Sådär. 14:e och sista delen i USA-bloggens serie med NHL:s mest hatade spelare. Hoppas att ni har gillat läsningen.

VANCOUVER: Mark Messier

När Mark Messier 1997 värvades till Vancouver gav det de hårt prövade Canucksfansen hopp om den efterlängtade Stanley Cup-titeln.
Messier var ju den perfekta lagkaptenen och en vinnarskalle utan dess like. Han kom till Vancouver med inte mindre än sex Stanley Cup-ringar på fingrarna. Men Messiers tid med Canucks blev en enda lång mardröm, både för stjärnan själv och för fansen.

Första säsongen blev hans poängmässigt sämsta någonsin i NHL. Trots det valde Canucks att byta bort ikonen Trevor Linden och ge lagkaptensuppdraget till ”Mess”.
(EDIT: Linden återvände sedan till Vancouver. Och det här klippet säger lite om hur stor han var i Vancouver – och resten av ligan. Calgaryspelarna återvänder från omklädningsrummet för att säga hejdå till Linden efter hans sista NHL-match i karriären).
Nästa säsong blev om möjligt ännu sämre. Och när Messier begärde att få använda nummer 11 – en tröja som Canucks hade tagit ett inofficiellt beslut på att aldrig använda, som en hyllning till bortgångne Wayne Maki – hade de flesta fansen fått nog.
(EDIT: Och Maki verkade ju vara en schysst snubbe…)
På våren 2000 tog Vancouvers klubbledning beslutet att skicka tillbaka Messier till New York Rangers. Ett beslut som kom tre år för sent, enligt de flesta fansen.

WASHINGTON: Jaromir Jagr

När Ted Leonsis köpte Washington Capitals, tänkte att han att det kunde vara trevligt att ge fansen en present.
Han gav dem Jaromir Jagr.
Tjecken hade gjort 121 poäng säsongen innan och skulle nu göra Capitals till ett riktigt topplag. För besväret skrev Jagr på ett kontrakt värt 77 miljoner dollar över sju år, det största kontraktet i NHL:s historia.

Det stod dock snabbt klart att superstjärnan vantrivdes i sin nya klubb. Washington missade slutspelet 2001/02 och Jagr skrapade ”bara” ihop 79 poäng.
Säsongen därpå blev det förvisso Stanley Cup, men Caps försvann direkt i den första rundan. När Jagr återvände för en tredje säsong i huvudstaden, uppträdde han så nonchalant och såg så ointresserad ut att klubben inte kunde göra något annat än att byta bort honom.
Ny klubb blev New York Rangers – även om Capitals fortfarande betalade nästan hälften av Jagrs
lön – där stjärnan plötsligt hittade formen igen.

/Stefan.

TAMPA BAY: Alexander Ovetjkin

I NFL har firandet av en touchdown blivit skön konst. I NHL-hockeyn kan spelarna knappt sträcka upp ena näven utan att det ska bli snack om ”överdrivet firande”.
Alex Ovetjkin gillar dock som bekant att tänja på gränserna. Hans studsa-in-i-plexit-firande är ju numera helt accepterat. Däremot kanske han gick lite över gränsen i Tampa Bay förra säsongen.
Lightnings fans uppskattade definitivt inte jag-bränner-mig-på-fingrarna-för-att-min-klubba-ärså-
het-målgest som ”Ovie” visade upp efter ännu ett mål på divisionsrivalen.
EDIT: Den här typen av tacklingar har inte gjort honom populärare i Tampa.

TORONTO: Daniel Alfredsson

Om Colorado–Detroit var 1990-talets hetaste rivalitet, så var Toronto–Ottawa det tidiga 2000-talets mest omtalade hatmöte. ”Battle of Ontario” blev inte mindre kittlande av att två av huvudrollerna spelades av lagens svenska kaptener: Mats Sundin i Maple Leafs och Daniel Alfredsson i Senators.

