytte Flames bort backen Ian White, som man bytte till sig från Toronto under den förra säsongen. 
White var en av fyra spelare involverade i affären:

• Calgary skickade White och forwarden Brett Sutter (son till Flames GM Darryl) till Carolina. 
• Carolina skickade backen Anton Babchuk och forwarden Tom Kostopoulos till Flames.

Nej, inte den sexigaste bytesaffären i hockeyhistorien. Men vad ska vi göra? Sitta och vänta på att Calgary byter bort Jarome Iginla? Det har ju faktiskt ryktats om att Calgarys ledning och lagkapten Iggy inte kommer överens. Men uppgifterna om att Flames diskuterat en Iginla-trade med Los Angeles Kings, förnekas nu bestämt av Calgary.
Synd.
Iginla till Kings hade ju varit nåt, det.  

/Stefan.

Det är mycket nu, Ovie.
För någon vecka sedan släppte Toronto-journalisten Damien Cox och författaren Gare Joyce (som skrivit den briljanta ”When The Lights Went Out”) ”The Ovechkin Project: A Behind-the-Scenes Look at Hockeys Most Dangerous Player”. 
Krånglig jäkla titel, inte sant? Boken har dessutom fått rätt dålig kritik, så den lär inte hamna i min Amazon-korg anytime soon. 

Då verkar den NHL-producerade Ovechkin-DVD:n roligare. Washington Post har sett ”dokumentären” och bjuder på en hel del schyssta screenshots här. 
Scenerna man verkligen vill se är när…
…Ovechkin handlar på McDonalds: ”Seriously. Big Mac, I love Big Mac. They have different stuff, Royale Deluxe. Seriously, in Russia, you can taste, it’s better taste than here and it’s different taste. Special sauce, and they have different potatoes. So good”. 
…Ovechkin leker med sina tre hundar: ”I love animals. They’re nice. They can understand you, they can sometimes stupid be, sometimes smart. It’s kind of cool”. 
…Ovechkin jämför bilar med tjejer: ”You know, I really love my cars. I’m almost crazy about them. For me, cars is like a girl. My car have to be the best, and she have to understand me, and she have to understand what I want to do”. 

/Stefan. 

1. Oregon
2. Auburn
3. TCU
4. Boise State
5. LSU

Där har ni den senaste BCS-rankningen, som släpptes i söndags. Känns den igen? Det beror på att ingenting har hänt sedan förra veckan. 
Nä, nu ljög vi.
Nog fan har det hänt saker.
Efter helgen har Boise State närmat sig TCU och kan mycket väl klättra förbi. Broncos har nämligen tre matcher kvar att spela, medan TCU bara har en. Och skulle Auburn fucka upp i den kommande matchen mot Alabama, så har Boise State även andraplatsen inom räckhåll. 

Auburn, ja. Ledda av quarterbacken Cam Newton vann Tigers mot Georgia i helgen, 49–31. Newton hade fyra touchdowns och 299 yards, vilket sannerligen är imponerande. Inte minst med tanke på att Newton varit ett jagat byte av nationell press. Det har ju framkommit uppgifter om att pappa (Cecil) Newton begärt i runda slängar 180 000 dollar under rekryteringsprocessen. Det är INTE okej. 

Det Nick Fairley höll på med i matchen mot Georgia var inte heller okej. Auburns defensive tackle hade ett par vansinniga tacklingar på Georgias quarterback Aaron Murray. Murray reste sig efter den första – en tackling i ryggen – men inte den andra.

/Stefan. 

Play of the Year?
Nja, personligen föredrar jag ju spel som är mer skicklighet än ren jäkla tur. Visst, David Garrard gör allt rätt fram till kastet. Han lyckas hålla i bollen tillräckligt länge för att hans receivers ska hinna ned till endzone. 
Men anyways, det är en Hail Mary som man kan se om och om och om igen. 

”Hail Mary”, förresten. Vet ni vem som myntade uttrycket? Det vet jag. I slutet av en slutspelsmatch säsongen 1975/76 drog Dallas Cowboys quarterback Roger Staubach iväg en låååång passning, som landade i famnen på Drew Pearson. Efter matchen förklarade Staubach hur han lyckades med kastet: ”I closed my eyes and said a Hail Mary”. 

/Stefan. 

Häromdagen testade Pittsburghs Sidney Crosby sin nya, feta Reebok-klubba. Rätt bra tryck, om man säger så. 

Fejk?
Ja, självklart.
Men rätt ballt, inte sant? Själva greppet är ju inget nytt, den här typen av klipp dyker ju upp lite då och då. En annan favorit är när Kobe Bryant hoppar högt. 
Och, för all del, de här klassiska NFL.com-klippen.

/Stefan.