”Alfie” var till exempel inblandad i en av incidenterna som lade grunden till rivaliteten. I slutspelet 2002 satte han in en tackling i ryggen på Darcy Tucker, snodde pucken och sköt hem segern till Ottawa. Tränaren Pat Quinn var inte den enda med Torontosympatier som tyckte att hans lag blivit bortdömt.
– Daniel Alfredssons tackling på Darcy Tucker var vårdslös, ful och det borde ha blivit utvisning. Om det hade varit Tucker som tacklat in Alfredsson i sargen, hade det blivit utvisning, förklarade Quinn.
Som tuggade lite tuggummi och fortsatte:
– Domarna i fråga är antingen inkompetenta, har något mot Tucker eller i stort behov av ögonoperation. De där två domarna borde stängas av resten av säsongen och skickas tillbaka till domarskolan.
EDIT: Alfredsson har också tagit emot en och annan tackling från Torontospelare.

Så upprörd var alltså Quinn över tacklingen på Darcy Tucker. Varken han eller fansen blev knappast gladare när Alfredsson i en grundseriematch satte in en tackling på självaste Mats Sundin.
– Han siktade in sig på Mats knä. Han borde bli avstängd på livstid, sa Quinn.
Trots de två smällarna var det en helt annan händelse som fick Daniel Alfredsson att bli riktigt, riktigt illa omtyckt i Air Canada Center.
I en match borta mot Nashville 2004 gick Mats Sundins klubba sönder och utan att tänka sig för, kastade han upp ena delen på läktaren.
– Jag fick hjärnsläpp. Det finns ingen ursäkt för en sådan grej. Jag kan lova att det aldrig kommer hända igen och jag är glad att ingen blev skadad, sa Sundin.

Torontos lagkapten blev dock avstängd nästa match: hemma mot Ottawa Senators. Den här gången var det Alfredssons klubba som gick sönder och i ett försök att skoja till det lite, låtsades ”Alfie” kasta upp ena halvan på läktaren. Som Sundin gjorde.
Om skämtet gick hem? Inte direkt.
– Gör du något sådant får du vara beredd att betala för det senare, sa mysfarbror Pat Quinn.

/Stefan.

Hellohey. USA-bloggens lilla serie fortsätter. Ni hittar de tidigare delarna om ni letar bakåt i bloggen.

PITTSBURGH: Adam Graves

Pratar vi nutid är förmodligen Washingtons Alex Ovetjkin spelaren som rör upp mest känslor i Mellon Arena. Men vi väljer att backa bandet, till tidigt 90-tal, för att påminna Penguins fans om en spelare som förtjänade buropen betydligt mer än den målfarlige ryssen.

1992 möttes Pittsburgh och New York Rangers i en upphaussad kvartsfinalserie. Inför den andra matchen tvingades Rangers stora stjärna och lagkapten Mark Messier vila på grund av skada.
Om det var hans uppsåt eller inte går att diskutera, men av tv-bilderna ser det ut som att Rangers Adam Graves fick för sig att jämna ut oddsen en aning (cirka 40 sekunder in i klippet). Tidigt i matchen greppade han klubban som om det vore ett basebollträ och slashade Mario Lemieux rätt över handen.

Graves fick först bara två minuters utvisning, men ligan granskade händelsen i efterhand och stängde av forwarden i tre matcher.
Lemieux bröt handen och missade fem matcher, men Penguins lyckades ändå slå ut Rangers. Med Lemieux tillbaka i laget vann Pittsburgh sedan åtta raka matcher och tog hem Stanley Cup.

SAN JOSÉ: Corey Perry

Det är kanske inte NHL:s mest klassiska rivalitet, men ”Battle of California” håller på att utvecklas till ett möte fullt av hat och heta dueller.
Under den förra säsongen brakade till exempel Anaheims forward Corey Perry och San Joses målvakt Evgenij Nabokov ihop i ett bråk som utspelades både på och utanför isen.
– Han sparkade mig. Jag låg fortfarande på mina knän och plötsligt så vände sig Nabokov om och sparkade mig, sa Perry efter en incident i våras.
Nabokov svarade:
– I USA säger man ”crybaby” och det är precis vad han (Perry) är.
I ”The Sharktank” håller man naturligtvis på sin målvakt och Perry har snabbt gått från en i mängden av Anaheims tuffingar, till publikens hatobjekt nummer ett.
EDIT: Och inte bara publiken tycker illa om Perry. Det verkar som om Rob Blake och Douglas Murray också har något emot Kanadas OS-lirare.

ST LOUIS: Chris Chelios

Är St. Louis Blues ditt favoritlag, innebär det per automatik att du avskyr två andra: Chicago och Detroit.
Sedan i början av 1990-talet har spelare i Blackhawks och Red Wings kommit och gått. Ibland har klubbarna varit på dekis (mest Blackhawks), ibland har de varit topplag (definitivt mest Red Wings).
Men under alla dessa år har en sak varit konstant: Chris Chelios har spelat i något av lagen och ofta ställt till en herrans massa bråk.

/Stefan

Hallå där vänner. Vi har stött på patrull. Jag är just nu på akuten med min lilla dotter och livebloggen från nattens NCAA-final är hotad. Jag hoppas och tror att vi är hemma till tipoff, men det finns inga löften längre. /Wikdahl

LeBron var där. Dr. Dre var där. Johnny ”Pesky’s Pole” Pesky, 90, var där. Curt Schilling och Nomar var där. Pedro Martinez kastade the ceremonial first pitch. Hell, till och med Joshua Sacco var på plats.

Men framför allt var Yoooooooouk där. Kevin Youkilis ledde Boston Red Sox feta upphämtning mot The Evil…förlåt, New York Yankees på Fenway Park under Opening Day. Yankees hade 5–1 och 7–5, men Sox gjorde som Sox brukar på Fenway: de vände och vann (med 9–7).
– We all have faith in ourselves. We know we’re a good-hitting team, sa Youk efter matchen.
Och nog handlade det mer om ”good-hitting” än good-pitching i går. Josh Beckett gav upp efter fyra innings och den där 5–1-ledningen till Yankees. Inte heller CC Sabathia hade en särskilt lyckad kväll.
– This one is my fault. It’s on me, sa CC efter matchen.

Segern innebar också att Red Sox fortsätter att äga Yankees under säsongsupptakten. De senaste tre åren har man 3–0, 3–2 och 5–1 i matcher under april månad. Mellan maj och oktober? Då är siffrorna 9–6, 7–6 och 9–3 – till Yankees.
Too bad att de inte delar ut några troféer i april.

/Stefan.

OTTAWA: Alexej Jasjin

NHL fungerar ju så att lagen som slutar längst ned i tabellen ”belönas” med höga val i nästa års draft. Efter ett par usla säsonger i början av 90-talet hade således Ottawa Senators lyckats knyta till sig två supertalanger: Alexander Daigle och Alexej Jasjin.
Det var duon som Ottawa skulle bygga sin framtid kring. Det var duon som skulle lyfta laget mot en Stanley Cup-titel. Fem år efter att ha blivit vald som nummer ett i draften, bytte Ottawa 1998 bort Daigle till Philadelphia.

Alexej Jasjin blev dock kvar till 2001 och hann under den tiden bli en sorts symbol för Senators ständiga misslyckanden. Sett ur ett rent sportsligt perspektiv får man faktiskt säga att den stämpeln var ordenligt orättvis. Under sina sju säsonger i Ottawa vann Jasjin den interna poängligan vid sex tillfällen.
Det hade dock antagligen inte räckt om ryssen snittat 180 poäng per säsong. Alla skandaler vid sidan om planen gjorde Jasjin så hatad att han blev utbuad även av Ottawafansen. Det var framför allt de ständiga kontraktsbråken som retade folk.

Under sina första fem år i klubben, krävde Jasjin att få omförhandla sitt kontrakt vid tre tillfällen. Han lönestrejkade i början av säsongen 1995/96 och begärde att få bli bortbytt tre år senare. Ottawa vägrade, gav kaptensuppdraget till Daniel Alfredsson och såg till att Jasjin blev avstängd från all hockey under resten av säsongen.
Ryssen – som vid den här tiden fått smeknamnet ”Cash-in” – kom tillbaka för säsongen 2000/01, men blev därefter bortbytt till New York Islanders (EDIT: Men fortsatte att buas ut i Ottawa).

PHILADELPHIA: Sidney Crosby

Under sin första säsong i NHL blev ”Sid the Kid” snabbt stämplad som en gnällspik och filmare. Både motståndare och publik tyckte att han uppträdde som en… ja, tonåring, helt enkelt.
Hockeyvärlden är nog ganska överens om att Crosby – nu hela 22 år gammal – har mognat betydligt under sina fyra säsonger i ligan.
I alla fall hockeyvärlden utanför Philadelphia.
I Wachovia Center anser man nämligen fortfarande att Crosby ska prata mindre med domaren och koncentrera sig på hockeyn. Fast Phillyfansen brukar dock uttrycka sig mer direkt, om man säger.

Och nog har Stanley Cup-mästaren tagit åt sig av den hätska stämningen inne i arenan (EDIT: Och i korridorerna…. Crosby är känd för att vara en svärmorsdröm vid intervjusituationer, men när det handlar om Philadelphia och deras supportrar, blir även han lättretad. Inför en match borta mot Flyers i vintras, fick han frågan om han tyckte det var ”roligt” att se hur fansen betedde sig mot honom.
– Det är inte ”roligt”. Det är en fientlig stämning där inne. Det är intensiva matcher. Varje gång du är på isen så försöker de tackla mig och fansen vill att jag ska bli tacklad. Så det är inte ”roligt”, snäste Crosby.

PHOENIX: Jim Balsillie

Okej, nu fuskar vi lite. Kanadensaren Jim Balsillie borde diskvalificeras från den här listan eftersom han helt enkelt inte är en hockeyspelare. Men vi gör ett undantag. Jim Balsillie är nämligen för tillfället alla Coyotesfans värsta mardröm.
Mannen bakom BlackBerry gjorde sitt första försök att köpa en NHL-klubb redan för tre år sedan. Då hade Balsillie siktet inställt på Pittsburgh Penguins. Efter flera turer valde dock Balsillie att dra tillbaka budet för att i stället försöka köpa Nashville. Men den dåvarande ägaren avbröt affären när det stod klart att Balsillie hade för avsikt att flytta laget till kanadensiska Hamilton.
Affärsmannen har dock inte gett upp. Nu försöker han köpa konkursdrabbade Phoenix och om han lyckas, lär det inte dröja länge innan hockeyfansen i Arizona får klara sig utan en NHL-klubb.

EDIT: Som ni kanske vet är den här artikelserien en repris från ett tidigare nummer av Sportmagasinet. Därför är inte Balsille-historien helt aktuell.

/Stefan.

NEW YORK ISLANDERS: Dale Hunter

Jodå, Hunter är avskydd även på Long Island. I 1993 års slutspelsmöte med New York Islanders snodde stjärnan Pierre Turgeon pucken från Dale Hunter och avgjorde matchen.
När Islanders målskytt svängde upp längs sargkanten – med armarna sträckta i luften som målgest – smög Hunter upp bakom och crosscheckade Turgeon i ryggen.
Dale Hunter fick 21 matchers avstängning för tilltaget, då den längsta avstängningen i NHL:s historia.

NEW YORK RANGERS: Denis Potvin

Har du inte full koll på NHL-hockeyn och besöker Madison Square Garden för första gången, finns det viss risk för förvirring. För vad är det egentligen fansen skriker? ”Pottvän socks”? Nähä, ”Potvin sucks”. Det var ju elakt, men det finns ju ingen Potvin i motståndarlaget? Nej, men det fanns.
Denis Potvin var New York Islanders lagkapten under åtta säsonger och en av frontfigurerna under klubbens makalösa framgångar under 1980-talet.
Bara det räcker naturligtvis för att bli avskydd av Rangersfansen, men Potvin gjorde mer än så. I en match i februari 1979 tacklade han Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson så illa att svensken bröt foten.
– Det var egentligen inget speciellt. Jag fick en tackling nere i hörnet och isen var inte den bästa. Skridskon fastnade i en spricka och jag bröt foten, säger Nilsson.
Skadan kom under hans första säsong i NHL och den allmänna uppfattningen är att han på grund av smällen aldrig nådde sin fulla potential i ligan.
– Det var en av mina bästa säsonger, fram till skadan. Men det var inte bara den smällen. Under mina fyra första år i Winnipeg och WHA tog både jag och Anders Hedberg enormt mycket stryk. Jag hade inte mycket kvar att ge, kroppen började säga ifrån, säger Nilsson.
(EDIT: Fantastiska bilder och missa inte det här eller det här, om ni vill se mer av WHA. Och läs för guds skull Ed Willes fantastiska bok ”The Rebel League”. En av de absolut bästa sportböcker jag har läst).
Ramsan – om man nu kan kalla ”Potvin sucks” för en ramsa – har levt kvar sedan dess och Rangersfansen dammar av den lite då och då. Oftast när Islanders är på besök, så klart, men också när fansen bara är lite…uttråkade.
– Den stora skillnaden nu är att publiken skriker med ett leende på läpparna. Förr var det mer hat. Jag antar att det är en sån där grej som förs vidare från generation till generation. Ungefär som säsongsbiljetter, säger Potvin själv.

/Stefan.

NASHVILLE: Chris Chelios

Efter 25 år i ligan är det många fans i NHL som har fått nog av Chris Chelios, 47. Om supportrarna i Nashville – som under åren har utvecklat en speciell hatkärlek till den förre Detroitbacken (bland annat på grund av sånt här) – fått bestämma, hade Chelios slutat för ett par decennier sedan.
Trots Predatorsfansens uttalade avsky gentemot Chelios har dock klubbens tränare Barry Trotz lekt med tanken att värva veteranen till nästa säsong. Trotz bestämde sig dock för att fråga backen om han kunde tänka sig att spela inför en publik som gjort det till en vana att bua ut honom.
– Jag frågade: ”Chris, är du säker på att du skulle kunna tänka dig att spela i Nashville? Du är inte särskilt omtyckt här”.
Chelios svar:
– ”Trotzy”, tro mig, jag är inte omtyckt någonstans.

NEW JERSEY: Tie Domi

Tuffingen Tie Domi hann med tillräckligt med galenskap under sin karriär för att göra sig impopulär i de flesta NHL-arenorna. I Philadelphia hamnade han till exempel i slagsmål i utvisningsbåset (!) med en Flyerssupporter (!!).
Men mest hatad är han antagligen i The Garden State. Det var där som Domi delade ut en armbåge i ansiktet på Scott Niedermayer, som knockades medvetslös.
Domi slog till när pucken var i en annan zon och Niedermayer var på väg till avbytarbåset. Devils lagkapten Scott Stevens satt i utvisningsbåset och var en av få som såg smällen. TV-bilderna från händelsen visar hur hårt Stevens verkligen får kämpa mot impulsen att bryta upp båsdörren och ge sig efter Torontospelaren.
Och den blicken som Stevens ger Domi skulle få de flesta – dock inte Tie Domi – att fly in i omklädningsrummet och gömma sig på toaletten.

/Stefan

Del åtta i USA-bloggens serie viker vi åt ett lag och en person.

MONTREAL: Dale Hunter

Franskkanadensarna kallade honom för ”Le Petite Peste”. Hockeyns Dr. Jekyll och Mr. Hyde skulle också fungera som beskrivning på Washingtons Dale Hunter.
Forwarden gjorde över 1000 poäng under sin långa NHL-karriär. Men han samlade också på sig 3565 utvisningsminuter. Därför var det rätt passande att han fick ett utvisningsbås (!) som present när Washington hedrade honom och hängde upp hans tröja i taket.
I Montreal är det dock ingen som skulle få för sig att hedra Hunter. Trots att det är nu 25 år sedan ”The Good Friday Brawl”, är det ingen Canadienssupporter som glömt bort Hunters del i ett av de värsta slagsmålen i NHL:s historia.

1984 brakade Montreal och Quebec (där Hunter inledde sin karriär) samman i en slutspelsserie som handlade så mycket mer än bara hockey. Provinsen Quebec var splittrad i frågan om självständighet och Nordiques kom att representera separatiströrelsen, medan Canadiens representerade den mer pro-kanadensiska sidan.
Trots att matchserien redan på förhand beskrevs som öppet krig, lyckades spelarna hålla behålla lugnet. I alla fall till det sjätte mötet i matchserien. Slagsmålet började i samma ögonblick som den
första perioden tog slut. I stort sett alla spelare hade hunnit ut på isen, så bråket urartade snabbt. Ett tag pågick fjorton, femton olika slagsmål – samtidigt.
Och Dale Hunter?
Han stod kvar i båset och såg på, eftersom han var en av få spelare som inte hunnit ut på isen innan slagsmålet var i full gång.
Efter nästan fem minuters våldsamt boxande tröttnade spelarna och promenerade in i omklädningsrummet. När det var dags för nedsläpp i den andra perioden, brakade dock helvetet löst – igen. En av spelarna på isen var Mats Näslund.
– När vi började åka runt på isen inför den andra perioden började speakern att läsa upp alla spelare som fått matchstraff. När de hörde sina namn tänkte de väl ”äh, lika bra att fightas igen”, säger Näslund.
– Det var ju lite taktik bakom det där. Det var ingen slump att vår reservmålvakt slogs med deras stjärna Michel Goulet, eller att någon hoppade på Peter Stastny. Det behövdes inga direktiv från coachen, spelarna visste vad som gällde och var vana vid taktiska slagsmål.

Men du tog det rätt lugnt, va?
– Först hamnade jag faktiskt bredvid en kille som ville bråka. Men jag kollade mig omkring och såg att vår lagkapten Bob Gainey höll i Quebecs Marian Stastny. Så jag fixade att vi bytte partners. Jag och Stastny tog det lugnt, medan de andra två kände att de kunde göra lite nytta.

Dale Hunter tog det dock inte lugnt och han stod inte kvar i båset. Under en femminutersperiod for
”Le Petite Peste” runt och attackerade varenda vittröja han kom i närheten av. Om den Montrealspelaren redan stod och kramades med en annan Quebecspelare, spelade ingen roll.
Hunter slog på allt, som om han var tvungen att kompensera att han var frånvarande i det första
slagsmålet. Han gav sig till och med på sin egen bror, Montreals Mark Hunter.
När kalabaliken var över fick Hunter naturligtvis matchstraff, tillsammans med dussinet andra.
– Det var faktiskt det där slagsmålet som vände matchen. Deras stjärnor, som Goulet och Stastny, fick matchstraff, men vi fick behålla våra. Det vände hela matchen, säger Mats Näslund.

/Stefan.

Nästa del i USA-bloggens serie:

LOS ANGELES: Dan Cloutier

När Los Angeles Kings 2006 värvade Dan Cloutier, hoppades klubben att lagets eviga målvaktsproblem äntligen skulle vara över. Cloutier hade ju varit Canucks förstemålvakt i tre säsonger, men blev sedan utkonkurrerad av Roberto Luongo.
Cloutier blev dock en ordentlig flopp i Kings, med rent ut sagt skrämmande siffror i statistiken.
Det var dock inte bara Cloutiers oförmåga att stoppa puckar som gjorde Kings supportrar förbannade. Lika stor anledning var att målvakten – som då tjänade tre miljoner dollar om året – gick ut i tidningen och förklarade hur synd det var om honom.
Cloutier var inte alls nöjd med att ha blivit nedskickad till farmarlaget Manchester Monarchs. Han hade också svårt att förstå hur klubben kunde skicka honom till Vail för en operation – och inkvartera honom på ett Super 8-motell.
Om fler Kingssupportrar själva prövat på att bo på ett Super 8-motell, hade de kanske varit snällare mot stackars Cloutier.
Bubblare: Sean Avery, New York Rangers (som naturligtvis lika gärna hade kunnat ta Cloutiers plats. Eller vilken annan plats som helst på listan…).

MINNESOTA: Mattias Öhlund

Den svenske backen är ju knappast känd som någon ful spelare. Men ibland brinner det uppenbarligen till även i Mattias Öhlunds skalle.
I november 2007 delade Minnesotas Mikko Koivu ut en sen armbågstackling mot Öhlund. Det såg i ärlighetens namn inte särskilt allvarligt ut. Men Öhlund svarade med att använda klubban som ett basebollträ och slog rätt över finländarens fot.
Koivu bröt ett ben i foten och Öhlund stängdes av i fyra matcher.
Händelsen sågs dock allvarligare än så i Minnesota och Derek Boogard – lagets ökände fighter – hade planer på hämnd.
Dock inte gentemot Öhlund.
– Kanske kan jag smälla på Näslund eller de där ”Pinky and the Brain”-tvillingarna, sa Boogard och syftade på bröderna Sedin.

/Stefan